Mink (Neovison vison) är ett nordamerikanskt mårddjur som har introducerats till många länder, bland annat Skandinavien, för pälsdjursuppfödning.
Artepitet vison i det vetenskapliga namnet är bildat av det franska ordet för mink.[2]
Minken är 30–45 cm lång, exklusive svansen på 13–23 cm. Hanen är större än honan och väger mellan 1–1,5 kg, medan honan vanligtvis väger omkring 0,75 kg. Framavlade minkar är större än vilda minkar och kan väga upp till 3 kg. Pälsen är mörkbrun med mörk underull och mörka stickelhår, till skillnad från det till utseendet liknande illern, som har ljusa stickelhår och underull. Minken har vidare en vit hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet. Nyss förrymda avelsminkar kan dock se annorlunda ut, men deras avkomma anpassar sig snabbt till vildpopulationens utseende.[3]
Minken är den enda nu levande arten i släktet Neovison som dessutom omfattar den utdöda arten Neovison macrodon, som sista gången observerades 1894 i det vilda. Den senare betraktades länge som underart till minken vilket kan vara orsak till att inga skyddsåtgärder inrättades.[4] Tidigare placerades minken i släktet Mustela, tillsammans med bland andra iller men genetiska studier indikerar så pass stora skillnader att den numera ofta placeras i det egna släktet.[5] Wilson & Reeder (2005) listar 15 underarter.[5]
Minken härstammar från Nordamerika, där den förekommer från Alaska till Florida utom i den allra sydvästligaste, torra delen av USA.[1] Den finns som introducerad art i hela Skandinavien men saknas i södra Danmark.[3] Den har spridit sig i Europa och Asien och fanns 2014 i Baltikum, Belgien, Frankrike, södra Island, Montenegro, Nederländerna, Polen, Portugal, Serbien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland, Ukraina, Vitryssland och västra delarna av Ryssland.[6] Den finns också införd till Japan och delar av Sydamerika, men där anses den ännu inte introducerad enligt Internationella naturvårdsunionens uppgifter.[1]
Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur (i Nordamerika främst bisam, i Europa smågnagare, hardjur och mullvad), samt sjöfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid lever den huvudsakligen av fisk.[6]
Minkens parningstid infaller i februari till april. Dräktighetstiden är 28 dagar, men minken har fördröjd fosterutveckling, så de 4–6 ungarna (fler hos uppfödda tamdjur) föds efter 40–75 dagar. Ögonen öppnas efter en månad, och de blir avvanda efter knappt två. De lämnar modern efter ungefär 4 månader, på hösten, och blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Vilda djur blir sällan äldre än 4 år.[3]
Ursprungligen fick man minkpäls från viltfångade djur, men kring 1920 började minken födas upp på gårdar i USA och Kanada.[3] Detta förfarande spred sig till många länder, inte minst i Norden, som Finland (1920-talet), Sverige (1928), Storbritannien (1929), Island (1931) med flera länder.[7] Den har även införts till Ryssland (1928 och framåt), men där släpptes de införda minkarna lösa redan från början, för att tjäna som jaktbart vilt. De gårdsuppfödda minkarna har sedan släppts lösa och etablerat fasta bestånd. De flesta av Europas vilda minkar, bland annat alla i Skandinavien, härrör från för länge sedan förrymda och avsiktligt utsläppta tamdjur, vilket skedde i stor utsträckning under andra världskriget. Ett undantag är Rumänien, som har koloniserats av minkar från Ryssland.[7]
Framgången för den förrymda minken har dock inte varit total. I Danmark har minken haft svårt att etablera sig, och man har kunnat konstatera att gårdsuppfödda nordiska minkar som släpps ut från gårdar, till följd av domesticeringsprocessen, har avsevärt mycket svårare att överleva i dag än i början av förra seklet. Endast 20 % av de danska minkarna har fötts i naturen.[8] På senare år har minken minskat även i Sverige, troligtvis på grund av att födokonkurrens med rödräv som har ökat efter rävskabbens minskning, samt konkurrens med uttern som också ökat i antal.[9]
Det finns ett flertal godkända modeller av fällor som motsvarar kraven ur djurskyddssynpunkt[10]. De fällor som ofta föredras är av typen slagfälla, där minken dödas omedelbart genom att en fjäderbelastad metalldel krossar kraniet.
I Sverige och Tyskland får mink jagas året om[11][12] för att förebygga skador på annat vilt.
Finland och Åland har en period mellan 31 maj till 31 juli som minken är fredad. Jakt på mink bedrivs med hagelvapen i kaliber 12,16,20 samt i följande kaliber 24,28,32 och 410 i alla skandinaviska länder. Kulgevär i lägst vapenklass 4. får användas vid jakt efter mink vid grytjakt eller ställande hund.[13] I Danmark, på Åland och i Finland är det även tillåtet att bedriva jakt med pilbåge[14].
I Danmark är jaktbytet på mellan 7000 och 8000 minkar varje år[15]. I Norge anser man att minken orsakar omfattande skador på fisk- och fågellivet varför man utfäst skottpengar på mink. Summan är 150 norska kronor per dödat djur. Jaktsäsongerna 2006–2007 dödades 5 600, 2007–2008 5 900 och 2008–2009 5 100 stycken.[16]
Mink (Neovison vison) är ett nordamerikanskt mårddjur som har introducerats till många länder, bland annat Skandinavien, för pälsdjursuppfödning.
Artepitet vison i det vetenskapliga namnet är bildat av det franska ordet för mink.
_Ystad-2017.jpg)
