Leporillus apicalis és una espècie possiblement extinta de rosegador, originària de l'interior del sud d'Austràlia. Feia el niu acumulant grans piles de palets. El niu podia mesurar fins a tres metres de llargada i un d'alçada. Era un animal manso que a vegades s'enfilava a les taules per agafar-ne sucre. La gent també se'n menjava. L'última captura de L. apicalis fou enregistrada en pel·lícula el 18 de juliol del 1933, quan es calà foc als nius. Els espècimens corresponents es troben al Museu d'Austràlia Meridional. És possible que L. apicalis entrés en declivi a causa de la competència del bestiar boví i oví. Podria ser que un animal observat en una cova de l'Austràlia Occidental l'any 1970 fos un exemplar de L. apicalis.
A la seva edició del 2008 de la Llista Vermella, la UICN canvià l'estat de conservació de L. apicalis d'extint a en perill crític/possiblement extint, a causa de la possibilitat molt remota que encara sobrevisqui una població molt petita d'aquesta espècie en zones remotes de l'interior d'Austràlia que encara no han estat investigades.
Leporillus apicalis és una espècie possiblement extinta de rosegador, originària de l'interior del sud d'Austràlia. Feia el niu acumulant grans piles de palets. El niu podia mesurar fins a tres metres de llargada i un d'alçada. Era un animal manso que a vegades s'enfilava a les taules per agafar-ne sucre. La gent també se'n menjava. L'última captura de L. apicalis fou enregistrada en pel·lícula el 18 de juliol del 1933, quan es calà foc als nius. Els espècimens corresponents es troben al Museu d'Austràlia Meridional. És possible que L. apicalis entrés en declivi a causa de la competència del bestiar boví i oví. Podria ser que un animal observat en una cova de l'Austràlia Occidental l'any 1970 fos un exemplar de L. apicalis.
Leporillus apicalis Leporillus generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.
Leporillus apicalis Leporillus generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.
Leporillus apicalis is een uitgestorven knaagdier uit het geslacht Leporillus.
De rug is grijsbruin, de onderkant grijswit, met een geleidelijke overgang. De lange, behaarde staart is van boven donkerbruin en van onder wit, met een witte pluim. De kop-romplengte bedraagt 170 tot 200 mm, de staartlengte 220 tot 240 mm, de achtervoetlengte 41 tot 44 mm, de oorlengte 27 tot 33 mm en het gewicht ongeveer 150 gram. Vrouwtjes hebben geen mammae op de borst en twee paren op de buik.
Dit dier was 's nachts actief. Hij sliep in groepen in holle bomen of in twijgnesten gebouwd door de langoorhaasrat (L. conditor), de andere soort van het geslacht (volgens anderen bouwde L. apicalis zelf ook nesten). Hij at zaden en wortels.
L. apicalis is officieel voor het laatst waargenomen in 1933, maar in 1970 zouden nog exemplaren in een grot in West-Australië zijn gezien. In West-Australië worden af en toe ook nog Leporillus-achtige twijgnesten gevonden, die misschien door L. apicalis zijn gemaakt.
Deze soort kwam voor in Australië. Zijn verspreidingsgebied besloeg de droge gebieden van Midden- en Zuid-Australië, van Noordwestkaap in West-Australië in het westen tot Noordwest-Victoria in het oosten. Hij leefde in allerlei gebieden met een struikvegetatie.
Leporillus apicalis is een uitgestorven knaagdier uit het geslacht Leporillus.
Leporillus apicalis[2] är en däggdjursart som först beskrevs av Gould 1853. Leporillus apicalis ingår i släktet Leporillus och familjen råttdjur.[3][4] IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten är med en vikt av cirka 60 g mindre än den större kvistboråttan (Leporillus conditor). Vid svansens spets förekommer en smal tofs av vita hår.[5]
Individerna är nattaktiva och de bygger bon av kvistar som kan blir påfallande stora. Det största boet som troligtvis skapades av en individ från denna art var 3 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög. Antagligen äter Leporillus apicalis främst växtdelar som blad från buskar.[5]
Denna gnagare hade tidigare ett större utbredningsområde i centrala Australien. Den sista bekräftade observationen gjordes 1933. En ganska trovärdig iakttagelse som gjordes av personer som inte var zoologer dokumenterades 1970. Sedan 1970 hittas ibland gamla bon där nya kvistar hade tillfogats. Det är inte säkert om dessa förändringar beror på aktiviteter av individer från Leporillus apicalis. Kanske är arten redan utdöd.[1]
Wikimedia Commons har media som rör Leporillus apicalis.
Wikispecies har information om Leporillus apicalis.
Leporillus apicalis är en däggdjursart som först beskrevs av Gould 1853. Leporillus apicalis ingår i släktet Leporillus och familjen råttdjur. IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Arten är med en vikt av cirka 60 g mindre än den större kvistboråttan (Leporillus conditor). Vid svansens spets förekommer en smal tofs av vita hår.
Individerna är nattaktiva och de bygger bon av kvistar som kan blir påfallande stora. Det största boet som troligtvis skapades av en individ från denna art var 3 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög. Antagligen äter Leporillus apicalis främst växtdelar som blad från buskar.
Denna gnagare hade tidigare ett större utbredningsområde i centrala Australien. Den sista bekräftade observationen gjordes 1933. En ganska trovärdig iakttagelse som gjordes av personer som inte var zoologer dokumenterades 1970. Sedan 1970 hittas ibland gamla bon där nya kvistar hade tillfogats. Det är inte säkert om dessa förändringar beror på aktiviteter av individer från Leporillus apicalis. Kanske är arten redan utdöd.
Leporillus apicalis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gould mô tả năm 1853.[2]
Leporillus apicalis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gould mô tả năm 1853.
白尾巢兔鼠（Leporillus apicalis），又名小刺巢鼠，是生活在澳洲南部內陸的刺巢鼠屬。牠們築巢是會堆積大量的樹枝，長達3米及高1米。於1933年曾捕捉了一隻白尾巢兔鼠，當時相信是最後一隻，其標本存放在南澳博物館。牠們的數量下降是因與牛及羊爭逐食物所致。
白尾巢兔鼠以往被認為是已經滅絕，於1933年捕捉的標本相信是最後一隻。但是於2008年，世界自然保護聯盟卻將牠們的保育狀況由滅絕降為極危（或可能滅絕）。這是因於1970年及其後，在澳洲中部一些偏遠地區中，在牠們的巢中不斷發現新鮮的植物。而在這些地區內仍未有進行詳細的勘察，所以牠們有可能已經滅絕，或是仍存有很少的數量。
