Ellobius a zo ur genad e rummatadur ar bronneged, ennañ krignerien hag a vev en Azia pe e reter Europa.
Ellobius a zo ur genad e rummatadur ar bronneged, ennañ krignerien hag a vev en Azia pe e reter Europa.
Ellobius és un gènere de rosegadors de la família dels cricètids. Les espècies d'aquest grup són oriündes de l'oest i el centre d'Àsia. Passen gran part del temps sota terra. Tenen una llargada de cap a gropa de 10–15 cm i una cua d'entre 5 mm i 2 cm. El pelatge dorsal és marró o gris, mentre que el ventral és gris o blanc. Es caracteritzen per les seves dents incisives grosses. El nom genèric Ellobius deriva d'ἐλλόβιον, que en grec significa 'arracada'.[2]
Ellobius és un gènere de rosegadors de la família dels cricètids. Les espècies d'aquest grup són oriündes de l'oest i el centre d'Àsia. Passen gran part del temps sota terra. Tenen una llargada de cap a gropa de 10–15 cm i una cua d'entre 5 mm i 2 cm. El pelatge dorsal és marró o gris, mentre que el ventral és gris o blanc. Es caracteritzen per les seves dents incisives grosses. El nom genèric Ellobius deriva d'ἐλλόβιον, que en grec significa 'arracada'.
Die Mull-Lemminge (Ellobius) sind eine Gattung der Wühlmäuse, die in West- und Zentralasien verbreitet ist. Trotz ihres Namens sind sie keine Lemminge, denen sie aber äußerlich ähnlich sehen. Anders als Lemminge führen sie eine gänzlich unterirdische Lebensweise.
Unterschieden werden fünf Arten. Diese werden auf zwei Untergattungen verteilt, die manchmal auch als eigenständige Gattungen angesehen werden:
Mull-Lemminge haben einen walzenförmigen Körperbau. Ihre Kopfrumpflänge beträgt 10 bis 15 cm, der Schwanz ist stummelartig und nur 5 mm bis 2 cm lang. Das Fell ist oberseits braun oder grau und unterseits grau oder weiß gefärbt. Äußere Ohren fehlen, und die Augen sind stark verkleinert und fast unter dem Fell verborgen. Auffällig sind die vergrößerten Schneidezähne, die nach vorne aus dem Maul ragen. Sie werden beim Graben eingesetzt.
Die Tunnel der Mull-Lemminge verlaufen etwa 20 bis 30 cm unter der Erde. Sie bilden ein weit verzweigtes System, dessen Teil auch eine Nestkammer in einer Tiefe von 50 cm ist. Beim Graben suchen sie nach unterirdischen Pflanzenteilen, also Wurzeln und Knollen, die ihre Nahrung sind. In manchen Regionen gelten sie daher als landwirtschaftliche Schädlinge.
Meistens werden Mull-Lemminge einer eigenen Tribus Ellobiini innerhalb der Wühlmäuse zugeordnet. Dies ist jedoch nicht gesichert. Manche Zoologen haben die Mull-Lemminge ganz aus den Wühlmäusen herausgenommen und sie als "Muridae incertae sedis" eingestuft (Langschwanzmäuse mit ungesicherter systematischer Einordnung). Die meisten Autoritäten sehen in Mull-Lemmingen aber Wühlmäuse, wenn auch abweichende und hoch spezialisierte Vertreter. Im Pleistozän war die Gattung weiter verbreitet und auch in Palästina und Nordafrika beheimatet.
Die Mull-Lemminge (Ellobius) sind eine Gattung der Wühlmäuse, die in West- und Zentralasien verbreitet ist. Trotz ihres Namens sind sie keine Lemminge, denen sie aber äußerlich ähnlich sehen. Anders als Lemminge führen sie eine gänzlich unterirdische Lebensweise.
Unterschieden werden fünf Arten. Diese werden auf zwei Untergattungen verteilt, die manchmal auch als eigenständige Gattungen angesehen werden:
Untergattung Ellobius Nördlicher Mull-Lemming, Ellobius talpinus, von der östlichen Ukraine über Kasachstan bis in den Norden Afghanistans Zaisan-Mull-Lemming, Ellobius tancrei, Turkmenistan, Usbekistan, Kasachstan, Xinjiang Alai-Mull-Lemming, Ellobius alaicus, Alai-Gebirge Untergattung Afganomys Transkaukasischer Mull-Lemming, Ellobius lutescens, Kaukasus, Anatolien, Irak Südlicher Mull-Lemming, Ellobius fuscocapillus, Iran, Afghanistan, Turkmenistan, PakistanMull-Lemminge haben einen walzenförmigen Körperbau. Ihre Kopfrumpflänge beträgt 10 bis 15 cm, der Schwanz ist stummelartig und nur 5 mm bis 2 cm lang. Das Fell ist oberseits braun oder grau und unterseits grau oder weiß gefärbt. Äußere Ohren fehlen, und die Augen sind stark verkleinert und fast unter dem Fell verborgen. Auffällig sind die vergrößerten Schneidezähne, die nach vorne aus dem Maul ragen. Sie werden beim Graben eingesetzt.
Die Tunnel der Mull-Lemminge verlaufen etwa 20 bis 30 cm unter der Erde. Sie bilden ein weit verzweigtes System, dessen Teil auch eine Nestkammer in einer Tiefe von 50 cm ist. Beim Graben suchen sie nach unterirdischen Pflanzenteilen, also Wurzeln und Knollen, die ihre Nahrung sind. In manchen Regionen gelten sie daher als landwirtschaftliche Schädlinge.
Meistens werden Mull-Lemminge einer eigenen Tribus Ellobiini innerhalb der Wühlmäuse zugeordnet. Dies ist jedoch nicht gesichert. Manche Zoologen haben die Mull-Lemminge ganz aus den Wühlmäusen herausgenommen und sie als "Muridae incertae sedis" eingestuft (Langschwanzmäuse mit ungesicherter systematischer Einordnung). Die meisten Autoritäten sehen in Mull-Lemmingen aber Wühlmäuse, wenn auch abweichende und hoch spezialisierte Vertreter. Im Pleistozän war die Gattung weiter verbreitet und auch in Palästina und Nordafrika beheimatet.
Koʻrsichqonlar (Ellobius) - kemiruvchilar turkumiga mansub hayvonlar urugʻi. Tanasi gʻoʻlasimon, oʻz. 13 sm gacha, dumi 0,5—2,2 sm. Yevrosiyoning choʻl va dashtlarida tarqalgan; togʻlarda 4000 m gacha balandlikda uchraydi. Tuzilishi yer ostida yashashga moslashgan. Juni yumshoq va silliq. Boshi katta, quloq suprasi yoʻq, koʻzi juda kichkiva va jun bilan qoplangan. Koʻrak tishlari ogʻzidan chiqib turadi (yer kazishga moslashgan). Panjalari qisqa va baquvvat. Uyasi uzun, murakkab va chukur, asosiy yoʻli 100 m cha, undan har tomonga oʻz. 20—50 m li qoʻshimcha yoʻllar ketadi. Choʻl K.ining yezda faoliyati ancha pasayib, yerni kovlashdan toʻxtaydi. K. oʻsimliklarning yer osti qismi bilan oziqlanadi. Qishga oziq gʻamlaydi. Yiliga ikki marta 3—5 tadan bolalaydi. Bitta uyada 10—15 tasi birga yashaydi. Oʻsimlik ildizini qirqib, qishloq xoʻjaligiga ziyon keltiradi. Oʻzbekistonda oddiy K. (E. talpinus) tarqalgan.[1]
Koʻrsichqonlar (Ellobius) - kemiruvchilar turkumiga mansub hayvonlar urugʻi. Tanasi gʻoʻlasimon, oʻz. 13 sm gacha, dumi 0,5—2,2 sm. Yevrosiyoning choʻl va dashtlarida tarqalgan; togʻlarda 4000 m gacha balandlikda uchraydi. Tuzilishi yer ostida yashashga moslashgan. Juni yumshoq va silliq. Boshi katta, quloq suprasi yoʻq, koʻzi juda kichkiva va jun bilan qoplangan. Koʻrak tishlari ogʻzidan chiqib turadi (yer kazishga moslashgan). Panjalari qisqa va baquvvat. Uyasi uzun, murakkab va chukur, asosiy yoʻli 100 m cha, undan har tomonga oʻz. 20—50 m li qoʻshimcha yoʻllar ketadi. Choʻl K.ining yezda faoliyati ancha pasayib, yerni kovlashdan toʻxtaydi. K. oʻsimliklarning yer osti qismi bilan oziqlanadi. Qishga oziq gʻamlaydi. Yiliga ikki marta 3—5 tadan bolalaydi. Bitta uyada 10—15 tasi birga yashaydi. Oʻsimlik ildizini qirqib, qishloq xoʻjaligiga ziyon keltiradi. Oʻzbekistonda oddiy K. (E. talpinus) tarqalgan.
Ellobius is a genus of rodents in the family Cricetidae.[1] It is the only member of the tribe Ellobiusini.[2] It contains two (E. lutescens and E. tancrei) of the handful of examples of mammal species that have lost the Y chromosome.[3]
The genus has the following species:
Ellobius is a genus of rodents in the family Cricetidae. It is the only member of the tribe Ellobiusini. It contains two (E. lutescens and E. tancrei) of the handful of examples of mammal species that have lost the Y chromosome.
The genus has the following species:
Alai mole vole (Ellobius alaicus) Southern mole vole (Ellobius fuscocapillus) Transcaucasian mole vole (Ellobius lutescens) Northern mole vole (Ellobius talpinus) Zaisan mole vole (Ellobius tancrei)Ellobius Cricetidae animalia familiako generoa da[1], karraskarien barruan sailkatua.
Ellobius Cricetidae animalia familiako generoa da, karraskarien barruan sailkatua.
Ellobius est un genre de rongeurs.
Ellobius (J.Fischer, 1814) è un genere di roditori della famiglia dei Cricetidi.
Al genere Ellobius appartengono roditori di piccole dimensioni, con lunghezza della testa e del corpo tra 85 e 131 mm, la lunghezza della coda tra 7 e 20 mm e un peso di 88 g.[1]
Il cranio mostra estreme specializzazioni fossorie, avendo un profilo a cuneo, con gli incisivi superiori bianchi che si estendono fuori dal muso oltre le ossa nasali e il rostro assottigliato. Il terzo molare superiore ed inferiore è molto ridotto, più dei secondi.
Sono caratterizzati dalla seguente formula dentaria:
3 0 0 1 1 0 0 3 3 0 0 1 1 0 0 3 Totale: 16 1.Incisivi; 2.Canini; 3.Premolari; 4.Molari;Il corpo è cilindrico, adattamento ad una vita prevalentemente fossoria. La pelliccia è corta, densa e vellutata. Le parti dorsali sono bruno-rossicce, rosate, giallo-brunastre op brunastre, mentre quelle inferiori variano dal grigiastro al biancastro. Talvolta è presente una maschera facciale più scura. Gli occhi sono piccoli, le orecchie sono rudimentali. Le zampe non sono particolarmente sviluppate, le dita sono munite di artigli veramente piccoli. I lati delle zampe sono frangiati con corte setole. Il pollice non è particolarmente ridotto. La coda è molto corta e completamente ricoperta di setole che formano un lungo ciuffo all'estremità. Le femmine hanno 4 paia di mammelle. In due specie, E.lutescens ed E.tancrei, è assente il cromosoma Y.
Il genere è diffuso nell'Ecozona paleartica dall'Ucraina attraverso tutta l'Asia centrale fino alla Cina.
Il genere comprende 5 specie[2].
Ślepuszonka[7] (Ellobius) – rodzaj ssaka z podrodziny karczowników (Arvicolinae) w rodzinie chomikowatych (Cricetidae).
Obecny zasięg występowania gatunków z rodzaju Ellobius (od Ukrainy do Chin) jest znacznie mniejszy od historycznego, który w końcu plejstocenu obejmował tereny Afryki Północnej i współczesnego Izraela[6].
Rodzaj Ellobius obejmuje pięć gatunków zgrupowanych w dwóch podrodzajach[6][7]:
Ślepuszonka (Ellobius) – rodzaj ssaka z podrodziny karczowników (Arvicolinae) w rodzinie chomikowatych (Cricetidae).
Ellobius é um género de roedor da família Cricetidae.
Ellobius é um género de roedor da família Cricetidae.
Mullvadslämlar (Ellobius) är ett släkte i underfamiljen sorkar (Arvicolinae) som förekommer i västra och centrala Asien. De liknar lämlar men räknas inte till tribus Lemmini. I motsats till lämlar lever de nästan hela livet under jorden.
Vanligen delas släktet i två undersläkten med tillsammans fem arter:
Kroppslängden ligger mellan 10 och 15 centimeter, svansen är med 5 mm till 2 cm påfallande kort. Pälsen har på ovansidan en brun till grå färg och undersidan är vit till grå. Dessa gnagare saknar yttre öron och individernas små ögon är nästan helt gömda i pälsen. Framtänderna är särskilt stora och är synliga utanför munnen. De används för att gräva.
De tunnlar som skapas av dessa sorkar ligger 20 till 30 centimeter under marken. Gångarna bildar ett komplext system där själva boet ligger 50 centimeter under marken. De gräver efter underjordiska växtdelar som rötter och rotfrukter. I vissa regioner betraktas de som skadedjur för jordbruket.
Släktet räknas vanligen som enda släkte i tribus Ellobiini bland sorkarna. Denna indelning är omstridd. Vissa zoologer betraktar dem inte alls som sorkar utan som råttdjur med oklart släktskap. Under pleistocen hade släktet större utbredning och fanns även i Palestina och norra Afrika.
Mullvadslämlar (Ellobius) är ett släkte i underfamiljen sorkar (Arvicolinae) som förekommer i västra och centrala Asien. De liknar lämlar men räknas inte till tribus Lemmini. I motsats till lämlar lever de nästan hela livet under jorden.
Vanligen delas släktet i två undersläkten med tillsammans fem arter:
Undersläkte Ellobius Nordlig mullvadslämmel (Ellobius talpinus), från östra Ukraina över Kazakstan till norra Afghanistan. Ellobius tancrei, Turkmenistan, Kazakstan, Uzbekistan, Xinjiang. Ellobius alaicus, Alajbergen. Undersläkte Afganomys Ellobius lutescens, Kaukasus, Anatolien, Irak. Sydlig mullvadslämmel (Ellobius fuscocapillus), Iran, Afghanistan, Turkmenistan, Pakistan.Kroppslängden ligger mellan 10 och 15 centimeter, svansen är med 5 mm till 2 cm påfallande kort. Pälsen har på ovansidan en brun till grå färg och undersidan är vit till grå. Dessa gnagare saknar yttre öron och individernas små ögon är nästan helt gömda i pälsen. Framtänderna är särskilt stora och är synliga utanför munnen. De används för att gräva.
De tunnlar som skapas av dessa sorkar ligger 20 till 30 centimeter under marken. Gångarna bildar ett komplext system där själva boet ligger 50 centimeter under marken. De gräver efter underjordiska växtdelar som rötter och rotfrukter. I vissa regioner betraktas de som skadedjur för jordbruket.
Släktet räknas vanligen som enda släkte i tribus Ellobiini bland sorkarna. Denna indelning är omstridd. Vissa zoologer betraktar dem inte alls som sorkar utan som råttdjur med oklart släktskap. Under pleistocen hade släktet större utbredning och fanns även i Palestina och norra Afrika.
Сліпачок, або сліпунець, або сліпушок (Ellobius Fischer, 1814) — рід гризунів родини щурові (Arvicolidae) з підряду мишовидих (Murimorpha).
Сліпачки формують окрему трибу Ellobiini Gill, 1872, яка займає найвідокремленіше місце в системі арвіколін і зберігає низку примітивних ознак, що зближують сліпачків з хом'яковими.
Рід сліпачок представлений у сучасній фауні чотирма видами, один з яких поширений в межах території України:
Сліпачок, або сліпунець, або сліпушок (Ellobius Fischer, 1814) — рід гризунів родини щурові (Arvicolidae) з підряду мишовидих (Murimorpha).
Сліпачки формують окрему трибу Ellobiini Gill, 1872, яка займає найвідокремленіше місце в системі арвіколін і зберігає низку примітивних ознак, що зближують сліпачків з хом'яковими.
Ellobius là một chi động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Chi này được Fischer miêu tả năm 1814.[1] Loài điển hình của chi này là Mus talpinus Pallas, 1770.
Chi này gồm các loài:
Ellobius là một chi động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Chi này được Fischer miêu tả năm 1814. Loài điển hình của chi này là Mus talpinus Pallas, 1770.
Слепушо́нки (лат. Ellobius) — род грызунов семейства хомяковых. В России встречаются 2 вида слепушонок: Обыкновенная слепушонка (Ellobius talpinus) и Восточная слепушонка (Ellobius tancrei), внешне почти неразличимые. Восточная, алайская и обыкновенная слепушонки — типичные виды-двойники, морфологически практически сходны, но отличающиеся кариологически (по структуре кариотипа).
Слепушо́нки (лат. Ellobius) — род грызунов семейства хомяковых. В России встречаются 2 вида слепушонок: Обыкновенная слепушонка (Ellobius talpinus) и Восточная слепушонка (Ellobius tancrei), внешне почти неразличимые. Восточная, алайская и обыкновенная слепушонки — типичные виды-двойники, морфологически практически сходны, но отличающиеся кариологически (по структуре кариотипа).
鼴形田鼠屬(Ellobius)是哺乳綱囓齒目倉鼠科田鼠亚科的一屬,而與鼴形田鼠屬(鼴形田鼠)同科的動物尚有東方兔尾鼠屬(帕氏兔尾鼠)、絨鼠屬(中國絨鼠)、環頸旅鼠屬(環頸旅鼠)等數種哺乳動物。它们主要分布在亚洲西部和中部。它们与鼹鼠无关,只是在外貌上相似。它们终年生活在地下。
鼴形田鼠躯体粗壮,身长在10至15厘米之间,尾短,只有5毫米至2厘米长。背部毛色为棕色或灰色,腹部为灰色或白色。没有耳壳,眼睛非常小,几乎完全被毛遮住。特别显著的是很大的向前伸出嘴的门牙。它们被用来挖洞。
鼴形田鼠的洞在地下20至30厘米深。它们组成一个分支很多的隧道系统,它们的窝在地下50厘米的深处。它们在挖洞同时寻找地下的植物组织如根、块茎等作为它们的食物。因此,在一些地区它们被看作是害兽。
学者一般认为鼴形田鼠屬是田鼠亚科中的一个属,但是也有些生物学家把它完全从田鼠中分出来,不过大多数学者还是把它们看成田鼠,只不过是非常特殊的,与其它田鼠很不相同的田鼠而已。在更新世它们的分布比今天还要广,当时甚至在巴勒斯坦和北美洲也有鼴形田鼠。
鼴形田鼠屬(Ellobius)是哺乳綱囓齒目倉鼠科田鼠亚科的一屬,而與鼴形田鼠屬(鼴形田鼠)同科的動物尚有東方兔尾鼠屬(帕氏兔尾鼠)、絨鼠屬(中國絨鼠)、環頸旅鼠屬(環頸旅鼠)等數種哺乳動物。它们主要分布在亚洲西部和中部。它们与鼹鼠无关,只是在外貌上相似。它们终年生活在地下。
鼴形田鼠亚屬(Ellobius) 鼹形田鼠(Ellobius talpinus),分布区域从乌克兰东部经过哈萨克斯坦至阿富汗北部 坦氏鼹形田鼠(Ellobius tancrei),土库曼斯坦、乌兹别克斯坦、哈萨克斯坦、新疆 阿赖鼹形田鼠(Ellobius alaicu),阿赖山脉 Afganomys亚属 土黄鼹形田鼠(Ellobius lutescens),高加索山脉、安纳托、伊拉克 阿富汗鼹形田鼠(Ellobius fuscocapillus),伊朗、阿富汗、土库曼斯曼、巴基斯坦鼴形田鼠躯体粗壮,身长在10至15厘米之间,尾短,只有5毫米至2厘米长。背部毛色为棕色或灰色,腹部为灰色或白色。没有耳壳,眼睛非常小,几乎完全被毛遮住。特别显著的是很大的向前伸出嘴的门牙。它们被用来挖洞。
鼴形田鼠的洞在地下20至30厘米深。它们组成一个分支很多的隧道系统,它们的窝在地下50厘米的深处。它们在挖洞同时寻找地下的植物组织如根、块茎等作为它们的食物。因此,在一些地区它们被看作是害兽。
学者一般认为鼴形田鼠屬是田鼠亚科中的一个属,但是也有些生物学家把它完全从田鼠中分出来,不过大多数学者还是把它们看成田鼠,只不过是非常特殊的,与其它田鼠很不相同的田鼠而已。在更新世它们的分布比今天还要广,当时甚至在巴勒斯坦和北美洲也有鼴形田鼠。
두더지들쥐속(Ellobius)은 쥐상과 비단털쥐과에 속하는 설치류 속의 하나이다.[1] 두더지들쥐족(Ellobiusini)의 유일속으로 5종으로 이루어져 있다. Y 염색체가 사라진 포유류 종들 중에서 2종(남캅카스두더지들쥐와 자이산두더지들쥐)을 포함하고 있다.[2]