Dufourea dentiventris ist eine Glanzbiene aus der Familie Halictidae. Sie ist eine solitäre, nestbauende Biene, die in Deutschland von in der Regel Mitte Juli bis Anfang September fliegt. Auf Deutsch wird sie auch Gezähnte Glanzbiene genannt.[1][2]
Diese Glanzbiene ist ca. 7 bis 8 mm lang. Sie ist schwarz, nur spärlich behaart. Auch die Sammelbürste am Hinterleib der Weibchen ist nur schwach ausgebildet. Die Weibchen haben sehr kurze, die sehr schlanken Männchen hingegen lange Fühler. Der Rüssel ist kurz, die Vorderflügel haben zwei Cubitalzellen. Im Gegensatz zu den ähnlichen Arten der Gattung Lasioglossum befindet sich am Hinterleibsende keine Längsfurche. Sie kann im Freiland nicht von der viel selteneren Dufourea inermis unterschieden werden.[1][2][3]
Diese Glanzbiene ist praktisch in der gesamten Paläarktis verbreitet. Sie ist in Europa von den Pyrenäen bis Russland und südwärts bis in die Toskana und nach Kroatien, sowie nordwärts bis Skandinavien (63 bis 65 °N) verbreitet. Aus Asien ist die Art bis Jakutsk, Ostsibirien und Nordkorea gemeldet. In Deutschland ist die Art in allen Bundesländern nachgewiesen, aber in Schleswig-Holstein und Mecklenburg-Vorpommern nur durch historische Meldungen. In Österreich kommt sie in allen Bundesländern außer dem Burgenland vor und in der Schweiz fast überall (im Genfersee-Gebiet nur historische Nachweise).[2]
D. dentiventris lebt überwiegend in Waldsäumen, Waldlichtungen und waldnahen Magerrasen. In den Mittelgebirgen ist die Art auch an waldnahen Straßenböschungen und auf Wacholderheiden zu finden. Die Nistplätze sind sandig-lehmige Böschungen, Abbruchkanten und Wegränder.
Die Weibchen bauen Nester in selbst gegrabene Hohlräume im Boden, sie haben nur eine Generation im Jahr und sammeln nur Pollen von Glockenblumen, sie sind also oligolektisch. Männchen schwärmen in der Nähe der Glockenblumen, sowohl die Männchen als auch die Weibchen schlafen in den Blüten der Glockenblumen. Die Larven spinnen einen Kokon und überwintern als Ruhelarve.[1][4]
Parasiten: Als Kuckucksbiene parasitiert Biastes truncatus an D. dentiventris.[2]
Dufourea dentiventris ist eine Glanzbiene aus der Familie Halictidae. Sie ist eine solitäre, nestbauende Biene, die in Deutschland von in der Regel Mitte Juli bis Anfang September fliegt. Auf Deutsch wird sie auch Gezähnte Glanzbiene genannt.
De gewone klokjesglansbij (Dufourea dentiventris) is een vliesvleugelig insect uit de familie Halictidae. De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1848 door Nylander.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDufourea dentiventris – gatunek błonkówki z rodziny smuklikowatych i podrodziny wigorczykowatych.
Gatunek ten został opisany w 1848 roku przez Williama Nylandera jako Halictoides dentiventris[1].
Pszczoła o ciele długości od 6,5 do 9 mm. Cechują ją głaszczki wargowe o członie drugim krótszym niż trzeci oraz delikatne, nieregularne i bardzo rozproszone punktowanie tergitów metasomy. U samca piąty sternit ma duże wybrzuszenia trójkątnego kształtu na krawędziach tylno-bocznych, a szósty sternit jest wyraźnie wybrzuszony[2].
Owad o rozsiedleniu transpalearktycznym[2], w Europie znany z Francji, Belgii, Niemiec, Danii, Finlandii, Szwajcarii, Austrii, Włoch, Polski, Czech, Słowacji, Węgier, Słowenii i Rosji. Ponadto znany z wschodniej Palearktyki[1]. W Polsce występuje głównie w górach. Jest to pszczoła samotnica. Gatunek oligolektyczny, związany z dzwonkowatymi, a szczególnie z dzwonkami. Ma jedno pokolenie w roku, latające w środku lata[2].
W 2002 umieszczony został na Czerwonej liście zwierząt ginących i zagrożonych w Polsce jako gatunek o słabo rozpoznanym statusie[3].
Dufourea dentiventris – gatunek błonkówki z rodziny smuklikowatych i podrodziny wigorczykowatych.
Gatunek ten został opisany w 1848 roku przez Williama Nylandera jako Halictoides dentiventris.
Pszczoła o ciele długości od 6,5 do 9 mm. Cechują ją głaszczki wargowe o członie drugim krótszym niż trzeci oraz delikatne, nieregularne i bardzo rozproszone punktowanie tergitów metasomy. U samca piąty sternit ma duże wybrzuszenia trójkątnego kształtu na krawędziach tylno-bocznych, a szósty sternit jest wyraźnie wybrzuszony.
Owad o rozsiedleniu transpalearktycznym, w Europie znany z Francji, Belgii, Niemiec, Danii, Finlandii, Szwajcarii, Austrii, Włoch, Polski, Czech, Słowacji, Węgier, Słowenii i Rosji. Ponadto znany z wschodniej Palearktyki. W Polsce występuje głównie w górach. Jest to pszczoła samotnica. Gatunek oligolektyczny, związany z dzwonkowatymi, a szczególnie z dzwonkami. Ma jedno pokolenie w roku, latające w środku lata.
W 2002 umieszczony został na Czerwonej liście zwierząt ginących i zagrożonych w Polsce jako gatunek o słabo rozpoznanym statusie.
Ängssolbi (Dufourea dentiventris) är en art i insektsordningen steklar som tillhör släktet solbin.
Ängssolbiet har en kroppslängd på omkring 7 till 8 millimeter. Grundfärgen på kroppen är mörk och bakkroppen har breda svarta tvärränder åtskiljda av smalare ljusare tvärränder.[2] Kroppsbehåringen är mycket gles.[3]
Detta bi förekommer i Europa från Pyreneerna och Alperna till Sverige och Finland, samt österut genom Ryssland över Kaukasus, Basjkirien, Mongoliet och Kina.[4]. I Sverige finns arten i hela landet med undantag för Jämtland, där den aldrig funnits, men utbredningen är fragmentarisk och det är egentligen bara i Småland, Östergötland och kring Mälaren som den kan betraktas som vanlig. Den minskar och betraktades tidigare som nära hotad ("NT"). Vid rödlistebedömningen 2015 klassificerades den emellertid som livskraftig ("LC")[3] I Finland finns den i söder och sydöst[5] upp till 64º N[4]. Även här är den klassificerad som livskraftig.[5]
Ängssolbiet är ett solitärt bi, det vill säga det bildar inte samhällen. Arten är specialiserad i sitt födoval och samlar enbart pollen från klockväxter, som blåklockssläktet. En vanlig värdväxt för arten är liten blåklocka. Biet förekommer därför bara i sådana områden där dessa växter finns som sandiga torrängar.[6] Nektar kan dock även hämtas från höstfibbla och ljung[3]. Flygtiden för arten är juli till september i större delen av utbredningsområdet[6]; i norra delen varar dock flygperioden från slutet av juli till slutet av augusti[3].
Honan gräver ensam ut ett bo i marken, som hon klär med egenproducerat sekret[6], där sedan ägg och larver utvecklas. Boet förläggs till soliga sluttningar på torr sand- eller grusjord med gles växtlighet. Parasitbi till ängssolbiet är pärlbi (Biastes truncatus), vars larv lever av det insamlade matförrådet (pollen) sedan värdägget ätits upp eller värdlarven dödats.[3]
Globalt är ängssolbiet rödlistat av IUCN som nära hotat ("NT"). Främsta orsaken är den starkt fragmenterade utbredningen, som i sin tur anses orsakad av de förändrade jordbruksmetoderna med ökad konstgödsling och minskad höproduktion (till förmån för ensilage), vilket minskat tillgången på foderväxter.[1]
Dufourea dentiventris là một loài Hymenoptera trong họ Halictidae. Loài này được Nylander mô tả khoa học năm 1848.[1]
Dufourea dentiventris là một loài Hymenoptera trong họ Halictidae. Loài này được Nylander mô tả khoa học năm 1848.