Malurus splendens) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Maluridae,[2] de pequeñu tamañu y llarga cola. Atopar pola mayor parte del continente australianu dende'l centru y oeste de Nueva Gales del Sur y el suroeste de Queensland a la mariña occidental d'Australia. Los sos hábitats atópense principalmente nes rexones grebes y semiáridas. Presenta un gran dimorfismu sexual, el plumaxe nupcial de los machos ye predominantemente azul brilloso con dalguna franxa negra, ente que los machos n'eclís, les femes y los xuveniles son de color predominantemente pardu buxu.
Como les demás mures australianes, murar arrogante destaca por delles peculiaridaes de la so comporamiento: son aves socialmente monógames y sexualmente promíscuas, en cuantes qu'anque formes pareyes estables tantu'l machu como la fema apariar con otros individuos ya inclusive los machos ayuden na críes de tales apareamientos.[3] Los machos amás arrinquen pétalos roses o violetes y esibir ante les femes como parte del cortexu.[4]
L'hábitat de murar franjeada va dende los montes hasta les carbes de zones seques, xeneralmente con abondosa vexetación onde acovecese. Al contrariu qu'el so pariente oriental la mura sobeyosa murar arrogante nun s'afai bien a la ocupación humana del paisaxe y sumió de les zones que s'urbanicen. Aliméntense principalmente d'inseutos y complementa la so dieta con granes.
Murar franjeada ye una de los dolce especies del xéneru Malurus, comúnmente conocíes como mures, y que s'atopen n'Australia y la tierres baxes de Nueva Guinea.[5] Dientro del xéneru ta más llueu emparentáu cola mura sobeyosa. Estos dos mures azules tán relacinadas cercanamente cola mura de corona morada d'Australia noroccidental.[6]
Los primeres especímenes fueron recoyíos por King George Sound, y murar arrogante entós describióse col nome de Saxicola splendens polos naturalistes franceses Jean René Constant Quoy y Joseph Paul Gaimard en 1830,[7] tres años primero que John Gould diéra-y el nome científicu de Malurus pectoralis y el vernáculu de banded superb-warbler (papuda sobeyosa franjeada).[8] Anque depués l'asitiar dientro del xéneru Malurus, el nome específicu de los anteriores autores prevaleció. El términu específicu provién del llatín «splendens», que significa brillosu.[9] Primeramente fueron clasificaes dientro de la familia de los papamoscas del vieyu mundu de la familia Muscicapidae por Richard Bowdler Sharpe,[10][11] anque darréu'l mesmu autor asitiar na familia Sylviidae,[12] enantes de ser asitiaes na so propia familia, Maluridae, en 1975.[13] Analises posteriores d'ADN amosaron que la familia ta rellacionada con Meliphagidae y Pardalotidae formando una gran superfamilia de Meliphagoidea.[14][15]
Anguaño reconócense cuatro subespecies: M. s. splendens n'Australia occidental, M. s. musgravei n'Australia central (enantes conocida por M. s. callainus, M. s. melanotus nel interior d'Australia oriental y M. s. emmottorum nel suroeste de Queensland.[16] Primeramente los trés primeres formes fueron descrites como especies separaes yá que s'atoparon en zones bien distantes, a midida que l'interior foise esquizando afayóse que s'hibridaben nes zones onde les sos vastes árees de distribución asolapábense, polo qu'en 1975 les primeres trés formes fueron fueron reclasificadas como una sola especie como subespecies de Malurus splendens.
Nel so monográficu de 1982 el ornitólo Richard Schodde propunxo que l'orixe del ancestru común ente la mura sobeyosa y murar arrogante taba nel sur. En dalgún momentu del pasáu dixebrar en poblaciones una suroccidental (l'arrogante) y una suroriental (la soberbia) y l'aislamientu anició que terminares dixebrándose en dos especies. Nel suroeste les condiciones yeren más seques que nel sureste, y cuando les condiciones fixéronse más favorables la forma arrogante estender escontra les zones del interior. Asina esta dixebróse en siquier tres zones que darréu s'aisllaron nel siguiente periodu glaciar que fixo'l clima más secu hasta'l periodu actual más favorable que volvieron espandir los sos enclaves ya hibridase nes zones onde s'asolapaben. Lo que suxure que la última separación foi abondo recién y nun hubo tiempu abondu por que les formes s'especiaran. Esta hipótesis esta rimada de ser confirmada con estudios d'ADN.[20]
La ratuna arrogante ye un ave pequeña de cola llarga, alredor de 14 cm. Tienen un altu grau de dimorfismu sexual, los machos presenten un distintivu plumaxe reproductivu cola parte cimera de la cabeza y les cubiertes auriculares azul brillante, el gargüelu violeta y un más intensu nes nales, pechu y cola, cola llista ocular y la banda alredor del pescuezu y pechu negres, como'l picu. Los machos en clise son pardos con nales y cola azulaes. Les femes paecer a los machos n'eclís pero col picu y el lorum castaños.[21] Los machos inmaduros camuden el so plumaxe consiguiendo'l so primer plumaxe nupcial tres el so primer añu y precísen-yos dos o trés más pa desenvolvelo totalmente.[22] Dambos sexos camuden na seronda tres la estación de cría, cuando los machos adopten el so plumaxe d'eclís. Camuden otra vegada al so plumaxe nupcial pel hibiernu o primavera.[23] Dellos machos adultos caltienen el so plumaxe azul tol añu, camudando direutamente d'un plumaxe nupcial al de la siguiente estación.[24] El plumaxe azul de los machos ye iridiscente, principalmente'l de les plumes cobertoras auriculares, por cuenta de les zones planu y rizáu de la superficie de les sos barbules.[25] El plumaxe azul amás reflexa la lluz ultravioleta, y pue que seya más destacáu que n'otres mures, yá que la so visión estender a esta parte del espectru.[26]
La so llamada describióse como un cantar efusivo;[21] que ye más fuerte y aspru qu'el d'otres mures y varia d'individuu n'individuu.[27] Un simple «trrt» sírvelos por que'l grupu caltener en contautu mientres tán buscando comida, y la llamada d'alarma ye un «tsit». Los cucos y otros intrusos suelen ser recibíos con una postura d'amenaza y soníos chirriantes.[28] Les femes emiten una especie de ronroneo mientres guaren.[29]
Murar arrogante ta llargamente distribuyida nes zones grebes y semiáridas d'Australia. El so hábitat típicu ye secu y arbustivo; carbes del xéneru Eucalyptus nes árees más seques y montes nel suroeste.[20] La subespecie occidental splendens y l'oriental de llombu negru, subspecie melanotus, son sedentaries, pero murar turquesa (subspecie musgravei) paez ser parcialmente nómada.[20] Al contrariu que Malurus cyaneus, murar arrogante nun s'afai bien a la ocupación humana y sumió de les árees que fueron urbanizaes.[30] Los plantíos mistos de pinos (Pinus spp.) y ocalitos tampoco son aptes pa elles yá que nun apaecen nelles.[31]
Como les demás mures murar franjeadas aliméntase de forma activa y ensin fuelgu, principalmente nel suelu en zones abiertes al pie de abelugos, pero tamién ente la vexetación baxa. N'el so desplazamientu alternen los saltitos axilosos y revolotíos,[32] permediar cola ayuda de la so proporconalmente llarga cola, que caltienen de normal alzada y escasamente quieta. Les nales curtiu y arrondáu apúrren-y d'un bon impulsu inicial y sírvenlos pa vuelos curtios anque non pa les llongures,[33] anque les mures arrogantes vuelen meyor que la mayoría de les otres mures.[34] Mientres la primavera y el branu les aves tán actives a intervalos mientres el día y simultanean el so tiempu d'alimentación con cantares. Nesta dómina los inseutos son abondosos y fáciles d'atrapar lo que-yos dexa folgar ente incursiones. Y mientres les hores más caloroses del día'l grupu abelúgase y les aves fuelguen xuntes. Pel hibiernu atopar comida ye más difícil y dediquen a esta xera toa'l día.[35]
Los grupos son de dos a ocho miembros y permanecen nel so territoriu tol añu.[24] Los territorios tienen una media de 4.4 hai nes zones de arbustives,[36] esti tamañu escai a midida que la vexetación faise más trupa y amóntase col númberu de machos qu'haya nel grupu.[34] El grupu consta d'una pareya socialmente monógama con unu o más ayudantes, tanto machos como femes, que son críes del grupu d'años anteriores, anque non necesariamente fíos de la pareya principal del momentu. Murar arrogantes son promiscuas, los dos miembros de la pareya apariar con otros individuos ya inclusive ayuden na cría producida en tales apareamientos. Más d'una tercer parte de los pollos son la resultancia d'estos apareamientos «estramatrimoniales».[3] El ayudantes collaboren na defensa del territoriu y na alimentación y curiáu de los pollos.[37] Les aves del grupu posen unes al pie de otres ente la trupa cubierta vexetal y tamién se dediquen al afecháu mutuu.[34]
Los principales predadores de niales son les pegues australianes (Gymnorhina tibicen), páxaros corador (Cracticus spp.), cucaburra riente (Dacelo novaeguineae), currawongs (Strepera spp.), cuervos (Corvus spp.), charranes verdugu (Colluricincla spp.) amás de mamíferos introducíos n'Australia como los foinos (Vulpes vulpes), gatos y aguarones negros (Rattus rattus).[38] Como les demás especies de mures, l'arrogante pueden faer la exhibición conocida como carrera de royedor pa distrayer a los depredadores que s'averen al nial. Nesti comportamientu baxen la cabeza y la cola, espleguen les nales erizando les plumes y empiecen a correr rápido camudando de direición y dando continuos llamaes d'alarma.[39] A esti comportamientu deben la denominación de mures.
Se repararon y rexistraron delles exhibiciones de cortexu distintes nos machos de mura arrogante: como'l vuelu de caballín de mar denominaos asina pola semeyanza de los movimientos colos que realicen los caballinos de mar; con vuelos exageradamente ondulaos que realiza'l machu col so pescuezu estendíu y les plumes de la cabeza arizaes, vuela ya inclinando el so cuerpu de la horizontal a la vertical y ximielga rápido les nales pa poder baxar amodo y salta escontra riba cuando aterriza.[40] Amás pueden esplegar el so abanicu facial en comportamientos que pueden ser exhibiciones sexuales o agresivos n'otros contestos. Lo que realicen llevantando les plumes cobertoras auriculares.[41]
Otru costume interesante de los machos de les especies de murar mientres la estación de cría ye la d'arrincar pétalos de flores, nel casu de murar arrogantes son pétalos roses o violaceos qu'oldeen col so plumaxe, y esibir ante les femes.[4] Los pétalos formen parte frecuentemente del cortexu y son presentaos ante les femes tantu nel mesmu territoriu del machu como nos de los otros. Fora de la estación de cría los machos delles vegaes siguen esibiendo pétalos a les femes d'otros territorios, presumiblemente pa promocionase ante elles.[42] Destaca que les mures australianes sían socialmente monógames y promiscuas sexualmente, les pareyes xúnense pa tola vida,[43] pero frecuentemente copulan con otros individuos, colo que parte de los pollos del grupu son niciaos por machos del esterior. Con frecuencia los pollos nun son criaos solo pola pareya, sinón que son ayudaos polos otros machu que s'apariaron cola fema. Por ello la entrega de pétalos puede ser un comportamientu qu'estreche los llazos de la pareya. Traer pétalos tamién puede ser una forma que los machos extra usen pa ganase'l apareamiento cola fema. Sía que non los datos nun venceyen estrechamente l'amuesa de pétalos con que la cópula prodúzase puestu.
La cría producir dende finales d'agostu hasta xineru, anque una dómina d'agua abondoso n'agostu puede retrasala. El nial ye construyíu pola fema, ye arrondáu y estructura abovedada entretejido con yerbes pocu apertaes y teles d'araña, y con una entrada nun llau. Asitiar cerca del suelu y bien escondíu ente parrotales con escayos, d'especies como la Acacia pulchella o especies de Hakea.[44] Pueden criar una o dos niaraes mientres una estación de cría. Cada puesta consta de dos a cuatro güevos blancos con llixos pardu acolorataes, que miden 12 x 16 mm.[45] La incubación dura unes dos selmanes.[46] Los güevos son guaraos namái pola fema, mientres unos 14 o 15 díes. Tres la eclosión los pollos son alimentáu y llimpiaos los sos sacos fecales por toos lo miembros del grupu mientres 10–13 díes nel nial, el tiempu que tarden n'emplumen.[47] Les aves nueves permanecen nel grupu familiar como ayudantes siquier un añu enantes de treslladase a otru grupu, xeneralmente unu vecín, o asumir la posición dominante del so grupu orixinal.[48] Nel papel d'ayudantes alimenten y curien de les siguientes niaraes.[44]
Murar arrogantes son comúnmente acosaes por un parásitu de puesta como'l cuquiellu de Horsfield (Chalcites basalis),[49] y tamién hai rexistros de parasitación del cuquiellu broncíneo relluciente (Chalcites lucidus).[50]
Malurus splendens) ye una especie d'ave paseriforme de la familia Maluridae, de pequeñu tamañu y llarga cola. Atopar pola mayor parte del continente australianu dende'l centru y oeste de Nueva Gales del Sur y el suroeste de Queensland a la mariña occidental d'Australia. Los sos hábitats atópense principalmente nes rexones grebes y semiáridas. Presenta un gran dimorfismu sexual, el plumaxe nupcial de los machos ye predominantemente azul brilloso con dalguna franxa negra, ente que los machos n'eclís, les femes y los xuveniles son de color predominantemente pardu buxu.
Como les demás mures australianes, murar arrogante destaca por delles peculiaridaes de la so comporamiento: son aves socialmente monógames y sexualmente promíscuas, en cuantes qu'anque formes pareyes estables tantu'l machu como la fema apariar con otros individuos ya inclusive los machos ayuden na críes de tales apareamientos. Los machos amás arrinquen pétalos roses o violetes y esibir ante les femes como parte del cortexu.
L'hábitat de murar franjeada va dende los montes hasta les carbes de zones seques, xeneralmente con abondosa vexetación onde acovecese. Al contrariu qu'el so pariente oriental la mura sobeyosa murar arrogante nun s'afai bien a la ocupación humana del paisaxe y sumió de les zones que s'urbanicen. Aliméntense principalmente d'inseutos y complementa la so dieta con granes.
Malurus splendens és una espècie d'ocell passeriforme de la família Maluridae, de petita grandària i llarga cua. Es troba per la major part del continent australià des del centre i oest de Nova Gal·les del Sud i el sud-oest de Queensland a la costa occidental d'Austràlia. Els seus hàbitats es troben principalment a les regions àrides i semi-àrides.
A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Malurus splendensAderyn a rhywogaeth o adar yw Ceinddryw ysblennydd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ceinddrywod ysblennydd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Malurus splendens; yr enw Saesneg arno yw Banded wren. Mae'n perthyn i deulu'r Ceinddrywod (Lladin: Maluridae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. splendens, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
Mae'r ceinddryw ysblennydd yn perthyn i deulu'r Ceinddrywod (Lladin: Maluridae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Ceinddryw adeingoch Malurus elegans Ceinddryw adeinwyn Malurus leucopterus Ceinddryw bronlas Malurus pulcherrimus Ceinddryw cefngoch Malurus melanocephalus Ceinddryw godidog Malurus cyaneus Ceinddryw ysblennydd Malurus splendens Dryw eddïog deheuol Stipiturus malachurus Dryw gwair llwyd Amytornis barbatus Dryw gwair rhesog Amytornis striatus Dryw pigwellt gyddfwyn Amytornis woodwardi Drywdelor coch Clytomyias insignis Drywdelor glas Malurus cyanocephalus Drywdelor Wallace Sipodotus wallaciiAderyn a rhywogaeth o adar yw Ceinddryw ysblennydd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: ceinddrywod ysblennydd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Malurus splendens; yr enw Saesneg arno yw Banded wren. Mae'n perthyn i deulu'r Ceinddrywod (Lladin: Maluridae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn M. splendens, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America.
La Splenda maluro (Malurus splendens) estas paseroforma birdo de la familio de Maluredoj, nome Maluridae. Ĝi estas konata simple en Okcidenta Aŭstralio kiel la blua maluro. Tiu splenda maluro troviĝas tra multo de la Aŭstralia kontinento el centr-okcidenta Nov-Sud-Kimrio kaj sudokcidenta Kvinslando laŭlonge de la marborda Okcidenta Aŭstralio. Ĝi vivas ĉefe en aridaj kaj duon-aridaj regionoj. Ili montras altan gradon de seksa dimorfismo, nome la masklo en reprodukta plumaro estas malgranda, long-vosta birdo de hegemonia brila blu-nigra koloraro. Ne-reproduktaj maskloj, inoj kaj junuloj estas ĉefe griz-brunaj kolore; tio donas la impreson ke maskloj estas poligamaj ĉar ĉi senkoloraj birdoj estas miskomprenataj kiel inoj. La specio enhavas kelkajn similajn tut-bluajn kaj nigrajn subspeciojn kiuj estis origine konsiderataj separataj specioj.
Malurus splendens Malurus generoko animalia da. Hegaztien barruko Maluridae familian sailkatua dago.
Malurus splendens Malurus generoko animalia da. Hegaztien barruko Maluridae familian sailkatua dago.
Australiansinimaluri (Malurus splendens) on australialainen malurien heimoon kuuluva varpuslintu.
Linnun pituus on 12-14 cm ja paino noin 9 g. Juhlapukuinen koiras on huomiota herättävän värikäs: päässä ja yläselässä on turkoosia, rinnassa, vatsassa ja pyrstössä lemmikinsinistä. Kaulan ympäri kulkee musta rengas ja silmien yli musta raita. Muina aikoina koiraat samoin kuin naaraat ja nuoret linnut ovat huomiota herättämättömän varpusmaisen harmaanruskeita.[3]
Australiansinimalureita tavataan Australian puoliaavikoilla, kuivissa pensaikoissa.
Australiansinimalurit syövät hyönteisiä ja siemeniä.[4]
Australiansinimalurinaaras rakentaa pallomaisen pesän ruohosta ja puunkuoren suikaleista. Se munii 2-4 munaa ja hautoo niitä yksin. Poikaset kuoriutuvat noin 15 päivän kuluttua ja poikasia ruokitaan pesässä noin 11 päivää.[3]
Australiansinimaluri (Malurus splendens) on australialainen malurien heimoon kuuluva varpuslintu.
Het prachtelfje (Malurus splendens) is een vogel uit de familie van de elfjes (Maluridae).
De soort komt voor in Australië en telt 4 ondersoorten:
Indigoalvesmett (Malurus splendens) er en art i alvesmettfamilien (Maluridae) og tilhører gruppen av sangfugler (Passeri), som er spurvefugler (Passeriformes). Arten er endemisk for Australia og overlever i kraft av fire underarter. Den regnes som en søsterart til blåalvesmett (M. cyaneus).
Indigoalvesmetten er en liten langstjertet fugl som forekommer over store deler av det australske kontinentet, fra det sentrale vestre New South Wales og sørvestre Queensland til Vest-Australias kyst. Den holder for det meste til i tørre eller halvtørre områder med krattskog.[1] Fuglen eter for det meste insekter, som maur, småbiller, gresshopper, rettvinger og nebbmunner, men de kan også ete leddyr, som edderkopper og skolopendere.[1]
Arten måler cirka 11,5–13,5 cm og veier omkring 8–11 g.[1] Den viser en høy grad av kjønnsdimorfisme der hannen i hekkedrakt er blå med svarte detaljer, mens ikke-hekkende hanner (har koboltblå stjert), hunner og ungfugler stort sett er gråbrune. Det er lite som skiller de fire underartene, annet enn (for hannene) intensiteten i den blå hekkedrakten. Tre av dem har et sort felt på overgumpen, men ikke nominatformen. Den blir til gjengjeld mest intens koboltblå og fiolettblå. Dette ga opphav til oppfatningen at hannen var polygam, da alle gråbrune individer ble betraktet som hunner.
Indigoalvesmetten hekker kooperativt, ofte med flere hjelpere (som regel unfugler fra tidligere år).[1] Hunnen kan legge opptil fire ganger årlig og kan fø opp mer enn ett kull i året.[1] Hekketiden varer fra august til januar. Parene holder sammen gjennom hekketiden, men er seksuelt promiskuøse.[1] Redet bygges av hunnen og er formet som en oval dome med sideinngang nær toppen.[1] Det består av gress fôret med dun og fjær og er typisk plassert i et kratt 30–250 cm over bakken.[1] Hunnen legger vanligvis 2–4 egg (typisk tre) som hun normalt ruger på i 14–15 dager (12–17 dager).[1] Ungene blir i redet i 10–13 dager og mates av alle medlemmene i gruppen. De er uavhengige etter cirka 40 dager.[1]
I dag omfatter arten et antall taksa som tidligere ble kategorisert som egne arter.
Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Rowley & Russell (2017).[1] Fire underarter anerkjennes, men flere har blitt beskrevet. Disse regnes imidlertid som overgangsformer med kun kliniske forskjeller i fjærdrakten. Rasen whitei (New South Wales) er for eksempel en klinisk variant av melanotus, og aridus har blitt inkludert i nominatformen. Norske navn på artene følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008).[2] Norske navn i parentes er ikke offisielle navn, men kun en foreløpig beskrivelse på en art som ikke har blitt offisielt navngitt enda.
Indigoalvesmett (Malurus splendens) er en art i alvesmettfamilien (Maluridae) og tilhører gruppen av sangfugler (Passeri), som er spurvefugler (Passeriformes). Arten er endemisk for Australia og overlever i kraft av fire underarter. Den regnes som en søsterart til blåalvesmett (M. cyaneus).
Chwostka wspaniała (Malurus splendens) – gatunek małego ptaka z rodziny chwostkowatych (Maluridae), jeden z 13 przedstawicieli rodzaju Malurus. Zasiedla Australię.
Opisana została przez parę francuskich lekarzy i zoologów w 1830 roku. Pierwotnie otrzymała nazwę naukową Saxicola splendens. Okaz, na podstawie którego opisano gatunek, pochodził z King George Sound. Jeden z podgatunków, melanotus, niekiedy wydzielany jest do rangi osobnego gatunku, jako chwostka turkusowa. Uznaje się 4 podgatunki:
Ogólnie chwostka wspaniała zasiedla niecałą Australię. Podgatunek nominatywny spotykany jest w subtropikalnej, wschodniej i południowo-wschodniej części Australii. Forma musgravi zasiedla południową Australię, aż do południowo-wschodniego Terytorium Północnego. Podgatunek emmotorum spotykany jest w południowym Queensland. Podgatunek melanotus również, ale jego zasięg ciągnie się do Nowej Południowej Walii, niekiedy nawet do dalszych stanów. Środowiskiem chwostki wspaniałej są lasy, skrub oraz sawanna[4].
Występuje bardzo wyraźny dymorfizm płciowy w okresie godowym, w okresie pozalęgowym obie płci wyglądają bowiem identycznie. Młode przypominają samice, lecz nie są opalizujące. Obie płcie mierzą 12-14 cm, ważą około dziewięciu gramów.
Samce są zawsze opalizujące w miejscach turkusowych. Samiec podgatunku nominatywnego różni się od tego "normalnego" jedynie barwą wierzchu głowy, która nie jest ciemnoniebieska. Ma turkusową całą głowę, grzbiet oraz pokrywy podogonowe. Ma czarną maskę, obrożę i przepaskę na piersi. Spód ciała jest ciemnoniebieski, natomiast sterówki, skrzydła i kuper niebieskie. Lotki są nieco szarawe, ale na lotkach II-rzędu widoczny turkusowy obszar.
U podgatunku melanotus przepaska jest cieńsza, spód ciała z tyłu jasny. U samca podgatunku emmettorum niebieska barwa piersi kończy się wraz z cienką przepaską. Ma on także czarny kark i kuper oraz brązowe skrzydła, jest także mniej intensywnie ubarwiony. Ogon jest jakby zszarzały. Ciemnymi barwami charakteryzują się samce formy musgravei. Przepaska jest dość gruba, poza głową cały granatowy, z turkusowym karkiem.
Samice nie posiadają prawie opalizujących elementów upierzenia. U podgatunku nominatywnego jedynie ogon turkusowy, z wierzchu jasnokawowe, od spodu jasne. Na skrzydłach mają nieco szaroniebieskiej barwny. Podgatunek emmettorum z jaśniejszym grzbietem i pomarańczowawą otoczką wokół oka. U formy melanotus wierzch ciała brązowy, a spód brudnobiały.
Podobnie jak inne chwostki, na ziemi, w zaroślach, poszukuje owadów. Szuka jedzenia razem z innymi chwostkami wspaniałymi. Wydaje szybkie serie nieco metalicznych pisków.
Gniazduje kooperatywnie. Samica sama buduje gniazdo, jest także jedyną w grupie, która wysiaduje jaja. W jednym zniesieniu jest ich 2-3. Inkubacja trwa 15 dni, młode spędzają w gnieździe około 11 dni.
Chwostka wspaniała (Malurus splendens) – gatunek małego ptaka z rodziny chwostkowatych (Maluridae), jeden z 13 przedstawicieli rodzaju Malurus. Zasiedla Australię.
Praktblåsmyg (Malurus splendens)[2] är en liten långstjärtad tätting i familjen blåsmygar (Maluridae). Den förekommer över stora delar av den australiska kontinenten från centrala västra New South Wales och sydvästra Queensland till Western Australias kust och bebor främst torra eller halvtorra regioner. Den uppvisar en hög grad av sexuell dimorfism där hanen i häckningsdräkt är klarblå med svarta detaljer medan icke-häckande hanar, honor och juveniler till största delen är gråbruna. Detta gav upphov till uppfattningen att hanen var polygama då alla gråbruna individer bedömdes som honor. Idag omfattar arten ett antal taxa som tidigare kategoriserades som egna arter.
Som andra blåsmygar uppvisar praktblåsmygen ett antal ekologiska särdrag. Den är socialt monogam och sexuellt promiskuös, vilket innebär att trots att den bildar par med en hane och en hona så parar sig båda parter med andra individer och hjälper även till att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten.[3] Hanarna plockar rosa eller lila blomblad och visar upp dem för honan som en del av parningsleken.[4]
Dess biotop varierar från skog till torr buskmark, ofta med riklig vegetation för skydd. Till skillnad från den östliga vitbukad blåsmyg (Malurus cyaneus), har den inte anpassat sig väl till mänsklig påverkan av landskapet och har försvunnit från urbaniserade områden. Praktblåsmygen lever främst av insekter som den kompletterar med frön.
Praktblåsmygen är en av tolv arter inom släktet Malurus som alla återfinns i Australien och på Nya Guineas lågland.[5] Dess närmsta släkting är vitbukad blåsmyg och dessa båda helblå arters närmsta släkting utgörs av purpurkronad blåsmyg (Malurus coronatus) som förekommer i nordvästra Australien.[6]
De första specimen av arten insamlades vid King George-sundet, och praktblåsmygen beskrevs sedan 1830 som Saxicola splendens av den franske naturalisten Jean René Constant Quoy och Joseph Paul Gaimard,[7] tre år före John Gould gav den det vetenskapliga namnet Malurus pectoralis och trivialnamnet Banded Superb-warbler.[8] Trots att han placerade arten i det korrekta släktet Malurus, så hade artepitetet som Quoy och Gaimard givit arten förtur. Artepitetet härstammar ifrån latinets splendens, som betyder "skinande".[9] Blåsmygarna är inte nära besläktade med gärdsmygarna. Först placerades släktet i flugsnapparfamiljen Muscicapidae av Richard Bowdler Sharpe,[10][11] men omplacerades senare till sångarfamiljen Sylviidae av samme auktor,[12] innan den 1975 placerades i den sentida erkända familjen Maluridae.[13] DNA-analyser har visat att familjen är besläktad med Meliphagidae (Honungsfåglar), och Pardalotidae som tillsammans utgör den större överfamiljen Meliphagoidea.[14][15]
Den nuvarande taxonomin erkänner fyra underarter:[16]
Initialt kategoriserades tre av dessa underarter; melanotus, splendens och musgravei som egna arter då de beskrevs långt ifrån varandra.[18][19] I och med att Australiens inland blev utforskat blev det uppenbart att taxonen hybridiserar i områden där utbredningsområdena överlappar. På grund av detta omkategoriserades dessa tre taxon 1975 som underarter av Malurus splendens.
Utifrån specimen insamlade av Samuel White beskrevs taxonet callainus 1867 av John Gould som den egna arten M. callainus. Numera är det känt att detta taxon är en hybrid mellan musgravei och melanotus.[16]
Praktblåsmygen är en liten, långstjärtad fågel och arten mäter cirka 14 cm. Den uppvisar en hög grad av sexuell dimorfism. Adult hane i häckningsdräkt har klarblå panna och örontäckare, violett strupe och djupare blå vingovansida, bröst och stjärt. Den har ett svart ögonstreck, som sträcker sig från den svarta näbben till ett svart parti i nacken. Utöver detta har den även ett svart bröstband. Icke-häckande hane är brun med blå inslag på vingarna och en blåaktig stjärt. Honan liknar icke-häckande hanar men har ett rödbrunt område runt ögat och rödbrun näbb.[20] Juvenila hanar ruggar till häckningsdräkt redan under första häckningssäsongen efter att de har kläckts men den kan vara partiell med kvarvarande bruna partier och kan ta ett eller två år till innan den är komplett.[21] Båda könen ruggar under hösten efter häckningen, då hanarna anlägger en eklipsdräkt och de ruggar igen under vinter och vår för att anlägga häckningsdräkt.[22] Hanarnas blå häckningsdräkt, speciellt örontäckarna, är mycket iriserande[23] Den blå fjäderdräkten reflekterar även kraftigt ultraviolett ljus.[24]
M. s. melanotus skiljer sig från nominatformen genom sin svarta övergump, avsaknad av lila toner och ljusare nedre buk. M. s. musgravei har, i förhållande till splendens, ljusare blå, eller turkos ovansida och svart övergump.
Sången har beskrivits som ett kassettband som snabbspolas.[20] Lätet är hårdare och ljudligare än hos andra blåsmygar och varierar från individ till individ.[25] Ett mjukt enstaka trrt fungerar som kontaktläte inom en födosökande grupp, medan varningslätet är ett tsit. Honan yttrar ett purrande läte under ruvningen.[26]
Arten är vida spridd i torra och halvtorra områden i Australien. Dess habitat är vanligtvis torra och buskiga områden med acacia och dvärgeukalyptus men i sydväst även i skogsområden med undervegetation.[27][28] Den västliga underarten splendens och den östliga melanotus är till största delen stannfåglar medan musgravei delvis är nomadisk.[27] Till skillnad från den östliga vitbukiga blåsmygen (Malurus cyaneus), har praktblåsmygen inte anpassat sig väl till mänsklig påverkan av landskapet och arten har försvunnit från vissa urbaniserade områden.[29]
Praktblåsmygen är främst insektsätare och dess diet består av en stor variation av leddjur som myror, gräshoppor, syrsor, spindlar och skalbaggar. Utöver detta kompletteras dieten med mindre mängder frön, blommor och frukt.[30] Likt de andra blåsmygarna är arten en rastlös och aktiv födosökare, ofta i grupp och främst på barmark i närheten av skydd eller i buskage. Ovanligt för blåsmygarna så födosöker den högre upp i de lägre nivåerna i bladverken av blommande Eucalyptus.[31] Under vår och sommar, då insekterna är talrika och lättfångade, är de aktiva i perioder under dagen och vilar sig mellan födosöken. De söker ofta skydd i grupp under den värsta hettan under dagen. Under vintern är födan mindre lättillgänglig och sökandet efter föda tar större delen av dagen.[32]
Den förflyttar sig i serier av kvicka hopp,[33] och balanserar med hjälp av den långa stjärten, vilken den oftast håller upprätt och i rörelse. De korta, runda vingarna ger god initial lyftförmåga och duger väl för kortare flykt.[34] Utöver detta är praktblåsmygen även en starkare flygare än många andra blåsmygar.[31]
Praktblåsmygen försvarar sina revir i grupper av två till åtta individer året runt.[35] Revirets storlek är i genomsnitt 4,4 hektar i skogs- och hedlandskap[36] och storleken minskar med ökad växtlighet och ökar i förhållande till hur många hanar gruppen omfattar.[31] Gruppen består av socialt monogama par med en eller flera icke-häckande understödjande individer, som kläckts i reviret men som inte nödvändigtvis är avkomman till de par som de understödjer. Praktblåsmygen är sexuellt promiskuös, där partnerna parar sig med andra individer och till och med hjälper till att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten. Över en tredjedel av avkomman härstammar ifrån "utomäktenskaplig" parning.[3] De icke-häckande individerna i gruppen hjälper till att försvara reviret och föda upp ungar.[37] Fåglarna i gruppen vilar sida vid sida och ägnar sig även åt gemensam putsning.[31]
De viktigaste bopredatorerna utgörs av flöjtkråka (Gymnorhina tibicen), törnkråkor (Cracticus), skrattkokaburra (Dacelo novaeguineae), kurrawonger (Strepera), kråkor och korpar (Corvus), sottörntrast (Colluricincla umbrina) men även vissa introducerade däggdjur som rödräv (Vulpes vulpes), katt (Felis catus) och svartråtta (Rattus rattus).[38] Likt andra blåsmygar kan den genomföra en form av distraktionsuppvisning för att komma undan hot, eller skydda ungar och ägg från predatorer. De sänker då huvudet och stjärten samtidigt som den burrar upp sig och sträcker ut vingarna. På detta sätt springer den sedan snabbt iväg samtidigt som den ger ifrån sig ett ihållande varningsläte.[39]
Det finns flera olika dokumenterade uppvaktningsbeteenden hos praktblåsmygen. Bland annat ägnar sig hanen åt så kallad "sjöhästsflygning" , uppkallad efter sjöhästen på grund av dess liknande rörelsemönster. Under denna uppvisning flyger hanen med halsen sträckt och huvudfjädrarna uppspärrade, samtidigt som han lutar kroppen från horisontellt läge till vertikalt och med mycket snabb vingföring sänker och höjer sig överdrivet långsamt från marken.[40] Hanen kan också resa de blå fjädrarna på sidan av huvudet så att de ser ut som örontofsar, att vifta med dem lockar till sig honor och fungerar som en hotfull signal mot andra hanar.[41]
Ett annat särdrag som blåsmygarna uppvisar är att hanarna under häckningssäsongen plockar blomblad, och där praktblåsmygshanen främst väljer rosa och lila blad som han visar för den uppvaktade honan.[4] Utanför häckningstid så förekommer det att hanar visar upp blomblad för honor i ett annat revir för att visa upp sig.[42] Arten är socialt monogam och sexuellt promiskuös, vilket innebär att trots att den bildar livslånga par så parar sig båda parter regelbundet med andra individer och hjälper även att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten.[43] En del av ungarna härstammar från hanar utanför revirgruppen. Juveniler tas ofta om hand av inte enbart föräldrarna, utan även av andra hanar som också parat sig med honan.
Häckningen pågår från slutet av augusti till januari, men kraftigt regn i augusti kan försena häckningen. Boet byggs av honan och består av en rund eller klotformad struktur av löst sammanvävt gräs och spindelnät med en väl dold öppning nära marken ofta i tjock och taggig vegetation som Acacia pulchella eller arter inom släktet Hakea.[44] En till två kullar läggs per häckningssäsong. Varje kull består av två till fyra smutsvita ägg med rödbruna prickar som mäter 12 × 16 mm.[45] Honan ruvar äggen i ungefär två veckor.[46] Ungarna är flygga efter 10–13 dagar.[47] Juvenilerna stannar i familjegruppen under ett år eller mer och flyttar sedan till en ny revirgrupp, ofta en angränsande revirgrupp, eller också stannar den kvar och intar en dominant position i den ursprungliga revirgruppen.[48]
Praktblåsmygen är ofta värd för häckningsparasiten horsfieldglansgök (Chrysococcyx basalis),[49] och det finns även observationer av guldglansgök (Chrysococcyx lucidus).[50]
Praktblåsmyg (Malurus splendens) är en liten långstjärtad tätting i familjen blåsmygar (Maluridae). Den förekommer över stora delar av den australiska kontinenten från centrala västra New South Wales och sydvästra Queensland till Western Australias kust och bebor främst torra eller halvtorra regioner. Den uppvisar en hög grad av sexuell dimorfism där hanen i häckningsdräkt är klarblå med svarta detaljer medan icke-häckande hanar, honor och juveniler till största delen är gråbruna. Detta gav upphov till uppfattningen att hanen var polygama då alla gråbruna individer bedömdes som honor. Idag omfattar arten ett antal taxa som tidigare kategoriserades som egna arter.
Som andra blåsmygar uppvisar praktblåsmygen ett antal ekologiska särdrag. Den är socialt monogam och sexuellt promiskuös, vilket innebär att trots att den bildar par med en hane och en hona så parar sig båda parter med andra individer och hjälper även till att föda upp ungar som kan bli resultatet ifrån sådana möten. Hanarna plockar rosa eller lila blomblad och visar upp dem för honan som en del av parningsleken.
Dess biotop varierar från skog till torr buskmark, ofta med riklig vegetation för skydd. Till skillnad från den östliga vitbukad blåsmyg (Malurus cyaneus), har den inte anpassat sig väl till mänsklig påverkan av landskapet och har försvunnit från urbaniserade områden. Praktblåsmygen lever främst av insekter som den kompletterar med frön.
Malurus splendens, Maluridae familyasından ötücü kuş türü. Avustralya’nın orta batı New South Wales eyaletinden güneybatı Queensland’a kadar Batı Avustralya’nın kıyılarında bulunur. Kuru ve yarı-kuru bölgelerde yaşar. Eşeysel dimorfizm gösteren bu türün erkekleri üreme döneminde parlak mavi ve kara renkli tüylere sahiptir. Üreme dönemi dışında erkekler ile dişi ve genç kuşlar asıl olarak boz-kahve tüylere sahiptir. İlk başlarda tüm soluk renkli kuşlar dişi sanıldığı için bu türün çokeşli olduğu sonucuna yanlışlıkla varılmıştır. Önceleri ayrı tür olduğu sanılan mavi ve kara tüylü değişik ırklara sahiptir. Malurus cinsi kuşların hepsinde olduğu gibi bu türde sosyal olarak tekeşlidir ancak eşler farklı bireylerle çiftleşir ve birbirlerine yavruları büyütürken yardımcı olurlar.[1] Erkek kuşlar pembe ya da mor taç yapraklarını kopararak kur gösterisi sırasında dişiye sunar.[2]
Doğal yaşam alanları ormanlık alanlardan çorak fundalıklara kadar değişir ama her zaman saklanacak kadar yoğun bitki örtüsü olan yerleri tercih eder. Daha doğuda yaşayan Malurus cyaneus türünün tersine insanların yerleşmesine adapte olamamış ve şehirleşmiş bölgelerden uzaklaşmıştır. Bu tür genellikle böcekçildir ama arada tohum ile de beslenir.
Malurus splendens, Avustralya ve Yeni Gine’de yaşayan Malurus cinsi 12 kuş türünden biridir.[3] En yakın akrabası Malurus cyaneus türüdür. Bu iki mavi renkli tür, kuzeybatı Avustralya’da yaşayan Malurus coronatus türü ile yakın akrabadır.[4]
İlk örnekler King George Sound’da toplanmıştır ve bu tğr 1830 yılında Fransız doğa tarihçileri Jean René Constant Quoy ve Joseph Paul Gaimard tarafından Saxicola splendens olarak taksonomik kayıtlara geçirilmiştir.[5] 1833 yılında da John Gould Malurus pectoralis olarak tanımlamıştır.[6] Gould kuş türünü doğru cinse yerleştirmiş olsa da önceki yazarların verdiği ad öncelik kazanmıştır. Bilimsel adı “parlak” anlamına gelen Latince splendens sözcüğünden gelir.[7]
Maluridae familyasındaki tüm kuşlar gibi M. splendens türü de gerçek çit kuşları (Troglodytidae familyası) ile akraba değildir. Önceleri sinekkapangiller (Muscicapidae) familyası içinde sınıflandırılmış[8][9] daha sonra da ötleğengiller (Sylviidae) familyasında sınıflandırılmıştır.[10] 1975 yılında ise kendine ait Maluridae familyası tanınmıştır.[11] Son zamanlarda yapılan DNA analizleri, Maluridae familyasının Meliphagidae ve Pardalotidae familyaları ile akraba olduğu ve büyük Meliphagoidea üst familyasında sınıflandırılabileceği ortaya çıkmıştır.[12][13]
Günümüzde taksonomi kayıtları dört ırk tanımaktadır: Batı Avustralya’da M. s. splendens, Orta Avustralya’da M. s. musgravei (önceden M. s. callainus adı verilmişti), Doğu Avustralya’nın iç bölgelerinde M. s. melanotus ve Güneybatı Queensland’de M. s. emmottorum[14] Başlangıçta üç alt tür ayrı türler olarak sınıflandırılmıştır ancak Avustralya’nın içleri araştırıldıktan sonra bunların bulunduğu bölgelerin sınırlarında melezleşmeler olduğu anlaşılmıştır. Dolayısıyla 1975 yılında ilk üç form Malurus splendens türünün ırkları olarak tanımlanmıştır.
Ornitolog Richard Schodde 1982 yılında Malurus splendens ve Malurus cyaneus türleri için güneyde ortaya çıktıklarını önermiştir. Geçmişte bir zaman güneybatı (splendens) ve güneydoğu (cyaneus) anklavlarına ayrılmışlardır. Güneybatı güneydoğudan daha kuru olduğu için, koşullar uygun olduğunda splendens anakaranın içlerine doğru yayılmıştır. Bu yayılmayı takip eden kuru buzul dönemlerinde üç ayrı bölüme bölünmüşler ve tekrar şartlar uygun olduğunda bir araya gelip melezleşme başlamıştır. Bu durum ayrılan formların tür olacak kadar uzaklaşmamış olması nedeniyle orijinal ayrılmanın yakın zamanlarda olduğunu belirtmektedir. Daha detaylı moleküler çalışmalar bu hipotezin değişmesine neden olabilir.[18]
Malurus splendens küçük ama uzun kuyruklu 14 cm boyunda bir kuştur. Yüksek oranda eşeysel dimorfizm gösteren bu türün erkekleri parlak mavi alın ve kulak örtüsü tüyleri, mor boğaz ve daha koyu parlak mavi sırt, göğüz ve kuyruk ile kara gaga, göz bandı ve kestane rengi göğüs bandı ile dikkati çeker. Erkeğin mavi üreme dönemi tüyleri gerdek tüyleri olarak da anılır. Üreme döneminde olmayan erkek kahverengi tüylere sahiptir kanatlarda mavi tüyler vardır ve kuyruk tüyleri de mavimsidir. Dişi, üreme döneminde olmayan erkeğe benzer ama kestane rengi gagası ve göz bandı vardır.[19] Erişkin olmayan erkek kuşlar, yumurtadan çıktıktan sonra ilk üreme döneminde gerdek tüylerine kavuşurlar ancak bazen tam tüy değişimi olmaz ve kısmen kahverengi tüyler kalır. Tam tüy değişimi için bir ya da iki yıl daha geçmesi gerekebilir.[20] Üreme döneminden sonra sonbaharda hem erkek hem dişi tüy değiştirir ve erkekler üreme dönemi dışı eklips tüylerine bürünür. Kış ya da ilkbahar aylarında tekrar üreme tüylerine kavuşurlar.[21] Bazı yaşlı erkekler bütün yıl mavi tüylerini korur ve üreme dönemi tüylerini yılda bir kere değiştirir.[22] Erkeklerin üreme dönemi mavi tüyleri, özellikle kulak örtüleri oldukça parlaktır. Bu parlaklığın nedeni tüy üzerinde bulunan dalcıkların düzleşmiş ve kıvrılmış yapısıdır.[23] Mavi tüyler morötesi ışığı da oldukça kuvvetli yansıtır ve morötesi ışığı da görebilen aynı cins içindeki diğer türler için bu mavi daha da parlak görünür.[24] Şakımaları oldukça coşkuludur ve aynı cinsteki diğer türlerden daha şiddetli ve yüksek seslidir, ayrıca bireyden bireye değişiklik gösterir.[25] Yumuşak ve tekrar etmeyen trrt sesi besin ararken grupla teması sağlamak için kullanılır. Alarm için ise tsit çığlığı kullanılır. Bölgeye giren guguk kuşları ve diğer kuşlar, tehdit duruşu ve çekirge sesi gibi tehdit sesi ile karşılanabilir.[26] Dişiler kuluçkada iken purr sesi çıkarır.[27]
Malurus splendens Avustralya’nın çorak ve yarı çorak alanlarına oldukça geniş oranda dağılmıştır. Doğal yaşam alanları genellikle kuru ve fundalıktır. Kuru yerlerde Acacia aneura ve cüce okaliptüs ormanları, güneybatıda da ormanlık alanlardır.[18] Batı ırkı splendens ve doğu ırkı melanotus yerleşiktir ancak musgravei ırkı kısmen göçebedir.[18] Daha doğuda yaşayan Malurus cyaneus türünün tersine insanların yerleşmesine adapte olamamış ve şehirleşmiş bölgelerden uzaklaşmıştır.[28] Altında çalılık bulunmayan Pinus cinsi çam ormanları yaşamaları için uygun değildir.[29]
Malurus cinsi bütün kuşlar gibi aktif ve hareketli bir besin avcısıdır. Normal hareket şekli iki ayağın da aynı anda yerden kesilip tekrar yere bastığı hoplayarak ilerlemedir ama koştukları da görülebilir.[30] Dengesini oldukça uzun kuyruğuyla sağlar. Kuyrukları yukarı doğru dik durur ve nadiren hareketsiz kalır. Kısa, yuvarlak kanatlar ilk kalkışın iyi olmasını sağlar ve kısa uçuşlar için yararlıdır ancak uzun uçuşlarda yarar sağlamaz.[31] Ancak M. splendens diğer türlerden daha güçlü bir uçucudur.[32] İlkbahar ve yaz aylarında kuşlar gün içinde dönem dönem aktif olur ve besin arayışında şakımaları duyulur. Günün sıcaklığında grup bir arada saklanarak dinlenir. Kışın besin bulmak zorlaştığı için tüm gün besin ararlar.[33]
İki ila sekiz kuştan oluşan gruplar hâlinde yıl boyunca bölgelerini korur.[22] Bölgelerinin büyüklükleri ormanlık fundalık alanlarda ortalama 4,4 hektardır [34] Bölgenin genişliği bitki yoğunluğu arttıkça azalır, grupta bulunan erkek kuş sayısı arttıkça artar.[32] Grup sosyal olarak tekeşli olan bir çift ile bölgede yumurtadan çıkmış olan bir ya da iki erkek ya da dişi yardımcı kuştan oluşur. Bu yardımcılar ana çiftin soyundan gelmiyor olabilir. Çiftler diğer bireylerle çiftleşebilir ve bu çiftleşmeden olan yavruları büyütebilirler. Yavruların üçte biri çift dışı çiftleşmelerden olur.[1] Yardımcı kuşlar bölgeyi korumaya, yavruları beslemeye ve büyütmeye yardımcı olur.[35] Grupta bulunan kuşlar korunaklı yerde bir arada tünerler ve birbirlerinin tüylerini temizlerler.[32]
Yuvalara saldıran başlıca avcılar arasında Avustralya saksağanı (Cracticus tibicen), diğer Cracticus cinsi kuşlar, Dacelo novaeguineae, Strepera cinsi kuşlar, kargalar ve kuzgunlar (Corvus cinsi kuşlar), Colluricincla cinsi kuşlar ile kızıl tilki (Vulpes vulpes), kedi ve Rattus rattus gibi memeliler bulunur.[36] Hem erkek hem de dişi erişkin kuşlar, tehlike karşısında yavru kuşların olduğu yuvadan uzaklaşmak için koşarak avcıları kendilerine çeker. Koşu sırasında baş, boyun ve kuyruk aşağı iniktir, kanatlar açık tutulur ve tüyler kabartılır. Kuş bu sırada durmadan koşarken aynı sırada alarm çağrısı yapar.[37]
Malurus splendens asıl olarak böcekçildir, beslenmesinin çoğunu karıncalar, çekirgeler, ağustos böcekleri, örümcekler gibi eklem bacaklılardan karşılar. Bunların yanı sıra az da olsa tohum, çiçek ve meyve de yerler.[38] Genellikle yerde ya da yüksekliği iki metreyi geçmeyen çalılıklarda besin ararlar. Malurus cinsi kuşlarda görülmeyen bir özelliği bu türün Corymbia cinsi bitki örtüsünde de besin aramasıdır.[32] Kuşlar grup hâlinde ve saklanacakları yere yakın besin ararlar çünkü bu esnada avcılara yem olabilmektedirler. Kış aylarında besin olnakları azaldığı için son çare olarak karıncaları avlarlar ve kış aylarında besinlerinin önemli bölümü karıncalardan oluşur.[39] erişkin kuşlar yuvadaki yavrulara ise tırtıl ve çekirge gibi daha büyük avları getirirler.[40]
Malurus splendens erkeklerinin çeşitli kur davranışları gözlemlenmiştir. “Denizatı uçuşu” adı verilen erkek tarafından bir denizatının dalgalı hareketlerine benzeyen uçuşu boyun uzatılmış, kafa tüyleri kabartılmış şekilde gerçekleştirilir. Uçarken gövdesini yatay konumdan dikey konuma çevirir ve kanatlarını hızlıca çırparak yavaşça iner; yere iner inmez de birdenbire yukarıya doğru fırlar.[41] “Yüz yelpazesi” davranışı hem saldırganlık hem de kur gösterisidir. Bu gösteride mavi kulak örtüsü tüyler kabartılır.[42]
Malurus cinsi kuşların bir başka ilgi çekici özelliği de üreme döneminde kur yapmak için erkek kuşların dişilere çiçeklerin taç yapraklarını sunmalarıdır. Bu tür mavi tüyleriyle kontrast yapan pembe ya da morumsu taç yapraklarını kullanır.[2] Üreme dönemi dışında da bazen erkekler taç yapraklarını kendi bölgeleri dışında bulunan dişilere sunabilir.[43] Çiftler sosyal olarak tekeşlidir ama üreme konusunda eşleri dışında kuşlarla da çiftleşirler.[44]
Üreme dönemi ağustos ayının sonlarından Ocak ayına kadardır ancak Ağustos ayında çok yağmur yağması bunu geciktirebilir. Yuva tamamen dişi tarafından yapılır. Küre şeklinde olan yuva otlardan ve örümcek ağından oluşur. Bir tarafında yere yakın giriş olan yuva Acacia pulchella ya da Hakea türleri gibi yoğun bitki örtüsü içinde gizlenmiştir.[45] Üreme döneminde birden fazla kuluçkaya yatılabilir. Yumurtalar 12x16 mm boyunda, mat beyaz renkli ve kızıl-kahve lekelidir. Bir keresinde iki ila dört yumurta yumurtlanır.[46] Kuluçka süresi yaklaşık iki hafta civarındadır.[47] Yumurtadan çıkan yavruların beslenmesi ve dışkı keselerinin toplanması grubun bütün bireyleri tarafından 10-13 gün boyunca yapılır ve bu sürede yavrular palazlanır.[48] Genç kuşlar aile grubu içinde bir yıl boyunca yardımcı olarak kalır ve sonrasında ya yakında bulunan bir gruba gider ya da aile grubunda baskın bir rol alır.[49]
Malurus splendens 12 Ağustos 1999 tarihinde tedavüle çıkarılan 45c’lik Avustralya Posta İdaresi’nin pulu üzerinde yer alacaktı[50] ancak pulun üzerine yanlışlıkla Malurus cyaneus resmi basılmıştır.[51]
Malurus splendens, Maluridae familyasından ötücü kuş türü. Avustralya’nın orta batı New South Wales eyaletinden güneybatı Queensland’a kadar Batı Avustralya’nın kıyılarında bulunur. Kuru ve yarı-kuru bölgelerde yaşar. Eşeysel dimorfizm gösteren bu türün erkekleri üreme döneminde parlak mavi ve kara renkli tüylere sahiptir. Üreme dönemi dışında erkekler ile dişi ve genç kuşlar asıl olarak boz-kahve tüylere sahiptir. İlk başlarda tüm soluk renkli kuşlar dişi sanıldığı için bu türün çokeşli olduğu sonucuna yanlışlıkla varılmıştır. Önceleri ayrı tür olduğu sanılan mavi ve kara tüylü değişik ırklara sahiptir. Malurus cinsi kuşların hepsinde olduğu gibi bu türde sosyal olarak tekeşlidir ancak eşler farklı bireylerle çiftleşir ve birbirlerine yavruları büyütürken yardımcı olurlar. Erkek kuşlar pembe ya da mor taç yapraklarını kopararak kur gösterisi sırasında dişiye sunar.
Doğal yaşam alanları ormanlık alanlardan çorak fundalıklara kadar değişir ama her zaman saklanacak kadar yoğun bitki örtüsü olan yerleri tercih eder. Daha doğuda yaşayan Malurus cyaneus türünün tersine insanların yerleşmesine adapte olamamış ve şehirleşmiş bölgelerden uzaklaşmıştır. Bu tür genellikle böcekçildir ama arada tohum ile de beslenir.
Hồng tước lộng lẫy (danh pháp khoa học: Malurus splendens) là một loài chim dạng sẻ thuộc họ Maluridae. Nó được tìm thấy ở hầu khắp các lục địa Úc từ trung tâm miền tây New South Wales và phía Tây Nam Queensland ven biển Tây Úc. Nó chủ yếu sống ở vùng khô hạn và bán khô hạn. Loài này dị hình giới tính cao, con trống trong bộ lông mùa sinh sản có đuôi dài, bộ lông chủ yếu là màu xanh sáng và đen. Không giống con trống, con mái và con chưa trưởng thành chủ yếu là màu xám, màu nâu.
Hồng tước lộng lẫy (danh pháp khoa học: Malurus splendens) là một loài chim dạng sẻ thuộc họ Maluridae. Nó được tìm thấy ở hầu khắp các lục địa Úc từ trung tâm miền tây New South Wales và phía Tây Nam Queensland ven biển Tây Úc. Nó chủ yếu sống ở vùng khô hạn và bán khô hạn. Loài này dị hình giới tính cao, con trống trong bộ lông mùa sinh sản có đuôi dài, bộ lông chủ yếu là màu xanh sáng và đen. Không giống con trống, con mái và con chưa trưởng thành chủ yếu là màu xám, màu nâu.
В настоящее время в таксономии признаются четыре подвида: M. s. splendens в Западной Австралии, M. s. musgravei в Центральной Австралии (подвид, ранее известный как M. s. callainus), M. s. melanotus в материковой части Восточной Австралии и M. s. emmottorum на юго-западе Квинсленда[15]. Изначально они рассматривались в качестве трёх отдельных видов, поскольку находились далеко от своих границ с другими подвидами. Тем не менее, после изучения внутренних областей Австралии, стало очевидно, что в них находились зоны скрещивания в результате пересечения ареалов каждого подвида. Таким образом, в 1975 году первые три вида стали подвидами блестящего расписного малюра.
В своей монографии 1982 года орнитолог Ричард Шодд предполагал, что общие предки прекрасного и блестящего расписного малюра имеют южное происхождение. Где-то в прошлом они разделились на юго-западную (блестящий малюр) и юго-восточную (прекрасный малюр) популяции. Поскольку юго-запад имел более засушливый климат, чем юго-восток, в котором были более благоприятные условия, блестящие расписные малюры оказались более способными к распространению во внутренних районах. Они делились на две популяции, которые впоследствии изолировались в следующем ледниковом периоде до тех пор, пока нынешний более благоприятный климат не позаботился об их миграции и скрещивании в результате пересечения их ареалов. Предполагается, что исходное разделение произошло не так давно, поскольку у групп было недостаточно времени, чтобы разделиться на виды. Дальнейшие молекулярные исследования могут привести к изменению этой гипотезы[19].
Блестящий расписной малюр — небольшая птица длиной 14 см. Имея сильно выраженный половой диморфизм, размножающийся самец отличается от самок ярко-синим лбом и кроющими перьями уха, фиолетовым горлом, тёмно-синими крыльями, грудью и хвостом с чёрным клювом, полосой вокруг глаз и груди. Голубой брачный наряд самцов часто упоминается как брачное оперение. Самец вне сезона размножения имеет коричневое оперение, синие крылья и голубоватый хвост. Самки похожи на самцов вне сезона размножения, но имеют каштановый клюв и пятно вокруг глаз[20]. Юные самцы после вылупления облачаются в брачное наряд в первый для них сезон размножения, хотя до полного совершенства это может занять год или два, поскольку наблюдаются остатки коричневого оперения[21]. Оба пола после сезона размножения линяют осенью, при чём самцы облачаются в тёмное оперение. Птицы снова облачаются в брачный наряд зимой или весной[22]. Некоторые старые самцы имели синюю окраску круглый год, непосредственно облачаясь из года в год в брачное оперение[23]. Синее оперение самцов во время сезона размножения, особенно кроющие перья уха, сильно переливались из-за плоской и скрученной поверхности крючков на бороздке перьев[24]. Синее оперение также сильно отражало ультрафиолетовое излучение, поскольку оно более заметное для других малюров, у которых цветное зрение находится в этой части спектра[25]. Вокализация похожа на сильное щебетание[20]: оно более резкое и громкое, чем у других расписных малюров и меняется от особи к особи[26]. Мягкое тррт служит в качестве связи между членами кормящейся группы, в то время как тцит является сигналом тревоги. Кукушек и других незваных гостей птицы при угрозе могут встречать выпрямленной стойкой и жужжащим щебетанием[27]. Во время размножения самки издают мурлыкающие звуки[28].
Вид широко распространён в аридных и полуаридных зонах Австралии. Среда обитания, как правило, засушливая и поросшая кустарником: акации и низкорослый эвкалипт в пустынных районах и лесных территориях на юго-западе[29]. Западный подвиды splendens и melanotus ведут преимущественно оседлый образ жизни, хотя подвид musgravei частично совершает миграции[19]. В отличие от восточного прекрасного расписного малюра, птица не так хорошо приспособилась к антропогенному ландшафту и исчезла с некоторых урбанизированных территорий[30]. Лесные насаждения сосны и эвкалиптов также являются неподходящей местообитанием, поскольку в нём отсутствует подлесок[31].
Как и все расписные малюры, вид является активным и неугомонным охотником, особенно на открытом пространстве возле укрытия, а также в глубокой листве. Передвижение птицы представляет собой серию забавных прыжков и приземлений[32], при чём равновесие птицы обеспечивается относительно широким хвостом, который обычно находится в вертикальном, реже в исходном положении. Короткие, закругленные крылья обеспечивают хороший первоначальный подъём и используются для коротких, но недолгих перелётов[33]. Тем не менее, блестящие расписные малюры более выносливые, чем большинство других расписных малюров[34]. Весной и летом птицы в течение дня активны на рассвете и во время охоты поют песни. Насекомые довольно многочисленные и их легко поймать, что позволяет птицам отдыхать между походами за едой. Группы во время дневного зноя вместе ютятся и часто отдыхают. Зимой найти еду труднее всего, поэтому птицы непрерывно кормятся весь день[35].
Группы из двух-восьми особей остаётся на своей территории и защищает её круглый год[23]. Размер территории составляет в среднем 4,4 га в областях с лесной пустошью[36]. Размер уменьшается с увеличением плотности растительности и количества самцов в группе[34]. Группа состоит из социально моногамной пары с одной и более птицами-помощниками мужского или женского пола, которые родились на территории, не обязательно являясь потомством главной пары. Птицы ведут беспорядочную половую жизнь, при чём каждый партнёр спаривается с другими особями и даже помогает в воспитании птенцов, появившихся в результате этих встреч[2]. Более трети потомства появляется в результате «внебрачного» спаривания. Птицы-помощники участвуют в защите территории, а также кормлении и воспитании птенцов[37]. Птицы в группе сидят бок о бок в плотном укрытии, а также участвуют во взаимной чистке перьев[34].
Основными гнездовыми паразитами являются ворона-свистун, флейтовые птицы, смеющаяся кукабара, вороны-флейтисты (англ.)русск., врановые, сорокопутовые мухоловки, а также интродуцированные млекопитающие, такие как обыкновенная лисица, кошка и чёрная крыса[38]. Как и другие малюры, вид использует тактику «бега вокруг грызунов» для отвлечения хищников от гнёзд молодых птиц. При этом опускаются голова, шея и хвост, удерживаются крылья и раздувается тело, после чего птица начинает быстро бегать, издавая непрерывный сигнал тревоги[39].
Блестящий расписной малюр преимущественно насекомоядная птица. В её рацион входит широкий круг мелких существ, в основном членистоногих, среди которых муравьи, кузнечиковые, сверчки, пауки и жуки. Рацион дополняется небольшим количеством семян, цветов и фруктов[40]. Птицы обычно кормятся на земле или в кустарниках, которые расположены менее чем в двух метрах над землёй. Подобный способ кормёжки называется «прыгучий поиск». Необычным для этих малюров является то, что они иногда кормятся в укрытиях цветущих эвкалиптов[34]. Птицы, как правило, держатся достаточно близко, чтобы скрываться и кормиться в группах, поскольку такая практика делает их уязвимыми к ряду хищников. Зимой может быть недостаточно пищи, поэтому муравьи, которые являются «важной спасительной инстанцией», составляют значительно большую долю в рационе[41]. Взрослые малюры кормят своих птенцов разным кормом, предпочитая более крупные животные, такие как гусеницы и кузнечики[42].
Самцы расписных малюров для привлечения самок используют различные приёмы, среди которых известны «полёт морского конька» и «головной веер». Первый приём, названный так за сходство движений с морским коньком, представляет собой сильный вихреобразный полёт, в котором самец с вытянутой шеей и вставшими дыбом перьями сначала перемещает туловище из горизонтального положения в вертикальное, затем медленно садится на поверхность земли, при этом быстро хлопая крыльями, и после посадки прыгает вверх[43]. Приём «головной веер» рассматривается как часть агрессивной или сексуальной демонстрации, в результате которого кроющие перья уха начинают наполняться кровь и подниматься[44].
Ещё одной интересной чертой самцов расписных малюров в течение сезона размножения является срыв и демонстрация лепестков цветов самкам[45]. Данный вид использует преимущественно розовые и пурпурные лепестки, которые выделяются на фоне их оперения. Лепестки являются частью процесса ухаживания и дарятся самкам на собственной или иной территории самца. Вне сезона размножения самцы на чужих территориях иногда дарят лепестки самкам, возможно для привлечения их на свою территорию[46]. Примечательно, что расписные малюры являются социально моногамными птицами, но ведут беспорядочную половую жизнь: пары соединяются на всю жизнь, но каждый из партнёров регулярно спаривается с другими особями. Большая часть птенцов появляется от самцов из чужих групп. Птенцы часто появляются не только в паре, но и от других самцов, которые спариваются с самкой партнёра. Таким образом, поднос лепестков является поведение, которое возможно укрепляет пары. Поднос лепестков также может быть способом привлечения других самцов для спаривания с самкой. В любом случае, доказательства не сильно прослеживают связь между подносом лепестков и спариванием после этого[47].
Исследователи с кафедры экологии и эволюции чикагского университета в 2010 году в журнале Behavioral Ecology (англ.)русск. опубликовали статью, доказывая, что самец данного вида в ответ на звуки хищника использует «брачную» вокализацию (песню 2 типа). Безостановочные трели на звуки угрозы и зов самки, которые становятся более сильными в присутствии хищника, больше относятся к песне 2 типа, чем при отсутствии опасности, перед которой слышны посторонние шумы[48].
Период размножение длится с конца августа по январь, хотя в августе из-за сильных дождей он может затянуться. Гнездо строит самка, представляющее собой круглое или куполообразное строение из свободно сплетенных трав и паутины с входом у поверхности земли с одной стороны, хорошо скрытое в густой и часто колючей растительности, например в акации красивой (англ.)русск. или хакее (англ.)русск.[49]. В период размножения может быть выращено один или два выводка. Кладка от двух до четырёх мутно-белых яйца размером 12×16 мм с красновато-бурыми пятнами и крапинками[50]. Инкубация длится около двух недель[51]. Самка высиживает яйца 14 или 15 дней; после вылупления в течение 10-13 дней все члены группы кормят птенцов и выносят их фекальные мешочки. К этому времени птенцы полностью оперяются[52]. Молодые птицы остаются в семейной группе в качестве помощников на год или более, прежде чем они присоединятся к другой группе, как правило, соседней, или займут доминирующее положение в исходной группе[53]. В качестве помощников они кормят и заботятся о последующем поколении[49].
Великолепный расписной малюр также часто выступают в качестве хозяев для таких гнездовых паразитов, как краснохвостая бронзовая кукушка[54] и блестящая бронзовая кукушка (англ.)русск.[55].
Птица должна была стать иллюстрацией для маркированного конверта 45c, выпущенного 12 августа 1999 года[56], однако по ошибке был помещён прекрасный расписной малюр[57].
|coauthors=
(справка) |coauthors=
(справка) |coauthors=
(справка) |coauthors=
(справка) В настоящее время в таксономии признаются четыре подвида: M. s. splendens в Западной Австралии, M. s. musgravei в Центральной Австралии (подвид, ранее известный как M. s. callainus), M. s. melanotus в материковой части Восточной Австралии и M. s. emmottorum на юго-западе Квинсленда. Изначально они рассматривались в качестве трёх отдельных видов, поскольку находились далеко от своих границ с другими подвидами. Тем не менее, после изучения внутренних областей Австралии, стало очевидно, что в них находились зоны скрещивания в результате пересечения ареалов каждого подвида. Таким образом, в 1975 году первые три вида стали подвидами блестящего расписного малюра.
M. s. splendens, известный как блестящий, или полосатый расписной малюр встречается на большей части Центральной и юго-западной Австралии. Это был первый подвид, которому Куа и Гемар дали научное название в 1830 году. M. s. melanotus, известный как черноспинный расписной малюр, в качестве отдельного вида был описан Джоном Гульдом в 1841 году. Встречается в области произрастания низкорослого эвкалипта Южной Австралии (район Седан к северо-востоку от Аделаиды) внутри западной Виктории, на западе Нового Южного Уэльса и юго-западе Квинсленда. Отличается от номинативного подвида чёрной спиной и белой нижней частью брюха. M. s. musgravei был описан в 1922 году орнитологом-любителем Грегори Мэтьюсом в качестве отдельного вида с озера Эйр в Центральной Австралии. Встречается в районах произрастания безжилковой акации (англ.)русск. и низкорослого эвкалипта на большей части Южной Австралии и юге Северной Территории. В отличие от номинативного подвида птица имеет светло-синий или бирюзовый верх, а также чёрный огузок. Подвид, пойманный орнитологом Самуэлем Уайтом (англ.)русск. и получивший научное название от Джона Гульда в 1867 году, имел много синонимов, среди которых был известен как M. callainus или бирюзовый расписной малюр. Исходная коллекция, носившая видовой эпитет callainus, считалась гибридом нынешних подвидов musgravei и melanotus и с этих пор имеет название musgravei. M. s. emmottorum на юго-западе Квинсленда в рецензии Шодда и Мейсона в 1999 году получил описание и статус подвида. Подвид был назван в честь Ангус Эммотта, фермера и биолога — любителя с западного Квинсленда. ПроисхождениеВ своей монографии 1982 года орнитолог Ричард Шодд предполагал, что общие предки прекрасного и блестящего расписного малюра имеют южное происхождение. Где-то в прошлом они разделились на юго-западную (блестящий малюр) и юго-восточную (прекрасный малюр) популяции. Поскольку юго-запад имел более засушливый климат, чем юго-восток, в котором были более благоприятные условия, блестящие расписные малюры оказались более способными к распространению во внутренних районах. Они делились на две популяции, которые впоследствии изолировались в следующем ледниковом периоде до тех пор, пока нынешний более благоприятный климат не позаботился об их миграции и скрещивании в результате пересечения их ареалов. Предполагается, что исходное разделение произошло не так давно, поскольку у групп было недостаточно времени, чтобы разделиться на виды. Дальнейшие молекулярные исследования могут привести к изменению этой гипотезы.
ムラサキオーストラリアムシクイ (Malurus splendens)は、スズメ目オーストラリアムシクイ科オーストラリアムシクイ属の鳥類。
オーストラリアの南西部および内陸部。
全長13〜14cm。
オスは全身が紺色もしくは瑠璃色で、冠羽、耳羽は光沢のある空色。胸はつやのある紫色であり、黒く縁取られている。また、過眼線から首の後ろにかけて、くちばし、脚は黒色。非繁殖期、繁殖に参加しないオスは淡い茶褐色で、風切り羽および尾羽は青色。腹側は白色。
メスは淡い茶褐色、風切り羽は褐色で、尾は青色である。アイリングは淡い紅色。
昆虫食の強い雑食性で、小さな昆虫を食べるほか、小さな果実、種なども採食する。
繁殖はルリオーストラリアムシクイに似ている。
ルリオーストラリアムシクイと近縁である。ルリオーストラリアムシクイの進化の歴史を参照のこと。
種内では4亜種に分けられる。
ムラサキオーストラリアムシクイ (Malurus splendens)は、スズメ目オーストラリアムシクイ科オーストラリアムシクイ属の鳥類。