La marroneta de l'om (Satyrium w-album)[1] és un lepidòpter ropalòcer de la família Lycaenidae.[2]
Centre i est d'Europa, Turquia, Urals, Kazakhstan i Japó. A la península Ibèrica es troba en poblacions al nord.[2]
Boscos madurs amb clars assolellats. L'eruga s'alimenta d'om, preferentment d'Ulmus glabra.[2]
Una generació a l'any. Els adults volen entre mitjans de juny i agost, depenent de la localitat. Hibernació com a ou.[2]
La marroneta de l'om (Satyrium w-album) és un lepidòpter ropalòcer de la família Lycaenidae.
Ostruháček jilmový (Satyrium w-album) je druh denního motýla z čeledi modráskovitých (Lycaenidae). Rozpětí jeho křídel je 28 až 32 mm. Líc křídel má tmavohnědé zbarvení a na zadních křídlech v dolním rohu bývá u některých jedinců nevýrazná oranžová skvrna. Samci se od samic dají odlišit podle výrazné voničkové skvrny na předních křídlech. Rub křídel je u obou pohlaví žlutohnědý s bílou kresbou, která na zadních křídlech má tvar písmene W. Tvar kresby odlišuje tohoto ostruháčka od ostatních druhů rodu Satyrium. Na rubu zadních křídel je dobře patrná oranžová příkrajní páska, která je lemovaná úhlovitými skvrnami. Na spodní straně zadních křídel je krátká ostruha.
V Evropě je motýl rozšířený od Španělska přes střední a východní Evropu až po jižní Ural. Vyskytuje se i na jihu Skandinávie a na Balkáně. V Asii je rozšířený od Zabajkalí a Mongolska až po severovýchodní Čínu, Koreu a Japonsko. V České republice se vyskytuje po celém území od nížin až do podhůří. Nikde však není hojný a vzhledem ke způsobu života uniká pozornosti. Obývá lesní okraje, světliny, stromořadí a parky s výskytem jilmů. Motýli se zdržují spíše v korunách stromů a jen při nedostatku medovice slétávají do nižších pater, kde sají nektar. Lze je pozorovat například na rozkvetlých bodlácích, pcháčích a na ostružinách a malinách.
Živnými rostlinami ostruháčka jilmového jsou především jilm drsný (Ulmus glabra) a jilm habrolistý (Ulmus minor). Samice klade vajíčka po jednom na bázi koncových listových pupenů. Housenky, které jsou mírně myrmekofilní, se líhnou na počátku kvetení živných rostlin. Zprvu se živí květními pupeny a květy, později přijímají nezralé nažky a listy. Kuklí se na větvičkách nebo na rubu listů živných rostlin. Kukla je k podkladu přichycena vláknitým opaskem. Motýl je jednogenerační (monovoltinní) a jeho letová perioda je od poloviny května do konce července. Přezimuje housenka ve vaječném obalu.
V České republice je tento druh ostruháčka ohrožen především úbytkem (kácením) jilmů, které napadá grafióza.
Listy a plody živné rostliny
Ostruháček jilmový (Satyrium w-album) je druh denního motýla z čeledi modráskovitých (Lycaenidae). Rozpětí jeho křídel je 28 až 32 mm. Líc křídel má tmavohnědé zbarvení a na zadních křídlech v dolním rohu bývá u některých jedinců nevýrazná oranžová skvrna. Samci se od samic dají odlišit podle výrazné voničkové skvrny na předních křídlech. Rub křídel je u obou pohlaví žlutohnědý s bílou kresbou, která na zadních křídlech má tvar písmene W. Tvar kresby odlišuje tohoto ostruháčka od ostatních druhů rodu Satyrium. Na rubu zadních křídel je dobře patrná oranžová příkrajní páska, která je lemovaná úhlovitými skvrnami. Na spodní straně zadních křídel je krátká ostruha.
Jalavanopsasiipi (Satyrium w-album) on sinisiipisten heimoon ja nopsasiipien alaheimoon kuuluva pieni päiväperhonen. Laji esiintyy palearktisella alueella.
Jalavanopsasiiven siipiväli vaihtelee 26–32 mm ja naaraat ovat keskimäärin koiraita kookkaampia. Siipien yläpuolen pohjaväri on koiraalla tummanruskea ja naaraalla hieman vaaleampi. Etusiiven yläpuolella on koiraalla pieni koirastäplä ja takasiiven yläpuolella, aivan siiven ulkoreunan takanurkassa voi olla molemmilla sukupuolilla pieni oranssinvärinen reunatäplä. Luonnossa perhosen siipien yläpintaa näkee vain lennossa. Takasiiven ulkoreunan takaosassa on kaksi kannusta, joista taaempi on pitempi. Takasiipien alapuolella on molemmilla sukupuolilla submarginaalialassa oranssinvärinen juova ja sen sisäpuolella mustia kaaritäpliä ja ulkopuolella valkoinen reunaviiru. Siipien alapuolella on valkoinen poikkiviiru, joka takasiivessä on mutkainen ja muodostaa selkeän, W-kirjaimen muotoisen kuvion.[1][2][3]
Varsin samankaltainen, Suomessa laajemmin levinnyt laji on tuominopsasiipi (Satyrium pruni).
Jalavanopsasiiven levinneisyysalue ulottuu Keski-Euroopasta Aasian kautta Japaniin. Britteinsaarilla laji esiintyy paikoittaisena Englannissa, mutta puuttuu Skotlannista ja Irlannista. Pohjois-Euroopassa esiintymisalue ulottuu Fennoskandian eteläosiin. [2]
Suomessa jalavanopsasiipi tavattiin ensimmäisen kerran Korppoosta vuonna 1872, mutta vasta 1980-luvulla havaittiin, että sillä on vakiintuneita esiintymiä. Laji esiintyi aikaisemmin hyvin harvinaisena pienellä alueella Turun seudulla, mutta saavutti Helsingin jo 1990-luvulla ja on 2000-luvulla levinnyt voimakkaasti lounaasta etelärannikolle ja jopa sisämaahan. Kanta on kuitenkin harva, johtuen toukan pääravintokasveista jalavista. Lentoaika on Suomessa heinäkuun puolivälistä elokuun puoliväliin riippuen kesän säistä.[4][1][5][6]
Jalavanopsasiiven elinympäristöä Suomessa ovat pääasiassa puistot ja katujen varret, joissa on istutettuja jalavia. Yleisesti lajin elinympäristöissä kasvaa jalavia aurinkoisilla paikoilla. Perhoset elävät etenkin puiden latvustoissa, mutta laskeutuvat usein matalammalle käydäkseen kukilla. Koiraat lentävät kosiskelu- ja kisailulentoja, jotka kiinnittävät helposti lintujen huomion ja koiraiden siivistä puuttuukin usein lintujen nokkaisemia paloja. Jalavanopsasiipi on esiintymiseltään hyvin paikoittainen, mutta sopivalla paikalla laji voi olla runsaslukuinen. Oleskelu latvustoissa saa perhosen vaikuttamaan todellista harvinaisemmalta.[2][6]
Laji talvehtii munana, jonka sisällä on kuoriutumisvalmis toukka. Naaraat munivat munat usein pareittain oksanhaarojen tyvien kaarnanhalkeamiin, uusien vuosikasvaimien edellisen vuoden kasvun liittymäkohtiin tai puutuneiden oksien silmujen tyville. Toukat syövät öisin erityisesti kukintoja ja elävät lehtien alapinnoilla. Niillä on ehkä jonkinlainen suhde muurahaisten kanssa. Toukkakehitys kestää 7–10 viikkoa, minkä päätteeksi ne koteloituvat lehtien alapinnoille tai kaarnanrakoihin. Kotelovaihe kestää 2–4 viikkoa.[2]
Toukan ravintokasveja ovat jalavat (Ulmus), varsinkin vuorijalava (Ulmus glabra), mutta sen on havaittu syövän myös muita lehtipuita, kuten lehmuksia (Tilia), tammia (Quercus) ja saarnia (Fraxinus excelsior).[2]
Jalavanopsasiipi (Satyrium w-album) on sinisiipisten heimoon ja nopsasiipien alaheimoon kuuluva pieni päiväperhonen. Laji esiintyy palearktisella alueella.
De iepenpage (Satyrium w-album) is een vlinder uit de familie Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
De soort komt voor van Midden-Engeland en Zuid-Zweden tot Noord- Spanje en van West-Engeland en West-Frankrijk tot Japan. Het waarnemen van de soort is niet eenvoudig: het is een kleine, onopvallende vlinder en de mannetjes verblijven vooral rond de toppen van de hoogste bomen. Waarnemingen in de lage landen gebeuren het makkelijkst in juli, op warme, windstille dagen.
In Nederland was de iepenpage altijd al een zeldzame soort, met voor 1977 populaties in Zuid-Limburg, rond Nijmegen en rond Arnhem. Ook was er in 1965 een waarneming in Bakkeveen, in het zuidwesten van Friesland. Na het uitbreken van de iepziekte in 1977 zijn veel iepen gekapt. Er zijn toen wel jonge iepen teruggeplant, maar de aantallen zijn kleiner dan voor de uitbraak en de eerste jaren droegen deze nieuwe bomen nog geen vrucht en waren nog niet geschikt als waardboom. Rond 1984 verdween ook de laatste populatie op de Bemelerberg en was de soort totaal uit Nederland verdwenen. In 1992 werden bij Heerlen rupsen en poppen gevonden in een stadspark en bij nader onderzoek werd de soort ook aangetroffen op een andere plek op ongeveer 2 kilometer van de eerste vondst. Begin jaren 90 werden ook 2 vlinders gezien in Geulle, in 2001 werd een exemplaar gezien bij Nijmegen en in 2004 werd een tweede populatie (naast degene bij Heerlen) ontdekt bij Landgraaf, deze was echter niet blijvend. In 2013 zijn er bij Winterswijk twee iepenpages waargenomen.[1] De iepenpage staat op de Nederlandse Rode lijst dagvlinders als ernstig bedreigd. Het wordt echter steeds duidelijker geworden dat de vlinder vaker voorkomt dan gedacht. Doordat de vlinder zijn tijd vooral spendeert in de toppen van iepen, is inventarisatie lastig. De soort wordt zelden "toevallig" waargenomen. Anno 2015 is door gericht onderzoek duidelijk geworden dat de iepenpage in Zuid-Limburg een flink aantal populaties kent.
In België is de soort eveneens zeldzaam, maar gerichte zoektochten leidden in 2010 tot heel wat meer nieuwe vindplaatsen.[2]
In Wallonië wordt de iepenpage teruggevonden in de Condroz, de vallei van de Samber en de Maas, de Fagne-Famenne en Belgisch-Lotharingen.
In de omgeving van Brussel wordt de soort waargenomen in Elsene, Oudergem, Halle en Sint-Genesius-Rode.
In Vlaanderen werden rond 2010 heel wat iepenpages geteld in de omgeving van Leuven, waar ook nog veel iepen staan. Helemaal in het noorden werd de soort waargenomen in Kalmthout. Nog recentere zoektochten (2012-2013) leidden in de provincie Antwerpen tot waarnemingen in Ranst (Zevenbergenbos), Lier en Mechelen.[3] In 2015 volgden opnieuw nieuwe vindlocaties, in Oost-Brabant en de Kempen.[4]
Uit de recentere waarnemingen kan geconcludeerd worden dat meer gerichte zoektochten zeer waarschijnlijk tot nog meer vindplaatsen kunnen leiden.
De iepenpage legt in totaal naar schatting 70-110 eieren bij een eindknop op de buitenste twijgen van de boomkruin van de waardplant. De waardplant van de vlinder is zoals de naam al doet vermoeden de Iep. De iepenpage is bekend van Ruwe iep (Ulmus glabra), Fladderiep (Ulmus laevis) en Gladde iep (Ulmus minor). De soort overwintert als ei op twijgen van de waardplant en komen heel vroeg in het voorjaar uit op het moment dat de waardboom begint te bloeien. De vliegtijd is van begin juni tot eind augustus. De imagines vliegen laat op de dag, en doorgaans alleen hoog in de bomen. Soms komen ze naar beneden en bezoeken soms nectarplanten, dit gebeurt waarschijnlijk alleen als er hoog in de boom onvoldoende honingdauw aanwezig is. De vlinder overwintert als ei bij de eindknoppen van twijgen boven in de iep.
De vlinder komt voor waar groepjes iepen bij elkaar staan, zowel in bossen als in (stads)parken.
Ei op iep
De iepenpage (Satyrium w-album) is een vlinder uit de familie Lycaenidae, de kleine pages, vuurvlinders en blauwtjes.
Almestjertvinge er en av stjertvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger. Den er på den nasjonale rødlisten og har hatt stor tilbakegang flere steder, fordi artens leveområder er redusert.
Begge kjønn har brunsvart, mørk farge på vingenes overside. Bakerst på bakvingen er en liten orage flekk og sterten har litt hvit farge. Vingeundersidene er stort sett brungrå, men har et hvitt tverrbånd, over vingene, som på bakvingen danner en lett kjennelig W. Bakvingen har flere gul orange halvmåne flekker med mørk kjerne like ved «stjerten». Disse danner et kort, med lett synlig bånd på bakvingen.
Vingespennet er mellom 26 og 32 millimeter.
Almestjertvinge finnes i skog med alm, kombinert med åpne lysninger, som aléer, parker og hager. Arten flyr høyt og ofte i trekronene, den besøker sjeldnere blomsterenger.
Larven lever på almetrær, av både unge blad og kopper.
Almestjertvinge tilhører gruppen av insekter med fullstendig forvandling (holometabole insekter), som gjennomgår en metamorfose i løpet av utviklingen. Mellom larvestadiet og det voksne stadiet er et puppestadium, en hvileperiode, der sommerfuglens indre og ytre organer endres. Larvens bøyelige og myke kropp omdannes til en puppe med hardt skall. Når skallet er hardt begynner omdanningen fra larve til den voksne (imago) glansvingen. De indre organer brytes i varierende grad ned til en cellemasse. En omorganisering skjer og dyret bygges opp igjen. Puppeperioden varierer etter temperaturen, vanligvis noen uker.
Almestjertvinge er på den nasjonale rødlisten[2], og har kategorien VU – Sårbar (Vulnerable).
Den har hatt stor tilbakegang flere steder og er på den nasjonale rødlisten fordi artens leveområder er redusert.
Almestjertvinge finnes i Danmark, det sydligste av Sverige og Finland. Den er utbredt i Nord-Afrika, Asia øst til Japan, i hele Europa, unntatt lengst nord. Utbredt i det sørøstlige Norge langs kysten til Kristiansand.
Almestjertvinge er en av stjertvingene, en dagaktiv sommerfugl i gruppen glansvinger. Den er på den nasjonale rødlisten og har hatt stor tilbakegang flere steder, fordi artens leveområder er redusert.
Ogończyk wiązowiec (Satyrium w-album) − gatunek owada z rzędu motylii, z rodziny modraszkowatych (Lycaenidae). Występuje jedno pokolenie (czerwiec-sierpień). Zasiedla wilgotne lasy liściaste, przede wszystkim łęgi, ale też przydrożne zadrzewienia, termofilne zarośla na zboczach i tereny zieleni miejskiej. Imago odwiedza kwiaty, przeważnie należące do roślin z rodziny selerowatych, czasem siada też na wilgotnej ziemi. Gąsienica rozwija się na wiązach, w Polsce na wiązie szypułkowym, wiązie pospolitym (polnym) i wiązie górskim. Występuje w całym kraju ale postać dorosła jest rzadko obserwowana, łatwiej odnaleźć gąsienice. Zimuje jajo[1].
Motyl rozprzestrzeniony od Półwyspu Iberyjskiego przez większość Europy, południe Syberii, Turcję, Kaukaz po rosyjski Daleki Wschód, Japonię, Koreę i północno-wschodnie Chiny[2].
Ogończyk wiązowiec (Satyrium w-album) − gatunek owada z rzędu motylii, z rodziny modraszkowatych (Lycaenidae). Występuje jedno pokolenie (czerwiec-sierpień). Zasiedla wilgotne lasy liściaste, przede wszystkim łęgi, ale też przydrożne zadrzewienia, termofilne zarośla na zboczach i tereny zieleni miejskiej. Imago odwiedza kwiaty, przeważnie należące do roślin z rodziny selerowatych, czasem siada też na wilgotnej ziemi. Gąsienica rozwija się na wiązach, w Polsce na wiązie szypułkowym, wiązie pospolitym (polnym) i wiązie górskim. Występuje w całym kraju ale postać dorosła jest rzadko obserwowana, łatwiej odnaleźć gąsienice. Zimuje jajo.
Motyl rozprzestrzeniony od Półwyspu Iberyjskiego przez większość Europy, południe Syberii, Turcję, Kaukaz po rosyjski Daleki Wschód, Japonię, Koreę i północno-wschodnie Chiny.
Almsnabbvinge (Satyrium w-album) är en fjärilsart som först beskrevs av August Wilhelm Knoch 1782. Almsnabbvinge ingår i släktet Satyrium, och familjen juvelvingar.[3]
Vingspannet är 26-34 millimeter.[4] Vingarna är bruna på ovansidan, men denna är endast synlig när fjärilen flyger. Undersidan är mörkbrun med gulröda fält på nedre delen av ytterkanten, och en vit, W-formad teckning (därav det vetenskapliga artnamnet).[1]
Arten förekommer från norra Spanien till södra Skandinavien, Brittiska öarna, Turkiet[4] och österut till Uralbergen[1]. Vidare finns ett avskilt östligt utbredningsområde som omfattar östra Manchuriet, Sachalin, Primorjeregionen och Japan.[1]
I Sverige förekommer arten från Skåne norrut till Dalarna samt nordost till Ångermanland. Arten har spritt sig norrut, samtidigt som den har minskat i södra delarna av landet, främst på grund av almsjukans framfart. Arten är relativt ny i Finland, där den från trakterna kring Åbo har spritt sig till Nyland.[1]
Fjärilens framtid är starkt knuten till skogsalmens (och i mindre utsträckning till lundalmens och vresalmens[1]), då dess larver lever av almarnas knoppar, blad och frukter.[5] De vuxna fjärilarna livnär sig främst av honungsdagg från bladlöss som lever på almarna. Framför allt honorna besöker även tistlar, snöbär och liguster.[1]
Enligt den svenska rödlistan är arten nära hotad i Sverige[1]. I Finland är den emellertid livskraftig[2].
Almsnabbvinge (Satyrium w-album) är en fjärilsart som först beskrevs av August Wilhelm Knoch 1782. Almsnabbvinge ingår i släktet Satyrium, och familjen juvelvingar.
Вид поширений в Європі та Північній Азії від Північної Іспанії до Японії. В Україні поширений спорадично по всій території, рідкісний у лісовій зоні.
Довжина переднього крила самців — 15-16 мм, самок — 15-17 мм; розмах крил — 24-35 мм. Крила зверху одноколірні темно-кориричневі, з ниткоподібним хвостиком на задніх крилах. Задні крила знизу коричнево-сірі з білою постдискальною лінією, зігнутою у формі літери «W» з гострими кутами, і з рудою субмаргінальною смужкою, облямованою з внутрішньої сторони чорними дужками. Самці з андроконіальними полями на передніх крилах.
Метелики літають з середини червня до початку серпня. Тіньолюбний вид. Метелики переважно триматися в кронах дерев і чагарників, і лише зрідка спускаються донизу для харчування на квітах. Самиці відкладають яйця по одному, рідше по два яйця на гілки кормових рослин біля основи бруньок: вільха, ясен, жимолость, яблуня, слива, терен, груша звичайна, дуб, жостір проносний, липа, в'яз, калина звичайна. Зимує яйце з розвиненою гусеницею. Гусениця зеленого кольору, зі світло-коричневою головою. Стадія гусениці з середини квітня до середини червня. Молоді гусениці поїдають майже, потім переходячи на молоде листя; харчуються вночі. Оляльковується на нижній поверхні листя або гілочках кормових рослинах. Стадія лялечки 13-22 дня.
Развивается в одном поколении за год. Время лёта с середины июня до начала августа. Тенелюбивый вид. Бабочки преимущественно держаться в кронах деревьев и кустарников, и лишь изредка спускаются под полог леса для питания на цветах. Окукливаются на листьях или стволах кормовых растений. Самки откладывают яйца по одному, реже по два яйца на ветки кормовых растений у основания почек: ольха, ясень, жимолость татарская, жимолость, яблоня домашняя, яблоня, слива домашняя, терн, груша обыкновенная, дуб, жостер слабительный, липа, вяз полевой, Ulmus glabra, вяз горный, вяз, ильм, калина обыкновенная. Зимует яйцо с развитой гусеницей. Гусеница зеленого цвета, со светло-коричневой головой. Стадия гусеницы с середины апреля до середины июня. Молодые гусеницы поедают почти, затем переходя на молодые листья; питаются ночью. Окукливаются на нижней поверхности листьев или веточках кормовых растениях. Стадия куколки 13—22 дня. Часто отмечают окукливание двух гусениц рядом (самка и самец).
Развивается в одном поколении за год. Время лёта с середины июня до начала августа. Тенелюбивый вид. Бабочки преимущественно держаться в кронах деревьев и кустарников, и лишь изредка спускаются под полог леса для питания на цветах. Окукливаются на листьях или стволах кормовых растений. Самки откладывают яйца по одному, реже по два яйца на ветки кормовых растений у основания почек: ольха, ясень, жимолость татарская, жимолость, яблоня домашняя, яблоня, слива домашняя, терн, груша обыкновенная, дуб, жостер слабительный, липа, вяз полевой, Ulmus glabra, вяз горный, вяз, ильм, калина обыкновенная. Зимует яйцо с развитой гусеницей. Гусеница зеленого цвета, со светло-коричневой головой. Стадия гусеницы с середины апреля до середины июня. Молодые гусеницы поедают почти, затем переходя на молодые листья; питаются ночью. Окукливаются на нижней поверхности листьев или веточках кормовых растениях. Стадия куколки 13—22 дня. Часто отмечают окукливание двух гусениц рядом (самка и самец).
カラスシジミ(鴉小灰蝶、Strymonidia w-album)は、チョウ目(鱗翅目)シジミチョウ科ミドリシジミ亜科に属するチョウの一つ。
梅雨時から初夏にかけてのみ見られるミドリシジミの仲間。翅裏は一様に茶色で縦に白線が入り、後翅肛角には朱色の斑紋と、先端が白くなった黒の尾状突起がある。卵で越冬し、翌年孵化した幼虫はハルニレ・コブニレ・オヒョウ(ニレ科)、スモモ・ウメ(バラ科)を食って育つ。
ミヤマカラスシジミとよく似るが、本種はそれより翅の丸みが弱い。またミヤマはクロウメモドキを食べ、日本国外には分布しない。
成虫の発生時期、雄は夕刻に樹上を活発に飛び回る姿が見られる。
食樹が北寄りに分布するため本種もやや北寄りに生息するが、中国山地や四国・九州の高地にもわずかに生息している。移動性が低く発生地をほとんど離れない。花によく集まる。
国外ではユーラシア大陸北部に生息。