dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

provided by AnAge articles
Observations: The record longevity in the wild for these animals is 8 years, but they probably live over 15 years (Johnson et al. 1997).
license
cc-by-3.0
copyright
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
partner site
AnAge articles

Benefits

provided by Animal Diversity Web

For centuries, American golden plovers were hunted. In the late 18th century, there was an enormous decline in their numbers due to hunting. In one day it was recorded that 50,000 were killed and sold in a single market. The species became protected in most of the western hemisphere, and was taken off the game list. In addition, much of their wintering range has been protected. American golden plover populations have now rebounded, and are not currently listed as protected.

American golden plovers are important shorebirds in both Argentina and Alaska that attract ecotourism. In addition, they are important research subjects because of their long migrations and migratory patterns.

Positive Impacts: food ; research and education

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Benefits

provided by Animal Diversity Web

There are no known adverse effects of P. dominica on humans.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Conservation Status

provided by Animal Diversity Web

American golden plovers have a large migratory range and are not experiencing significant threats to their current population of approximately 150,000 individuals. For these reasons, they are listed as "least concern" on the IUCN Red List and are not identified as at risk by other management agencies.

US Migratory Bird Act: protected

US Federal List: no special status

CITES: no special status

State of Michigan List: no special status

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Behavior

provided by Animal Diversity Web

American golden plovers communicate with each other using various calls. These calls include: trill, main/wail song, and alarm calls. Both the trill and main songs are used in the male flight song. Main song makes up the main portion of the song. Both trill and main songs have 4 short and quick tones. There are 6 different trill sequences used by P. dominica, much less than other tundra plovers. Alarm calls are more diverse than any other tundra plover. The call contains "whistles, yodel whistles, and clicking," and has also been described as a "clear, short, whistled oodle-oo" as well as "too-leet, too-leet." The flight call it thought to sound sad and urgent. Females tend to alarm call more during the incubation period than males. After hatching, alarm calls occur more equally between sexes.

American golden plovers also communicate visually. Males communicate with females using their flight songs, "torpedo runs," and butterfly wing motions. Both sexes will perform a type of flapping known as lapwings to show other members of the species that there is danger.

Communication Channels: visual ; acoustic

Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Untitled

provided by Animal Diversity Web

In the past, most authors (writing about plovers) believed that American golden plovers and Pacific golden plovers were two subspecies of the same species. This was believed because the difference their geographical regions was believed to be a clinal- a gradual change of adjacent populations of the same species.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Associations

provided by Animal Diversity Web

There is little information available on the role of P. dominica in its ecosystem. Because American golden plovers eat large numbers of insects and insect larvae, crustaceans, seeds, and berries, they reduce these populations. They may help disperse the seeds of the berries they eat.

Ecosystem Impact: disperses seeds

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Trophic Strategy

provided by Animal Diversity Web

During the breeding season, terrestial snails, insects and insect larvae, seeds, freshwater crustaceans, and insect larvae make up the majority of the American golden plovers diet. During this time, both males and females forage on their breeding territories. Females feed at greater distances than do males, and males return to the nest more often. When not breeding, terrestial earthworms, insects and insect larvae, berries, seeds, and freshwater fish make up the majority of their diet. Diet is influenced by local abundance of prey and temperatures. The breeding season in the arctic is marked by cold weather and local mudflats often freeze, forcing these plover to forage more on land. Species eaten include: juvenile southwestern Atlantic fiddle crabs (Uca uruguayensis), crowberries (Empetrum nigrum), cranberries (Vaccinium macrocarpon), and cloudberries (Rubus chamaemorus). It is unknown whether males and females have different feeding preferences.

American golden plovers eats foods whole, exhibiting a "run-stop-peck" feeding pattern. Because they lack nerve endings at the end of their beaks, they use their hard, sharp beaks to grab prey quickly and forcefully. Their beaks contain relatively unspecialized muscles which adds to the force with which prey is grabbed and to the range of movement in their jaw muscles. Thay also have strong neck muscles that keep their heads erect and increase the force with which they grab prey.

Animal Foods: fish; insects; mollusks; terrestrial worms; aquatic or marine worms; aquatic crustaceans; other marine invertebrates

Plant Foods: fruit

Primary Diet: carnivore (Insectivore , Eats non-insect arthropods, Molluscivore ); herbivore (Frugivore )

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Distribution

provided by Animal Diversity Web

In summer months American golden plovers migrate from South America to Hudson Bay, northern Alaska, and Baffin island, their breeding grounds. They have also been spotted in Labrador, Nova Scotia, and Quebec. American golden plovers arrive on their summer grounds in mid-May. In the fall American golden plovers travel to Argentina, Uruguay, and Brazil for the winter.

Biogeographic Regions: nearctic (Native ); neotropical (Native )

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Habitat

provided by Animal Diversity Web

American golden plovers live in temperate, grassland areas. In winter, American golden plovers are found along the Rio de la Plata in the surrounding grasslands. In spring they migrate to arctic tundra regions.

Habitat Regions: temperate ; polar ; terrestrial

Terrestrial Biomes: tundra ; savanna or grassland

Wetlands: marsh

Other Habitat Features: riparian

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Life Expectancy

provided by Animal Diversity Web

Males tend to live longer than females. Lifespans are usually between 8 and 15 years in the wild.

Range lifespan
Status: wild:
15 (high) years.

Typical lifespan
Status: wild:
8 to 15 years.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Morphology

provided by Animal Diversity Web

American golden plovers closely resemble Pacific golden plovers (Pulvialis fulva), and the two were originally thought to be the same species. Both have wing undersides that are a grey-brown color and their wings are almost identical in size. American golden plovers have a longer, thinner body with a shorter neck and larger head, a tibia that is shorter than its bill, and a shorter bill relative to head size than Pacific golden plovers.

American golden plovers weigh between 122 and 194 g, averaging 144.6 g. They are 23 to 30 cm in length, and have a wingspan of 45.7 to 66.0 cm with average wingspan being 50.8 cm across.

American golden plovers resemble black-bellied plovers (Pulvialis squatarola) in coloration during the winter breeding season, although they are more golden in color. They are speckled grey and white on their underside (more grey than black-bellied plovers), and are speckled golden, white, and black on the head, back, and tail feathers. In the non-breeding season, American golden plovers appear more golden on their back and head. They lack a wing stripe and males are slightly more colorful than females.

Juvenile stage first non-breeding year plumage is a mix of juvenile and adult-like feathers after a post-juvenile moult. The first pre-breeding feathers look similar to adults after a moult occurs to replace the tail and body feathers of the first non-breeding feathers. American golden plovers have a post-breeding moult, replacing their breeding plumage with an eclipse plumage. This eclipse plumage replaces breeding plumage when they reach their southern wintering grounds. Eclipse plumage is more yellow and brown in color. Females retain more of their winter feathers than males. Males grow new tertials and wing coverts, and females do not. This is why males are brighter in color than females. On their northwards migration in spring, they begin to moult into breeding plumage.

Range mass: 122 to 194 g.

Average mass: 144.6 g.

Range length: 23 to 30 cm.

Average length: 26 cm.

Range wingspan: 45.7 to 66.0 cm.

Average wingspan: 50.8 cm.

Range basal metabolic rate: unknown to unknown cm3.O2/g/hr.

Average basal metabolic rate: unknown cm3.O2/g/hr.

Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry

Sexual Dimorphism: male more colorful

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Associations

provided by Animal Diversity Web

American golden plovers exhibit various types of predator defense. When a possible predator approaches its nest during breeding season, an adult will quickly leave the nest. The adult will then try to capture the predators attention from a different location, protecting the eggs. Circling and scolding the predator or "torpedo running" are both used for defense. American golden plovers will also use alarm calls to warn other plovers of the predators presence or perform lapwing motions. They sometimes attack a predator, but this is rare. American golden plovers will only attack arctic skuas (Stercorarius parasiticus) and long-tailed skuas (Stercorarius longicaudus).

American golden plovers are also able to blend in with their surroundings. When crouched on the nest, they conceal the white feathers on their undersides (breeding plumage), leaving only the darker, speckled feathers on the back visible. The dorsal plumage blends in well with the lichen-covered tundra habitat in which they nest.

American golden plover males exhibit fierce behavior when defending their territory during incubation from other American golden plovers. A male will "parallel walk" or exhibit "upright frontal threat" posture when another male enters his territory. Males will also physically fight, jumping on and pecking at one another. However, they do not use "torpedo running" or exhibit other behaviors that are used against predators. After the chicks hatch, American golden plovers cease defending their territory.

Known Predators:

  • Arctic skuas (Stercorarius parasiticus)
  • long-tailed skuas (Stercorarius longicaudus)

Anti-predator Adaptations: cryptic

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Reproduction

provided by Animal Diversity Web

In late April, American golden plovers engage in what is known as "torpedo runs." This occurs within the first few days of reaching their breeding territory. Males will chase a female while exhibiting a series of winglifts accompanied by trill sounds. The male will separate a female from other members of the group, and will fight off any males who come near. "Torpedo runs" are used both for courtship and as a aggressive maneuver. There is no identifiable difference between chases used in courtship and those used in an aggressive manner.

All male plovers also perform flight songs when first arriving at breeding grounds. These flight songs are used to attract a mate. There are few characterstics that distinguish the flight songs of American golden plovers from those of Pacific golden plovers (P. fulva). However, Pacific golden plovers descend smoothly and softly while American golden plovers decend steeply and quickly. Their song can be recognized because it has four, short tones, and is thought to sound like "clicking." The song is performed quickly and repetitively. Other tundra plovers have less tones in their songs and perform longer, both in tonation and in invervals between tones. All tundra plover species' flights have a common main component called "butterfly flight" in which the male will move his wings in "slow, jerky, and stiff wingbeats."

American golden plovers are monogamous, mating with only one other individual.

Mating System: monogamous

Breeding begins shortly after arriving on breeding territory and eggs are laid a few weeks later. American golden plovers build nests on the Arctic coast in tundra areas. Nests built in areas with lichen are less likely to be destroyed by predators. Nests are built on uniform surroundings that help camouflage the nest. Nests are the smallest built by any tundra plover species. A female lays 1 to 4 eggs (the average is 4) in June. Each egg is large and weighs almost 20% of the female's body weight. The eggs are creme or white in colored with brown and black spots. The eggs hatch 22 to 30 days after being layed. Fledging occurs approximately 22 days after the egg hatches and they become independent soon after. American golden plover hatchlings are sexually mature when they return to breeding grounds the next year.

Each pair will only mate once per season, unless their eggs are lost due to predation or other reasons early in the breeding season. If eggs are lost later in the season, the pair will not breed again. Studies have shown that chicks that hatch early in the season have a better chance of survival (because they have more time to grow and develop before the migration to Rio de la Plata).

Breeding interval: American golden plovers breed once per year.

Breeding season: Breeding occurs in the month of June.

Range eggs per season: 1 to 4.

Average eggs per season: 4.

Range time to hatching: 22 to 30 days.

Average time to hatching: 25-28 days.

Average fledging age: 22 days.

Average time to independence: 22 days.

Average age at sexual or reproductive maturity (female): 1 years.

Average age at sexual or reproductive maturity (male): 1 years.

Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous

Average eggs per season: 4.

Male and female American golden plovers spend equal amounts of time incubating their eggs and caring for their young. Each parent will spend 12 straight hours incubating the eggs, males during the day and females at night. Little information is available about parental care after hatching, but it appears to be the same as other tundra plovers. After hatching, males tend to spend more time caring for young than females, 48% of males make nest visits when they are "off-duty." Both parents forage in their breeding territory, however males spend more time on breeding territory (at least partially because of the off-duty nest visits). In other tundra plovers, the male continues to spend more time caring for young, and the female may leave before the chicks have left the nest. In cases where females do not leave before the chicks are mature enough be on on their own, both parents provide equally for the chicks until they reach independence. Both males and females protect and care for their eggs, and they decrease the amount of protection they provide for their precocial young once the eggs hatch.

Parental Investment: precocial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female); pre-independence (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female)

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Cussen, A. 2007. "Pluvialis dominica" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Pluvialis_dominica.html
author
Amber Cussen, Kalamazoo College
editor
Ann Fraser, Kalamazoo College
editor
Tanya Dewey, Animal Diversity Web
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Pluvialis dominica

provided by DC Birds Brief Summaries

A large (10-11 inches) wader, the male American Golden-Plover is most easily identified by its mottled golden back and crown, black underparts, and broad white stripe separating the two regions. The female American Golden-Plover in summer is similar to the male, but is slightly paler, especially on the face. In winter, both sexes are paler overall, becoming mottled gray above and pale below. In the breeding season, this species is most easily separated from the related Black-bellied Plover (Pluvialis squatarola) by that species’ larger size and grayer back. The American Golden-Plover breeds in northern Alaska and northwestern Canada. In winter, this species undertakes a long-distance migration to southern South America. American Golden-Plovers follow the Atlantic seaboard south during the fall migration, and return north along the central portion of the continent in spring. American Golden-Plovers breed on dry, sparsely-vegetated tundra habitats. In winter and on migration, this species utilizes a variety of open habitats, including grasslands, fields, coastal marshes, and mudflats. American Golden-Plovers primarily eat small invertebrates, including insects, earthworms, mollusks, and crustaceans. Due to its remote breeding and wintering habitats, many North American birdwatchers have only observed this species on migration. In suitable habitat, individuals may be seen foraging for food by probing the mud with their bills. This species is known to be territorial on its summer and winter ranges, but gathers in small flocks during migration. American Golden-Plovers are primarily active during the day.

Threat Status: Least Concern

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
Smithsonian Institution
author
Reid Rumelt

Pluvialis dominica

provided by EOL authors

A large (10-11 inches) wader, the male American Golden-Plover is most easily identified by its mottled golden back and crown, black underparts, and broad white stripe separating the two regions. The female American Golden-Plover in summer is similar to the male, but is slightly paler, especially on the face. In winter, both sexes are paler overall, becoming mottled gray above and pale below. In the breeding season, this species is most easily separated from the related Black-bellied Plover (Pluvialis squatarola) by that species’ larger size and grayer back. The American Golden-Plover breeds in northern Alaska and northwestern Canada. In winter, this species undertakes a long-distance migration to southern South America. American Golden-Plovers follow the Atlantic seaboard south during the fall migration, and return north along the central portion of the continent in spring. American Golden-Plovers breed on dry, sparsely-vegetated tundra habitats. In winter and on migration, this species utilizes a variety of open habitats, including grasslands, fields, coastal marshes, and mudflats. American Golden-Plovers primarily eat small invertebrates, including insects, earthworms, mollusks, and crustaceans. Due to its remote breeding and wintering habitats, many North American birdwatchers have only observed this species on migration. In suitable habitat, individuals may be seen foraging for food by probing the mud with their bills. This species is known to be territorial on its summer and winter ranges, but gathers in small flocks during migration. American Golden-Plovers are primarily active during the day.

References

  • American Golden Plover (Pluvialis dominica). The Internet Bird Collection. Lynx Edicions, n.d. Web. 20 July 2012.
  • Johnson, Oscar W. and Peter G. Connors. 2010. American Golden-Plover (Pluvialis dominica), The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Lab of Ornithology; Retrieved from the Birds of North America Online: http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/201
  • Pluvialis dominica. Xeno-canto. Xeno-canto Foundation, n.d. Web. 20 July 2012.
  • eBird Range Map - American Golden-Plover. eBird. Cornell Lab of Ornithology, N.d. Web. 20 July 2012.

license
cc-by-nc-sa-4.0
copyright
Smithsonian Institution
bibliographic citation
Rumelt, Reid B. Pluvialis dominica. June-July 2012. Brief natural history summary of Pluvialis dominica. Smithsonian's National Museum of Natural History, Washington, D.C.
author
Robert Costello (kearins)
original
visit source
partner site
EOL authors

Distribution ( Spanish; Castilian )

provided by IABIN
Chile Central
license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
Universidad de Santiago de Chile
author
Pablo Gutierrez
partner site
IABIN

Habitat ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Durante la migración y en el invierno, los individuos solitarios o grupos dispersos frecuentan pastizales cortados al ras, canchas de fútbol o campos arados, sobre todo los que contengan sitios húmedos o charcas dispersas.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Trophic Strategy ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Al alimentarse corren, escudriñan y picotean o persiguen en carrera a sus presas: insectos, anfípodos de playa y otros invertebrados.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Associations ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Forman grupos en la migración y en el invierno, a menudo en compañia del "pijije" (Charadrius vociferus), la "vecacina" (Calidris melanotos) y la "gansa" (Bartramia longicauda). Durante la migración primaveral se mezclan con el "avefría" (Pluvialis squatarola) en las salinas.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Diagnostic Description ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Mide 26 cm. y pesa 150 grs. Es de tamaño mediano, con la rabadilla oscura, sin lista alar y de alas gris claro por debajo. Durante el invierno los adultos son café fusco por encima con puntos desde blancuzco hasta ante opaco, con la frente y las superciliares blancas. Presentan manchas auriculares contrastantes y los lados de la cabeza, garganta y pecho blanquecinos con un leve moteado café grisáceo que se torna blanco en el abdomen. El pico es negro y las patas son fuscas. Durante la época de cría la región superior es café oscuro con manchas ante dorado, separada de la cara y la región inferior negras por una raya gruesa y blanca que recorre desde la frente hasta los lados del pecho. Los ejemplares juveniles son similares a los adultos con plumaje de invierno, aunquelas manchas ante amarillentas son más contrastadas, y por debajo presentan un moteado y un listado de color blancuzco y café grisáceo claro.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Diagnostic Description ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Localidad del tipo: St. Domingo = Hispaniola.
Depositario del tipo:
Recolector del tipo:
license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Distribution ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Distribucion en Costa Rica: Es una especie migratoria otoñal rara (de mediados de agosto a noviembre). Es una especie residente de invierno rara y local, y una migratoria de primavera (de abril a mayo) desde poco común hasta esporádicamente común. En ocasiones las aves no reproductivas se quedan durante el verano. Es local en las bajuras de ambas vertientes. En las montañas de la parte central ascienden hasta los 1500 m. Es más numerosa en la vertiente del Pacífico.


Distribucion General: Se reproduce al norte de Canadá, norte de Alaska y el norte de Siberia, Invierna principalmente al sur de América del Sur y en forma casual tan al norte como California, en la Polinesia y en las latitudes sureñas del Viejo Mundo.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Behavior ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Son solitarios o forman grupos en la migración y en el invierno.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Cyclicity ( Spanish; Castilian )

provided by INBio
Es una especie migratoria neártica (ver Distribución en Costa Rica).

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
INBio, Costa Rica
author
Luis Humberto Elizondo C.
editor
The Nature Conservancy
partner site
INBio

Comprehensive Description

provided by Smithsonian Contributions to Zoology
Pluvialis dominica (Müller, 1776)

MATERIAL.—Gilles Cave, upper layer: right humerus, right ulna, right and left femora, left tarsometatarsus.

MEASUREMENTS (mm).—Humerus: length, 45.2. Ulna: length, 46.4. Femur: length, 32.5, 33.5. Tarsometatarsus: length, 44.6.

COMPARATIVE MATERIAL.—Pluvialis dominica, 32 USNM, 1 MNHN.

STATUS.—Extant, Palearctic migrant; common.

Coenocorypha? species

MATERIAL.—Gilles Cave, lower layer: right humerus lacking most of the ends, proximal end of left humerus, scapular end of right coracoid.

MEASUREMENTS.—No standard measurements possible.

COMPARATIVE MATERIAL.—Tringa brevipes (Vieillot), 6 USNM; Capella megala (Swinhoe), 1 USNM; C. stenura (Bonaparte), 3 USNM; Coenocorypha a. aucklandica (Gray), 1 NMNZ; C. a. pusilla (Buller), 1 NMNZ.

STATUS.—Extinct, endemic?: known only from fossils.
license
cc-by-nc-sa-3.0
bibliographic citation
Balouet, Jean Christophe and Olson, Storrs L. 1989. "Fossil birds from late Quaternary deposits in New Caledonia." Smithsonian Contributions to Zoology. 1-38. https://doi.org/10.5479/si.00810282.469

Amerikaanse goue strandkiewiet ( Afrikaans )

provided by wikipedia AF

Die Amerikaanse goue strandkiewiet (Pluvialis dominica) is 'n voël en somer swerwer aan Suid-Afrika se kuswatermassas en kortgrasveld. Die voël is 24 – 26 cm groot en weeg 120 - 180 gram met 'n vlerkspan van 68 cm. In Engels staan die voël bekend as American Golden Plover.

Fotogalery

Sien ook

Wikispecies
Wikispecies het meer inligting oor: Pluvialis dominica

Bron

Verwysings

  1. BirdLife International (2012). "Pluvialis dominica". IUCN Rooilys van Bedreigde Spesies. Weergawe 2012.1. Internasionale Unie vir die Bewaring van die Natuur. Besoek op 16 Julie 2012.
Wiki letter w.svg Hierdie artikel is ’n saadjie. Voel vry om Wikipedia te help deur dit uit te brei.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visit source
partner site
wikipedia AF

Amerikaanse goue strandkiewiet: Brief Summary ( Afrikaans )

provided by wikipedia AF

Die Amerikaanse goue strandkiewiet (Pluvialis dominica) is 'n voël en somer swerwer aan Suid-Afrika se kuswatermassas en kortgrasveld. Die voël is 24 – 26 cm groot en weeg 120 - 180 gram met 'n vlerkspan van 68 cm. In Engels staan die voël bekend as American Golden Plover.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visit source
partner site
wikipedia AF

Morlivid Amerika ( Breton )

provided by wikipedia BR

Morlivid Amerika (Pluvialis dominica) a zo un evn hirc'harek.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Rummatadur

Diouzh an evnoniourien e vez renket ar morlivided en urzhiad Charadriiformes pe Ciconiiformes.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Morlivid Amerika: Brief Summary ( Breton )

provided by wikipedia BR

Morlivid Amerika (Pluvialis dominica) a zo un evn hirc'harek.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Daurada petita americana ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

La daurada petita americana o senzillament daurada americana[1] (Pluvialis dominica) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que en estiu habita la tundra del nord d'Alaska i Canadà, incloent Baffin, Southampton i altres illes septentrionals, i en hivern al sud-est de Brasil, Paraguai, Uruguai i nord-est de l'Argentina.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Daurada petita americana Modifica l'enllaç a Wikidata


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Daurada petita americana: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

La daurada petita americana o senzillament daurada americana (Pluvialis dominica) és un ocell de la família dels caràdrids (Charadriidae) que en estiu habita la tundra del nord d'Alaska i Canadà, incloent Baffin, Southampton i altres illes septentrionals, i en hivern al sud-est de Brasil, Paraguai, Uruguai i nord-est de l'Argentina.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Corgwtiad aur ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn sy'n byw yn agos i'r traeth ac sy'n perthyn i deulu'r Charadriidae ydy'r corgwtiad aur sy'n enw gwrywaidd; lluosog: corgwtiaid aur (Lladin: Pluvialis dominica; Saesneg: American Golden Plover). Mae ei diriogaeth yn cynnwys Awstralia.

Mae ar adegau i'w ganfod ar draethau arfordir Cymru. Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.[1]

Teulu

Mae'r cornchwiglen resog yn perthyn i deulu'r Cwtiaid (Lladin: Charadriidae). Dyma aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Corgwtiad aur y Môr Tawel Pluvialis fulva Cwtiad aur Pluvialis apricaria
Rohkunborri Pluvialis Apricaria.jpg
Cwtiad Caint Charadrius alexandrinus
Kentish Plover Charadrius alexandrinus, India.jpg
Cwtiad Llwyd Pluvialis squatarola
Pluvialis squatarola (summer plumage).jpg
Cwtiad torchog Charadrius hiaticula
Charadrius hiaticula tundrae Varanger.jpg
Cwtiad torchog bach Charadrius dubius
Charadrius dubius - Laem Pak Bia.jpg
Cwtiad tywod mawr Charadrius leschenaultii
Greater Sand Plover.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan www.marinespecies.org; adalwyd 4 Mai 2014
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Corgwtiad aur: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn sy'n byw yn agos i'r traeth ac sy'n perthyn i deulu'r Charadriidae ydy'r corgwtiad aur sy'n enw gwrywaidd; lluosog: corgwtiaid aur (Lladin: Pluvialis dominica; Saesneg: American Golden Plover). Mae ei diriogaeth yn cynnwys Awstralia.

Mae ar adegau i'w ganfod ar draethau arfordir Cymru. Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Kulík hnědokřídlý ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Kulík hnědokřídlý (Pluvialis dominica) je středně velký bahňák z čeledi kulíkovitých. Hnízdí na severní Sibiři a západní Aljašce; v Severní Americe hnízdí blízce příbuzný kulík Gmelinův (Pluvialis fulva). Ve svatebním šatu připomíná kulíka zlatého, černé zbarvení spodiny se však táhne až na boky a podocasní krovky (bílé jsou tedy jen strany hrudi, krku a široký nadoční proužek). Křídelní páska je mnohem méně výrazná. V prostém šatu je hůře odlišitelný, je však šedší (včetně břicha) a má výraznější nadoční proužek. Zatoulává se do západní Evropy, jednou byl zjištěn také na území České republiky (v září 1981 na údolní nádrži Rozkoš).[2][3]

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
  2. SVENSON, L. a kol. Ptáci Evropy, severní Afriky a Blízkého východu. Praha: Svojtka&Co, 2004. ISBN 80-7237-658-6.
  3. Pozorování kulíka hnědokřídlého v ČR na stránkách FK ČSO

Externí odkazy

Pahýl
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.
Pomozte Wikipedii tím, že jej vhodně rozšíříte. Nevkládejte však bez oprávnění cizí texty.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Kulík hnědokřídlý: Brief Summary ( Czech )

provided by wikipedia CZ

Kulík hnědokřídlý (Pluvialis dominica) je středně velký bahňák z čeledi kulíkovitých. Hnízdí na severní Sibiři a západní Aljašce; v Severní Americe hnízdí blízce příbuzný kulík Gmelinův (Pluvialis fulva). Ve svatebním šatu připomíná kulíka zlatého, černé zbarvení spodiny se však táhne až na boky a podocasní krovky (bílé jsou tedy jen strany hrudi, krku a široký nadoční proužek). Křídelní páska je mnohem méně výrazná. V prostém šatu je hůře odlišitelný, je však šedší (včetně břicha) a má výraznější nadoční proužek. Zatoulává se do západní Evropy, jednou byl zjištěn také na území České republiky (v září 1981 na údolní nádrži Rozkoš).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia autoři a editory
original
visit source
partner site
wikipedia CZ

Amerikansk hjejle ( Danish )

provided by wikipedia DA

Amerikansk tundrahjejle eller Amerikansk hjejle (Pluvialis dominica) er en fugleart i slægten hjejler under familien brokfugle. Den er som navnet antyder hovedsageligt udbredt i Nordamerika, men findes af og til i Europa. Den er nu med sikkerhed set i Danmark på Fyn i maj 2018.

Kilder/Eksterne henvisninger

Question book-4.svg Der er for få eller ingen kildehenvisninger i denne artikel, hvilket er et problem. Du kan hjælpe ved at angive troværdige kilder til de påstande, som fremføres i artiklen.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Amerikansk hjejle: Brief Summary ( Danish )

provided by wikipedia DA

Amerikansk tundrahjejle eller Amerikansk hjejle (Pluvialis dominica) er en fugleart i slægten hjejler under familien brokfugle. Den er som navnet antyder hovedsageligt udbredt i Nordamerika, men findes af og til i Europa. Den er nu med sikkerhed set i Danmark på Fyn i maj 2018.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Wanderregenpfeifer ( German )

provided by wikipedia DE

Der Wanderregenpfeifer (Pluvialis dominica), auch Kleiner Goldregenpfeifer, Amerikanischer Goldregenpfeifer und Prärie-Goldregenpfeifer genannt, gehört innerhalb der Ordnung der Regenpfeiferartigen zur Familie der Regenpfeifer. Gelegentlich wird der Sibirische Goldregenpfeifer als seine Unterart betrachtet.

Der Wanderregenpfeifer ist in Europa ein regelmäßiger Durchzügler und Gastvogel, der vor allem in Großbritannien regelmäßig beobachtet wird. In Mitteleuropa ist er dagegen ausgesprochen selten.[1]

Merkmale

Der Wanderregenpfeifer weist einen kiebitzähnlichen Körperbau auf. Der Hals ist mittellang und der Kopf ist rund und klein. Durch die halb-aufrechte Körperhaltung, die bei dieser Goldregenpfeifer-Art am stärksten ausgeprägt ist, fällt der Rücken steil ab. Der Schnabel ist kurz, dünn und am Ende leicht verdickt. Der Vogel besitzt große schwarze Augen, die von einem unbefiederten Lidring umgeben sind. Die Füße des Vogels sind relativ lang und tragen je drei kurze Zehen. Eine Vierte, nach hinten weisende, ist nicht vorhanden. Seine Flügel sind anfangs breit, laufen an den Handschwingen aber spitz zu. Ihre Unterseite ist wie beim Sibirischen Goldregenpfeifer grau. Sein Schwanz ist keilförmig.

Im Brutkleid sind der Bauch, die Brust, der vordere Halsbereich sowie das Gesicht schwarz. An der Stirn beginnend und bis zur Brust zieht sich direkt an den schwarzen Gefiederteilen ein weißes Band entlang. Es verbreitert sich nach unten hin. Das übrige Gefieder ist auf goldgrauem bis grauem Grund schwarz gefleckt. Auf den Flügeln fallen diese größer aus. Die Handschwingen sind schiefergrau bis graubraun gefärbt, die Schwanzseiten – und -unterseiten – sind goldgrau und schwarz gestreift. Im Brutkleid unterscheidet sich der Kleine Goldregenpfeifer von anderen Goldregenpfeifern dadurch, dass auch sein Schwanzansatz schwarz ist. Außerdem ist das weiße Band viel kürzer.

Im Jugendkleid ist der Vogel überwiegend graubraun gefärbt. Die Flügel und der Rücken sind dunkelgrau und wie im Brutkleid mit schwarzen Flecken überzogen. Die Brust und der Nacken weisen eine helle, graubraune und verwaschene Längsstreifung auf. Der Bauch ist bis auf wenige hellgraue Sprenkel nahezu weiß gefärbt. Die Kopf-Oberhälfte des Vogels ist dunkelgrau, auf Augenhöhe befindet sich ein ebenfalls dunkelgraues, waagerechtes Band, das hinter den Augen einen scharfen Knick nach unten macht. Zwischen diesen beiden Partien liegt ein helles Band. Das Jugendkleid ist wie das Schlichtkleid gefärbt, nur etwas dunkler und auf der Brust nicht so stark gestreift.

Der Schnabel und die Beine sind schiefergrau. Der Kleine Goldregenpfeifer erreicht eine Körperlänge von 25 Zentimetern.

Lebensweise

 src=
Gelege des Wanderregenpfeifers

Der Kleine Wanderregenpfeifer ist ein Zugvogel und kann gut fliegen. Er stößt hohe Rufe aus, etwa wie klu-i. Er frisst Insekten, Würmer (besonders Tangwürmer), Krebstiere, andere Wirbellose und Beeren. Er läuft an Wasserstellen auf Wiesen und Stränden schnell hin und her und pickt oder stochert im Schlamm nach Nahrung.

Er brütet in trockeneren Gebieten des Graslands auf einer erhöhten Stelle, um Feinde rechtzeitig zu sehen. Das Nest ist eine einfache, nur wenig ausgepolsterte Bodenmulde. Das Weibchen legt im Frühjahr zwei bis drei auf schmutzig weißem Grund schwarz gefleckte Eier. Beide Geschlechter bebrüten das Gelege ca. 25 Tage lang. Die Jungen sind Nestflüchter und verlassen das Nest sofort nach dem Schlüpfen. Sie sind anfangs mit einem dicken Daunengefieder bekleidet. Nach 30 Tagen verlassen sie ihre Eltern.

Lebensraum und Verbreitung

Die Brutgebiete liegen in Nord-Kanada und in Alaska. Dort bewohnt er Tundra und Grasland. Er ist oft in der Nähe von Gewässern anzutreffen. In der Redlist der IUCN wird er als least concern geführt.

Der Wanderregenpfeifer zieht jedes Jahr im Herbst Richtung Süden bis nach Argentinien, wo er überwintert. Dabei fliegt er lange Strecken, ohne zu fressen und zu trinken. Seine Zugroute führt über die USA, die Karibik oder den westlichen Atlantischen Ozean und dann über das südamerikanische Festland. Seltener fliegt er über Mittelamerika. Von Januar bis April ziehen die Vögel in ihre Brutgebiete zurück. Große Rastplätze liegen z. B. in Illinois. Auf seinen Zugwegen verfliegt er sich manchmal ins westliche Afrika, nach Ostasien, Europa und sogar bis nach Australien und Neuseeland. Er hat einen der längsten Zugwege aller Vögel.

Belege

Literatur

  • Colin Harrison und Alan Greensmith: Vögel. Dorling Kindersley Limited, London 1993, ISBN 3-473-46076-1
  • David Burnie: Tiere die große Bild-Enzyklopädie. Dorling Kindersley Verlag GmbH, München 2001, ISBN 3-8310-0202-9

Einzelbelege

  1. Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel und Wolfgang Fiedler (Hrsg.): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 1: Nonpasseriformes – Nichtsperlingsvögel, Aula-Verlag Wiebelsheim, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2, S. 431
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Wanderregenpfeifer: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Der Wanderregenpfeifer (Pluvialis dominica), auch Kleiner Goldregenpfeifer, Amerikanischer Goldregenpfeifer und Prärie-Goldregenpfeifer genannt, gehört innerhalb der Ordnung der Regenpfeiferartigen zur Familie der Regenpfeifer. Gelegentlich wird der Sibirische Goldregenpfeifer als seine Unterart betrachtet.

Der Wanderregenpfeifer ist in Europa ein regelmäßiger Durchzügler und Gastvogel, der vor allem in Großbritannien regelmäßig beobachtet wird. In Mitteleuropa ist er dagegen ausgesprochen selten.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

American golden plover

provided by wikipedia EN

The American golden plover (Pluvialis dominica), is a medium-sized plover. The genus name is Latin and means relating to rain, from pluvia, "rain". It was believed that golden plovers flocked when rain was imminent. The species name dominica refers to Santo Domingo, now Hispaniola, in the West Indies.[2]

Description

American golden plover taking flight, showing its dusky back and axillaries

Measurements:[3]

  • Length: 24–28 cm (9+12–11 in)
  • Weight: 122–194 g (4+5166+1316 oz)
  • Wingspan: 65–67 cm (25+1226+12 in)

The breeding adult American golden plover has a black face, neck, breast, and belly, with a white crown and nape that extends to the side of the breast. The back is mottled black and white with pale, gold spots. The breeding female is similar, but with less black. When in winter plumage, both sexes have grey-brown upperparts, pale grey-brown underparts, and a whitish eyebrow. The head is small, along with the bill.[4]

It is similar to two other golden plovers, European and Pacific. The American golden plover is smaller, slimmer and relatively longer-legged than European golden plover (Pluvialis apricaria) which also has white axillary (armpit) feathers. It is more similar to Pacific golden plover (Pluvialis fulva) with which it was once considered conspecific under the name "lesser golden plover".[5] The Pacific golden plover is slimmer than the American species, has a shorter primary projection, and longer legs, and is usually yellower on the back.

Distribution

The breeding habitat of American golden plover is Arctic tundra from northern Canada and Alaska. They nest on the ground in a dry open area. They are migratory and winter in southern South America. They follow an elliptical migration path; northbound birds pass through Central America about January–April[6][7] and stage in great numbers in places like Illinois before their final push north. In fall, they take a more easterly route, flying mostly over the western Atlantic and Caribbean Sea to the wintering grounds in Patagonia. The bird has one of the longest known migratory routes of over 40,000 km (25,000 mi). Of this, 3,900 km (2,400 mi) is over open ocean where it cannot stop to feed or drink. It does this from body fat stores that it stocks up on prior to the flight. It is a regular vagrant to western Europe.

A comparison of dates and migratory patterns leads to the conclusion that Eskimo curlews and American golden plovers were the most likely shore birds to have attracted the attention of Christopher Columbus to the nearby Americas in early October 1492, after 65 days at sea out of sight of land.[8]

Behavior

Breeding

Scrape nest with four eggs

This bird uses scrape nests, lining them with lichens, grass, and leaves. At its breeding grounds, it is very territorial, displaying aggressively to neighbors. Some American plovers are also territorial in their wintering grounds.[9]

The American golden plover lays a clutch of four white to buff eggs that are heavily blotched with both black and brown spots. The eggs generally measure around 48 by 33 mm (1+78 by 1+516 in). These eggs are incubated for a period of 26 to 27 days, with the male incubating during the day and the female during the night. The chicks then hatch precocial, leaving the nest within hours and feeding themselves within a day.[9]

Diet

These birds forage for food on tundra, fields, beaches and tidal flats, usually by sight. They eat terrestrial earthworms, terrestrial snails,[10] insects, insect larvae,[11] crustaceans,[4] fish, berries and seeds.[12]

Status

Large numbers were shot in the late 19th century and the population has never fully recovered.

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Pluvialis dominica". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22693740A93420396. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22693740A93420396.en. Retrieved 15 February 2022.
  2. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 138, 311. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  3. ^ "American Golden-Plover Identification, All About Birds, Cornell Lab of Ornithology". www.allaboutbirds.org. Retrieved 2020-09-30.
  4. ^ a b Vanner, Michael (2004). The Encyclopedia of North American Birds. Bath, England: Parragon. pp. 123. ISBN 0-75258-734-X.
  5. ^ Reviewed in Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J.; Parkin, David T. (2002). "Taxonomic recommendations for European birds". Ibis. 144 (1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x.
  6. ^ Strewe, Ralf; Navarro, Cristobal (2004). "New and noteworthy records of birds from the Sierra Nevada de Santa Marta region, north-eastern Colombia". Bulletin of the British Ornithologists' Club. 124 (1): 38–51.
  7. ^ Herrera, Néstor; Rivera, Roberto; Ibarra Portillo, Ricardo; Rodríguez, Wilfredo (2006). "Nuevos registros para la avifauna de El Salvador" [New records for the avifauna of El Salvador] (PDF). Boletín de la Sociedad Antioqueña de Ornitología (in Spanish and English). 16 (2): 1–19.
  8. ^ Gollop, J.B.; Barry, T.W.; Iversen, E.H. (1986). "Eskimo Curlew - A vanishing species? : The Eskimo Curlew's Year - Introduction to Oceanic Migration". Nature Saskatchewan & United States Geological Survey. Archived from the original on 29 November 2009. Retrieved 22 December 2007.
  9. ^ a b Hauber, Mark E. (1 August 2014). The Book of Eggs: A Life-Size Guide to the Eggs of Six Hundred of the World's Bird Species. Chicago: University of Chicago Press. p. 137. ISBN 978-0-226-05781-1.
  10. ^ "Pluvialis dominica (American golden plover)". Animal Diversity Web.
  11. ^ "Pluvialis dominica (American golden plover)". Animal Diversity Web.
  12. ^ "Pluvialis dominica (American golden plover)". Animal Diversity Web.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

American golden plover: Brief Summary

provided by wikipedia EN

The American golden plover (Pluvialis dominica), is a medium-sized plover. The genus name is Latin and means relating to rain, from pluvia, "rain". It was believed that golden plovers flocked when rain was imminent. The species name dominica refers to Santo Domingo, now Hispaniola, in the West Indies.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Amerika orpluvio ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Amerika orpluvio (Pluvialis dominica) estas nearktisa specio el la ĥaradrioformaj birdoj, genro pluvio.

Aspekto

Ĝi grandas 25 cm havas enverguron de 64 cm kaj pezas ĝis 200 g. Tiu specio estas tre simila al Eŭrazia orpluvio aŭ simple Orpluvio (Pluvialis apricaria). Sur ĝia dorso kaj krono aperas orkoloraj makuloj kaj la specio havas somere nigrajn kapoflankon, gorĝon, bruston kaj ventron, kun ne tutkorpa blanka zono de la frunto ĝis la meza brusto. Tiu blankega zono diferencigas tiun orpluvion disde la Eŭrazia orpluvio, kiu havas pli longan blankan zonon. Tiamaniere la brusto kaj ĉefe la ventro estas pli ampleksa nigra makulo. Beko kaj kruroj estas nigraj.

La specio estas simila al du aliaj orpluvioj nome Eŭrazia kaj Siberia. Amerika orpluvio estas pli malgranda, fajna kaj relative longkrura ol Eŭrazia orpluvio (Pluvialis apricaria) kiu krome havas blankan akzelan plumaron - Amerika orpluvio havas ĝin grizan-. Ĝi estas pli simila al Siberia orpluvio (Pluvialis fulva) kun kiu antaŭe estis konsiderata kunspecia laŭ nomo "Malgranda orpluvio". Siberia aŭ Pacifika estas pli fajna ol Amerika kaj havas pli longajn krurojn. Ĝi estas ofte pli flaveca ĉedorse.

Disvastiĝo

La reprodukta/idvarta medio de Amerika orpluvio estas arkta tundro de norda Kanado kaj Alasko. Ili nestumas surgrunde en seka malferma loko.

Ili estas migrantaj birdoj kiu vintras en norda Suda Ameriko, ĉfe inter Peruo kaj Argentino. Ili sekvas elipsan migrovojon: nordaj birdoj renkontas ĉe lokoj kiel Illinois, sed poste ili flugas orienten ĝis okcidenta Atlantiko kaj Kariba Maro por vintroflugi al Patagonio kie estas somero tiam. Eksterordinare migras al Britio kaj okcidenta Eŭropo.

Kutimoj

Tiuj birdoj manĝas ĉe tundroj, terkulturejoj, strandoj kaj similaj ebenaĵoj, pluk-ĉasante plej ofte laŭ rigard-serĉado. Ili manĝas insektojn kaj krustulojn; ankaŭ berojn.

Voĉo estas iu “pu”, kria “klii” kaj aliaj krioj similaj al Eŭrazia orpluvio.

Aliaĵoj

Komparo de datoj kaj migradaj kutimoj supozigas, ke Eskimokurlo kaj Amerika orpluvio estis plej probable la vadbirdoj kiujn atentis Kristoforo Kolumbo post 65 tagoj ĉe maro sen tervido dum sia unua vojaĝo.

Granda nombro da ekzempleroj estis pafitaj fine de la 19a jarcento kaj la loĝantaro ankoraŭ ne renombriĝis.

Referencoj

 src=
Amerika orpluvio ekflugante

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Amerika orpluvio: Brief Summary ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Amerika orpluvio (Pluvialis dominica) estas nearktisa specio el la ĥaradrioformaj birdoj, genro pluvio.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Pluvialis dominica ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El chorlito dorado chico, chorlito dorado americano,[2]chorlo dorado o chorlo pampa (Pluvialis dominica) es una especie de ave Charadriiforme de la familia Charadriidae

Descripción

 src=
Chorlito dorado Pluvialis dominica a punto de tomar vuelo.
Notar el plumaje oscuro en la zona posterior axilar.

Es un ave de mediano tamaño con un peso de 122-194 gramos, una longitud de 23 a 30 cm y una envergadura alar de entre 45,7 y 66 cm.[3]​ Es parecido a otros dos chorlitos dorados de Eurasia y el Pacífico. El chorlito dorado americano es más pequeño, más delgado y tiene las patas ligeramente más largas que el chorlito dorado europeo -Pluvialis apricaria-, que también tiene las plumas axilares de color blanco. Es más similar al chorlito dorado siberiano -Pluvialis dominica fulva- con el que una vez fue considerado misma especie bajo el nombre de chorlito dorado menor.[4]​ El chorlito dorado siberiano es más delgado que la especie americana, tiene un pico más corto, tiene las patas más largas y el color de su plumaje es por lo general más amarillo en la parte posterior. Durante la temporada reproductora estas tres especies muestran un acusado dimorfismo estacional en el que lucen un plumaje muy similar: partes inferiores negras y rostro negro bordeado de blanco con un moteado amarillo en el dorso y alas.

Alimentación

Estas aves se alimentan, generalmente guiadas por su aguda vista, de insectos, gusanos, crustáceos y otros invertebrados. Para buscar su alimento suelen frecuentar las praderas herbáceas, playas y planicies intermareales. Durante la época de cría también se alimentan de bayas en la tundra ártica. [3]

Hábitat y reproducción

 src=
Nido descubierto con cuatro huevos.

Cría en las áreas más secas de la tundra ártica e inverna en las costas, marjales y, a veces, en praderas. Emigra a grandes distancias, con el potente vuelo de sus puntiagudas alas.

 src=
Chorlito dorado americano en plumaje invernal

El hábitat de reproducción del chorlito dorado americano es la tundra ártica del norte de Canadá y Alaska. Anidan en el suelo en un área abierta seco. Son una especie migratoria que pasa el invierno boreal en Uruguay, el sur de Brasil, sureste de Paraguay, norte de Argentina y centro de Chile.[5]​ Para esto siguen una ruta de migración elíptica; las aves en vuelo hacia el norte pasan a través de América Central entre los meses de enero-abril[6]​ y realizan una escala para alimentarse y descansar en el interior de los Estados Unidos, en los estados de Indiana e Illinois.[7]​ En el otoño boreal, toman una ruta más al este, volando en su mayoría sobre el oeste del Atlántico y el mar Caribe a las áreas de invernada en las llanuras del curso medio y bajo de los ríos Paraná y Uruguay. Es bastante frecuente observar ejemplares divagantes de esta especie en el oeste de Europa.[3]

Una comparación de las fechas y los patrones migratorios conduce a la conclusión de que los zarapitos esquimales y los chorlitos dorados americanos fueron las aves costeras que más probablemente atrajeron la atención de Cristóbal Colón respecto a la cercanía del continente llamado América a principios de octubre de 1492, después de 65 días en el mar fuera de la vista de la tierra.[8]

Una enorme cantidad de estos chorlitos fue exterminada a balazos (principalmente en Estados Unidos) a finales del siglo XIX y desde entonces la población nunca se ha recuperado totalmente.

Referencias

  1. BirdLife International (2009). «Pluvialis dominica». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2010.4 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 25 de mayo de 2011.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1996). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Tercera parte: Opisthocomiformes, Gruiformes y Charadriiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 43 (2): 231-238. ISSN 0570-7358. Consultado el 1 de enero de 2016.
  3. a b c Cussen, Amber. «Animal Diversity Web». Pluvialis dominica - American golden plover. Consultado el 13 de febrero de 2018.
  4. Reviewed in Sangster et al. (2002).
  5. The Cornell Lab of Ornithology. «All about birds». American Golden-Plover. Consultado el 13 de febrero de 2018.
  6. Strewe & Navarro (2004), Herrera et al. (2006)
  7. Michael P., Ward; Thomas J., Benson; Tara A., Beveroth; Tyson R., Dallas; Jill L., Deppe; Mark G., Alessi; Benjamin J., O’Neal; Kirk W., Stodola (12 de febrero de 2014). «Stopover ecology of American Golden-Plovers ( Pluvialis dominica )in Midwestern agricultural fields». The Condor 116: 162-172. doi:10.1650/CONDOR-13-114.1. |fechaacceso= requiere |url= (ayuda)
  8. J.B. Gollop, T.W. Barry, & E.H. Iversen (1986). «Eskimo Curlew - A vanishing species? : The Eskimo Curlew's Year - Introduction to Oceanic Migration». Nature Saskatchewan & United States Geological Survey. Archivado desde el original el 20 de septiembre de 2008. Consultado el 22 de diciembre de 2007.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Pluvialis dominica: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El chorlito dorado chico, chorlito dorado americano,​ chorlo dorado o chorlo pampa (Pluvialis dominica) es una especie de ave Charadriiforme de la familia Charadriidae

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Urre-txirri txiki ( Basque )

provided by wikipedia EU

Urre-txirri txiki (Pluvialis dominica) Pluvialis generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Urre-txirri txiki: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU

Urre-txirri txiki (Pluvialis dominica) Pluvialis generoko animalia da. Hegaztien barruko Charadriidae familian sailkatua dago.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Amerikankurmitsa ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Amerikankurmitsa (Pluvialis dominica) on keskikokoinen kahlaajalintu. Lajin nimesi ja kuvaili Philipp Ludwig Statius Müller 1776. Aikaisemmin myös siperiankurmitsa luettiin samaksi lajiksi. 1800-luvulla se väheni rajusti metsästyksen takia eikä kanta ole vieläkään toipunut.

Koko ja ulkonäkö

Amerikankurmitsa muistuttaa ulkonäöltään kapustarintaa. Pituus 23-28 cm, siipien kärkiväli 60-72 cm, paino 100-200 g.

Levinneisyys

Amerikankurmitsa on muuttolintu, joka pesii tundralla Alaskassa ja Kanadan pohjoisosissa. Maailman populaation koko on noin 150 000 yksilöä. Lajin kanta on elinvoimainen. Se talvehtii Etelä-Amerikassa Boliviasta ja Brasilian eteläosista aina Tulimaahan saakka, ja harhautuu säännöllisesti Eurooppaan. Suomessa laji havaittiin ensi kertaa Hailuodossa 18.–27. lokakuuta 2009.[2] Laji on tavattu Suomessa kolmesti. Sen muuttomatka on eräs lintumaailman pisimmistä.

Elinympäristö

Lisääntymisaikana elinympäristönä ovat arktisen tundran kuivat osat. Muuttomatkalla ja talvehtimisalueilla lintu viihtyy lyhytkortisilla avomailla ja myös muta- ja hiekkarannoilla.

Lisääntyminen

Pesä on avoimesti maassa tai sammalikossa ja munia on 4. Pääasiassa naaras hautoo 26-28 päivää.

Ravinto

Amerikankurmitsa syö hyönteisiä, äyriäisiä ja siemeniä.

Lähteet

Viitteet

  1. BirdLife International: Pluvialis dominica IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 22.5.2014. (englanniksi)
  2. RK:n kokous Helsingissä 6.2.2010 BirdLife Suomi. Viitattu 9.2.2010.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Amerikankurmitsa: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Amerikankurmitsa (Pluvialis dominica) on keskikokoinen kahlaajalintu. Lajin nimesi ja kuvaili Philipp Ludwig Statius Müller 1776. Aikaisemmin myös siperiankurmitsa luettiin samaksi lajiksi. 1800-luvulla se väheni rajusti metsästyksen takia eikä kanta ole vieläkään toipunut.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Pluvier bronzé ( French )

provided by wikipedia FR

Pluvialis dominica

Le Pluvier bronzé (Pluvialis dominica) est une espèce d'oiseaux limicoles de taille moyenne appartenant à la famille des Charadriidae.

Il niche en Alaska et le nord du Canada ; il hiverne dans le centre-est de l'Amérique du Sud.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Pluvialis dominica ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician

A píldora dourada americana (Pluvialis dominica) é unha especie de ave Charadriiforme da familia Charadriidae.

Morfoloxía

 src=
Pluvialis dominica a punto de iniciar o voo.
Nótese a cor escura da plumaxe na zona posterior das axilas.

É unha ave de mediano tamano cun peso de 122-194 gramos, unha lonxitude de 23 a 30 cm e unha envergadura alar de entre 45,7 e 66 cm.[2] É moi semellante a outras dúas especies de píldoras de Eurasia e do Pacífico. A píldora dourada americana é mais pequena, mais delgada e ten as patas lixeiramenta mais longas cá píldora dourada europea -Pluvialis apricaria-, que tamén se diferencia por ter as plumas axilares de cor branca. É moi semellante á píldora dourada siberiana -Pluvialis fulva- que noutros tempos eran consideradas da mesma especie.[3] A píldora dourada siberiana é mais delgada cá especie americana, ten un peteiro mais curto, as patas mais longas e a cor da súa plumaxe é polo xeral mais amarelo na súa parte posterior. Durante a tempada reproductora estas tres especies amosan un marcado dimorfismo estacional no que amosan unha plumaxe moi paecida: partes inferiores negras e rostro negro beireado de branco, cun moteado amarelo no dorso e na parte superior das ás.

Alimentación

Aliméntanse, xeralmente guiadas pola súa aguda vista, de insectos, vermes, crustáceos e outros invertebrados. Para buscar o seu alimento frecuentan as pradarías, as praias e as chairas intermareales. Durante a época de cría tamén se alimentan de bagas na tundra ártica.[2]

Hábitat e reprodución

 src=
Niño descuberto con catro ovos.

Cría nas áreas secas da tundra ártica e inverna nas costas, marxais e, ás veces, en pradarías. Emigra a grandes distancias co potente voo das súas puntiagudas ás.

O hábitat reprodutivo da píldora dourada americana é a tundra ártica do norte de Canadá e Alasca. Fan os eu niño no chan, nunha zona aberta e enxoita. Son unha especie migratoria que pasa o inverno boreal en Uruguay, o sur de Brasil, sueste de Paraguai e norte de Arxentina.[4] Para isto seguen unha ruta de migración elíptica; as aves en voo cara ao norte pasan a través de América Central entre os meses de xaneiro e abril[5] e fan unha escala para alimentarse e descansar no interior dos Estados Unidos, nos estados de Indiana e Illinois.[6] No outono boreal, toman unha ruta mais ao este, voando principalmente sobre a marxe oeste do Océano Atlántico e do mar Caribe ás zonas de invernada nas chairas do curso medio e baixo dos ríos Paraná e Uruguai. É bastante habitual observar exemplares divagantes desta especie no oeste de Europa.[2]

Unha comparación das datas e padróns migratorios conduce á conclusión de que os mazaricos esquimós e as pildoras douradas americanas foron as aves costeiras que probablemente chamaron a atención de Cristóbal Colón sobre da proximidade á terra firme na súa primeira viaxe en 1492, despois de 65 días no mar.[7]

Notas

  1. BirdLife International (2012). "Pluvialis dominica". Lista Vermella de especies ameazadas. Versión 2013.2 (en inglés). Unión Internacional para a Conservación da Natureza. Consultado o 25 de maio 2011.
  2. 2,0 2,1 2,2 Cussen, Amber. "Animal Diversity Web". Pluvialis dominica - American golden plover. Consultado o 13 de febreiro de 2018.
  3. Reviewed in Sangster et al. (2002).
  4. The Cornell Lab of Ornithology. "All about birds". American Golden-Plover. Consultado o 13 de febreiro de 2018.
  5. Strewe & Navarro (2004), Herrera et al. (2006)
  6. Michael P., Ward; Thomas J., Benson; Tara A., Beveroth; Tyson R., Dallas; Jill L., Deppe; Mark G., Alessi; Benjamin J., O’Neal; Kirk W., Stodola (12 de febreiro de 2014). "Stopover ecology of American Golden-Plovers ( Pluvialis dominica )in Midwestern agricultural fields". The Condor 116: 162–172. doi:10.1650/CONDOR-13-114.1. |data-acceso= require |url= (Axuda)
  7. J.B. Gollop, T.W. Barry, & E.H. Iversen (1986). "Eskimo Curlew - A vanishing species? : The Eskimo Curlew's Year - Introduction to Oceanic Migration". Nature Saskatchewan & United States Geological Survey. Arquivado dende o orixinal o 20 de septembro de 2008. Consultado o 22 de dicembro de 2007.

Véxase tamén

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Pluvialis dominica: Brief Summary ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician

A píldora dourada americana (Pluvialis dominica) é unha especie de ave Charadriiforme da familia Charadriidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Gulllóa ( Icelandic )

provided by wikipedia IS

Gulllóa (fræðiheiti: Pluvialis dominica) er meðalstór lóutegund. Hún verpir norðarlega í Norður-Ameríku á sumrin en fer svo til syðsta hluta Suður-Ameríku, Patagóníu á veturna. Aðalfæða eru skordýr og skeldýr. Gullóa svipar til heiðlóu en er minni og er með lengri leggi. Hún er flækingur í Vestur-Evrópu.

Heimild

Wikimedia Commons er með margmiðlunarefni sem tengist
Wikilífverur eru með efni sem tengist
 src= Þessi líffræðigrein er stubbur. Þú getur hjálpað til með því að bæta við greinina.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IS

Gulllóa: Brief Summary ( Icelandic )

provided by wikipedia IS

Gulllóa (fræðiheiti: Pluvialis dominica) er meðalstór lóutegund. Hún verpir norðarlega í Norður-Ameríku á sumrin en fer svo til syðsta hluta Suður-Ameríku, Patagóníu á veturna. Aðalfæða eru skordýr og skeldýr. Gullóa svipar til heiðlóu en er minni og er með lengri leggi. Hún er flækingur í Vestur-Evrópu.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IS

Pluvialis dominica ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il piviere dorato minore o piviere dorato americano (Pluvialis dominica, Statius Müller 1776), è un uccello della famiglia dei Charadriidae.[2]

Distribuzione e habitat

 src=
Piviere dorato minore mentre spicca il volo

Questo uccello vive in tutto il Nord, Centro e Sudamerica, e nei Caraibi. È di passo nell'Europa settentrionale e occidentale, in Turchia, Oman, e in Africa occidentale dal Marocco alle coste del Golfo di Guinea.

Sistematica

Talvolta viene considerata una specie non divisa da Pluvialis fulva, e perciò separata in due sottospecie Pluvialis dominica dominica e Pluvialis dominica fulva.

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International 2012, Pluvialis dominica, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020. URL consultato il 26 aprile 2016.
  2. ^ (EN) Gill F. and Donsker D. (eds), Family Charadriidae, in IOC World Bird Names (ver 9.2), International Ornithologists’ Union, 2019. URL consultato il 26 aprile 2016.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Pluvialis dominica: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il piviere dorato minore o piviere dorato americano (Pluvialis dominica, Statius Müller 1776), è un uccello della famiglia dei Charadriidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Amerikinis sėjikas ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT
Binomas Pluvialis dominica

Amerikinis sėjikas arba amerikinis dirvinis sėjikas (lot. Pluvialis dominica) – sėjikinių (Charadriidae) šeimos paukštis.

Gyvena arktinėje ir subarktinėje tundroje, slėniuose ir sausose aukštumose, apaugusiose neaukšta augalija, dažniausiai – kerpėmis ir samanomis. Išsiritus jaunikliams persikelia į drėgnesnes, kiminais apaugusias vietas. Per Europą migruoja, reguliariai stebimas Didžiojoje Britanijoje, Vidurio Europoje retas.[1] Lietuvoje neperi, stebimi atsitiktinai užklystantys individai.

Požymiai

Kiek mažesnis už dirvinį sėjiką. Kaklas vidutinio ilgio, galva apvali ir maža. Veisimosi apdaras beveik juodas, kiek pašviesintas balta juosta ant kaktos, nueinančia per kaklo šonus iki pečių ir išsklaidytais auksiniais blizgučiais ant sparnų ir nugaros. Snapas trumpas, plonas, gale šiek tiek sustorėjęs.

Šaltiniai

  1. Hans-Günther Bauer, Einhard Bezzel und Wolfgang Fiedler (Hrsg): Das Kompendium der Vögel Mitteleuropas: Alles über Biologie, Gefährdung und Schutz. Band 1: Nonpasseriformes – Nichtsperlingsvögel, Aula-Verlag Wiebelsheim, Wiesbaden 2005, ISBN 3-89104-647-2, p. 431
 src=
Amerikinio sėjiko lizdas su kiaušiniais


Vikiteka

Nebaigta Šis su ornitologija susijęs straipsnis yra nebaigtas. Jūs galite prisidėti prie Vikipedijos papildydami šį straipsnį.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Amerikinis sėjikas: Brief Summary ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT

Amerikinis sėjikas arba amerikinis dirvinis sėjikas (lot. Pluvialis dominica) – sėjikinių (Charadriidae) šeimos paukštis.

Gyvena arktinėje ir subarktinėje tundroje, slėniuose ir sausose aukštumose, apaugusiose neaukšta augalija, dažniausiai – kerpėmis ir samanomis. Išsiritus jaunikliams persikelia į drėgnesnes, kiminais apaugusias vietas. Per Europą migruoja, reguliariai stebimas Didžiojoje Britanijoje, Vidurio Europoje retas. Lietuvoje neperi, stebimi atsitiktinai užklystantys individai.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Amerikaanse goudplevier ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Vogels

De Amerikaanse goudplevier (Pluvialis dominica) is een vogel uit de familie van plevieren (Charadriidae).

Kenmerken

Deze goudplevier lijkt sterk op de "gewone" of Euroaziatische goudplevier (Pluvialis apricaria) en de Aziatische goudplevier (P. fulva). Het is een vrij grote soort plevier, iets kleiner dan de gewone goudplevier en de zilverplevier maar duidelijk veel groter dan de bontbekplevier (18 cm).

 src=
Nest van Amerikaanse goudplevier
 src=
Amerikaanse goudplevier Pluvialis dominica Jos Zwarts

In broedkleed is de volwassen vogel goudkleurig gespikkeld op de rug en kruin, met een zwarte buik, hals en kop en verder zwart tot aan het oog bij het mannetje. In de winter verdwijnt het zwart en is de buik lichtbruin gestippeld. De zilverplevier heeft in de zomer ook een zwarte onderkant, maar is van boven eerder zilverkleurig dan goudkleurig gestippeld.

De Amerikaanse goudplevier is iets slanker dan de goudplevier en staat hoger op de poten en lijkt iets grijzer dan de goudplevier. De Amerikaanse en de Aziatische goudplevier werden vroeger tot één soort gerekend, de kleine goudplevier.

Leefwijze

Zijn voeding bestaat uit ongewervelden, bessen, bladeren en zaden.

Voortplanting

Het nest dat is bekleed met korstmossen, droog gras of bladeren, bevindt zich op de grond. Het legsel bestaat uit 4 witte tot bleekgele, gespikkelde en gevlekte eieren, met donkerbruin en zwart. De jongen zijn na het uitkomen in staat om snel te lopen.

Voorkomen

De Amerikaanse goudplevier broedt op de arctische toendra in Noord-Canada en Alaska. Het is een uitgesproken trekvogel die overwintert in Zuid-Amerika. De vogels vliegen in een elliptische trekbaan. Ze vliegen tussen januari en april van Zuid-Amerika via Midden-Amerika en via pleisterplaatsen in het midden van de Verenigde Staten naar hun noordelijke broedgebieden. In de herfst nemen ze een meer oostelijk gelegen trekroute over zee, over het westen van de Atlantische Oceaan en de Caraïbische Zee naar hun overwinteringsgebieden in Patagonië.

De Amerikaanse goudplevier is een zeldzame dwaalgast in West-Europa. In Nederland zijn er 28 bevestigde waarnemingen in de periode 1980-2009, één waarneming vóór 1980 en twee waarnemingen in 2010.[2]

Bronnen, noten en/of referenties
Wikimedia Commons Mediabestanden die bij dit onderwerp horen, zijn te vinden op de pagina Pluvialis dominica op Wikimedia Commons.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Amerikaanse goudplevier: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De Amerikaanse goudplevier (Pluvialis dominica) is een vogel uit de familie van plevieren (Charadriidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Kanadalo ( Norwegian )

provided by wikipedia NN

Kanadalo (Pluvialis dominica) er ein mellomstor vadefugl i lofamilien som hekkar i på tundra i Nord-Amerika, og er flyttfugl med overvintringsområde i sørlege Sør-Amerika.

Ho er 24-27 centimeter i lengd, [1] hekkedrakta er djupsvart med gylne flekker på oversida, krone, rygg og venger. Andletet og strupen er svarte med ein kvit kant rundt og drakta har dessutan svart bryst og buk og ein mørk undergump. Beina er svarte. Vinterdrakta er jamt over brunleg.

Kanadalo liknar mykje på heilo, Pluvialis apricaria, men mest på sibirlo, Pluvialis fulva. Samanlikna med heilo, så er kanadalo litt mindre, slankare og har relativt lengre bein enn heilo. Kanadalo har òg gråbrune fjører i armhòla og lysegrå underside av venger, her er heilo til samanlikning kvit. Men samanlikna med sibirlo, så er kanadalo større, har ein lengre primærprojeksjon og kortare bein enn sibirlo og er vanlegvis litt bleikare gul på ryggen. Kanadalo og sibirlo var tidlegare handsama som same arten.[2]

Kanadalo beitar på tundra, marker, tidevasstrender og muddervatn, vanlegvis søkjer dei fram føda ved hjelp av synet. Dei et virvellause dyr som insekt og krepsdyr, dessutan litt bær, frø og bladverk.

Hekkehabitatet til kanadalo er arktisk tundra i nordlege Canada og Alaska frå Baffinøya vestover til nordre og sentrale Alaska, inkludert Sewardhalvøya. Dei hekkar på bakken i eit tørt og ope område.

Dei er langdistansetrekkfuglar og overvintrar i det sørlege Sør-Amerika. I trekket følgjer dei ei elliptisk trekkrute: nordover i januar til april går ruta langs Mellom-Amerika og dei rastar i stor mengd undervegs før dei gjer det siste strekket mot nord. Om hausten tar dei ei meir austleg rute, flyg stort sett over heile det vestlege Atlanterhavet og Det karibiske havet, nokre truleg utan stopp til indre Amazonasbassenget før dei held fram til overvintringsområda i Patagonia.[3] Fugletrekk over eit så langt strekk er mogleg med hjelp av feittlagre i kroppen som er akkumulert opp før trekkflyginga tar til. Kanadalo er ein vanleg streiffugl til Vest-Europa.

Store tal av kanadalo vart skoten på slutten av 1800-talet og tidleg 1900-talet, og populasjonen har aldri reist seg att slik han var.

Kjelder

  • Johnson, Oscar W. and Peter G. Connors. 2010. American Golden-Plover (Pluvialis dominica), The Birds of North America Online (A. Poole, Ed.). Ithaca: Cornell Lab of Ornithology; Retrieved from the Birds of North America Online: http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/201 doi:10.2173/bna.201

Referansar

  1. Svensson, Lars et al (1999). Gyldendals store fugleguide. Gyldendal norsk forlag. ISBN 82-05-25554-7.
  2. Johnson et al (2010), seksjonen om systematikk
  3. Johnson et al (2010), seksjonen om migrasjon

Bakgrunnsstoff

Commons-logo.svg Wikimedia Commons har multimedia som gjeld: Kanadalo
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia NN

Kanadalo: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NN

Kanadalo (Pluvialis dominica) er ein mellomstor vadefugl i lofamilien som hekkar i på tundra i Nord-Amerika, og er flyttfugl med overvintringsområde i sørlege Sør-Amerika.

Ho er 24-27 centimeter i lengd, hekkedrakta er djupsvart med gylne flekker på oversida, krone, rygg og venger. Andletet og strupen er svarte med ein kvit kant rundt og drakta har dessutan svart bryst og buk og ein mørk undergump. Beina er svarte. Vinterdrakta er jamt over brunleg.

Kanadalo liknar mykje på heilo, Pluvialis apricaria, men mest på sibirlo, Pluvialis fulva. Samanlikna med heilo, så er kanadalo litt mindre, slankare og har relativt lengre bein enn heilo. Kanadalo har òg gråbrune fjører i armhòla og lysegrå underside av venger, her er heilo til samanlikning kvit. Men samanlikna med sibirlo, så er kanadalo større, har ein lengre primærprojeksjon og kortare bein enn sibirlo og er vanlegvis litt bleikare gul på ryggen. Kanadalo og sibirlo var tidlegare handsama som same arten.

Kanadalo beitar på tundra, marker, tidevasstrender og muddervatn, vanlegvis søkjer dei fram føda ved hjelp av synet. Dei et virvellause dyr som insekt og krepsdyr, dessutan litt bær, frø og bladverk.

Hekkehabitatet til kanadalo er arktisk tundra i nordlege Canada og Alaska frå Baffinøya vestover til nordre og sentrale Alaska, inkludert Sewardhalvøya. Dei hekkar på bakken i eit tørt og ope område.

Dei er langdistansetrekkfuglar og overvintrar i det sørlege Sør-Amerika. I trekket følgjer dei ei elliptisk trekkrute: nordover i januar til april går ruta langs Mellom-Amerika og dei rastar i stor mengd undervegs før dei gjer det siste strekket mot nord. Om hausten tar dei ei meir austleg rute, flyg stort sett over heile det vestlege Atlanterhavet og Det karibiske havet, nokre truleg utan stopp til indre Amazonasbassenget før dei held fram til overvintringsområda i Patagonia. Fugletrekk over eit så langt strekk er mogleg med hjelp av feittlagre i kroppen som er akkumulert opp før trekkflyginga tar til. Kanadalo er ein vanleg streiffugl til Vest-Europa.

Store tal av kanadalo vart skoten på slutten av 1800-talet og tidleg 1900-talet, og populasjonen har aldri reist seg att slik han var.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia NN

Kanadalo ( Norwegian )

provided by wikipedia NO
Question book-new.svg
Denne artikkelen mangler kildehenvisninger, og opplysningene i den kan dermed være vanskelige å verifisere. Kildeløst materiale kan bli fjernet. Helt uten kilder. (10. okt. 2015)

Kanadalo (vitenskapelig navn Pluvialis dominica) er en fugl i lofamilien.


Eksterne lenker

ornitologistubbDenne ornitologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Kanadalo: Brief Summary ( Norwegian )

provided by wikipedia NO

Kanadalo (vitenskapelig navn Pluvialis dominica) er en fugl i lofamilien.


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia NO

Siewka szara ( Polish )

provided by wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Siewka szara (Pluvialis dominica) – gatunek średniego ptaka wędrownego z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae), zamieszkujący północną część Ameryki Północnej, zimujący w Ameryce od Florydy po Patagonię. Sporadycznie zalatuje do Europy, w tym do Polski.
Niegdyś uważano, że siewka szara i bardzo podobna do niej siewka złotawapodgatunkami tego samego gatunku Pluvialis dominica. Badania prowadzone od 1983 r. na zachodniej Alasce, która jest obszarem ich współwystępowania, wykazały jednak, że ptaki z obu podgatunków różnią się wielkością i upierzeniem, głosem godowym, zakładają gniazda w innych miejscach, a przede wszystkim w ogóle nie krzyżują się między sobą. Uznano to za wystarczające przesłanki, aby wydzielić dwa gatunki: siewka szara (Pluvialis dominica) i siewka złotawa (Pluvialis fulva).

Cechy gatunku
W szacie godowej samiec ma wierzch ciała ciemny, gęsto pokryty żółtymi, czasem z zielonkawym odcieniem, plamkami. Spód ciała czarny poza pokrywami podogonowymi, które są białe. Czoło, boki głowy i szyi również białe oddzielają złoto-czarny wierzch ciała od czarnej plamy na spodzie. Dziób i nogi ciemne. Samica podobna, lecz na czarnej plamie na spodzie ciała znajdują się białe plamki. Osobniki młodociane i dorosłe w szacie spoczynkowej mają jasny spód ciała z ciemnymi plamkami na piersi i szyi. Od siewki złotawej różni się bardziej krępą sylwetką i krótszymi nogami.
Wymiary średnie
dł. ciała ok. 23-28 cm
rozpiętość skrzydeł ok. 55 cm
waga ok. 100-200 g
Biotop
Tundra, zimuje na morskich wybrzeżach, równinach i bagnach.
Gniazdo
Zagłębienie w ziemi.
Jaja
W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając 3-4 cieliste, pokryte brązowymi plamkami jaja.
Wysiadywanie
Jaja wysiadywane są od zniesienia pierwszego jaja przez okres 26-27 dni przez obydwoje rodziców. Pisklęta pierzą się w wieku 22 dni, po czym się usamodzielniają.
Pożywienie
Bezkręgowce uzupełniane przez nasiona i owoce.
Ochrona
W Polsce podlega ścisłej ochronie gatunkowej[3].

Zobacz też

Przypisy

  1. Pluvialis dominica, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Pluvialis dominica. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. Rozporządzenie Ministra Środowiska z dnia 6 października 2014 r. w sprawie ochrony gatunkowej zwierząt (Dz.U. z 2014 r. poz. 1348).
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Siewka szara: Brief Summary ( Polish )

provided by wikipedia POL

Siewka szara (Pluvialis dominica) – gatunek średniego ptaka wędrownego z rodziny sieweczkowatych (Charadriidae), zamieszkujący północną część Ameryki Północnej, zimujący w Ameryce od Florydy po Patagonię. Sporadycznie zalatuje do Europy, w tym do Polski.
Niegdyś uważano, że siewka szara i bardzo podobna do niej siewka złotawapodgatunkami tego samego gatunku Pluvialis dominica. Badania prowadzone od 1983 r. na zachodniej Alasce, która jest obszarem ich współwystępowania, wykazały jednak, że ptaki z obu podgatunków różnią się wielkością i upierzeniem, głosem godowym, zakładają gniazda w innych miejscach, a przede wszystkim w ogóle nie krzyżują się między sobą. Uznano to za wystarczające przesłanki, aby wydzielić dwa gatunki: siewka szara (Pluvialis dominica) i siewka złotawa (Pluvialis fulva).

Cechy gatunku W szacie godowej samiec ma wierzch ciała ciemny, gęsto pokryty żółtymi, czasem z zielonkawym odcieniem, plamkami. Spód ciała czarny poza pokrywami podogonowymi, które są białe. Czoło, boki głowy i szyi również białe oddzielają złoto-czarny wierzch ciała od czarnej plamy na spodzie. Dziób i nogi ciemne. Samica podobna, lecz na czarnej plamie na spodzie ciała znajdują się białe plamki. Osobniki młodociane i dorosłe w szacie spoczynkowej mają jasny spód ciała z ciemnymi plamkami na piersi i szyi. Od siewki złotawej różni się bardziej krępą sylwetką i krótszymi nogami. Wymiary średnie dł. ciała ok. 23-28 cm
rozpiętość skrzydeł ok. 55 cm
waga ok. 100-200 g Biotop Tundra, zimuje na morskich wybrzeżach, równinach i bagnach. Gniazdo Zagłębienie w ziemi. Jaja W ciągu roku wyprowadza jeden lęg, składając 3-4 cieliste, pokryte brązowymi plamkami jaja. Wysiadywanie Jaja wysiadywane są od zniesienia pierwszego jaja przez okres 26-27 dni przez obydwoje rodziców. Pisklęta pierzą się w wieku 22 dni, po czym się usamodzielniają. Pożywienie Bezkręgowce uzupełniane przez nasiona i owoce. Ochrona W Polsce podlega ścisłej ochronie gatunkowej.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Tarambola-dourada-pequena ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

A tarambola-dourada-pequena ou tarambola-dourada-americana (Pluvialis dominica) é uma ave limícola da ordem dos caradriformes. É parecida com a tarambola-dourada, distinguindo-se principalmente pela contra-asa cinzenta e não branca. No Brasil é conhecida por batuiruçu ou batuíra-do-campo.[1]

 src=
Ninho e ovos da tarambola-dourada-pequena

Procria na América do Norte no ambiente da tundra no ártico e subártico, onde nidifica em encostas rochosas mais altas e secas. Os ninhos são depressões no solo onde quatro ovos são postos, uma ninhada por temporada. O período de incubação é de 25-27 dias. Normalmente, o macho incuba os ovos durante o dia e a fêmea à noite. Jovens são precoces e deixam o ninho dentro de horas após a eclosão. Na América do Sul é um visitante setentrional comum em águas interiores, campos e na orla marítima.[2] É muito rara na Europa.

Subespécies

A espécie é monotípica (não são reconhecidas subespécies).

Referências

  1. COSTA, Hélder; et al. (2000). Nomes Portugueses das Aves do Paleárctico Ocidental. [S.l.: s.n.] Assírio & Alvim
  2. «Wikiaves, a Enciclopédia das Aves do Brasil». Consultado em 4 de maio de 2022

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Tarambola-dourada-pequena: Brief Summary ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

A tarambola-dourada-pequena ou tarambola-dourada-americana (Pluvialis dominica) é uma ave limícola da ordem dos caradriformes. É parecida com a tarambola-dourada, distinguindo-se principalmente pela contra-asa cinzenta e não branca. No Brasil é conhecida por batuiruçu ou batuíra-do-campo.

 src= Ninho e ovos da tarambola-dourada-pequena

Procria na América do Norte no ambiente da tundra no ártico e subártico, onde nidifica em encostas rochosas mais altas e secas. Os ninhos são depressões no solo onde quatro ovos são postos, uma ninhada por temporada. O período de incubação é de 25-27 dias. Normalmente, o macho incuba os ovos durante o dia e a fêmea à noite. Jovens são precoces e deixam o ninho dentro de horas após a eclosão. Na América do Sul é um visitante setentrional comum em águas interiores, campos e na orla marítima. É muito rara na Europa.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Amerikansk tundrapipare ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Amerikansk tundrapipare[2] (Pluvialis dominica) är en fågel som tillhör familjen pipare.[3] Till utseendet påminner den om de två närbesläktade arterna sibirisk tundrapipare (Pluvialis fulva) och ljungpipare (Pluvialis apricaria).

Systematik

Amerikansk tundrapipare tillhör det lilla släktet Pluvialis som omfattar fyra arter inom familjen pipare och vipor (Charadriidae). Tidigare behandlades sibirisk och amerikansk tundrapipare som två underarter av samma art och amerikansk tundrapipare bar då det vetenskapliga namnet P. d. dominica.[4]

Utseende och läte

Amerikansk tundrapipare är en medelstor pipare som mäter 24-27 centimeter, har ett vingspann på cirka 66 centimeter och väger cirka 145 gram.[5] Den är något större än sibirisk tundrapipare men gentemot ljungpipare är den istället mindre, slankare och mer långvingad. Stående har den lång handpenneprojektion.

I alla dräkter påminner den om sibirisk tundrapipare. I adult dräkt är den mer svart undertill och på sidorna än sibirisk tundrapipare och den liknare snarare kustpiparen än ljungpiparen. Undergumpen och undersidan av stjärten är dock svarta. De vita ögonbrynsstrecket som går ihop i pannan går ner bakom örontäckaren och ner på bröstet och bara ett tunt svart streck skiljer dessa stora vita ytor på bägge sidor om bröstet. Ovansidan är grovt vattrad i svart, grått, vitt och med få inslag av gult. Dess ben som är ganska långa är mörkare svartgrå än exempelvis ljungpiparens. I flykten ser man att den inte har något vitt i armhålan som ljungpiparen och sibiriskt tundrapipare utan den är helsvart. Undersidan av vingen är gråbrun som hos sibirisk tundrapipare.

I juvenil dräkt påminner den om en liten juvenil kustpipare. Den är ljust grå på bröst och undergump, har en vattrad ovansida som ser skiffergrå ut på håll och den har ett markerat ljust ögonbrynsstreck.

Dess lockläte är ett "klyi" med betoning på första stavelsen.

Utbredning och flyttning

 src=
Rede med fyra ägg.

Amerikansk tundrapipare häckar i Alaska och Kanada och övervintar i södra Sydamerika. De följer en elliptisk flyttrutt. Nordflyttande fåglar passerar genom Centralamerika under perioden januari-april[6][7] och rastar i stora antal i exempelvis Illinois innan de flyttar sista sträckan till sina nordliga häckplatser. Under hösten följer de en östligare rutt över västra Atlanten och Karibiska havet till övervintringsområdena i Patagonien. Arten har en av de längsta kända flyttrutterna av alla fåglar och tillryggalägger mer än 40.000 km och av dessa är 3.500 km över öppet hav.

Felflugna individer observeras sällsynt men regelbundet i Västeuropa. I Sverige är den en mycket sällsynt gäst, ovanligare än sibirisk tundrapipare. Den har observerats 17 gånger till och med 2015, första gången på Ängsnäset i Falsterbo, Skåne 20 september 1981.[8]

Ekologi

Amerikansk tundrapipare häckar på gräsbeväxt tundra och lägger sitt bo direkt på marken på en torr öppen plats. De söker mat på fält, stränder och flodbäddar och lever främst av insekter och kräftdjur.

Status och hot

Arten har ett mycket stort utbredningsområde, och trots att arten minskar kategoriseras den inte som hotad av IUCN.[1] Stora antal sköts under senare delen av 1800-talet och populationen har aldrig fullt ut återhämtat sig.

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Pluvialis dominica Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. DOI:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x PDF fulltext
  5. ^ Sibley, David Allen (2000) The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, sid:25, ISBN 0-679-45122-6
  6. ^ Strewe, Ralf & Navarro, Cristobal (2004) New and noteworthy records of birds from the Sierra Nevada de Santa Marta region, north-eastern Colombia. Bulletin of the British Ornithologists' Club 124(1): 38-51. PDF fulltext
  7. ^ Herrera, Néstor; Rivera, Roberto; Ibarra Portillo, Ricardo & Rodríguez, Wilfredo (2006) Nuevos registros para la avifauna de El Salvador. Boletín de la Sociedad Antioqueña de Ornitología 16(2): 1-19. (Spansk med engelsk sammanfattning) PDF fulltext
  8. ^ Amerikansk tundrapipare, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.

Källor

  • Hayman, Peter; Marchant, John & Prater, Tony (1986) Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Houghton Mifflin, Boston. ISBN 0-395-60237-8

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Amerikansk tundrapipare: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Amerikansk tundrapipare (Pluvialis dominica) är en fågel som tillhör familjen pipare. Till utseendet påminner den om de två närbesläktade arterna sibirisk tundrapipare (Pluvialis fulva) och ljungpipare (Pluvialis apricaria).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Amerika altın yağmurcunu ( Turkish )

provided by wikipedia TR

Amerika altın yağmurcunu (Pluvialis dominica), yağmurcungiller familyasına ait bir kuş türü.

Erişkinlerin, taç, arka ve kanatlarında altın rengi ve siyah renk seçilir. Onların yüzü ve boynu, beyaz bir sınırla siyahtır; siyah bir göğüs ve koyu bir sağrısı vardır. Bacaklar siyahtır. İki diğer altın renkli yağmurcuna benzer, Altın yağmurcun ve Küçük altın yağmurcun. Amerika altın yağmurcunu, Altın yağmurcundan daha küçük, daha zayıf ve nispeten daha uzun-bacaklı, hem de, koltuk altı tüyleri beyazla kaplıdır. Onlar, böcekler ve kabukluları yer, aynı zamanda küçük yumuşak meyveleri de yerler. Habitatı, kuzey Kanada ve Alaska'dan arktik tundradır. Onlar, kuru açık bir alanda yerde yuva yapar. Göçmendirler, ve kuzey Güney Amerika'da kışı geçirirler.

Stub icon Kuşlar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visit source
partner site
wikipedia TR

Pluvialis dominica ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Pluvialis dominica là một loài chim trong họ Charadriidae.[2] Môi trường sống sinh sản của loài chim này là lãnh nguyên Bắc Cực từ bắc Canada và Alaska. Chúng làm tổ trên mặt đất trong một khu vực rộng khô. Chúng di cư và mùa đông ở miền nam Nam Mỹ.

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Pluvialis dominica. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2012.1. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 16 tháng 7 năm 2012.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Liên kết ngoài

 src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Pluvialis dominica  src= Wikispecies có thông tin sinh học về Pluvialis dominica


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Pluvialis dominica: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Pluvialis dominica là một loài chim trong họ Charadriidae. Môi trường sống sinh sản của loài chim này là lãnh nguyên Bắc Cực từ bắc Canada và Alaska. Chúng làm tổ trên mặt đất trong một khu vực rộng khô. Chúng di cư và mùa đông ở miền nam Nam Mỹ.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

金斑鸻 ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科
二名法 Pluvialis dominica
(Muller 1776)[2]

金斑鸻学名Pluvialis dominica),又稱美洲金鸻,为鸻科斑鸻属鸟类。该物种的模式产地在伊斯帕尼奥拉岛[2]

亚种

金斑鸻包括以下亚种:[3]

  • 金斑鸻指名亚种学名Pluvialis dominica dominica Muller, 1776)
  • 金斑鸻太平洋亚种学名Pluvialis dominica fulva)。在中国大陆,分布于华南、华北等地。该物种的模式产地在太平洋塔希提岛[4]

参考文献

  1. ^ Pluvialis dominica. IUCN Red List of Threatened Species 2010. International Union for Conservation of Nature. 2009.
  2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 金[斑]鸻. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  3. ^ Pluvialis dominica. Integrated Taxonomic Information System. [2010-11-5] (英语). 请检查|access-date=中的日期值 (帮助)
  4. ^ 中国科学院动物研究所. 金[斑]鸻太平洋亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
 src= 维基共享资源中相关的多媒体资源:金斑鸻  src= 维基物种中的分类信息:金斑鸻 小作品圖示这是一篇鴴形目相關小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

金斑鸻: Brief Summary ( Chinese )

provided by wikipedia 中文维基百科

金斑鸻(学名:Pluvialis dominica),又稱美洲金鸻,为鸻科斑鸻属鸟类。该物种的模式产地在伊斯帕尼奥拉岛

license
cc-by-sa-3.0
copyright
维基百科作者和编辑

アメリカムナグロ ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語
アメリカムナグロ Pluvialis dominica1.jpg
アメリカムナグロ (夏羽) Pluvialis dominica
保全状況評価 LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : チドリ目 Charadriiformes : チドリ科 Charadriidae : ムナグロ属 Pluvialis : アメリカムナグロ
P. dominica 学名 Pluvialis dominica
(Statius Muller, 1776) 和名 アメリカムナグロ 英名 American Golden Plover

アメリカムナグロ(アメリカ胸黒、学名:Pluvialis dominica)は、チドリ目チドリ科に分類される鳥類の一種である。

分布[編集]

アラスカカナダ北部とベーリング海西部の島嶼の一部(ウランゲリ島など)で繁殖し、冬季は南アメリカに渡り越冬する。アルゼンチンなどに渡る距離は 1万数千km にもなり、往路と帰路が異なることが知られている[1]

羽色が似ているムナグロと混同されて分布が表示されていることがあるが、本種とムナグロは、アラスカの一部地域を除き分布は重ならない。

日本では迷鳥として、埼玉県福岡県沖縄県での記録がある。

形態[編集]

全長約26cm (24-28cm[2])。翼開長65-72cm、体重122-194g[2]。ムナグロと羽色などが酷似するが翼や尾が長く、その分やや大型に見える。成鳥夏羽は、顔から腹までの下部分が黒く脇や下尾筒も黒い。その上部に白い縁取りがある。背面は黄褐色と黒褐色の斑模様になっているが、ムナグロと比べると斑が大きく色が濃い。成鳥冬羽は、全体に灰色がかった褐色となる。

生態[編集]

繁殖期は極地のツンドラに生息する。

渡りの時期や越冬時には、水田草原干潟河原河口などに生息する。

鳴き声を含めた生態はムナグロと似ている。

Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類
チドリ亜目 Charadrii
チドリ下目 Charadriides
チドリ小目 Charadriida
チドリ上科 Charadrioidea
チドリ亜科 Charadriinae

画像[編集]

 src=
左:アメリカムナグロ
 src= ウィキメディア・コモンズには、アメリカムナグロに関連するメディアがあります。

参考文献[編集]

  1. ^ 三省堂編修所・吉井正 『三省堂 世界鳥名事典』、三省堂、2005年、496頁。ISBN 4-385-15378-7
  2. ^ a b Brazil, Mark (2009). Birds of East Asia. Princeton University Press. p. 158. ISBN 978-0-691-13926-5.

関連項目[編集]

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

アメリカムナグロ: Brief Summary ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語

アメリカムナグロ(アメリカ胸黒、学名:Pluvialis dominica)は、チドリ目チドリ科に分類される鳥類の一種である。

license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

Description

provided by World Register of Marine Species
Length: 23-26 cm. Plumage: non-breeding adult greyish brown spotted golden above; conspicuous superciliary stripes golden yellow and extend well behind eyes; underparts lightly mottled greyish or brownish yellow; belly and crissum white. Breeding adult black spotted golden with more white than non-breeding. Immature resembles non-breeding adult, but more yellow with brown spots on flanks. Bare parts: iris brown; bill black; feet and legs slate grey. Habitat: marine shores and estuaries. Vagrant in WIO.

Reference

Urban, E. K.; Fry, C. H.; Keith, S. (1986). The Birds of Africa, Volume II. Academic Press, London.

license
cc-by-4.0
copyright
WoRMS Editorial Board
contributor
Edward Vanden Berghe [email]

Distribution

provided by World Register of Marine Species
Caribbean, North America

Reference

North-West Atlantic Ocean species (NWARMS)

license
cc-by-4.0
copyright
WoRMS Editorial Board
contributor
Kennedy, Mary [email]