Élan, Orignal
Alces est un genre de mammifères ruminants de la famille des cervidés, dont les représentants sont communément appelés élan (pour les individus de Sibérie et de Scandinavie) et orignal (pour les individus d'Amérique du Nord). Ces animaux, dont les bois sont aplatis en éventail, sont les plus grands des cervidés actuels.
Historiquement, le genre Alces était considéré comme monotypique, comprenant uniquement l'espèce Alces alces, elle-même divisée en plusieurs sous-espèces, mais certains spécialistes proposent aujourd'hui de considérer les populations d'Amérique du Nord et d'Eurasie comme des espèces distinctes, dont les noms scientifiques respectifs seraient Alces americanus et Alces alces[1].
L'animal est appelé élan en Europe et orignal en Amérique du Nord.
Le terme orignal est issu du mot basque oreinak, pluriel d’orein, qui se prononce /oɾejɲak/ et signifie « les cervidés », « les rennes » ou « les caribous ». Samuel de Champlain le nommait orignac[2] car aux premières années des colonies, les premiers colons français l’auraient appris des Basques qui venaient régulièrement pêcher la morue et la baleine sur les côtes du Labrador et les abords du fleuve Saint-Laurent. La finale -ac a fait place à -al plus commune dans les noms d'animaux : cheval, chacal, etc.
Le mot élan est connu par diverses attestations telles qu’hele à la fin du XIIIe siècle, qu’ellend, hellent au XVe siècle ou ellan en 1606. Il s'agit sans doute d'un emprunt ancien à une langue baltique comme en témoigne la forme la plus ancienne, alors que les formes avec la finale -end, -en(t) ont été réempruntées par l'intermédiaire du moyen haut allemand elen, elend[3] (> allemand Elen, Elentier, plus couramment appelé Elch), lui-même issu du lituanien élni(a)s « élan, cerf »[4]. L'ancien français devait avoir un terme issu du latin alces ou du vieux bas francique *elk dont on n'a pas conservé la trace, car l'animal a disparu de la partie occidentale de l'Europe.
Il convient de ne pas le confondre avec le wapiti (Cervus canadensis), qui est un cerf, proche parent du cerf élaphe. Cette confusion est liée à une mauvaise traduction de l'anglais américain, car aux États-Unis, on nomme elk le cerf wapiti, alors que le même mot signifie « élan » en anglais britannique, sens d'origine. Enfin, l’éland (Taurotragus oryx) est une grande antilope africaine.
Si l’élan est aujourd'hui le plus grand des cervidés, il a longtemps été dépassé en taille par le cerf Megaloceros giganteus, qui l’a côtoyé durant la Préhistoire. Tous deux furent chassés et localement exterminés par l’homme ; après avoir survécu à trois glaciations, le Megaloceros a totalement disparu, tandis que l’orignal a peu à peu été confiné en zone circumpolaire.
Des preuves archéozoologiques montrent que l'élan a été présent dans pratiquement toute l'Europe de l'Ouest, après être arrivé de l'est, il y a environ 800 000 ans (au tout début de la glaciation de Mindel[5]), puis présent partout dont en France (en même temps que le renne, le cerf mégacéros et le cerf élaphe, comme le montrent les ossements trouvés[6] dans la grotte Tournal à Bize (Aude), ou encore dans les grottes Jean-Pierre 1 et 2[7] et jusqu'au-delà des Pyrénées), en Espagne[8] et au-delà des Alpes, en Italie (comme l'ont montré les fouilles de la grotte de Broion, Vicence, Italie)[9].
La domestication d'élans semble ancienne. Les Iakoutes de Sibérie l’ont utilisé comme animal de trait et comme monture. Ce dernier usage a plus tard été interdit en Russie, car des malfaiteurs montant des élans distançaient les chevaux de la police. L’élan a aussi servi à tirer de lourdes charges sur des terrains difficiles où le cheval s’enfonçait. Il a été domestiqué, mais non élevé en troupeau.
Comme pour l’aurochs, des populations relictuelles d’élans ont survécu jusqu'au Moyen Âge, au moins dans les plaines humides en France, en Belgique, mais aussi en Suisse et en Allemagne avant que la chasse (pour la viande et les trophées) ne les élimine de ces contrées. Il est attesté par des textes ou des fossiles récents en France à l’époque gauloise jusqu'à l’an 250. Il subsiste en Alsace au moins jusqu'au IXe siècle. Un texte mentionne un élan tué en 764 par deux seigneurs de la suite de Pépin le Bref à Nordlingen (Bavière). Il est signalé comme commun en Suisse jusque vers l’an mille. Dans le Comté de Flandre où les zones humides étaient encore nombreuses avant les grands drainages médiévaux, les derniers élans auraient été tués vers l’an 900, après une période d’invasion marine qui les a sans doute forcés à quitter le refuge des marais, roselières et forêts de l’actuelle Flandre maritime. On pense qu'il a pu survivre en Normandie jusqu'au Xe siècle dans le Marais-Vernier.
En Europe centrale, l’élan aurait survécu à la chasse jusqu'au XIVe siècle en Bohême, jusqu'au XVIe siècle en Mecklembourg, jusqu'en 1760 en Galicie et jusqu'à la fin du XVIIIe siècle en Hongrie[10]. Un projet de réintroduction en France est porté par le parc naturel régional des Boucles de la Seine normande[10].
L’ongle d’orignal entrait avec d’autres produits animaux (crâne humain, os, dents d’hippopotame) dans la composition de la poudre de guttete, remède réputé antiépileptique compris dans la pharmacopée maritime occidentale au XVIIIe siècle[11].
Au Canada, en 1904, des orignaux ont été introduits avec succès sur l’île de Terre-Neuve. D'autres tentatives moins fructueuses ont été effectuées sur l’île d’Anticosti dans le golfe du Saint-Laurent. En 1910, dix élans furent introduits dans le Fiordland en Nouvelle-Zélande, mais ils se sont apparemment éteints. Cependant, on rapporte des contacts occasionnels, et il est possible que des orignaux demeurent en Nouvelle-Zélande.
En Europe, l’élan a failli disparaître alors qu’il était largement présent durant la Préhistoire[12],[13].
Depuis que sa chasse est mieux contrôlée, et que des programmes de réintroduction et de protection lui ont été consacrés, des populations se sont localement reconstituées dans certaines régions russes au cours du XXe siècle.
Des populations se sont récemment reconstituées en Sibérie à l’est de la Léna. Il n’en restait presque plus en 1974 ; on en compte 22 000 à 24 000 qui profitent des immenses zones humides.
Une population plus modeste se reconstitue en Tchécoslovaquie, à la même latitude que la Normandie.
En France, une réintroduction est envisagée, pour la gestion des zones humides[10].
Le projet polonais de réintroduction d’élans date de 1951. Il concerne la forêt de Kampinos où le dernier élan connu a été abattu au XVIIIe siècle. Les élans réintroduits proviennent de Biélorussie. Ils ont d’abord été élevés dans un enclos avant d’être libérés dans l’habitat forestier en 1958. De ce noyau de recolonisation renforcé de quelques autres spécimens réintroduits dans le nord-est du district de Rajgród, est née une population dispersée qui a réussi à essaimer dans d’autres secteurs de la Pologne où cette réintroduction est considérée comme un succès. De 1962 à 1965, la croissance démographique du groupe d’élans de la forêt de Kampinos a en effet été de + 20 %/an en moyenne. De 1961 à 1966, les gestionnaires du parc national de Kampinos ont noté que 30 % des naissances étaient des jumeaux. La population des élans dans Kampinos est aujourd'hui estimée à 100-120 individus (3 à 4 par 1 000 hectares). Des lynx ont également été réintroduits dans cette région[14] pour contribuer à réguler la population d’élans (animaux malades ou atteint de problèmes congénitaux liés à une faible diversité génétique).
L’orignal nécessite un territoire assez vaste. Le maintien dans un enclos où il est nourri augmente le risque de parasitisme lié à la promiscuité (Cet animal est notamment parasité par un petit hyménoptère ectoparasite spécialisé de la famille des Hippoboscoidea Lipoptena cervi) [15] et cause une croissance anormale des sabots qui s’usent moins quand l'animal se déplace peu. Il apprécie les forêts très humides et ouvertes, riches en végétation arbustive.
L’élan est un animal indépendant et solitaire en été, qui ne vit en couple qu’au moment du rut (mi-septembre à mi-octobre). Les mâles ne forment pas de harems. Il peut toutefois former des groupes en hiver. Timide dans les zones où il est souvent dérangé ou chassé, il peut être curieux dans les zones de calme, tout en restant éloigné de l’humain. Certains individus n’hésitent pas à visiter quelques zones rurales (pâtures, champs de céréales) ou urbaines, voire des aéroports ou jardins périurbains.
Comme presque tous les animaux, il peut être agressif au moment du rut pour les mâles, et durant l’élevage des petits pour les femelles, qui ne laissent personne approcher leur petit à moins de 25-30 m, ou encore s’il est blessé ou acculé sans possibilité de fuite.
L’orignal peut parcourir des distances importantes et traverser des bras de fleuves à la nage. Souvent en été, agressé par les mouches et les taons, il s’immerge dans l’eau afin de se débarrasser de ses hôtes encombrants.
Il vivait aussi autrefois dans des zones plus tempérées. Il ne survit aujourd'hui que sous des climats plus nordiques, à la saisonnalité très marquée ; il y adapte ses choix alimentaire et d'habitats en fonction des saisons et de son environnement proche, au gré de la disponibilité en ressources alimentaires[16].
Il se nourrit principalement de jeunes branches, pousses et de feuilles de saule ou de bouleau qui composent 50 % de son alimentation en été et 80 % en hiver. Il apprécie aussi les plantes aquatiques (qu'il peut brouter sous l'eau), ainsi que d’écorces d’arbre et de cônes en hiver.
Il se nourrit essentiellement d’herbe, de plantes aquatiques qu’il peut brouter la tête entièrement immergée sous l’eau (il reste parfois une minute en plongée), de feuillage, de branches et d’écorce et d’autres végétaux. Il consomme accessoirement des champignons, des mousses et des lichens.
Il se nourrit plus facilement sur les buissons et jeunes arbres qu’en forêt où les arbres sont trop hauts pour que les feuilles lui soient accessibles. La présence de castors qui recèpent les arbres sur les berges lui est favorable.
Les élans ou orignaux vivent dans les forêts boréales et les forêts mixtes de feuillus de l’hémisphère Nord, sous des climats tempérés à subarctiques. Leurs choix d'habitats sont guidés par leurs besoins en nourriture : la forêt mélangée et les forêts de feuillus ainsi que les sites perturbés par les épidémies d'insectes (acolytes, papillons défoliateurs) ou les chablis plus éclairés et donc plus riches en herbacées sont préférés ; inversement, il n'apprécie pas les peuplements résineux purs ni les milieux ouverts et coupes à blanc[17].
L'été, les zones humides lui apportent fraîcheur et nourriture abondante, favorable à la lactation et à la croissance des bois. En début d'hiver des peuplements riches en brout qui offrent la nourriture adéquate. En fin d'hiver il recherche des lieux abrités lui permettant de limiter ses pertes énergétiques[17].
selon R Courtois, l'un des spécialistes canadiens de cet animal, la conservation de « couverts de fuite adéquats » serait nécessaire pour réduire la vulnérabilité de l'Orignal à la chasse comme cause de mortalité[17].
Les femelles ont aussi besoin de lieux tranquilles et isolés pour vêler en sécurité, en limitant les risques de prédation[17].
Le réchauffement climatique et les hivers anormalement doux semblent aussi affecter l'orignal dans le Minnesota[18].
En Amérique du Nord, leur aire de répartition comprend tout le Canada[19] et l’Alaska, une grande partie de la Nouvelle-Angleterre, les états de Washington[20] et du nord du Minnesota[21], et le nord des Montagnes Rocheuses. Lors de l'arrivée des Européens au XVIe siècle, l'espèce était déjà largement réparti sur le Continent. Après leur introduction sur Terre-Neuve, au début du XXe siècle, ils sont maintenant l’ongulé dominant du territoire.
En Europe, ils vivent principalement dans la péninsule Scandinave, qui compte aujourd'hui 200 000 têtes environ, et en Russie. Des populations vestigiales demeurent dans plusieurs pays d’Europe où les élans étaient autrefois nombreux, dans les pays baltes, en Tchécoslovaquie, Pologne et Roumanie. Des élans erratiques ont été signalés en Allemagne du Nord jusqu'à la frontière des Pays-Bas, ainsi qu’en Hongrie.
En Asie, les élans se trouvent essentiellement en Sibérie, avec quelques groupes en Chine. De manière générale, l’aire de répartition des élans s’est rétrécie avec le temps.
Un projet de réintroduction est à l’étude en France, en Normandie, dans le Marais-Vernier[22].
Les mâles pèsent entre 500 kg et 700 kg pour 230 cm au garrot, et les femelles pèsent entre 350 kg et 580 kg pour 160 cm[23]. L’adulte perd 15 à 17 % de son poids vif chaque hiver, voire plus lors d’hivers difficiles. Les petits pèsent environ 15 kg à la naissance mais grandissent rapidement.
Seuls les mâles possèdent des bois, qui peuvent dépasser 1,60 m de largeur et 20 kg ; ils sont larges et plats avec de petites pointes. Ses bois sont larges et en partie plats. Au mois de novembre, le cervidé perd sa parure. Un élan découvert en Alaska en 1897 détient le record du plus grand cervidé connu : ce mâle atteignait 2,34 m à l’épaule, pour 816 kg. L’envergure de sa ramure était de 2 m.
La longueur inhabituelle de ses pattes donne à l’élan une démarche particulière et lui permettent de brouter les ligneux (comme une chèvre, il peut se dresser sur ses pattes postérieures et en tendant le cou, brouter dans les branches jusqu'à près de 3 mètres de hauteur.
Ses sabots élargis et palmés lui permettent de nager dans le courant et de ne pas s’enfoncer dans les sols mous (vase, neige, tourbières à sphaignes) ainsi que de se déplacer facilement dans l’eau et dans les mégaphorbiaies en enjambant troncs renversés et ronciers. On le rencontre souvent dans les zones humides et marécageuses près des rivières. L’allure habituelle de l’élan est un trot qui paraît mal assuré, mais il est capable de galoper et d’atteindre une vitesse de 55 km/h.
Le museau est long et poilu hormis une petite zone triangulaire sous les narines. Le mâle possède une poche poilue sous le cou, appelée « cloche ». Ce ruminant a un cou assez trapu (chez le mâle surtout) qui, relativement à la longueur de ses pattes l’empêche de paître facilement. Sa denture ressemble à celle d’autres ruminants tels que les chevreuils, les vaches, les moutons ou les chèvres. Des deux côtés de la mâchoire inférieure se trouvent trois molaires, trois prémolaires et quatre dents de devant, dont l’une est une canine transformée. La mâchoire supérieure ne contient pas de dents de devant, mais présente une plaque en corne contre laquelle l’élan mâche sa nourriture.
Comme d’autres cervidés, il apprécie et recherche les sels minéraux, peut-être pour compenser ses besoins lors de la croissance annuelle des bois (jusqu'à 15-20 kg pour les ramures les plus spectaculaires).
La période de reproduction va de mi-septembre à mi-octobre. La période de gestation dure environ 8 mois. La femelle fait une portée comprenant généralement un ou deux petits, rarement trois. Les faons pèsent de 11 à 15 kg à la naissance et sont capables de tenir debout quelques minutes après leur naissance. Les femelles se montrent très agressives durant la période d'élevage des petits et ne laissent personne s'en approcher à moins de 25 mètres.
L’élan est un mammifère artiodactyle, de la famille des Cervidés, et du groupe anatomique autrefois identifié par Brooks comme étant celui des télémétacarpiens (métacarpe éloigné du carpe).
Traditionnellement, l’unique espèce Alces alces est subdivisée en 7 (ou 8 selon les auteurs) sous-espèces, dont quatre en Amérique du Nord :
et une seule sous-espèce européenne :
auxquelles sont ajoutées deux sous-espèces asiatiques :
Les recherches faites au XXIe siècle tendent à distinguer deux espèces à part entière, Alces americanus et Alces alces, dans lesquelles se répartissent les sous-espèces.
Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (9 oct. 2012)[24] :
Selon ITIS (9 oct. 2012)[25] et Catalogue of Life (9 oct. 2012)[26] :
Selon NCBI (9 oct. 2012)[27] :
Selon Paleobiology Database (9 oct. 2012)[28] :
Cet animal, capable de traverser des lacs et fleuves importants à la nage en Amérique du Nord, est le seul mammifère cervidé capable de brouter des végétaux aquatiques, la tête sous l’eau. Il semble donc occuper une niche écologique particulière et il pourrait avoir joué pour cette raison un rôle important pour l’entretien de la biodiversité et de la végétation naturelle potentielle des zones humides froides et tempérées. Il consomme quotidiennement environ 5 % de son poids (soit plus ou moins 20 kg de biomasse végétale fraîche par adulte de 400 kg).
Sa présence étant attestée jusqu’au Moyen Âge dans l’Europe moyenne (Allemagne, France), certains auteurs suggèrent de le réintroduire dans des zones humides protégées, en complément des ovins, chevaux ou bovins rustiques utilisés pour la gestion et la restauration de ces milieux[10]. En effet, comme celui des autres cervidés, son système digestif est mieux adapté à la digestion de matières ligneuses que ceux des animaux herbivores déjà présents dans les réserves et il est le seul qui pâture volontiers les ligneux parfois envahissants des écotones des zones humides, entretenant, comme le fait aussi le castor, des abords dégagés et ensoleillés. À la saison froide, il mange de 20 à 25 kg de branches, écorces et rameaux généralement de saules, aulnes et bouleaux, essences pionnières participant à la fermeture des zones humides et aux apports massifs de feuilles mortes qui contribuent à l’atterrissement anormalement rapide des mares, tourbières et zones humides peu profondes. Son pied est composé de 4 sabots par patte, reliés pour partie par une membrane interdigitaire qui lui permet de moins s’enfoncer dans les sédiments et sols mous que d’autres espèces (charge de 420 à 440 g/cm2, contre 750 pour un bovin et 800 pour un cheval)[10].
L’orignal est chassé en Europe du Nord et en Amérique du Nord. Dans les pays nordiques, sa viande est réputée meilleure que celle du cerf élaphe (vendue dans les années 1990 quatre fois plus cher que la viande de bœuf). Dans les zones où le gibier d’eau est intensivement chassé, il semble pouvoir être victime de saturnisme en ingérant des grenailles de plomb toxique, avec la nourriture qu’il broute sous l’eau.
Cette espèce contribue aussi (avec le castor, quand et là où celui-ci fait des barrages) à entretenir des milieux humides ouverts et ensoleillés ; sa capacité (unique chez les mammifères contemporains de l'hémisphère Nord) à faucarder les plantes sous l'eau le rend favorable à la présence d'oiseaux d'eau (dont gibier d'eau pour les chasseurs, dit « sauvagine » au Canada). En exportant une grande quantité de végétaux, il contribue sans doute aussi à déseutrophiser les étangs où il se nourrit, et à freiner leur « atterrissement » (phénomène de colmatage des zones humides par accumulation de feuilles mortes ou tourbe).
Cette espèce n'est pas considérée comme menacée, mais elle a disparu d'une partie importante de son aire naturelle de répartition. Hors des réserves naturelles non-chassables, la chasse est sa première cause de mortalité.
Une préoccupation croissante existe cependant, née en Amérique du Nord depuis qu'on a montré qu'elle pouvait être victime d'une maladie émergente : la Chronic Wasting Disease (CWD, une maladie débilitante chronique) qui touche aussi les autres cervidés. Cette maladie semble en extension rapide depuis les années 1960.
Jusqu'en 2015, la maladie n'était connue dans la faune sauvage qu'en Amérique du Nord (selon les données de surveillance disponibles pour ce qui concerne la faune sauvage).
Mais en 2016 on a détecté en Norvège trois premiers cas de maladie débilitante chronique (ou CWD ou MDC) chez deux espèces différentes de cervidé sauvage. Le 1er cas (qui est aussi le 1er cas au monde) concernait un renne. Dans les mois qui ont suivi deux femelles de rennes ont aussi été trouvées malades, dans la municipalité de Selbu (à Sør-Trøndelag) près de la frontière suédoise, alors que le premier cas de maladie à prion avait été détecté peu avant chez un renne (Rangifer tarandus tarandus) bien plus au sud de la Norvège le 4 avril 2016[29].
La situation inquiète les spécialistes car ce prion s'est montré comparable à celui qui cause l’encéphalopathie spongiforme des cervidés dénommée « Chronic wasting disease » ou CWD en Amérique du Nord où la maladie s'est montrée depuis 20 ans très contagieuse, inéluctablement mortelle et très difficile à freiner[30],[31].
Il peut être perturbé par les coupes rases[32], les milieux cultivés, agroforestiers ou dans les emprises de lignes à haute-tension, plus encore si leurs emprises ont été traitées avec un phytocide[33]. Une étude (1984) a montré que dans un territoire traversé par une emprise de ligne électrique, il y est trois fois moins présent qu'en forêt adjacente. Les auteurs ont aussi noté que « les emprises de 90 m de large sont plus fréquemment traversées en hiver que celles de 140 m de large », ce qui montre qu'il est sensible à la fragmentation forestière[33]. En Amérique du Nord, l'influence des emprises de transmission électrique est jugée faible car la densité naturelle de la population d'orignaux est également faible dans ces régions[33].
Élan, Orignal
Alces est un genre de mammifères ruminants de la famille des cervidés, dont les représentants sont communément appelés élan (pour les individus de Sibérie et de Scandinavie) et orignal (pour les individus d'Amérique du Nord). Ces animaux, dont les bois sont aplatis en éventail, sont les plus grands des cervidés actuels.
Historiquement, le genre Alces était considéré comme monotypique, comprenant uniquement l'espèce Alces alces, elle-même divisée en plusieurs sous-espèces, mais certains spécialistes proposent aujourd'hui de considérer les populations d'Amérique du Nord et d'Eurasie comme des espèces distinctes, dont les noms scientifiques respectifs seraient Alces americanus et Alces alces.
Alces è un genere di mammiferi ruminanti della famiglia Cervidae, i cui rappresentanti sono comunemente indicati come alci (per gli individui della Siberia e Scandinavia).
Questi animali, i cui palchi sono appiattiti come un ventaglio, sono i più grandi cervidi odierni.
Storicamente, il genere Alces era considerato monotipico, comprendente solo la specie Alces alces, a sua volta suddivisa in più sottospecie, ma alcuni specialisti oggi propongono di considerare le popolazioni del Nord America e dell'Eurasia come specie distinte, i cui rispettivi nomi scientifici sarebbero Alces americanus e Alces alces.
L'animale si chiama alce in Europa e moose in Nord America.
Non deve essere confuso con il vapiti (Cervus canadensis), che è un cervo, un parente stretto del cervo rosso. Questa confusione è legata ad una cattiva traduzione dall'inglese americano, perché negli Stati Uniti l'alce è chiamato elk, mentre la stessa parola significa alce in inglese britannico, significato di origine.
Se l'alce è oggi il più grande dei cervidi, è stato a lungo superato in dimensioni dal cervo Megaloceros giganteus, che si è scontrato con lui durante la preistoria. Entrambi sono stati cacciati e sterminati dall'uomo; dopo essere sopravvissuto a tre glaciazioni, il megacero è totalmente scomparso, mentre l'alce è stato gradualmente confinato nella zona circumpolare.
Le prove archeozoologiche mostrano che l'alce era presente in quasi tutta l'Europa occidentale, dopo essere arrivata da est circa 800 000 anni fa (all'inizio della glaciazione Mindel), e poi presente ovunque, il cervo gigante, o megalocero, e il cervo nobile, come dimostrano le ossa trovate nella grotta Tournal a Bize, o nelle grotte Jean-Pierre 1 e 27 e oltre i Pirenei, in Spagna e oltre le Alpi, in Italia (come dimostrano gli scavi nella grotta Broion, Vicenza, Italia).
L'addomesticamento delle alci sembra essere antico. Gli Iakut siberiani lo usavano come animale da tiro e come cavalcatura. Quest'ultimo uso fu poi vietato in Russia, poiché i criminali che cavalcavano alci superavano i cavalli della polizia. L'alce era anche usata per tirare carichi pesanti su terreni difficili dove il cavallo affondava. Era addomesticato, ma non allevato in mandrie.
In Canada, le alci sono state introdotte con successo nell'isola di Terranova nel 1904. Altri tentativi meno riusciti furono fatti sull'isola di Anticosti nel Golfo di San Lorenzo. Nel 1910, dieci alci furono introdotte nel Fiordland in Nuova Zelanda, ma apparentemente si estinsero. Tuttavia, è stato riportato un contatto occasionale, ed è possibile che le alci rimangano in Nuova Zelanda.
In Europa, l'impulso è quasi scomparso quando era ampiamente presente durante la preistoria.
Da quando la sua caccia è stata meglio controllata e gli sono stati dedicati programmi di reintroduzione e protezione, le popolazioni hanno recuperato localmente in alcune regioni russe durante il XX secolo.
Le popolazioni hanno recentemente recuperato in Siberia a est di Lena. Non ne era rimasto quasi nessuno nel 1974; ce ne sono da 22 000 a 24 000 che approfittano delle immense zone umide.
Una popolazione più piccola si sta ricostituendo in Cecoslovacchia.
Il progetto di reintroduzione dell'alce polacco risale al 1951. Riguarda la foresta di Kampinos, dove gli ultimi alci conosciuti furono abbattuti nel XVII secolo. Gli alci reintrodotti provengono dalla Bielorussia. Sono stati allevati in un recinto prima di essere liberati nell'habitat della foresta nel 1958. Da questo nucleo di ricolonizzazione, rinforzato con alcuni altri esemplari reintrodotti nella parte nord-est del distretto di Rajgród, è emersa una popolazione dispersa che è riuscita a sciamare in altre parti della Polonia dove questa reintroduzione è considerata riuscita. Dal 1962 al 1965, la crescita della popolazione del gruppo di eland della foresta di Kampinos è stata in media del +20%/anno. Dal 1961 al 1966, i gestori del parco naturale nazionale di Kampinos hanno notato che il 30% delle nascite erano gemelli. La popolazione di alci a Kampinos è ora stimata a 100-120 individui (da 3 a 4 per 1 000 ettari). Anche le linci sono state reintrodotte in questa regione per aiutare a regolare la popolazione di alci (animali malati o con problemi congeniti legati alla bassa diversità genetica).
Alces è un genere di mammiferi ruminanti della famiglia Cervidae, i cui rappresentanti sono comunemente indicati come alci (per gli individui della Siberia e Scandinavia).
Questi animali, i cui palchi sono appiattiti come un ventaglio, sono i più grandi cervidi odierni.
Storicamente, il genere Alces era considerato monotipico, comprendente solo la specie Alces alces, a sua volta suddivisa in più sottospecie, ma alcuni specialisti oggi propongono di considerare le popolazioni del Nord America e dell'Eurasia come specie distinte, i cui rispettivi nomi scientifici sarebbero Alces americanus e Alces alces.
Alces is een geslacht van zoogdieren uit de familie van de hertachtigen.
In de wetenschappelijke literatuur is er discussie over de vraag of het geslacht meer dan een soort omvat. Sommige bronnen hebben het over twee soorten:[1][2]
Andere bronnen beschouwen beide soorten als ondersoort, respectievelijk Alces alces alces en Alces alces americanus, van Alces alces. Er bestaan daarnaast hybriden, of bastaarden, van de twee (onder)soorten.[2][1]
Alces is een geslacht van zoogdieren uit de familie van de hertachtigen.
Elger (Alces) er en slekt med store hjortedyr (Cervidae) som lever i det boreale barskogbeltet på den nordlige halvkulen. Inntil 2005 regnet man kun med en slekt og en art, men fra da av regner flere to arter til denne slekten[1], blant annet IUCN.[2] Spørsmålet om en, to eller kanskje flere arter med elg er imidlertid fortsatt omdiskutert.
Elg som lever vest for Uralfjellene tilhører arten Alces alces og kalles europeisk elg. Utbredelsesområdet inkluderer landområdene mellom Skandinavia, Polen og Ural. Underarter er ikke beskrevet.
Elg som lever øst for Uralfjellene tilhører arten Alces americanus og kalles enten amerikansk elg (Nord-Amerika) eller sibirsk elg (Asia, spesielt Sibir), avhengig av utbredelsesområdet. Til denne arten regner man flere underarter.
Inntil ganske nylig ble disse to artene regnet som samme art, men fra 2005 regner flere at det er to arter.[2] Hybridisering mellom artene, der utbredelsesområdene overlapper, er vanlig.
Alle hjortedyr er partåede hovdyr (Artiodactyla) og drøvtyggere (Ruminantia). Alces tilhører gruppen andre hjortedyr (Capreolinae), der slekten utgjør en av i alt ni slekter. De andre er mulhjorter (Odocoileus), rådyr (Capreolus), rein (Rangifer), sumphjorter (Blastocerus), pampashjorter (Ozotoceros), andeshjorter (Hippocamelus), spisshjorter (Mazama), og puduer (Pudu).
.jpg){kind=small}
Denne zoologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Elger (Alces) er en slekt med store hjortedyr (Cervidae) som lever i det boreale barskogbeltet på den nordlige halvkulen. Inntil 2005 regnet man kun med en slekt og en art, men fra da av regner flere to arter til denne slekten, blant annet IUCN. Spørsmålet om en, to eller kanskje flere arter med elg er imidlertid fortsatt omdiskutert.
Multimedia w Wikimedia Commons 
Hasło w Wikisłowniku Łoś[6] (Alces) – rodzaj ssaka z rodziny jeleniowatych (Cervidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Eurazji i Ameryce Północnej[7].
Nazwa rodzajowa pochodzi od epitetu gatunkowego, Cervus alces Linnaeus, 1758[8].
Odrębność gatunkowa obydwu taksonów jest przedmiotem dyskusji i zachodzi potrzeba dalszych badań[7]. Do rodzaju należą następujące gatunki[6][7]:
Łoś (Alces) – rodzaj ssaka z rodziny jeleniowatych (Cervidae).
Älgar (Alces) är ett släkte partåiga hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter. Efter flera fylogenetiska studier delas taxonet av de uppdaterade publikationerna i två arter, europeisk älg (Alces alces) och amerikansk älg (Alces americanus).
Älgar förekommer i norra Europa, Asien, och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgar igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. De förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgar har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Arterna lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgar till största delen ensamma. De är dagaktiva och förflyttar sig stora sträckor per dygn. Älgar är oftast sävliga och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. De parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika kor. Älgar ses som viktiga jaktvilt på många platser runt om i världen.
Under historien blev många underarter beskrivna och taxonomin diskuteras hela tiden. Två omfattande fylogenetiska studier (Geist 1998, Boyeskorov 1999) kom till slutsatsen att europeisk älg (Alces alces) och amerikansk älg (Alces americanus) utgör två olika arter.[1] Denna argumentation följas av Grubb i standardverket Mammal Species of the World[2] (2005), av Internationella naturvårdsunionen (IUCN, sedan 2008)[1] och av flera andra nyare publikationer. Taxonen har en bred hybridiseringszon som sträcker sig från centrala Sibirien till norra Yttre Mongoliet.[1] Ett visst tvivel angående uppdelningen i två arter kvarstår.[3]
Urval av beskrivna underarter, bland annat efter Mammalian Species, No. 154:[4]
Bland de partåiga hovdjuren räknas älgar till familjen hjortdjur. Inom familjen hjortdjur tillhör släktet underfamiljen Capreolinae som förekommer med särskild många arter i nya världen. Medlemmar i underfamiljen Capreolinae har bara rudimentära mellanhandsben (os metacarpalis) vid andra och femte tån av framfoten.[5] Älgar förekommer i nya världen såväl som i gamla världen.
Älgar (Alces) är bland de stora däggdjuren, ur ett evolutionärt perspektiv, ett ungt släkte. De äldsta fossilen från släktet Alces är två miljoner år gamla och de äldsta fossil man funnit av Alces alces är inte mer än 100 000 år gamla.[6] Däremot separerades underfamiljen Capreolinae, som älgar tillhör, från de andra hjortdjurens evolutionära utvecklingslinjer för 9-12 miljoner år sedan.[6] Fylogenetiska studier indikerar att den närmaste anfaderna till alla dagens älgar inom släktet Alces levde i området kring Sacha i Centralasien för 60 000 år sedan.[6] Studier visar också att det framförallt har förekommit två distinkta populationsökningar av älg i Eurasien, vilka inträffade för 59 000 och 14 000 år sedan, vilket överensstämmer med perioder av varmare nedisningsklimat.[6] Vid slutet av pleistocen vandrade ett fåtal individer över en landbro från Östasien till Nordamerika. Jordens nedisning medförde torrläggningen av Berings hav och flera andra havsområden. Samtidig ersattes för cirka 12 000 år sedan den förhärskande mammutstäppen i norra Asien med skog. Innan landbron sjönk under vattenytan hade älgarna etablerad sig i Nordamerika men populationen konkurrerade ett tag med ett liknande släkte, Cervalces.[6] Arten Cervalces scotti dog ut för cirka 11 500 år sedan.[7]
Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm.[8] Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.[9] Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg.[10] En nyfödd kalv väger cirka 15 kg,[11] men redan samma höst vanligen mellan 120 och 150 kg. Underarten A.a. gigas från Alaska är den största underarten och tjurarna av denna underart kan väga över 700 kg.[12]
Älgar har en uttalad könsdimorfism; tjuren är avsevärt (omkring tjugo procent) större än kon. Skillnaden kommer dock till uttryck först vid fem–sex års ålder då den är mycket tydlig. Denna ålder är det dock ovanligt att en tjur uppnår i Sverige nu för tiden då jakttrycket är högt på tjurar och medelåldern generellt låg. Kor som uppnått en ålder på över femton år är däremot inte så ovanliga.
Ett säkert sätt att avgöra kön när tjuren inte bär horn är att titta på baken på älgen, kon har en väl synlig vit strimma runt könsorganet.
Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.
Sällsynt förekommer det vita älgar. Absoluta merparten av dessa är leucistiska, vilket innebär att den har partiell eller fullständig brist på eumelanin eller feomelanin och detta resulterar i individer som antingen är ljusare, delvis vita eller helvita. [13][14] Det genetiska anlaget för leucism är sannolikt recessivt, vilket innebär att anlaget måste finnas hos både tjuren och kon för att kalven ska bli vit.[14]
Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6 och 12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.
Som alla hjortdjur förutom renen fäller älgarna sina horn varje år. De nya hornen växer ut från rosenstocken bakom ögonhålan, och deras växtcykel styrs av könshormon och tillväxthormon. Hornen börjar växa tidigt på våren, och medan de växer skyddas de av basthud som är fylld med blodkärl och förser dem med näring medan de växer. Tillväxten går mycket fort, och uppmätningar har visat att hornen kan växa upp till en tum per dygn (cirka 2,5 cm).[15] I skiftet augusti/september är hornen färdigutvecklade, och basthuden torkar. Tjuren skrapar hornen mot buskar och träd (fejar) för att få bort basthuden, som under några dygn kan hänga i stripor runt huvudet. Man tror att tjuren brukar äta upp basthuden för att tillgodogöra sig näringen. Hornen som fejas mot trädstammar och buskar får sedan en brun färgton av kåda och smuts. Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.
Älgtjur med stånghorn.
Älgtjur i en sjö. Hornen är under utväxt och omslutna av den ludna basthuden.
Skelett av älgtjur med väl utvecklade skovelhorn (udda tjugotaggare).
Ung älgtjur i november.
Älgar förekommer främst i taigaområdet som sträcker sig över Europa, Asien och Nordamerika.
Stora europeiska älgpopulationer finns idag främst i Finland, Norge, Sverige och de baltiska staterna. Älgen är även vanlig i Rysslands europeiska del, dessutom finns smärre bestånd i Polen, Vitryssland och Tjeckien. Under historisk tid fanns arten även i större delar av Centraleuropa. På vissa platser i Centraleuropa håller älgen på att återta sina ursprungliga levnadsområden.
I Asien lever arterna bland annat i Mongoliet och Manchuriet. De saknas däremot på Kamtjatka, Sachalin och Kurilerna. Allmänt utgör Stilla havet utbredningsområdets östra gräns på kontinenten.[16] Älgarnas levnadsområde förändras påfallande dynamiskt. Under början av 1800-talet försvann älgarna från stora delar av södra Ryssland. Utbredningsområdets södra gräns flyttades på så sätt nästan 1 000 km norrut. Orsaken till förändringen är inte fastslagen då skogsområdena där den europeiska älgen förekom fanns kvar.[17] Det antas att artens tillbakagång i de nämnda områdena berodde på ökat jakttryck.
Sedan mitten av 1700-talet användes läder av älgskinn för ryska arméns uniformer. Det ändrades efter mitten av 1800-talet och efteråt ökade älgens bestånd i södra Ryssland igen. Utbredningsområdets södra gräns flyttades åter 500 till 600 km söderut.[17] Älgbeståndet i Kaukasus, som vissa beskriver som underarten A. a. caucasicus, dog ut i början av 1800-talet. Under 1900-talet har andra populationer av älg återbesatt området.[18]
I Nordamerika är älgar vanligast i Kanada samt centrala och västra Alaska. De förekommer även i stora delar av New England och delstaten New York, i Klippiga bergen, i nordöstra Minnesota samt i Michigan vid de Stora sjöarna. Isolerade populationer lever i bergstrakter av Utah[19] och Colorado.
Älgar introducerades 1878 och 1904 på Newfoundland, de är numera de dominerande hovdjuren på ön.[20]
I början av 1900-talet flyttades dessutom flera individer till Nya Zeeland, till exempel till Fiordland nationalpark och till regionen kring Hokitika men populationen dog troligen ut. Den sista bekräftade iakttagelsen gjordes 1952.[21] Horn från en älg hittades 1972 och hår som upphittades 2002 tillskrevs efter DNA-tester likaså älgen. Därefter ökades sökandet. Medan automatiska kameror misslyckade med att ta avgörande fotografier, hittades märken av viloplatser och från horn som fejades mot träd.[22]
Älgar förekommer i skogsmark och trivs i miljöer med sjöar och våtmarker. De lever huvudsakligen ensam och är dagaktiv. Vanligtvis har älgar en långsam gång men vid fara kan djuret nå en hastighet av 56 km/h. Om vintern förekommer att den samlas i mindre grupper men under parningstiden tillåter inget par andra älgar i närheten. Det förekommer häftiga strider mellan tjurarna om älgkon, men oftast räcker hotfullt beteende för att skrämma iväg en svagare motståndare.
Älgen är en idisslare. Huvudsaklig föda är på sommaren blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn, ek och björk. Näckrosrötter är en viktig del i dieten och anses framförallt i Nordamerika tillgodose behovet av mineralämnen.
På hösten ingår även blåbärsris i dieten, även havre och andra grödor på från odlade fält kan falla älgen i smaken. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern. Vissa älgar får smak för tallbark, vilket kan orsaka problem för skogsbruket om flera älgar hittar samma tallplantering. Älgar söker sig gärna till uppväxande hyggen och kraftledningsgator för att beta, eftersom betet där finns i större mängd på bekväm höjd för älgen.
Kornas brunst börjar i slutet av september, men desto senare ju längre norrut man kommer.[23] Parningen sker på hösten och sen följer en dräktighet på åtta månader (230–240 dygn). Kalvarna föds vanligen i maj eller juni.[11] Ofta är det en kalv men tvillingar är inte sällsynta. Kalvarna stannar ett år vid kon innan hon stöter bort dem.
En fullvuxen älg har få fiender, men en vargflock kan utgöra ett hot, speciellt för kor med kalvar.[24] Sibirisk tiger[25] och brunbjörn[26] kan också döda älgar, men björnar tar oftare över kadaver som dödats av vargar eller dödar unga kalvar.[27] I Nordamerika kan svartbjörn och puma utgöra betydande predatorer på kalvar under perioden maj till juni.[28][29] Späckhuggare har också dokumenterats döda älgar.[30]
Älgspillning som legat en kortare tid.
Älgspår i snö.
Hanen benämns som tjur (dialektalt även oxe[31]) och honan som ko. En ko som ännu ej fött någon avkomma (kalv) kallas för kviga. I Sverige och Finland kallas älgen ibland för ”skogens konung”.
Det vetenskapliga släktnamnet är bildat av det latinska ordet för älg.[32]
Det finns omkring 500 000 europeiska älgar i Central- och Nordeuropa (utan Ryssland)[1] samt mellan 0,5 och 1 miljon individer i Kanada och angränsande regioner.[33] Arterna listas därför av IUCN som livskraftig (Least Concern).[1][3] Underarten amurälg (Alces americanus cameloides) anses däremot av IUCN vara nära hotad (nt).[34]
Jakt på älgar förekom under forntiden. Bilder i grottor visar också älgar bredvid andra djur. Den första beskrivningen av älgen finns i boken De Bello Gallico av Julius Caesar, men det är mest en samling av skrönor. Han påstår till exempel att älgen inte har några leder i benen, så att det är omöjligt för djuret att resa sig upp efter ett fall. Han nämner även att älgen har speciella sovträd som de lutar sig mot på nätterna. En populär jaktteknik skulle ha varit att leta upp sovträdet, såga ett jack i trädet och vänta till dess älgen kommer och ska sova. Då går trädet av och jägaren har då bara att döda älgen.[35]
Tjurarnas hornkronor är av tradition viktiga troféer för jägarna. Ju fler taggar hornkronan har desto högre status ger trofén. Hornkronorna och även själva djuren benämns därför som till exempel tolvtaggare. Taggantalet beräknas på det horn som har flest taggar. Har båda hornen sex taggar är det en jämn tolvtaggare, har det ena hornet sex taggar och det andra fem eller kanske fyra rör det sig om en udda tolvtaggare. Det existerar alltså inga elvataggare.
Man har gjort försök att tämja älg, framför allt i Ryssland. Under 1700-talet uppkom i Sverige en debatt om och hur älgar kan användas som dragdjur i gruvdriften eller för att befordra post. De första dokumenterade tämjningsförsöken gjordes av författaren och lantbrukaren Isak af Darelli, där han lyckades med en tjur till postbefordran men liknande försök med älgkor misslyckades. I början av 1800-talet var älg-kavalleri påtänkt, men det stupade på att älgstammen blivit i det närmaste utrotad genom att jakten avreglerades under Gustav III, och därefter fanns inga nya domesticeringsexperiment. Enligt Sune Björklöf är de flesta berättelser om älgar som riddjur skönlitteratur och saknar historiskt fundament. Dock finns undantag, såsom älgen Stolta och en femte generationens älgfarm Pechero-Illycher-reservatet i norra Uralbergen där omkring 450 djur producerar kött och mjölk.[36] I Europa finns det hägn som håller älgar, som zoologiska trädgårdar. Exempelvis finns det över 20 parker i Sverige där man håller älgar för visning.[37]
I Sverige finns en seriefigur som är en älg och heter Hälge och i Kanada finns en öl som heter Moosehead, det vill säga älghuvud.
Älgen är Jämtlands landskapsdjur.
I amerikansk, australisk och nyzeeländsk engelska kallas älgen moose, i brittisk engelska elk. I amerikansk engelska syftar elk på wapitihjorten. På Sri Lanka avser man med elk sambarhjorten. Även jättehjorten kallas för Irish elk på engelska.
Älgar förekommer på James & Karins album Barnlåtar (1974) och Djurens brevlåda (1976).
Wikimedia Commons har media som rör Älgar.
Älgar (Alces) är ett släkte partåiga hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter. Efter flera fylogenetiska studier delas taxonet av de uppdaterade publikationerna i två arter, europeisk älg (Alces alces) och amerikansk älg (Alces americanus).
Älgar förekommer i norra Europa, Asien, och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgar igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. De förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgar har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Arterna lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgar till största delen ensamma. De är dagaktiva och förflyttar sig stora sträckor per dygn. Älgar är oftast sävliga och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. De parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika kor. Älgar ses som viktiga jaktvilt på många platser runt om i världen.
Лось (Alces Gray, 1821) — рід ссавців, найбільший представник родини оленевих (Cervidae). Чисельність в Україні різко скоротилася, тому 9 листопада 2017 лося внесли до Червоної книги країни рішенням Національної комісії з питань Червоної книги України[1] після відповідної пропозиції у травні цього року.[2]
Довжина тіла самця до 3 м, висота в загривку до 2,3 м, довжина хвоста 12—13 см; маса 360—600 кг, самки дрібніші за самців. За зовнішнім виглядом лось помітно відрізняється від інших оленів. Тулуб і шия у нього короткі, загривок високий, у вигляді горба. Ноги сильно витягнуті, тому, щоб напитися, лось вимушений заходити глибоко у воду або ставати на коліна передніх ніг. Голова велика, горбоноса, з нависаючою м'ясистою верхньою губою. Під горлом м'який шкірястий виріст (т. зв. «сережка»), що досягає 25—40 см. Шерсть груба, буро-чорна; ноги світло-сірі, майже білі. Зустрічаються також особини з цілком білим кольором хутра, при чому вони не є альбіносами. У дикій природі нараховується не більше 100 білих лосів[3].
У самців є величезні (найбільші у сучасних ссавців) роги, нерідко лопатоподібні за формою (особливо виразна лопатоподібна форма у якутських і американських лосів); їхній розмах досягає 180 см, маса — 20—30 кг. Роги лось скидає щорічно в листопаді — грудні і ходить без них до квітня — травня. Самки безрогі. Роги лося є відомим мисливським трофеєм, який є об'єктом мисливського колекціонування і які виставляють на конкурси мисливських трофеїв.
Лось поширений в лісовій зоні Північної півкулі, рідше в лісостепу і на околицях степової зони. У Європі зустрічається в Польщі, Угорщині, Чехії, Білорусі, на півночі України, в Скандинавії і Центральній Росії; у Азії — від Північної Монголії і Північно-східного Китаю до північної частини сибірської тайги. У Північній Америці водиться на Алясці, в Канаді і на північному сході США, доходячи до штату Колорадо.
Всього на Землі — близько півтора мільйони. Приблизно половина загальної популяції лосів живе у Росії, приблизно 730 тисяч особин.
За найдетальнішими класифікаціями, на сьогодні відомо два сучасні і принаймні три вимерлі види роду Alces.
Довгий час лосів розглядали як монотиповий рід, проте з 1999 року після досліджень Г. Боєскорова (1999) рід визнано складеним із двох видів, які розрізняються за розмірами, формою рогів, числом хромосом. З того часу 6-7 підвидів, які раніше поділяли на дві великі географічні групи, розглядають як окремі види (Види ссавців світу, 2005):
Межа між цими видами проходить приблизно по Сибіру, основною межею розглядається річка Єнісей. Американські лосі — дуже мінливі за розмірами, найкрупніші з них з найбільш могутніми рогами відносяться до аляскинського підвиду A. а. gigas і до східно-сибірського A. а. pfizenmayeri; найдрібніший лось з подібними до оленевих рогами — до уссурійського підвиду А. а. cameloides.
Точка зору на наявність двох видів лося не є однозначною. Молекулярні дані дозволяють припустити безперервний характер мінливості генетичних ознак лосів, навіть попри морфологічні і хромосомні відмінності між географічними популяціями. Такі дані викладено у статті «Генетика, еволюція і філогеографія лося» (Hundertmark, Bowyer, 2004). Палеонтологічні дані свідчать про давній час розходження американського і звичайного лосів: «В позднем неоплейстоцене имела место дивергенция рода Alces на A. americanus (север Северной Америки и северная Евразия к востоку от Енисея) и A. alces (остальная часть северной Евразии).» [1].
Відомий також викопний вид лося: «попередником А. alces вважають широколобого лося (А. latifrons), який був поширений у Євразії і на північному заході Північної Америки до часу свого вимирання у Берингії в кінці плейстоцену (Guthrie 1995)» (цит. за: [2]).
Є також згадки вимерлих видів «Alces gallicus» (пліоцен, інколи як «Cervalces (Libralces) gallicus»)[3] та «Alces carnutorum[en]» . Останнім часом Cervalces визнається як рід з трьома підродами, в тому числі подрід С. (Latifrons) з новим видом C. (L.) amplicontus [4].
Сучасна класифікація лосів (триба лосиних — Alcini) згідно з останнім дисертаційним дослідженням (канд. дис.: Никольский, 2010) виглядає так [5]: Триба Alcini Simpson, 1945 (два роди)
Лосі населяють різні ліси, чагарники вербняків по берегах степових річок і озер, в лісотундрі тримаються по березняках і осичняках. У степу і тундрі влітку зустрічаються і далеко від лісу, іноді на сотні кілометрів. Велике значення для лосів має наявність боліт, тихих річок і озер, де влітку вони годуються водною рослинністю і рятуються від спеки. Взимку для лося необхідні змішані і хвойні ліси з густим підліском. У тій частині ареалу, де висота сніжного покриву не більше 30—50 см, лосі живуть осіло; там, де вона досягає 70 см, на зиму здійснюють переходи в менш сніжні райони. Перехід до місць зимівель йде поступово і продовжується з жовтня по грудень-січень. Першими йдуть самки з лосятами, останніми, — дорослі самці і самки без лосят. У день лосі проходять по 10—15 км. Зворотні, весняні переходи відбуваються під час танення снігів і в зворотному порядку: першими йдуть дорослі самці, останніми — самки з лосятамі.
У лосів немає певних періодів харчування і відпочинку. Літня спека і гнус роблять їх нічними тваринами, день заганяє їх на гольці і поляни, де дме вітер, в озера і болота, де можна сховатися по шию у воду, або в густі хвойні молодняки, які дещо захищають від комах. Взимку лосі харчуються вдень, а вночі майже весь час залишаються на лежанні. У великі морози тварини лягають в пухкий сніг так, що над ним стирчать тільки голова і загривок, що скорочує тепловіддачу. Взимку лось сильно толочить сніг на ділянці, званій у мисливців лосиним «стійбищем», стойбом. Розташування стойб залежить від кормних місць. У Середній Росії — це в основному молоді сосняки, в Сибіру — чагарники вербняків або чагарникових беріз по берегах річок, на Далекому Сході — рідкостійні хвойні ліси з листяним підліском. Одними стойбом можуть користуватися кілька лосів одночасно; у приокських соснових борах у 1950-х роках взимку на деяких ділянках збиралося до 100 і більше лосів на 1000 га.
Лосі харчуються деревинно-чагарниковою і трав'янистою рослинністю, а також мохами, лишайниками і грибами. Влітку вони поїдають листя, дістаючи його завдяки своєму зросту зі значної висоти; годуються водними і біляводними рослинами (вахта, калужниця, кубушки, кувшинки, хвощі), а також високими травами на гарі і лісосіках — знітом, щавлем. В кінці літа відшукують капелюшні гриби, гілочки чорниці і брусники з ягодами. З вересня починають скушувати побіги і гілки дерев та чагарників і до листопада майже повністю переходять на гілковий корм. До основних зимових кормів лосів належать верба, сосна (у Північній Америці — ялиця), осика, горобина, береза, малина, жостір; у відлигу вони гризуть кору. За добу дорослий лось з'їдає: влітку близько 35 кг корму, а взимку — 12—15 кг; за рік — близько 7 т. При великій чисельності лосі ушкоджують лісові розплідники і посадки. Майже всюди лосі відвідують солонці; взимку злизують сіль навіть з шосейних доріг.
Лосі швидкі, до 56 км/год, бігають; добре плавають. Розшукуючи водні рослини, можуть тримати голову під водою більше хвилини. Від хижаків обороняються ударами передніх ніг. З органів чуття у лося краще всього розвинені слух і нюх; зір слабкий — людини, що нерухомо стоїть, він не бачить на відстані кількох десятків метрів.
Лось дуже рідко першим нападає на людину. Звичайний напад відбувається при дратівливих чинниках або наближенні до лосят. У багатьох країнах, де чисельність лосів велика, існує чимало проблем з перетинанням транспортних шляхів з міграційними шляхами та індивідуальними ділянками лосів. Лось може пошкодити будь-який автомобіль у разі порушення його прав.
Лосі є важливими об'єктами сучасного мисливського господарства. Величезне значення мають не тільки як здобич, але й трофеї: роги лосів цінуються колекціонерами. Роги американських лосів (у тому числі з Якутії) славляться величезними розмірами і лопатоподібною формою.
Наразі стан популяції лося в Україні викликає занепокоєння у зв'язку з чим пропонується ввести мораторій на полювання на нього (за прикладом сусідньої Польщі) або внести лося до червоної книги України[4]
У лютому 2017 року Міністерство екології та природних ресурсів України офіційно заборонило полювання на лосів на всій території країни строком на 25 років[5]
Самці і самотні самки живуть поодинці або невеликими групами по 3-4 тварини. Влітку і взимку дорослі самки ходять з лосенятами, утворюючи групи з 3-4 голів, іноді до них приєднуються самці і самотні самки, утворюючи стадо в 5-8 голів. Навесні ці стада розпадаються.
Гін у лося відбувається в той же сезон, що у оленя, — у вересні-жовтні і супроводжується характерним глухим ревом самців («стогоном»). Під час гону самці і самки збуджені і агресивні, можуть напасти навіть на людину. Самці влаштовують поєдинки, іноді до смерті. На відміну від більшості оленів, лось — умовний моногам, рідко злучається більш ніж з однією самкою.
Вагітність у лосиці триває 225—240 днів, отелення розтягнуте з квітня по червень. У посліді зазвичай одне лосеня; старі самки можуть народжувати двійні. Забарвлення новонародженого світло-руда, без білих плям, характерних для оленів. Лосенята можуть вставати через кілька хвилин після народження, через 3 дня вільно пересуваються. Молочне годування триває 3,5-4 місяці.
Статевозрілими лосі стають в 2 роки. Після 12 років лось починає старіти; в природі лосів старше 10 років не більше 3 %. У неволі доживають до 20-22 років.
Лось (Alces Gray, 1821) — рід ссавців, найбільший представник родини оленевих (Cervidae). Чисельність в Україні різко скоротилася, тому 9 листопада 2017 лося внесли до Червоної книги країни рішенням Національної комісії з питань Червоної книги України після відповідної пропозиції у травні цього року.
Nai sừng tấm (Danh pháp khoa học: Alces) là một chi động vật có vú trong họ Hươu nai, bộ Guốc chẵn. Chi này được Gray miêu tả năm 1821.[1] Loài điển hình của chi này là Alces alces. Hai loài nai sừng tấm là những loài đang tồn tại lớn nhất thuộc họ Hươu nai. Trung bình, một con trưởng thành cao 1.8–2.1 m (6–7 ft) tính tại vai.[2] Con đực có khối lượng 380–720 kg (850–1580 pound) và con cái nặng 270–360 kg (600–800 pound).[3] Phân loài có kích thước lớn nhất phân bố tại Alaska (Nai sừng tấm Alaska- A. a. gigas), cao trên 2.1 m (7 ft) tính tại vai, và nặng trung bình 634.5 kg (1,396 lbs) ở con đực và 478 kg (1,052 lbs) ở con cái.[4] Sau bò rừng bizon, nai sừng tấm châu Âu là loài động vật trên cạn lớn thứ hai ở cả Bắc Mỹ và châu Âu. Vòng đời trung bình của một cá thể từ 15–25 năm.
Chi này gồm các loài[5]:
.png)
.png)
.jpg)
|isbn= (trợ giúp).|coauthors= bị phản đối (trợ giúp)
|isbn= (trợ giúp). Chú thích sử dụng tham số |coauthors= bị phản đối (trợ giúp)
Nai sừng tấm (Danh pháp khoa học: Alces) là một chi động vật có vú trong họ Hươu nai, bộ Guốc chẵn. Chi này được Gray miêu tả năm 1821. Loài điển hình của chi này là Alces alces. Hai loài nai sừng tấm là những loài đang tồn tại lớn nhất thuộc họ Hươu nai. Trung bình, một con trưởng thành cao 1.8–2.1 m (6–7 ft) tính tại vai. Con đực có khối lượng 380–720 kg (850–1580 pound) và con cái nặng 270–360 kg (600–800 pound). Phân loài có kích thước lớn nhất phân bố tại Alaska (Nai sừng tấm Alaska- A. a. gigas), cao trên 2.1 m (7 ft) tính tại vai, và nặng trung bình 634.5 kg (1,396 lbs) ở con đực và 478 kg (1,052 lbs) ở con cái. Sau bò rừng bizon, nai sừng tấm châu Âu là loài động vật trên cạn lớn thứ hai ở cả Bắc Mỹ và châu Âu. Vòng đời trung bình của một cá thể từ 15–25 năm.
