Most species in the genus Tragulus, one of three genera in the family Tragulidae, are very poorly known, making conservation status difficult to assess. The Lesser Indo-Malayan Chevrotain (T. kanchil) and the Greater Indo-Malayan Chevrotain (T. napu) are widespread and at least locally common. The Balabac Chevrotain (T. nigricans) is found only on several islands in the Philippines and is considered endangered. Threats to Tragulus species include habitat loss, hunting, and capture for the live animal trade.
(Meijaard 2011)
Maralça (lat. Tragulus) - maralçalar fəsiləsinə aid heyvan cinsi.
Maralça (lat. Tragulus) - maralçalar fəsiləsinə aid heyvan cinsi.
Tragulus és un gènere d'artiodàctils de la família dels tragúlids. Conté les espècies següents:[1]
Tragulus és un gènere d'artiodàctils de la família dels tragúlids. Conté les espècies següents:
Tràgul de Java (Tragulus javanicus) Tràgul petit (Tragulus kanchil) Tràgul gran (Tragulus napu) Tràgul de les Filipines (Tragulus nigricans) Tràgul del Vietnam (Tragulus versicolor) Tràgul de Williamson (Tragulus williamsoni)Tragulus ist eine Gattung von Paarhufern in der Familie der Hirschferkel mit sechs Arten, die in Südostasien vorkommen. Sie stellen die kleinsten derzeit lebenden Paarhufer dar. Bis in die 1990er Jahre wurde nur zwischen zwei Arten unterschieden, Großkantschil und Kleinkantschil. Die Beschreibung in diesem Artikel beruht hauptsächlich auf Daten, die zu diesen beiden Arten gesammelt wurden.
Die Arten erreichen eine Kopf-Rumpf-Länge von 40 bis 75 cm, eine Schulterhöhe von 20 bis 35 cm, eine Schwanzlänge von 2,5 bis 12,5 cm sowie ein Gewicht von 0,7 bis 0,8 kg. Das kurze Fell ist oberseits braun mit variierenden hellen und dunklen Schattierungen gefärbt. Es steht im Kontrast zum weißen Fell der Bauchregion. Zusätzlich können auf der Kehle und auf der Brust helle oder weiße Streifen bzw. Flecken vorkommen. Die Vertreter der Gattung besitzen weder ein Geweih noch andere Stirnwaffen. Dagegen kommen, wie bei den nur entfernt verwandten Moschustieren, Eckzähne im Unter- und Oberkiefer vor. Die oberen Eckzähne sind bei Männchen zu Hauern verlängert und auch bei Weibchen größer als die unteren Eckzähne.
Mammal Species of the World und IUCN listen sechs Arten der Gattung, nach Colin Peter Groves und Peter Grubb gliedern sie sich folgendermaßen:
Diese Hirschferkel sind nachtaktiv, sie halten sich meist im dichten Unterholz von Wäldern im Flach- oder Hochland auf. Dort bewegen sie sich auf Pfaden vorwärts, die an Tunnel erinnern. Als Ruheplätze dienen Felsspalten, ausgehöhlte Bäume oder das dichte Blattwerk. Die Arten fressen Gras, Blätter, Beeren und Früchte, die auf dem Boden liegen.
Abhängig von Art und Population leben Männchen und Weibchen außerhalb der Paarungszeit allein oder in monogamen Paaren. Territorial sind vor allem Männchen, die ihr Revier mit dem Sekret einer Drüse am Unterkiefer markieren. Während der Brunst kann es zwischen Männchen Kämpfe um das Paarungsrecht geben, bei denen sie ihre langen Hauer einsetzen. Bei manchen Populationen kann es das ganze Jahr über zu Paarungen kommen, wogegen andere Populationen feste Paarungszeiten besitzen. Weibchen sind 140 bis 177 Tage trächtig und werfen üblicherweise ein Jungtier, selten Zwillinge. Schon innerhalb der folgenden zwei Tage paart sich das Weibchen erneut. Bei der Geburt hat das Jungtier ein Gewicht von etwa 375 g. Es ist wie bei vielen Paarhufern Nestflüchter und kann schon nach etwa 30 Minuten laufen. Nach ungefähr 5 Monaten sind die Tiere ausgewachsen und geschlechtsreif. In Gefangenschaft gehaltene Individuen können ein Alter von 16 Jahren und wenigen Monaten erreichen.
Die IUCN listet Tragulus nigricans als „stark gefährdet“ (Endangered) sowie Tragulus javanicus, Tragulus versicolor und Tragulus williamsoni mit „zu wenig Daten vorhanden“ (Data Deficient). Großkantschil und Kleinkantschil gelten als „nicht gefährdet“ (Least Concern).
Tragulus ist eine Gattung von Paarhufern in der Familie der Hirschferkel mit sechs Arten, die in Südostasien vorkommen. Sie stellen die kleinsten derzeit lebenden Paarhufer dar. Bis in die 1990er Jahre wurde nur zwischen zwei Arten unterschieden, Großkantschil und Kleinkantschil. Die Beschreibung in diesem Artikel beruht hauptsächlich auf Daten, die zu diesen beiden Arten gesammelt wurden.
Канчилдер (лат. Tragulus) — Азия бугучарлары, бугуга окшош, чоңдугу коёндой айбандардын бир уруусу, буларга төмөнкү түрлөр кирет: ири канчил (лат. T. napu), кидик канчил (T. javanicus), Ява бугучары, чаар канчил (T. meminna), Индистан бугучары.
Канчилдер (лат. Tragulus) — Азия бугучарлары, бугуга окшош, чоңдугу коёндой айбандардын бир уруусу, буларга төмөнкү түрлөр кирет: ири канчил (лат. T. napu), кидик канчил (T. javanicus), Ява бугучары, чаар канчил (T. meminna), Индистан бугучары.
Tragulus is a genus of even-toed ungulates in the family Tragulidae that are known as mouse-deer.[1] In Ancient Greek τράγος (tragos) means a male goat,[2] while the Latin diminutive –ulus means 'tiny'. With a weight of 0.7–8.0 kg (1.5–17.6 lb) and a length of 40–75 cm (16–30 in), they are the smallest ungulates in the world, though the largest species of mouse-deer surpass some species of Neotragus antelopes in size.[3] The mouse-deer are restricted to Southeast Asia from far southern China (south Yunnan) to the Philippines (Balabac) and Java.[3]
Following recent taxonomic changes, several of the species in this genus are poorly known, but all are believed to be mainly nocturnal and feed on leaves, fruits, grasses, and other vegetation in the dense forest undergrowth.[3] They are solitary or live in pairs, and the males have elongated canine teeth (neither gender has horns or antlers) that are used in fights.[3] Unlike other members of their family, the Tragulus mouse-deer lack obvious pale stripes/spots on their upper parts.[3]
Traditionally, only two species of mouse-deer in the genus Tragulus have been recognized: The relatively large T. napu and the small T. javanicus. Following a review in 2004, T. nigricans and T. versicolor were split from T. napu, and T. kanchil and T. williamsoni were split from T. javanicus.[4] With these changes, T. kanchil and T. napu are the most widespread species, while the remaining have far smaller distributions (though some uncertainty over the exact distribution limits of the various species in Indochina remain).[4]
Tragulus is a genus of even-toed ungulates in the family Tragulidae that are known as mouse-deer. In Ancient Greek τράγος (tragos) means a male goat, while the Latin diminutive –ulus means 'tiny'. With a weight of 0.7–8.0 kg (1.5–17.6 lb) and a length of 40–75 cm (16–30 in), they are the smallest ungulates in the world, though the largest species of mouse-deer surpass some species of Neotragus antelopes in size. The mouse-deer are restricted to Southeast Asia from far southern China (south Yunnan) to the Philippines (Balabac) and Java.
Following recent taxonomic changes, several of the species in this genus are poorly known, but all are believed to be mainly nocturnal and feed on leaves, fruits, grasses, and other vegetation in the dense forest undergrowth. They are solitary or live in pairs, and the males have elongated canine teeth (neither gender has horns or antlers) that are used in fights. Unlike other members of their family, the Tragulus mouse-deer lack obvious pale stripes/spots on their upper parts.
Tragulus es un género de mamíferos artiodáctilos pertenecientes a la familia Tragulidae.[1] Con un peso de 0,7-8,0 kilogramos y una longitud de 40-75 centímetros son los ungulados más pequeños del mundo, a pesar de que las especies más grandes de este género de ciervos ratón sobrepasan en tamaño a algunas especies de Neotragus.[2] Las especies del género se distribuyen a por el Sudeste de Asia desde el sur de China hasta Filipinas (Balabac) y Java.[2] Luego de los cambios taxonómicos realizados recientemente, algunas de las especies nuevas del género son poco conocidas, pero se cree que en su mayoría tienen hábitos nocturnos y se alimentan de hojas, frutas, hierba y otros vegetales.[2] Son solitarios y viven en parejas, los machos tienen dientes caninos alargados (ni el macho ni la hembra tienen cuernos) que utilizan durante las luchas.[2] A diferencia de otros miembros de la familia, los ciervos-ratón del género Tragulus carecen de manchas o rayas de color claro sobre el dorso.[2]
Tradicionalmente se reconocían solo dos especies dentro del género Tragulus: la relativamente grande T. napu y la más pequeña T. javanicus. Luego de una revisión en 2004, T. nigricans y T. versicolor fueron separadas de T. napu y T. kanchil y T. williamsoni se separaron de T. javanicus.[3] Con estos cambios, T. kanchil y T. napu resultaron ser las especies con mayor distribución, mientras las demás resultaron tener mucho menor rango de distribución.[3]
Tragulus es un género de mamíferos artiodáctilos pertenecientes a la familia Tragulidae. Con un peso de 0,7-8,0 kilogramos y una longitud de 40-75 centímetros son los ungulados más pequeños del mundo, a pesar de que las especies más grandes de este género de ciervos ratón sobrepasan en tamaño a algunas especies de Neotragus. Las especies del género se distribuyen a por el Sudeste de Asia desde el sur de China hasta Filipinas (Balabac) y Java. Luego de los cambios taxonómicos realizados recientemente, algunas de las especies nuevas del género son poco conocidas, pero se cree que en su mayoría tienen hábitos nocturnos y se alimentan de hojas, frutas, hierba y otros vegetales. Son solitarios y viven en parejas, los machos tienen dientes caninos alargados (ni el macho ni la hembra tienen cuernos) que utilizan durante las luchas. A diferencia de otros miembros de la familia, los ciervos-ratón del género Tragulus carecen de manchas o rayas de color claro sobre el dorso.
Tragulus est un genre de très petits mammifères de la famille des Tragulidae (chevrotains) présent uniquement en Asie du Sud-Est et dans le sud de la Chine).
Selon ITIS :
Selon MSW :
Tragulus est un genre de très petits mammifères de la famille des Tragulidae (chevrotains) présent uniquement en Asie du Sud-Est et dans le sud de la Chine).
Pelanduk atau kancil adalah nama umum bagi sekelompok hewan menyusui (mamalia) berkuku genap yang tergolong ke dalam marga Tragulus. Pelanduk adalah anggota keluarga Tragulidae, berkerabat dekat dengan kijang dan rusa.
Nama ilmiah marga ini, Tragulus, berasal dari gabungan dua kata. Yakni tragos, dari bahasa Yunani yang berarti ‘kambing’, dan akhiran –ulus dari bahasa Latin yang berarti ‘kecil’. Ini sesuai dengan keadaan tubuhnya yang kecil, yang pada usia dewasa ukurannya kurang lebih sama dengan kelinci. Pelanduk berhabitat di hutan hujan tropis Asia Tenggara, termasuk Indonesia, dan hewan ini termasuk salah satu ungulata terkecil di dunia. Dalam bahasa Inggris dikenal sebagai mouse-deer atau chevrotain; kata yang akhir ini sebetulnya dipinjam dari bahasa Prancis.
Pelanduk serupa dengan rusa, tetapi jauh lebih kecil dan tidak bertanduk.[1] Tungkainya ramping dan punggungnya sangat melengkung. Hewan jantan mempunyai gigi taring panjang di rahang atas yang menonjol keluar bibirnya.[2]
Panjang kepala dan badan antara 195–600 mm, dan panjang kaki belakangnya 110–150 mm. Tubuh berwarna kecokelatan, dengan garis-garis putih dan cokelat kehitaman membujur di tenggorokan dan dadanya, dan garis hitam di tengkuknya.[3]
Jenis-jenis pelanduk menyebar terbatas di Asia Tenggara, mulai dari Cina selatan (Yunan bagian selatan), Vietnam, Laos, Kamboja, Thailand, Semenanjung Malaya, Sumatra, Jawa, Kalimantan, hingga Palawan di Filipina. Umumnya hewan-hewan ini aktif di waktu malam (nokturnal), memakan dedaunan, buah, rerumputan, dan bagian-bagian tumbuhan lainnya di dasar hutan yang rapat dengan tumbuh-tumbuhan. Pelanduk hidup menyendiri (soliter) atau berpasangan.[4]
Sebelumnya, walaupun variasinya cukup beragam, masyarakat ilmiah menggolongkan pelanduk hanya ke dalam dua spesies, yakni napuh (Tragulus napu) yang bertubuh agak besar, dan kancil (T. javanicus) yang berbadan lebih kecil.[3][5] Namun, pendapat terbaru pada tahun 2004 menyebutkan lain. Dua spesies "baru" dipisahkan dari T. napu, yakni T. nigricans dan T. versicolor, dan dua yang lain juga dipisahkan dari T. javanicus, yaitu T. kanchil dan T. williamsoni. Spesies-spesies yang terakhir ini telah pernah dideskripsi di waktu dahulu, tetapi selama ini hanya dianggap sinonim dari dua spesies sebelumnya.[6]
Dengan demikian kini pelanduk diakui terdiri dari enam spesies berikut[6]:
Pelanduk muncul dalam beberapa sastra dan cerita-cerita rakyat Asia Tenggara. Di dalam cerita rakyat dan bahasa pergaulan dikenal beberapa peribahasa yang menyebut-nyebut pelanduk:
Pelanduk atau kancil adalah nama umum bagi sekelompok hewan menyusui (mamalia) berkuku genap yang tergolong ke dalam marga Tragulus. Pelanduk adalah anggota keluarga Tragulidae, berkerabat dekat dengan kijang dan rusa.
Nama ilmiah marga ini, Tragulus, berasal dari gabungan dua kata. Yakni tragos, dari bahasa Yunani yang berarti ‘kambing’, dan akhiran –ulus dari bahasa Latin yang berarti ‘kecil’. Ini sesuai dengan keadaan tubuhnya yang kecil, yang pada usia dewasa ukurannya kurang lebih sama dengan kelinci. Pelanduk berhabitat di hutan hujan tropis Asia Tenggara, termasuk Indonesia, dan hewan ini termasuk salah satu ungulata terkecil di dunia. Dalam bahasa Inggris dikenal sebagai mouse-deer atau chevrotain; kata yang akhir ini sebetulnya dipinjam dari bahasa Prancis.
Tragulus Brisson, 1762 è uno dei tre generi in cui viene suddivisa la famiglia dei Tragulidi[1]. In greco Tragos significa «capra», mentre il suffisso latino –ulus vuol dire «minuscolo». Con un peso variabile tra i 700 g e gli 8 kg, e una lunghezza di 40-75 cm, i traguli di questo genere sono i più piccoli ungulati del mondo, malgrado le specie più grandi superino per dimensioni alcune antilopi del genere Neotragus[2]. L'areale di questi traguli è ristretto all'Asia sud-orientale, dalla Cina meridionale (Yunnan meridionale) fino alle Filippine (Balabac) e Giava[2]. In seguito ad una recente revisione tassonomica, alcune specie di questo genere sono divenute poco conosciute, ma si ritiene che siano prevalentemente notturne e che si nutrano di foglie, frutti, erba e altri vegetali che trovano nel fitto sottobosco delle foreste in cui vivono[2]. Vivono solitarie o in coppia e i maschi possiedono canini allungati (le corna non sono presenti in nessuno dei due sessi) impiegati nei combattimenti[2]. Diversamente da altri membri della loro famiglia, i traguli del genere Tragulus non presentano strisce o macchie chiare evidenti sulla regione superiore[2].
Originariamente, all'interno del genere Tragulus venivano riconosciute solamente due specie: T. napu, di maggiori dimensioni, e il più piccolo T. javanicus. Nel 2004, in seguito ad una revisione tassonomica, due sottospecie di T. napu sono state elevate al rango di specie, T. nigricans e T. versicolor, e lo stesso è avvenuto ad altre due razze di T. javanicus, T. kanchil e T. williamsoni[3]. Dopo queste variazioni, T. kanchil e T. napu sono risultate le due sottospecie più numerose, mentre le rimanenti si trovano soltanto in areali piuttosto ristretti (sebbene in Indocina sia piuttosto difficile riuscire a determinare con esattezza la distribuzione delle varie specie)[3].
Le specie attualmente riconosciute sono:
Tragulus Brisson, 1762 è uno dei tre generi in cui viene suddivisa la famiglia dei Tragulidi. In greco Tragos significa «capra», mentre il suffisso latino –ulus vuol dire «minuscolo». Con un peso variabile tra i 700 g e gli 8 kg, e una lunghezza di 40-75 cm, i traguli di questo genere sono i più piccoli ungulati del mondo, malgrado le specie più grandi superino per dimensioni alcune antilopi del genere Neotragus. L'areale di questi traguli è ristretto all'Asia sud-orientale, dalla Cina meridionale (Yunnan meridionale) fino alle Filippine (Balabac) e Giava. In seguito ad una recente revisione tassonomica, alcune specie di questo genere sono divenute poco conosciute, ma si ritiene che siano prevalentemente notturne e che si nutrano di foglie, frutti, erba e altri vegetali che trovano nel fitto sottobosco delle foreste in cui vivono. Vivono solitarie o in coppia e i maschi possiedono canini allungati (le corna non sono presenti in nessuno dei due sessi) impiegati nei combattimenti. Diversamente da altri membri della loro famiglia, i traguli del genere Tragulus non presentano strisce o macchie chiare evidenti sulla regione superiore.
Pelanduk merupakan sebuah rumpun ungulat berjari genap dalam keluarga Tragulidae yang terletak di bawah genus Tragulus. Nama genus terbentuk daripada campuran perkataan Yunani τράγος (tragos, "kambing jantan")[1] dengan imbuhan akhiran Latin –ulus ("kenit"). Dengan berat 0.7–8.0 kg (1.5–17.6 lb) dan panjang 40–75 cm (16–30 in), pelanduk merupakan ungulat yang kecil sekali di dunia, biarpun spesies pelanduk yang terbesar mengatasi beberapa spesies Neotragus.[2]
Taburan pelanduk terhad kepada Asia Selatan dari China selatan jauh (Yunnan selatan) hingga Filipina (Balabac) dan Pulau Jawa.[2] Ekoran pindaan taksonomi terkini, sesetengah speises pelanduk kurang dikenali, tetapi semuanya dipercayai bersifat nokturnal dan makan dedaun, buah-buahan, rumput dan lain-lain tumbuhan dalam semak hutan yang tebal.[2] Pelanduk hidup secara bersendirian atau berpasangan, malah yang jantan tumbuh gigi taring panjang (jantan mahupun betina tidak tumbuh tanduk) yang digunakan untuk bertarung.[2] Tidak seperti ahli Tragulidae yang lain, pelanduk tidak kelihatan belang atau tompok yang jelas pada bahagian belakang.[2]
Pada mulanya, hanya dikenali dua spesies dalam genus Tragulus, iaitu T. napu (napuh) yang besar dan T. javanicus (kancil atau pelanduk Jawa) yang kecil. Ekoran semakan pada 2004, T. nigricans dan T. versicolor dipecahkan dari T. napu, dan T. kanchil dan T. williamsoni dipecahkan dari T. javanicus.[3] Dengan perubahan ini, T. kanchil dan T. napu adalah spesies yang paling meluas, sementara yang lain jauh lebih terhad taburannya (namun masih ada keraguan mengenai batas taburan sebenar pelbagai spesies di Indochina).[3]
Pelanduk merupakan sebuah rumpun ungulat berjari genap dalam keluarga Tragulidae yang terletak di bawah genus Tragulus. Nama genus terbentuk daripada campuran perkataan Yunani τράγος (tragos, "kambing jantan") dengan imbuhan akhiran Latin –ulus ("kenit"). Dengan berat 0.7–8.0 kg (1.5–17.6 lb) dan panjang 40–75 cm (16–30 in), pelanduk merupakan ungulat yang kecil sekali di dunia, biarpun spesies pelanduk yang terbesar mengatasi beberapa spesies Neotragus.
Taburan pelanduk terhad kepada Asia Selatan dari China selatan jauh (Yunnan selatan) hingga Filipina (Balabac) dan Pulau Jawa. Ekoran pindaan taksonomi terkini, sesetengah speises pelanduk kurang dikenali, tetapi semuanya dipercayai bersifat nokturnal dan makan dedaun, buah-buahan, rumput dan lain-lain tumbuhan dalam semak hutan yang tebal. Pelanduk hidup secara bersendirian atau berpasangan, malah yang jantan tumbuh gigi taring panjang (jantan mahupun betina tidak tumbuh tanduk) yang digunakan untuk bertarung. Tidak seperti ahli Tragulidae yang lain, pelanduk tidak kelihatan belang atau tompok yang jelas pada bahagian belakang.
Echte dwergherten (Tragulus) zijn een geslacht van dwergherten uit Zuidoost-Azië.
Echte dwergherten (Tragulus) zijn een geslacht van dwergherten uit Zuidoost-Azië.
Kanczyl[4] (Tragulus) – rodzaj ssaka parzystokopytnego z rodziny kanczylowatych (Tragulidae).
Występują w Azji Południowo-Wschodniej[5].
Długość ciała 37–68 cm, ogona 4–9 cm; masa ciała 1,5–4,5 kg[5]. Charakteryzują się budową ciała delikatniejszą od wodnokanczyla afrykańskiego, cienkimi kończynami i małymi racicami.
Tragulus < zdrobnienie łac. tragus – koza[6].
Do rodzaju należą następujące gatunki[4][5][7]:
Kanczyl (Tragulus) – rodzaj ssaka parzystokopytnego z rodziny kanczylowatych (Tragulidae).
Tragulus[1] är ett släkte av däggdjur som ingår i familjen mushjortar.[1]
Kladogram enligt Catalogue of Life[1]:
mushjortar TragulusMindre mushjort (Tragulus javanicus)
Större mushjort (Tragulus napu)
Wilson & Reeder (2005) och IUCN listar ytterligare fyra arter i släktet: Tragulus kanchil, Tragulus nigricans, Tragulus versicolor och Tragulus williamsoni. De betraktades tidigare som underarter eller populationer av mindre eller större mushjort.[2][3]
Dessa mushjortar förekommer i Sydostasien från norra Vietnam, Laos och södra Burma över Malackahalvön till Sumatra, Borneo, Filippinerna och Java. De hittas även på flera mindre öar i samma region. I äldre zoologiska avhandlingar nämns att släktet når södra Kina (Yunnan) men enligt IUCN behöver dessa uppgifter bekräftelse av nya studier.[4][3]
Med en kroppslängd (huvud och bål) av 40 till 75 cm och en svanslängd av 3 till 13 cm är arterna minst av alla partåiga hovdjur. De når en mankhöjd av 20 till 30 cm och en vikt av 0,7 till 0,8 kg. Pälsens färg på ovansidan är främst brun med skuggor av svart, grå, orange eller silver. På buken är pälsen vitaktig. Dessa mushjortar saknar horn och har istället ganska stora hörntänder. Hos hannar syns de övre hörntänder ibland utanför munnen.[4]
Individerna är aktiva på natten. Under dagen vilar de i bergssprickor, i håligheter under träd eller i den täta vegetationen. Utanför parningstiden lever varje individ ensam. Födan utgörs av växtdelar som hittas på marken som gräs, löv, bär och nedfallna frukter.[4]
Parningstiden är beroende på art och utbredningsområde och i vissa regioner kan honor para sig flera gånger per år. Hannar strider om rätten att para sig med hjälp av sina hörntänder. En framgångsrik hanne markerar sitt revir med körtelvätska. Efter dräktigheten som varar 140 till 177 dagar föder honan ett eller sällan två ungdjur. Ungarna kan redan efter en halv timme följa modern på egna ben. Enligt uppskattningar blir ungar efter fem månader könsmogna. Med människans vård blir individerna något över 16 år gamla.[4]
Dessa mushjortar har ganska många naturliga fiender.[4] Tragulus nigricans som är endemisk för två mindre filippinska öar listas av IUCN som starkt hotad (EN). På grund av oklarheter angående deras taxonomiska status listas tre arter med kunskapsbrist (DD). Bara större mushjort (Tragulus napu) och Tragulus kanchil klassificeras som livskraftig (LC).[3]
Tragulus är ett släkte av däggdjur som ingår i familjen mushjortar.
Metne bakınız.
Dış bağlantılar Wikimedia Commons'ta Tragulus ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. Wikispecies'te Tragulus ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur.Tragulus, cüce geyikgiller (Tragulidae) familyasından, Güneydoğu Asya'da yaşayan küçük gececil memeli hayvan cinsi.
Yaklaşık tavşan boyutlarında olup Türkçede cüce geyik adıyla anılırlar. Latince bilim adı, "keçicik" anlamına gelir ve Yunanca tragos ('keçi') sözü ile Latince -ulus ('-cik/cık') ekinden oluşmuştur.
Tragulus, cüce geyikgiller (Tragulidae) familyasından, Güneydoğu Asya'da yaşayan küçük gececil memeli hayvan cinsi.
Yaklaşık tavşan boyutlarında olup Türkçede cüce geyik adıyla anılırlar. Latince bilim adı, "keçicik" anlamına gelir ve Yunanca tragos ('keçi') sözü ile Latince -ulus ('-cik/cık') ekinden oluşmuştur.
Tragulus là một chi động vật có vú trong họ Tragulidae, bộ Artiodactyla, gồm các loài được gọi là cheo cheo. Chi này được Brisson miêu tả năm 1762.[1] Loài điển hình của chi này là Cervus javanicus Osbeck, 1765.
Chi này gồm các loài:
Tragulus là một chi động vật có vú trong họ Tragulidae, bộ Artiodactyla, gồm các loài được gọi là cheo cheo. Chi này được Brisson miêu tả năm 1762. Loài điển hình của chi này là Cervus javanicus Osbeck, 1765.
Tragulus Pallas, 1779
Азиатские оленьки[1], или канчили[1] (Tragulus) — род парнокопытных млекопитающих семейства оленьковые.
Одни из самых мелких копытных. Длина тела составляет от 40 до 75 см, масса от 0,7 до 8 кг. Окраска шерсти светло- или тёмно-бурая. Безрогие. Обитают в Южной и Юго-Восточной Азии. Активны ночью. Живут скрыто в лесах. Детёнышей обычно два.
Подобно водяному оленьку, азиатские оленьки являются хорошими пловцами и ныряльщиками, но предпочитают жить в более засушливых местах. Да и защищаются они от врагов иначе. При опасности зверьки стремятся где-нибудь затаиться, а если сделать это не удалось, то сразу же оказывают врагу сопротивление: с помощью своих острых клыков, расположенных на верхней челюсти, они могут очень больно укусить хищника или человека.
Азиатские оленьки, или канчили (Tragulus) — род парнокопытных млекопитающих семейства оленьковые.
Одни из самых мелких копытных. Длина тела составляет от 40 до 75 см, масса от 0,7 до 8 кг. Окраска шерсти светло- или тёмно-бурая. Безрогие. Обитают в Южной и Юго-Восточной Азии. Активны ночью. Живут скрыто в лесах. Детёнышей обычно два.
Подобно водяному оленьку, азиатские оленьки являются хорошими пловцами и ныряльщиками, но предпочитают жить в более засушливых местах. Да и защищаются они от врагов иначе. При опасности зверьки стремятся где-нибудь затаиться, а если сделать это не удалось, то сразу же оказывают врагу сопротивление: с помощью своих острых клыков, расположенных на верхней челюсти, они могут очень больно укусить хищника или человека.
鼷鹿属(学名:Tragulus)是偶蹄目鼷鹿科下的一属,分布于亚洲的热带雨森林中。鼷鹿属有六个现存成员,分别是中国一级保护动物云南鼷鹿、分布于东南亚的大鼷鹿、小鼷鹿、爪哇鼷鹿、菲律宾鼷鹿和越南鼷鹿等。
쥐사슴속 또는 작은사슴속(Tragulus)은 작은사슴과에 속하는 우제류 분류군이다.[1] 학명은 "염소"(goat)를 의미하는 그리스어 "트라고스"(Tragos)와 "작다"(tiny)라는 의미의 라틴어 "울루스"(–ulus)의 합성어에서 유래했다. 몸무게는 0.7~8.0kg, 몸길이는 40~75cm 정도로 전 세계 우제류 중에서 가장 작다.[2] 중국 남부(윈난성)부터 필리핀(발라박섬) 그리고 자와섬에 이르는 동남아시아에 제한적으로 분포한다.[2]
쥐사슴속 또는 작은사슴속(Tragulus)은 작은사슴과에 속하는 우제류 분류군이다. 학명은 "염소"(goat)를 의미하는 그리스어 "트라고스"(Tragos)와 "작다"(tiny)라는 의미의 라틴어 "울루스"(–ulus)의 합성어에서 유래했다. 몸무게는 0.7~8.0kg, 몸길이는 40~75cm 정도로 전 세계 우제류 중에서 가장 작다. 중국 남부(윈난성)부터 필리핀(발라박섬) 그리고 자와섬에 이르는 동남아시아에 제한적으로 분포한다.