Although this species is not endangered, conservation efforts have been implemented to preserve lobster populations from overfishing. Laws regulate the size of lobsters taken, which increases the number of females reaching sexual maturity and reproducing before being harvested. Other regulations include limiting the number of traps set, limits on lobstering licenses, and times of the year when lobsters are harvested. Another volunteer program implemented is cutting a "V" notch in the tail when a female carrying eggs is trapped. She is returned to the sea and if caught again is not supposed to be harvested since she is a known egg producer.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: no special status
Humans are the main predators. Cod, flounder, sculpins, ells, rock gunnels, crabs and seals also eat lobsters.
Homarus americanus is the largest species of lobster and can reach a length of up to 1.1 m and a weight of 20 kg. However, the size of a lobster which is commonly caught is approximately 25 cm in length and weighs about 0.5 kg.
A lobster's body is divided into twenty-one segments: six segments from the head region, eight segments compose the thorax (mid-section), and seven segments make up the abdomen (often called the tail). Commonly thought of as being red, the body is really blackish-green or brownish-green. The red color results when a lobster is boiled and is a result of pigments in the shell breaking down.
The eyes are on the first segment of the head and are stalked. They can only detect motion in dim light. The second segment of the head has anntenules with delicate hairs that have more than 400 types of chemoreceptors. The lobsters can detect other species, potential mates, prey and predators with the receptors.
Being in the Order Decapoda (meaning "ten feet"), the lobster has ten legs. Five pairs of jointed legs extend from the thorax region. The first pair of these legs extends towards the head and has claws (chela) on the end. One claw is usually larger than the other and has thick teeth which are used to crush objects. The other claw usually is smaller and has sharp teeth used for cutting.
Lobsters go through exceptional growth during their lifetime. When they first hatch, a lobster weighs less than one tenth of a gram. By the time they are full adults, they can reach a weight of up to 10 kilograms. This growth is an increase of 100,000 times. Lobsters achieve this growth by going through periods called molts. When a lobster is ready to molt, its body absorbs the mineral salts that had hardened its shell, drawing the salts further into its skin. When the shell softens, the lobster is able to break it and slide out. The lobster takes in more water and thus swells in size. The new shell is already covering its body but takes a few days to harden. During this period the lobster stays in seclusion to avoid predators. Each time a lobster molts its body can grow 10-15% in size. Newly hatched lobsters molt for the first time within the first week, and three more times within the first month.
Range mass: .0001 to 20 kg.
Range length: 1.1 (high) m.
Other Physical Features: ectothermic ; heterothermic ; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike
The American Lobster lives on the bottom of the ocean. They can be found in sandy and muddy areas, but prefer rocky bottoms with more places to hide. Young lobsters seem to prefer settling in areas with cobble. The lobster spends most of the day inside its burrow and will only leave it if food is nearby. At night it wanders the ocean floor, and may venture into the intertidal zone when tides are high. If a predator approaches, it quickly retreats back into the safe cover of its burrow.
Range depth: 365 (high) m.
Habitat Regions: temperate ; saltwater or marine
Aquatic Biomes: benthic ; coastal
Other Habitat Features: intertidal or littoral
Homarus americanus, the American lobster, is found along the Atlantic coast of North America in the region from Labrador, Canada to North Carolina, United States. They are most prevalent along the New England coast. The American lobster is found in shallow waters but is more abundant in deeper waters and can live as far deep as 365 m.
Biogeographic Regions: atlantic ocean (Native )
Three stomachs make up the digestive system, which is within the cephalothorax (the head and thorax). The first stomach (forgut) grinds food into small particles with grinding teeth. The second stomach (midgut) has glands to digest particles. The glands are the green portion of the lobster eaten by some humans (called the "tomalley"). The third stomach (hindgut) receives non-absorbed particles which are passed to the retum and anus.
Homarus americanus does the majority of its eating at night. It is usually a scavenger, feeding on dead animals, but is also capable of capturing its own prey. The lobster's diet consists mostly of clams, crabs, snails, small fish, algae and other plants called eelgrass. Since lobsters sometimes eat their own molted shell they were thought to be cannabalistic, but this has never been recorded in the wild. However, they will eat other lobsters when in captivity.
Animal Foods: fish; carrion ; mollusks; aquatic crustaceans
Plant Foods: algae; macroalgae
Primary Diet: carnivore (Piscivore , Eats non-insect arthropods, Molluscivore , Scavenger ); omnivore
The American Lobster is commercially valuable as food. Its white meat is considered a delicacy. The meat is found in the claws, legs, and its large abdominal muscle commonly called the tail.
Positive Impacts: food
There are no negative consequences for humans by the lobster.
Communication Channels: tactile ; chemical
Other Communication Modes: pheromones
Perception Channels: chemical
Lobsters have not been raised on a commercial basis because the cost to get them to marketable size is too high.
A female is ready to mate at about 5 years of age. Mating must occur within 48 hours after the female molts, and the process usually lasts about a minute. The female will spawn her eggs between one month and two years after mating, at which time they become fertilized by sperm that has been stored. The number of eggs the female spawns is dependent on body size, where an 18 cm lobster will lay about 3,000 eggs and a 45 cm lobster will lay around 75,000 eggs. The female will then carry the eggs underneath her tail for about 10 to 11 months until they hatch. Only about 1/10 of 1 per cent of the young survive after four weeks, mainly due to predation. The young will move about the water column for about 12 days, then move to the bottom.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 5 years.
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous ; sperm-storing
Parental Investment: female parental care
El llamàntol americà, Homarus americanus, és una espècie de llamàntol que es troba a les costes de l'oceà Atlàntic d'Amèrica del Nord. En ser més abundant que el llamàntol europeu (Homarus gammarus) és més econòmic i és l'espècie de llamàntol més consumida també a Europa. Prospera en aigües fredes i superficials que tinguin moltes roques i lloc per amagar-se dels seus depredadors, com per exemple el bacallà. És d'hàbits nocturns. S'alimenta de peixos, petits crustacis i mol·luscs.
La seva distribució és tan al sud com Carolina del Nord, però s'associa més amb les aigües més fredes del Canadà, Terranova i Labrador, Maine, Massachusetts, Rhode Island i Nou Hampshire.[1] Normalment fan de 2 a 61 cm de llargada (fins a un màxim d'1 metre) i un pes de 0,5 a 4 kg (amb un màxim de 20 kg o més) essent el crustaci marí més pesant del món. .[2] El seu color és vermellós diferenciant-se del color negre blavós de l'espècie europea.
El llamàntol americà, Homarus americanus, és una espècie de llamàntol que es troba a les costes de l'oceà Atlàntic d'Amèrica del Nord. En ser més abundant que el llamàntol europeu (Homarus gammarus) és més econòmic i és l'espècie de llamàntol més consumida també a Europa. Prospera en aigües fredes i superficials que tinguin moltes roques i lloc per amagar-se dels seus depredadors, com per exemple el bacallà. És d'hàbits nocturns. S'alimenta de peixos, petits crustacis i mol·luscs.
La seva distribució és tan al sud com Carolina del Nord, però s'associa més amb les aigües més fredes del Canadà, Terranova i Labrador, Maine, Massachusetts, Rhode Island i Nou Hampshire. Normalment fan de 2 a 61 cm de llargada (fins a un màxim d'1 metre) i un pes de 0,5 a 4 kg (amb un màxim de 20 kg o més) essent el crustaci marí més pesant del món. . El seu color és vermellós diferenciant-se del color negre blavós de l'espècie europea.
Der Amerikanische Hummer (Homarus americanus), auch Nordhummer oder Maine-Hummer genannt, ist eine Art der Zehnfußkrebse aus der Familie der Hummerartigen (Nephropidae).
Amerikanische Hummer erreichen gewöhnlich Körperlängen von 25 bis 64 Zentimeter und ein Gewicht von 1 bis 6 Kilogramm.[1] Da das Wachstum nicht kulminiert, sondern sich mit zunehmendem Alter verlangsamt und außerdem von der Temperatur abhängig ist, können Hummer bei günstigen Bedingungen jedoch noch wesentlich größer und schwerer werden. Der wohl schwerste jemals gefangene amerikanische Hummer wog 20,1 Kilogramm.[2]
Das Wachstum erfolgt über regelmäßige Häutungen. Hierfür legt sich ein Hummer in seiner Höhle auf die Seite, verkrümmt sich in eine V-Form und verkleinert seine Extremitäten durch Flüssigkeitsentzug.[3] Nachdem die alte Außenhülle, die Exuvie, abgestoßen wurde, ist ein Hummer zunächst bewegungsunfähig und somit wehrlos. Innerhalb mehrerer Stunden schwillt der Hummer auf seine neue Größe an und die Schale beginnt sich zu verhärten. Die Größenzunahme je Häutung liegt zwischen 10 und 20 %.[4]
Die Färbung Amerikanischer Hummer reicht von oliven-grünen bis grün-schwarzen Farbtönen mit meist schwarzen Sprenkeln; auch gänzlich gelbe oder blaue Hummer können vorkommen, sind aber wie albinotische Individuen äußerst selten und beruhen auf Genmutationen.[5][6] Die Farbe wird im Wesentlichen beeinflusst von der Färbung der Elterntiere, der Ernährung und der Sonnenlichtexposition, die Tarnfarben (Somatolyse) bedingen kann.[3]
Wie bei allen Zehnfußkrebsen besteht auch der Körper des Amerikanischen Hummers aus den jeweils segmentierten Tagmata Cephalothorax und Abdomen. Ersteres ist bedeckt von einem Carapax, der vorne in einem spitzen Rostrum endet. Jeweils seitlich des Rostrums befindet sich ein gestieltes Facettenauge, das aus circa 14.000 Ommatidien bestehen.[3] Hummer besitzen zwei Arten von Antennen-Paaren. Das längere, gertenartige Paar ist das Tastsinnesorgan, das kürzere ist zweigliedrig und dient dem Geruchssinn.[7]
Die ersten drei der fünf Beinpaare der Schreitbeine (Pereiopoden) an den Thoraxsegmenten besitzen von Propodus und Dactylus gebildete Scheren (Chelae).[8] Das vorderste Scherenpaar ist dabei um ein Vielfaches größer und kräftiger. Die als Knackschere bezeichnete Chela ist größer, die mit Dornen versehene Greifschere schmaler.
Das bewegliche Abdomen besteht aus sechs Segmenten und endet mit dem Telson, welcher zusammen mit den Uropoden den fächerartigen Schwanz bildet.[7]
Als Unterscheidungsmerkmal der Geschlechter kann das erste Paar der Schwimmbeine (Pleopoden) herangezogen werden. Diese sind bei Männchen verhärtet, bei Weibchen hingegen weich und biegsam.[3] Im Vergleich sind adulte Männchen etwas größer und haben proportional zur Körpergröße längere Scheren als gleichaltrige Weibchen.[4]
Der Amerikanische Hummer ist an der nordamerikanischen Atlantikküste heimisch. Das Verbreitungsgebiet reicht von den Küstengebieten der kanadischen Provinz Labrador etwa bei der Insel Belle Isle im Norden bis zum Cape Hatteras des US-Bundesstaates North Carolina im Süden.[9] Die Art ist jedoch südlich von Delaware wesentlich seltener als weiter nördlich, etwa in Maine.[5][10]
Von Menschen eingebürgert kommt diese Hummerart seit 1999 als Neozoon an der norwegischen, schwedischen und dänischen Atlantik- bzw. Nordseeküste vor.[9]
Die Paarbildung findet im Sommer bis Herbst statt. Hierfür legen die Männchen eine Paarungshöhle an und werben so um ein Weibchen. Diese entscheiden sich bereits ein paar Tage vor der eigentlichen Begattung für einen Partner und senden ein Pheromon aus, das die Männchen weniger aggressiv werden lässt.[3] Die Begattung erfolgt meist kurz nach einer Häutung des Weibchens und kann ein bis mehrere Tage andauern. Nach der Begattung beschützt das Männchen das Weibchen für einige Zeit. Die Spermapakete (Spermatophoren) können von Weibchen in der Samentasche für mehrere Monate bis Jahre aufbewahrt werden.[4]
Die Befruchtung der Eier erfolgt extern und kann bis zu 15 Monate nach der Begattung erfolgen. Die Weibchen laichen, wobei die Eier aus dem Oviductus an dem Samenbehältnis vorbeigeführt werden. Die so befruchteten Eier werden auf der Unterseite des Abdomens an den Schwimmbeinen befestigt. In Abhängigkeit von Größe und Alter des Weibchens kann die Zahl der Eier bis zu 60.000 erreichen. Zwischen 15 und 50 % der Eier schlüpfen nicht, verursacht durch Krankheit, Parasiten oder Prädatoren und auch durch Fischer, die Eier tragende Weibchen wieder zurück ins Meer werfen müssen.[7] Während der Bebrütung nimmt das Volumen eines Eies zu.[4]
Nach neun- bis elf-monatiger Bebrütung schlüpfen die nur wenige Millimeter großen Larven. Diese leben zunächst als Plankton knapp unter der Meeresoberfläche und häuten sich innerhalb von 3 bis 12 Wochen, abhängig von der Temperatur, viermal. Die vierte Häutung ist eine Metamorphose, da vorher sowohl die großen Chelae als auch bis zur dritten Häutung die Uropoden fehlen.[7] Die nun als Postlarve bezeichneten Hummer sind etwa 14 Millimeter groß, suchen sich eine geschützte Stellen am Meeresboden und bleiben von nun an Benthont. Mit dem Wechsel des Habitates geht auch ein Wechsel der Ernährung einher.[4]
Juvenile Hummer verlassen nur äußerst selten ihre Höhle bzw. Unterschlupf, erst bei einer Carapax-Länge von etwa 25 bis 40 Millimetern werden sie agiler.[7] Geschlechtsreif sind Amerikanische Hummer bei einer Carapax-Länge von rund 60 Millimetern. Das Alter der Geschlechtsreife ist variabel, da vor allem abhängig von der Temperatur, die die Häutungsrate bestimmt.[4] Für gewöhnlich sind Amerikanische Hummer etwa vier Jahre nach dem Schlupf geschlechtsreif.[9] Nur etwa eine von 10.000 geschlüpften Larven erreicht die Adoleszenz.[7]
In den sublitoralen Bereichen der Küste lebt die Art in Tiefen zwischen 0 und 480 Meter, ist aber üblicherweise zwischen 4 und 50 Meter anzutreffen.[11][12] Maximal möglich scheinen auch Tiefen von bis zu 700 Meter.[4] Dabei ist er aber immer angewiesen auf Verstecke wie Höhlen oder Felsspalten, weshalb die Habitate geprägt sind von felsigem oder aus härterem Schlamm bestehenden Meeresgrund.[12] Die Temperatur in den genannten Tiefen kann von 2 °C bis 20 °C reichen; die Salinität liegt bei über 25 psu, wobei auch niedrige Salzgehalte kurzzeitig überlebt werden können.[9]
Amerikanische Hummer sind vorwiegend nachtaktive Einzelgänger.[4] Adulte Tiere verbringen die Sommermonate eher in Küstennähe bei geringeren Tiefen, weil dort das Wasser wärmer ist. Im Winter ziehen sie sich in tiefere Bereiche zurück, da die Wasserturbulenz dort geringer ist.[7] Abgesehen von dieser jährlichen Wanderung sind Hummer relativ ortstreu bzw. migrieren nur im geringen Maße.[12]
In den Larvenstadien ernähren sich Amerikanische Hummer omnivor. So fressen sie neben Phytoplankton in Form von Dinoflagellaten, Algen oder Kieselalgen auch Vertreter des Zooplankton, etwa Wasserflöhe oder Ruderfußkrebse.[7] Adulte Hummer ernähren sich von Krabben, Schalentieren wie Muscheln, z. B. der Jakobsmuschel, von Seesternen, Seeigeln, Nematoden, Vielborstern sowie Schnecken. Die Beutetiere können durchaus auch als Aas gefressen werden, vor allem von noch sehr jungen Hummern; sehr selten ist auch das Fressen von Algen oder anderer Wasserpflanzen. Sobald Amerikanische Hummer Beute gefangen haben, ziehen sie sich mit ihr in ihre Höhle zurück und fressen sie dort.[7] Kannibalismus scheint selten bei Amerikanischen Hummern in der Natur. Hingegen kann Kannibalismus durchaus in überfüllten Aquarien oder Haltebecken vorkommen, wo bevorzugt frisch gehäutete, also noch weiche und somit wehrlose Artgenossen, gefressen werden können.[3]
Amerikanische Hummer sind vor allem als Larve im Plankton Nahrung mehrerer Prädatoren. Zu nennen sind vor allem Kabeljau, Flunder, Groppe, Katfisch, Zoarces americanus, Amerikanischer Seeteufel und Katzenhai. Für ausgewachsene Hummer ist der Mensch der mit Abstand wichtigste Prädator.[7]
Amerikanische Hummer besitzen die Fähigkeit der Autotomie und der Selbst-Amputation von Gliedmaßen, um bei Gefahr zu flüchten, oder dem Zugriff eines Prädators zu entkommen. Das Abtrennen von einer Schere oder anderen Extremitäten kann auch vorkommen, wenn es dem Hummer nicht vollständig gelingt, die Exuvie abzustoßen.[3] So entfernte Gliedmaßen werden bei der folgenden Häutung regeneriert, erscheinen aber zunächst kleiner als üblich. Mit weiteren Häutungen erreichen sie aber wieder die normale Größe.[3]
Wenn Amerikanische Hummer berührt, erschreckt oder bedroht werden, geben sie akustische Signale in Form von Brummen ab. Die mittlere Frequenz des bis zu 1 Sekunde dauernden Brummens liegt bei 183 Hz. Der Sinn dieses Signals ist unklar.[13]
Amerikanische Hummer können von einigen Pathogenen oder Parasiten befallen werden, die beiden wichtigsten sind wohl Gaffkaemia und die Schalenkrankheit.[4]
Die durch das Bakterium Aerococcus viridians verursachte Gaffkaemia ist seit 1947 bekannt.[14] Das Bakterium ist eine nicht freibewegliche, verkapselte, grampositive Tetrakokke.[15] Die Infektion erfolgt über Wunden oder Kleinstlöcher der Schale und bereits sehr wenige Erreger können die Krankheit auslösen. Befallen werden vor allem Hepatopankreas, das Herz und anschließend auch die Hämolymphe, wo sich das Bakterium schnell vermehrt. Infizierte Hummer magern ab und werden lethargisch, außerdem kann sich der Schwanz orange bis pink verfärben. In Abhängigkeit von der Temperatur kann bereits nach zwei Tagen der Tod eintreten.[14] Zwar ist diese Krankheit vor allem in Aquarien bzw. Halteeinrichtungen beobachtet worden, doch wurde sie auch im natürlichen Lebensraum beschrieben. Die Prävalenz von Gaffkaemia in der Natur liegt bei wenigen Prozent, wobei aber angenommen werden muss, dass diese unterschätzt wird, weil lethargische und abgemagerte Hummer weit weniger in Hummerfallen gehen als gesunde. Neben Hygienemaßnahmen und der Erforschung von Antibiotikaeinsatz für Hummerhaltebecken gibt es einen Impfstoff gegen Gaffkaemia. Dieser ist wohl der erste Impfstoff, der jemals für marine Invertebraten entwickelt wurde.[15]
Seit den 1930ern ist eine von verschiedenen Bakterien verursachte Schalenkrankheit bekannt, isoliert wurden verschiedene Vibrio-Arten, darunter V. vulnificus, V. parahaemolyticus und V. alginolyticus sowie Shewanella spp. und Aeromonas hydrophilia.[14] Die Bakterien dringen über Poren oder die angerauhte Epicuticula in die Schale des Carapax, des Abdomens und auch der Beine ein und verursachen zunächst kleinere Dellen bzw. Vertiefungen. Im weiteren Verlauf können diese Befallsstellen zu dunklen Flecken auswachsen und die Schale abgebaut werden. Da nur das Exoskelett und keine inneren Organe befallen werden, kann sich ein Hummer durch Häutung temporär dieser Krankheit entledigen. Die Prävalenz der Schalenkrankheit ist deshalb abhängig von der Jahreszeit sowie Geschlecht und Alter des Hummers. Sie ist höher im Mai und Juni, bei Weibchen und alten Tieren. Im weit fortgeschrittenen Stadien der Krankheit können die Befallsstellen die Häutung so weit behindern, dass es dem Hummer nicht mehr gelingt die alte Schale abzustreifen und er deshalb stirbt.[16] Es wird geschätzt, dass etwa 30 % der Hummer an der Küste Südenglands und Long Island von den Bakterien befallen sind. Bisher ist nicht vollkommen klar, welche Kombinationen von Pathogenen, Umweltfaktoren und Disposition des Hummers die Krankheit auslösen; eine Übertragung der Krankheit von Hummer zu Hummer scheint ausgeschlossen.[14]
Thomas Say beschrieb den Amerikanischen Hummer anhand eines in Long Branch, New Jersey gefangenen Exemplars als Astacus marinus. Da dieser Name schon existierte, lieferte erst Henri Milne Edwards im Jahr 1837 in der „Histoire naturelle des Crustacés“ 2: S. 334 eine gültige Erstbeschreibung anhand Says Aufzeichnungen. Synonyme der Art sind Astacus marinus (Fabricius, 1775) Say, 1817; Astacos americanus Stebbing, 1893 und Homarus mainensis Berrill, 1956.[1]
Die Gattung Homarus umfasst neben dem Amerikanischen Hummer noch den Europäischen Hummer (Homarus gammarus L. 1758). Zwar lassen sich die beiden Arten durch einen fehlenden Stachel am Rostrum des Carapax beim Europäischen Hummer unterscheiden, doch ist eine sichere Differenzierung nur mittels einer genetischen Untersuchung möglich.[17]
Amerikanischer und Europäischer Hummer können Hybride zeugen.[9] Dies geschah bereits in Natur, da ein Hybrideier tragendes Weibchen des Amerikanischen Hummers 2009 vor Norwegen gefangen werden konnte. Ob diese Hybride ihrerseits fertil sind, ist Gegenstand der Forschung.[18]
Bereits seit 1605 wird der Amerikanische Hummer befischt. Wahrscheinlich schon früher nutzten die Ureinwohner Nordamerikas Hummer als Düngemittel ihrer Felder oder als Köder beim Fischen.[5] Zur Kolonialzeit war Hummer weniger eine Delikatesse, sondern „poverty food“, das Gefängnisinsassen oder Armen vorgesetzt wurde. Gefangen wurde dieser vorwiegend per Hand an der Küstenlinie. Als Nahrungsmittel war Hummer zunächst nur direkt an der Ostküste Nordamerikas verbreitet. Erst mit der Konservenherstellung um 1840 verbreitete es sich auch in küstenferneren Regionen. Seit etwa 1875 dominiert der Handel mit lebenden Hummern.[5]
Im Jahr 2009 wurden insgesamt 100.000 Tonnen amerikanischer Hummer angelandet.[12] In den 1980ern lag die Menge bei rund 40.000 Tonnen und steigerte sich auf 75.000 Tonnen in den 1990er Jahren. Bis 2006 stagnierte der jährliche Fang bei 80.000 Tonnen.[12] Alleine an der Küste des US-Bundesstaates Maine wurden 2009 rund 36.000 Tonnen Hummer angelandet, diese entsprachen einen Wert von fast 240 Millionen Dollar.[5] Befischt wird der amerikanische Hummer meist mit Hummerfallen, im geringen Maßen auch als Beifang in Schleppnetzen von Trawlern.[12]
Trotz dieser Befischung ist die Population des amerikanischen Hummers stabil und relativ robust. In der Roten Liste der IUCN wird er deshalb als nicht gefährdet (Least concern) geführt.[11]
Um der Überfischung entgegenzuwirken, müssen beim Hummerfang eine Reihe von Regeln beachtet werden. Neben der Begrenzung der Vergabe von Lizenzen und der Fischsaison dürfen gefangene Hummer eine gewisse Carapax-Länge nicht unterschreiten. In den Regionen Kanadas liegt diese Untergrenze zwischen 71 und 84 Millimeter.[7] Der US-Bundesstaat Maine erlaubt nur die Befischung von Hummern mit Carapax-Längen zwischen 81 und 127 Millimeter (3,25 und 5 inches).[5] Eier tragende Weibchen sind generell geschützt und dürfen nicht gefangen und angelandet werden.
In Norwegen wird Kopfgeld für jeden gefangenen Amerikanischen Hummer gezahlt, weil er als Neozoon durchaus in der Lage scheint, den Europäischen Hummer aus seinem natürlichen Verbreitungsgebiet zu verdrängen, bzw. die lokal kleinen Bestände des Europäischen Hummers in der Nordsee als neuer Konkurrent um die gleichen Habitate und Nahrung zu gefährden.[9]
Der Amerikanische Hummer (Homarus americanus), auch Nordhummer oder Maine-Hummer genannt, ist eine Art der Zehnfußkrebse aus der Familie der Hummerartigen (Nephropidae).
The American lobster (Homarus americanus) is a species of lobster found on the Atlantic coast of North America, chiefly from Labrador to New Jersey. It is also known as Atlantic lobster, Canadian lobster, true lobster, northern lobster, Canadian Reds,[3] or Maine lobster.[4][5] It can reach a body length of 64 cm (25 in), and a mass of over 20 kilograms (44 lb), making it not only the heaviest crustacean in the world, but also the heaviest of all living arthropod species. Its closest relative is the European lobster Homarus gammarus, which can be distinguished by its coloration and the lack of spines on the underside of the rostrum. American lobsters are usually bluish green to brown with red spines, but several color variations have been observed.
Homarus americanus is distributed along the Atlantic coast of North America, from Labrador in the north to Cape Hatteras, North Carolina, in the south.[6] South of New Jersey, the species is uncommon, and landings in Delaware, Maryland, Virginia and North Carolina usually make up less than 0.1% of all landings.[7] A fossil claw assigned to Homarus americanus was found at Nantucket, dating from the Pleistocene.[8][9] In 2013, an American lobster was caught at the Farallon Islands off the coast of California.[10] It has been introduced to Norway and potentially Iceland.
Homarus americanus commonly reaches 200–610 millimetres (8–24 in) long and weighs 0.45–4.08 kilograms (1–9 lb) in weight, but has been known to weigh as much as 20 kg (44 lb), making this the heaviest crustacean in the world.[11] Together with Sagmariasus verreauxi, it is also the longest decapod crustacean in the world;[2] an average adult is about 230 mm (9 in) long and weighs 680 to 910 g (1.5 to 2 lb). The longest American lobsters have a body (excluding claws) 64 cm (25 in) long.[2] According to Guinness World Records, the heaviest crustacean ever recorded was an American lobster caught off Nova Scotia, Canada, weighing 20.1 kg (44.4 lb).[11][12]
The closest relative of H. americanus is the European lobster, Homarus gammarus. The two species are very similar, and can be crossed artificially, although hybrids are unlikely to occur in the wild since their ranges do not overlap.[13] The two species can be distinguished by several characteristics:[14]
The antennae measure about 51 mm (2 in) long and split into Y-shaped structures with pointed tips. Each tip exhibits a dense zone of hair tufts staggered in a zigzag arrangement. These hairs are covered with multiple nerve cells that can detect odors. Larger, thicker hairs found along the edges control the flow of water, containing odor molecules, to the inner sensory hairs.[15] The shorter antennules provide a further sense of smell. By having a pair of olfactory organs, a lobster can locate the direction a smell comes from, much the same way humans can hear the direction a sound comes from. In addition to sensing smells, the antennules can judge water speed to improve direction finding.
Lobsters have two urinary bladders, located on either side of the head. Lobsters use scents to communicate what and where they are, and those scents are in the urine. They project long plumes of urine 1–2 meters (3 ft 3 in – 6 ft 7 in) in front of them, and do so when they detect a rival or a potential mate in the area.[16]
The first pair of pereiopods (legs) is armed with a large, asymmetric pair of claws.[2] The larger one is the "crusher", and has rounded nodules used for crushing prey; the other is the "cutter" or "gripper", which has sharp inner edges and is used for holding or tearing the prey.[14] Whether the crusher claw is on the left side or right side of its body determines whether a lobster is left or right handed.[17]
The normal coloration of Homarus americanus is bluish green to brown with red spines due to a mixture of yellow, blue, and red pigments that occur naturally in the shell.[18][6] On rare occasions these colors are distorted due to genetic mutations or conditions creating a spectacle for those who catch them. In 2012 it was reported that there has been an increase in these "rare" catches due to unclear reasons. Social media influence making reporting and sharing more accessible to a drop in predator populations have been suggested as possible reasons.[19] The lobsters mentioned below thus usually receive media coverage due to their rarity and eye appeal.[20]
Mating only takes place shortly after the female has molted and her exoskeleton is still soft.[39] The female releases a pheromone which causes the males to become less aggressive and to begin courtship, which involves a courtship dance with claws closed. Eventually, the male inserts spermatophores (sperm packets) into the female's seminal receptacle using his first pleopods; the female may store the sperm for up to 15 months.[39]
The female releases eggs through her oviducts, and they pass the seminal receptacle and are fertilized by the stored sperm. They are then attached to the female's pleopods (swimmerets) using an adhesive, where they are cared for until they are ready to hatch.[39] The female cleans the eggs regularly and fans them with water to keep them oxygenated.[40] The large telolecithal[41] eggs may resemble the segments of a raspberry, and a female carrying eggs is said to be "in berry".[39] Since this period lasts 10–11 months, berried females can be found at any time of year.[2] In the waters off New England, the eggs are typically laid in July or August, and hatch the following May or June.[41] The developing embryo passes through several molts within the egg, before hatching as a metanauplius larva. When the eggs hatch, the female releases them by waving her tail in the water, setting batches of larvae free.[40]
The metanauplius of H. americanus is 8.5 mm (1⁄3 in) long, transparent, with large eyes and a long spine projecting from its head. It quickly molts, and the next three stages are similar, but larger. These molts take 10–20 days, during which the planktonic larvae are vulnerable to predation; only 1 in 1,000 is thought to survive to the juvenile stage.[39] To reach the fourth stage – the post-larva – the larva undergoes metamorphosis, and subsequently shows a much greater resemblance to the adult lobster,[41] is around 13 mm (1⁄2 in) long,[39] and swims with its pleopods.[41] At this stage, the lobster's claws are still relatively small so they rely primarily on tail-flip escapes if threatened.[42]
After the next molt, the lobster sinks to the ocean floor and adopts a benthic lifestyle.[40] It molts more and more infrequently, from an initial rate of ten times per year to once every few years. After one year it is around 25–38 mm (1–1.5 in) long, and after six years it may weigh 0.45 kilograms (1 lb).[39] By the time it reaches the minimum landing size, an individual may have molted 25–27 times, and thereafter each molt may signal a 40%–50% increase in weight, and a 14% increase in carapace length.[40] If threatened, adult lobsters will generally choose to fight unless they have lost their claws.[42]
The American lobster thrives in cold, shallow waters where there are many rocks and other places to hide from predators. It typically lives at a depth of 4–50 m (13–164 ft), but can be found up to 480 m (1,570 ft) below the surface.[2]
The natural diet of H. americanus is relatively consistent across different habitats. It is dominated by mollusks (especially mussels, clams and snails), echinoderms and polychaetes, although a wide range of other prey items may be eaten, including other crustaceans (such as crabs), brittle stars, cnidarians and small fish.[43][44] It will also feed on dead animals, as well as algae and other plants called eelgrass.[45] Since lobsters sometimes eat their own molted shell, they were thought to be cannabalistic, but this has never been recorded in the wild.[46] Lobsters in Maine have been shown to gain 35–55% of their calories from herring, which is used as bait for lobster traps.[47] Only 6% of lobsters entering lobster traps to feed are caught.
Gaffkaemia or red-tail is an extremely virulent infectious disease of lobsters caused by the bacterium Aerococcus viridans.[48] It only requires a few bacterial cells to cause death of otherwise healthy lobsters. The "red tail" common name refers to a dark orange discoloration of the ventral abdomen of affected lobsters. This is, in fact, the hemolymph or blood seen through the thin ventral arthrodial membranes. The red discoloration comes from astaxanthin, a carotenoid pigment exported to the blood during times of stress. The same sign is also seen in other diseases of lobsters and appears to be a nonspecific stress response, possibly relating to the antioxidant and immunostimulatory properties of the astaxanthin molecule.
Epizootic shell disease is a bacterial infection which causes black lesions on the lobsters' dorsal carapaces, reducing their saleability and sometimes killing the lobsters.[49]
Limp lobster disease caused by systemic infection by the bacterium Vibrio fluvialis (or similar species) causes lobsters to become lethargic and die.[48][50]
Paramoebiasis is an infectious disease of lobsters caused by infection with the sarcomastigophoran (amoeba) Neoparamoeba pemaquidensis. This organism also causes amoebic gill disease in farmed Atlantic salmon, Salmo salar. Infection occurs throughout the tissues, causing granuloma-like lesions, especially within the ventral nerve cord, the interstices of the hepatopancreas and the antennal gland. Paramoebiasis is strongly suspected to play a prominent role in the rapid die-off of American lobsters in Long Island Sound that occurred in the summer of 1999.[48]
Excretory calcinosis in American lobsters in Long Island Sound was described in 2002. The disease causes mineralized calculi to form in the antennal glands and gills. These cause a loss of surface area around the gills, and the lobster eventually asphyxiates. Several reasons have been proposed for the cause of a recent outbreak of the disease. The most generally attributed factor is an increased duration of warmer temperatures in the bottom of the Long Island Sound.[51][52]
Plastic pollution is harmful for American lobsters. Consumption of microplastic particles may be deadly to early-stage larvae. For later stage larvae, oxygen consumption rate decreases with high level of microplastic fibers.[53]
The American lobster was first described by Thomas Say in 1817, with a type locality of "Long-branch, part of the coast of New Jersey".[2] The name Say chose – "Astacus marinus" – was invalid as a junior homonym of Astacus marinus Fabricius, 1775, which is in turn a junior synonym of Homarus gammarus.[2] The American lobster was given its current scientific name of Homarus americanus by Henri Milne-Edwards in his 1837 work Histoire naturelle des Crustacés ("Natural History of the Crustacea").[2] The common name preferred by the Food and Agriculture Organization is "American lobster", but the species is also known locally as the "northern lobster", "Maine lobster" or simply "lobster".[2]
American lobsters are a popular food.[54] They are commonly boiled or steamed. Hard-shells (lobsters that are several months past their last molt) can survive out of water for up to four or five days if kept refrigerated.[55] Soft-shells (lobsters that have only recently molted) do not survive more than a few hours out of water. Lobsters are usually cooked alive,[56] which may be illegal in certain areas[57] and which some people consider inhumane.[58][59]
One common way of serving lobster 'tail' (actually the abdomen) is with beef, known as surf and turf.[60] Lobsters have a greenish or brownish organ called the tomalley, which, like the liver and pancreas in a human, filters out toxins from the body.[61] Some diners consider it a delicacy, but others avoid it because they consider it a toxin source; dislike eating innards; or are put off by its texture and appearance, that of a grainy greenish paste.
A set of nutcrackers and a long, thin tool for pulling meat from inaccessible areas are suggested as basics, although more experienced diners can eat the animal with their bare hands or a simple tool (a fork, knife or rock). Eating a lobster can get messy, and most restaurants offer a lobster bib.[62] Meat is generally contained in the larger claws and tails, and stays warm quite a while after being served. There is some meat in the legs and in the arms that connect the large claws to the body. There is also some small amount of meat just below the carapace around the thorax and in the smaller legs.
Most lobsters come from the northeastern coast of North America, with the Atlantic Provinces of Canada and the U.S. state of Maine being the largest producers. They are caught primarily using lobster traps, although lobsters are also harvested as bycatch by bottom trawlers, fishermen using gillnets, and by scuba divers in some areas. Maine prohibits scuba divers from catching lobsters; violations are punishable by fines of up to $1000. Maine also prohibits the landing of lobsters caught by bottom trawlers and other "mobile gear".[63][64] Massachusetts offers scuba divers lobster licenses for a fee, and they are only available to state residents. Rhode Island also requires divers to acquire a permit.
Lobster traps are rectangular cages made of vinyl-coated galvanized steel mesh or wood, with woven mesh entrances. These are baited and lowered to the sea floor. They allow a lobster to enter, but make it difficult for the larger specimens to turn around and exit. This allows the creatures to be captured alive. The traps, sometimes referred to as "pots", have a buoy floating on the surface, and lobstermen check their traps between one and seven days after setting them. The inefficiency of the trapping system has inadvertently prevented the lobster population from being overfished. Lobsters can easily escape the trap, and will defend the trap against other lobsters because it is a source of food. An estimated 10% of lobsters that encounter a trap enter, and of those that enter 6% will be caught.[65]
In the United States, the lobster industry is regulated. Every lobster fisher is required to use a lobster gauge to measure the distance from the lobster's eye socket to the end of its carapace: if the lobster is less than 3.25 inches (83 mm) long, it is too young to be sold and must be released back to the sea. There is also a legal maximum size of 5 in (130 mm) in Maine, meant to ensure the survival of a healthy breeding stock of adult males, but in parts of some states, such as Massachusetts, there is none. Also, traps must contain an escape hole or "vent", which allows juvenile lobsters and bycatch species to escape. The law in Maine and other states dictates a second large escape hole or "ghost panel" must be installed. This hole is held shut through use of degradable clips made of ferrous metal. Should the trap become lost, the trap eventually opens, allowing the catch to escape.[66]
To protect known breeding females, lobsters caught carrying eggs are to be notched on a tail flipper (second from the right, if the lobster is right-side up and the tail is fully extended). Following this, the female cannot be kept or sold, and is commonly referred to as a "punch-tail" or as "v-notched". This notch remains for two molts of the lobster exoskeleton, providing harvest protection and continued breeding availability for up to five years.[67]
In Canada, the Department of Fisheries and Oceans is responsible for the governance of fisheries under the authority of the Fisheries Act.[68] The governance structure also includes various other acts, regulations, orders and policies.[69] American Lobster is fished in Canada by lobster licence holders hailing from ports located in provinces on Canada's east coast.[70] Lobster is Canada's most valuable seafood export, worth over CAD$2 billion in 2016.[71]
American lobster tends to have a stable stock in colder northern waters, but gradually decreases in abundance moving southward. To manage lobster populations, more regulations and restrictions, geared towards achieving sustainable populations, are implemented gradually southward.[72]
Currently there is no published genome for the American lobster, although a transcriptome was published in 2016.[73]
The American lobster (Homarus americanus) is a species of lobster found on the Atlantic coast of North America, chiefly from Labrador to New Jersey. It is also known as Atlantic lobster, Canadian lobster, true lobster, northern lobster, Canadian Reds, or Maine lobster. It can reach a body length of 64 cm (25 in), and a mass of over 20 kilograms (44 lb), making it not only the heaviest crustacean in the world, but also the heaviest of all living arthropod species. Its closest relative is the European lobster Homarus gammarus, which can be distinguished by its coloration and the lack of spines on the underside of the rostrum. American lobsters are usually bluish green to brown with red spines, but several color variations have been observed.
El bogavante americano, bogavante canadiense, bogavante del norte, bogavante de Maine o de manera errónea langosta americana (Homarus americanus) es un crustáceo decápodo de la familia Nephropidae. Generalmente habitan en aguas oscuras y frías, en donde hay rocas y otros lugares que les permite ocultarse de sus depredadores.[2] Se encuentran en las costas de Estados Unidos, especialmente en Maine y en las aguas más frías de Quebec y de la costa marítima de las provincias atlánticas de Canadá, en donde crecen hasta enormes tallas.[3] Sus medidas generalmente oscilan entre los 20 y 60 cm de largo y pesan entre 0,5 y 4 kg, pero se han encontrado especímenes de más de 1 metro de largo y 16 kilos de peso.[4]
El depredador natural del bogavante es el bacalao y otros peces como el abadejo e incluso bogavantes más grandes.[5]
El bogavante muda su caparazón varias veces durante su juventud, pero solo una vez o menos al año cuando está en su madurez (cerca de los 4 años). Cuando se encuentra cercano al período de muda, comienza a crecer debajo del caparazón el reemplazante.[6]
El caparazón desechado se pone muy duro y oscuro, comenzando a cubrirse con marcas negras que lucen como rasguños. La línea central que recorre el caparazón del bogavante comienza a separarse y dividirse en dos partes, que luego caen. Las tenazas y cola deben ser quitadas desde el viejo caparazón, siendo el nuevo muy suave todavía.[6]
Mientras el nuevo caparazón es suave, durante las dos primeras semanas después de la muda, los bogavantes son muy vulnerables, tanto que no pueden moverse rápidamente para defenderse con sus pinzas. Incluso pueden ser presas para otros bogavantes, especialmente para las hembras de la especie cuando están incubando huevos, período durante el cual se ponen muy defensivas.[7]
Los huevos son pequeños y verdes, de alrededor de 1 mm de diámetro. Son transportados por la madre en el interior de la cola por un período cercano al mes, después del cual son despedidos y nacen. El número de huevos que puede llevar una hembra puede variar desde diez a más de mil, pero la tasa de supervivencia es muy baja, alrededor del 0,1%.[6][8]
El Homarus americanus habita a lo largo de la costa del Atlántico en Norteamérica, desde Labrador en el norte hasta Cabo Hatteras, Carolina del Norte, en el sur.[3] La especie es poco común al sur de Nueva Jersey, y los avistamientos en Delaware, Maryland, Virginia y Carolina del Norte normalmente son inferiores al 0.1% del total. Una quela fosilizada atribuida al Homarus americanus fue encontrada en Nantucket, que data del Pleistoceno.[9][10] En 2013 un bogavante americano fue capturada en Los Farallones cerca de la costa de California.[11]
El Homarus americanus normalmente alcanza 200-600 mm de longitud y un peso de 0.45-4.08 kg, pero se sabe que pueden llegar a pesar tanto como 20 kg, convirtiéndolo en el crustáceo más pesado del mundo.[4] Junto con el Sagmariasus verreauxi es también considerado como el decápodo más largo del mundo;[2] un adulto promedio aproximadamente mide 230mm de largo y llega a pesar entre 680 a 910 g. Los bogavantes americanos más largos tienen un cuerpo (excluyendo las quelas) de 64 cm de largo.[2] De acuerdo al Libro Guinness de los récords, el crustáceo más pesado jamás registrado fue un bogavante americano capturado cerca de Nueva Escocia, Canadá, pesando 20.1 kg.[12][13]
El pariente más cercano del H. americanus es la Bogavante europeo, Homarus gammarus. Ambas especies son muy similares, y pueden ser cruzadas artificialmente, aunque es poco probable que ocurran híbridos en la naturaleza ya que sus rangos no se superponen.[14] Ambas especies pueden distinguirse por varias características:[15]
Las antenas miden aproximadamente 51 mm de largo las cuales se dividen en forma de Y con puntas puntiagudas. Cada punta exhibe una densa zona de pelo escalonado en forma de zigzag. Esos pelos están cubiertos por varias células nerviosas que pueden detectar los olores. Los pelos más largos y gruesos que se encuentran a lo largo de los bordes controlan el flujo de agua, los cuales contienen moléculas de olor, hacia los pelos sensoriales internos.[16] Las antenas más pequeñas proveen un sentido del olfato más potente. Al tener un par de órganos olfativos, un bogavante puede localizar la dirección del olor, de la misma manera que los humanos pueden escuchar la dirección del sonido. Además de detectar olores, las antenas pueden detectar la velocidad del agua para mejorar la búsqueda de dirección.
Los bogavantes tienen dos vejigas urinarias localizadas en cada lado de la cabeza. Dichos animales usan olores para comunicar dónde están y cómo se encuentran, olores que están presentes en la orina. Pueden expulsar un largo chorro de orina de entre 1 a 2 metros en frente de ellos, de tal forma que pueden detectar un rival o un posible compañero en el área.[17]
El primer par de peréiones (piernas) se compone de un par largo y asimétrico de quelas.[2] La más larga es la que usan para "triturar" presas gracias a unos nódulos redondeados; la otra tiene bordes internos afiládos y se usa para sostener o cortar a la presa.[18]
El color normal del H. americanus es rojizo en el cuerpo y en las quelas, y verdoso en las piernas. Este color se produce mediante la mezcla de pigmentos amarillos, azules, y rojos que son formados de manera natural en el caparazón.[19][3] Pese a la rareza de los bogavantes con colores extraños, muchos de ellos son capturados. No está claro si esto es efecto de las redes sociales que facilitan la difusión de estos sucesos, o si se debe a una caída en las poblaciones de los depredadores.[20] Los bogavantes mencionados abajo suelen tener buena cobertura en los medios debido a su "rareza" y belleza. [21]
El apareamiento solo ocurre poco después de que la hembra ha mudado y su exoesqueleto aún está suave.[6] La hembra libera una feromona que hace que los machos se vuelvan menos agresivos y comiencen el cortejo, lo que implica un baile de cortejo con las quelas cerradas. Finalmente, el macho inserta espermatóforos (paquetes de esperma) en el receptáculo seminal de la hembra usando sus primeros pleópodos; la hembra puede almacenar el esperma por hasta 15 meses.[6]
La hembra libera óvulos a través de sus oviductos, y pasan el receptáculo seminal donde son fertilizados por el esperma almacenado. Luego se unen a los pleópodos de la hembrausando un adhesivo, donde se cuidan hasta que estén listos para salir del cascarón.[6] La hembra limpia los huevos regularmente y los rocía con agua para mantenerlos oxigenados.[8] Debido a que este período dura de 10 a 11 meses, se pueden encontrar hembras fertilizadas durante todo el año.[2] En las aguas de Nueva Inglaterra, los huevos se ponen generalmente en julio o agosto, y eclosionan en mayo o junio.[41] El embrión en desarrollo pasa a través de varias mudas dentro del huevo antes de eclosionar como una larva. Cuando los huevos eclosionan, la hembra los libera agitando su cola en el agua.[8]
La larva de H. americanus mide 8.5 mm de largo y es transparente. También poseen grandes ojos y una larga columna que sobresale de su cabeza. Mudan rápidamente, y las siguientes tres etapas son similares pero más grandes. Estas mudas tardan entre 10 y 20 días, durante los cuales las larvas planctónicas son vulnerables a la depredación; se cree que solo 1 de cada 1.000 sobrevive hasta la etapa juvenil.[6] Para llegar a la cuarta etapa, la larva sufre metamorfosis y, posteriormente, muestra un parecido mucho mayor con el bogavantes adulto,[41] midiendo aproximadamente 13 mm de largo,[6] y siendo capaz de nadar con sus pleópodos.[41] En esta etapa, las quelas del bogavantes todavía son relativamente pequeñas, por lo que deben huir si se ven amenazadas.[7]
Después de la siguiente muda, el bogavante se hunde en el fondo del océano y adopta un estilo de vida bentónico.[8] Las mudas ocurren con menos frecuencia, desde una tasa inicial de 10 veces al año hasta una vez cada pocos años. Después de un año estas miden entre 25 y 38 mm de longitud, y después de seis años puede pesar 0.45 kg.[6] Si se sienten amenazadas, los bogavantes adultos prefieren luchar a menos hasta que puedan perder una de sus quelas.[7]
El bogavante americano prospera en aguas frías y poco profundas donde hay muchas rocas y otros lugares para esconderse de los depredadores. Normalmente vive a 4-50 m de la superficie, pero puede ser encontrada hasta a 480 m bajo la superficie[2]
La dieta natural del H. americanus es relativamente consistente a través de diferentes hábitats. Esta se compone principalmente de moluscos (especialmente de mejillones), equinodermos y poliquetos, aunque puede comer una amplia gama de otras presas, incluyendo otros crustáceos, ofiuras y cnidarios.[42] Se ha demostrado que los bogavantes de Maine obtienen del 35 al 55% de sus calorías del arenque, que se utiliza como cebo para las trampas de bogavante.[43] Solo el 6% de los bogavantes que entran en las trampas para alimentarse son atrapados.
La Gaffkaemia es una enfermedad infecciosa extremadamente contagiosa de los bogavantes causada por la bacteria Aerococcus viridans.[44] Ésta solo requiere unas pocas células bacterianas para causar la muerte de bogavantes sanos. Los bogavantes infectadas presentan una descoloración de tono naranjo oscuro del abdomen ventral. De hecho, esta es la hemolinfa o sangre que se ve a través de las delgadas membranas artrodiales ventrales. La decoloración proviene de la astaxantina, un pigmento carotenoide que se mueve a la sangre en momentos de estrés. El mismo signo también se observa en otras enfermedades de los bogavantes y parece ser una respuesta al estrés inespecífica, posiblemente relacionada con las propiedades antioxidantes e inmunoestimuladoras de la molécula de astaxantina.
La Enfermedad Epizóotica del Caparazón es una infección bacteriana que causa lesiones negras en los caparazones dorsales de los bogavantes, lo que reduce su valor en el mercado y, en ocasiones, las mata.[45]
La Enfermedad de los brazos del bogavante es causada por una infección sistemática de la bacteria Vibrio fluvialis (o especies similares) la cual causa que el bogavante se vuelva letárgico y muera.[44][46]
La Paramoebiasis es una enfermedad infecciosa en los bogavantes causada por la infección de los sarcomastigóforos Neoparamoeba pemaquidensis. Este organismo también causa la Enfermedad branquial amebiana en los salmones atlánticos (Salmo salar) criados. La infección ocurre en todos los tejidos, causando lesiones similares a granulomas, especialmente dentro del cordón nervioso ventral, los intersticios del hepatopáncreas y la glándula antenal. Se sospecha fuertemente que la paramoebiasis desempeña un papel destacado en la rápida muerte de los bogavantes americanos en Long Island Sound que ocurrió en el verano de 1999.[44]
La Calcinosis excretora en bogavantes americanos de Long Island Sound se describió en 2002. La enfermedad hace que se formen cálculos mineralizados en las glándulas y branquias antenales. Estos causan una pérdida de superficie alrededor de las branquias, y el bogavante finalmente se asfixia. Se han propuesto varias razones para la causa de un brote reciente de la enfermedad. El factor más generalmente atribuido es una mayor duración de temperaturas cálidas en el fondo de Long Island Sound.[47][48]
El bogavante americano fue descrita por primera vez por Thomas Say en 1817 en la costa de Nueva Jersey.[2] El nombre que Say escogío, "Astacus marinus", fue invalidado como un homónimo más moderno de Astacus marinus fabricius, 1775, que a su vez es un sinónimo más moderno de Homarus gammarus.[2] El bogavante americano obtuvo su actual nombre científico , Homarus americanus, por Henri Milne-Edwards su trabajo de 1837 Histoire naturelle des Crustacés ("Historia natural de los Crustáceos").[2] El nombre común preferido por la Organización de las Naciones Unidas para la Alimentación y la Agricultura es "Bogavante americano".[2]
Los bogavantes americanos son un alimento muy popular.[49] Normalmente son hervidos o cocinados al vapor. Los de caparazón duro (aquellos cuya última muda fue hace mucho tiempo) pueden sobrevivir fuera del agua por cuatro o cinco días si se los mantiene refrigerados.[50] En cambio los de caparazón blando (aquellos cuya última muda fue hace poco) no sobreviven más que dos horas fuera del agua. Los bogavantes normalmente son cocinados vivos,[51] lo que en algunas áreas es ilegal[52] y puede ser considerado inhumano.[53][54]
Una manera común de servir la 'cola' de bogavante (el abdomen) es con carne de vacuno, conocida como "surf and turf".[55] Los bogavantes tienen un órgano verdoso o marrón llamado "tomalley", cuya función es parecida a la del hígado y del páncreas en los humanos, eliminando toxinas del cuerpo.[56]
Se sugiere usar un juego básico de cascanueces y una herramienta larga y delgada para extraer la carne de las áreas inaccesibles, aunque los comensales más experimentados pueden comer al animal sirviéndose de sus propias manos o de una herramienta simple (como un tenedor, un cuchillo o una piedra). Comer un bogavante puede ser complicado, y la mayoría de los restaurantes ofrecen un babero de bogavante.[57] La carne generalmente está contenida en las garras (quelas) y colas más grandes, y se mantiene caliente bastante tiempo después de ser servida. Hay algo de carne en las piernas y en los brazos que conectan las grandes garras al cuerpo. También hay una pequeña cantidad de carne justo debajo del caparazón alrededor del tórax y en las patas más pequeñas.
La mayoría de los bogavantes provienen de la costa noreste de América del Norte, siendo las provincias atlánticas de Canadá y el estado estadounidense de Maine los principales productores. Se capturan principalmente utilizando trampas para bogavantes, aunque también son capturados de manera accidental por los arrastreros de fondo, los pescadores que usan redes de enmalle y los buceadores en algunas áreas. Maine prohíbe por completo a los buceadores la captura de bogavantes (las violaciones pueden resultar en una multa de hasta $1000). Maine también prohíbe estrictamente el desembarco de bogavantes capturados por los arrastreros de fondo y otros "equipos móviles".[58][59] Massachusetts ofrece a buceadores licencias para capturar bogavantes por una tarifa, siendo como requisito residir en el estado. En Rhode Island los buzos también deben obtener un permiso.
Las trampas para bogavantes son jaulas rectangulares hechas de malla de acero galvanizado recubierto de vinilo o madera, con entradas de malla tejida. Estas se llenan con cebos y se bajan al fondo del mar. Estas permiten la entrada de un bogavante, pero dificultan que los especímenes más grandes den la vuelta y logren escapar, lo que permite que las criaturas sean capturadas vivas. Las trampas tienen una boya flotando en la superficie, y los pescadores de bogavante revisan sus trampas entre uno y siete días después de colocarlas. La poca eficiencia del sistema de captura ha evitado inadvertidamente la sobrepesca de la población de bogavantes. Los bogavantes pueden escapar fácilmente de la trampa, y la defenderán contra otros bogavantes porque para ellas es una fuente de alimento. Se estima que un 10% de los bogavantes que encuentran una trampa entran, y de las que entran el 6% quedan atrapadas.[60]
En los Estados Unidos la industria del bogavante está regulada. Los pescadores deben medir en cada bogavante la distancia desde el ojo hasta el final del caparazón; si el bogavante mide menos de 83 mm, es muy joven para ser vendida y debe ser devuelta al océano. También existe un tamaño máximo legal de 130 mm en Maine, destinado a garantizar la supervivencia de la población fértil sana de machos adultos, pero en algunos estados, como en Massachusetts, no hay ninguno. Además, las trampas deben contener un orificio de escape o "respiradero", que permita que los bogavantes juveniles y las especies capturadas accidentalmente escapen. La ley en Maine y otros estados dicta que debe instalarse un segundo gran agujero de escape. Este agujero se mantiene cerrado mediante el uso de clips biodegradables hechos de metal ferroso. Si la trampa se pierde, la trampa finalmente se abre, permitiendo que la captura escape.[61]
Para proteger a las hembras reproductoras, cuando se capture una que transporte huevos se le deben hacer muescas en una aleta de la cola (la segunda desde la derecha, si el bogavante está del lado derecho y la cola está completamente extendida). Después de esto, la hembra no puede ser mantenida o vendida. Esta muesca permanece durante dos mudas del exoesqueleto de la bogavante, lo que le proporciona protección y el poder reproducirse de forma continua por hasta cinco años.[62]
A fines de la década de 1990 y principios del siglo XXI, la pesca de bogavante fue la causa de los problemas entre los Acadianos y las Primeras Naciones Mi'kmaq en el territorio marino canadiense. La economía (e identidad) acadiana dependía sustancialmente de la pesca, especialmente de la del bogavante. En 1998, la Corte Suprema de Canadá falló a favor de las Primeras Naciones y les otorgó derechos ilimitados sobre los recursos naturales, en base a un tratado del siglo XVIII. El gobierno federal trató de tomar licencias y cuotas de los pescadores tradicionales, cuya cuota de pesca ya había disminuido drásticamente en los años anteriores, para dárselas a los nativos. Burnt Church, una reserva entre Miramichi y la ciudad acadiana de Neguac, fue el centro de estos problemas. La tensión aumentó y disminuyó con cada temporada de pesca, llegando a su punto culminante en abril de 2003, cuando estalló un motín en el puerto de Shippagan, donde se incendiaron tres barcos de pesca de propiedad nativa y una planta de procesamiento de pescado. Desde entonces, se han hecho esfuerzos para acercar a los acadianos y a los nativos, disminuyendo así la tensión lentamente.[63]
El bogavante americano tiende a encontrarse de forma estable en las aguas más frías del norte, pero disminuye gradualmente en abundancia al moverse hacia el sur. Para gestionar las poblaciones de bogavante, se implementan gradualmente más regulaciones y restricciones, orientadas a lograr poblaciones sostenibles en el sur.[64]
Hasta la fecha no se ha publicado el genoma del bogavante americano, aunque un transcriptoma fue publicado en 2016.[65]
|fechaacceso=
requiere |url=
(ayuda) El bogavante americano, bogavante canadiense, bogavante del norte, bogavante de Maine o de manera errónea langosta americana (Homarus americanus) es un crustáceo decápodo de la familia Nephropidae. Generalmente habitan en aguas oscuras y frías, en donde hay rocas y otros lugares que les permite ocultarse de sus depredadores. Se encuentran en las costas de Estados Unidos, especialmente en Maine y en las aguas más frías de Quebec y de la costa marítima de las provincias atlánticas de Canadá, en donde crecen hasta enormes tallas. Sus medidas generalmente oscilan entre los 20 y 60 cm de largo y pesan entre 0,5 y 4 kg, pero se han encontrado especímenes de más de 1 metro de largo y 16 kilos de peso.
El depredador natural del bogavante es el bacalao y otros peces como el abadejo e incluso bogavantes más grandes.
El bogavante muda su caparazón varias veces durante su juventud, pero solo una vez o menos al año cuando está en su madurez (cerca de los 4 años). Cuando se encuentra cercano al período de muda, comienza a crecer debajo del caparazón el reemplazante.
El caparazón desechado se pone muy duro y oscuro, comenzando a cubrirse con marcas negras que lucen como rasguños. La línea central que recorre el caparazón del bogavante comienza a separarse y dividirse en dos partes, que luego caen. Las tenazas y cola deben ser quitadas desde el viejo caparazón, siendo el nuevo muy suave todavía.
Mientras el nuevo caparazón es suave, durante las dos primeras semanas después de la muda, los bogavantes son muy vulnerables, tanto que no pueden moverse rápidamente para defenderse con sus pinzas. Incluso pueden ser presas para otros bogavantes, especialmente para las hembras de la especie cuando están incubando huevos, período durante el cual se ponen muy defensivas.
Los huevos son pequeños y verdes, de alrededor de 1 mm de diámetro. Son transportados por la madre en el interior de la cola por un período cercano al mes, después del cual son despedidos y nacen. El número de huevos que puede llevar una hembra puede variar desde diez a más de mil, pero la tasa de supervivencia es muy baja, alrededor del 0,1%.
Homarus americanus
Le homard américain (Homarus americanus), appelé aussi homard canadien, est une espèce de homard, appartenant au genre Homarus. C'est un crustacé décapode.
Une gestion rigoureuse de la ressource par un contrôle de l'effort de pêche (licences, nombre de casiers, périodes de pêche déterminées, taille minimum selon la zone, rejet obligatoire des femelles grainées) permet une pêche régulière et abondante, à l'inverse du homard européen. La pêche ne fait pas l’objet de TAC (Total Admissible de Capture). La majorité des 10 000 permis accordés au Canada concernent la pêche en eau peu profonde, soit à une profondeur de moins de 40 mètres et à moins de 15 kilomètres de côtes. Des permis de pêche hauturière, à une profondeur de 200 mètres, peuvent aussi être alloués.
On pêche approximativement 104 000 tonnes de homard au Canada[1], et 57 000 tonnes aux États-Unis[2].
Il est beaucoup moins cher que le homard européen et sa saveur est différente.
Le homard canadien peut atteindre 60 cm, peser 18 kilogrammes et être âgé de 50 ans. Au Canada, les plus grandes populations sont concentrées au sud du golfe du Saint-Laurent[3].
Homarus americanus
Le homard américain (Homarus americanus), appelé aussi homard canadien, est une espèce de homard, appartenant au genre Homarus. C'est un crustacé décapode.
Une gestion rigoureuse de la ressource par un contrôle de l'effort de pêche (licences, nombre de casiers, périodes de pêche déterminées, taille minimum selon la zone, rejet obligatoire des femelles grainées) permet une pêche régulière et abondante, à l'inverse du homard européen. La pêche ne fait pas l’objet de TAC (Total Admissible de Capture). La majorité des 10 000 permis accordés au Canada concernent la pêche en eau peu profonde, soit à une profondeur de moins de 40 mètres et à moins de 15 kilomètres de côtes. Des permis de pêche hauturière, à une profondeur de 200 mètres, peuvent aussi être alloués.
On pêche approximativement 104 000 tonnes de homard au Canada, et 57 000 tonnes aux États-Unis.
Il est beaucoup moins cher que le homard européen et sa saveur est différente.
Le homard canadien peut atteindre 60 cm, peser 18 kilogrammes et être âgé de 50 ans. Au Canada, les plus grandes populations sont concentrées au sud du golfe du Saint-Laurent.
Lobster Amerika adalah salah satu spesies lobster (klasifikasi biologis Homarus americanus) yang ditemukan di pantai Atlantik Amerika Utara, terutama dari Labrador hingga New Jersey. Ukuran tubuhnya bisa mencapai panjang 64 cm dan berat melebihi 20 kg, yang menjadikannya sebagai krustasea terberat di dunia. Kerabat terdekatnya adalah lobster Eropa, Homarus gammarus, yang dapat dibedakan dari warnanya dan duri yang lebih sedikit di bawah rostrum. Lobster Amerika biasanya berwarna hijau kebiruan hingga coklat dengan duri berwarna merah, tetapi sejumlah variasi warna telah terlihat.
Homarus americanus tersebar di sepanjang pantai Atlantik Amerika Utara, dari Labrador di utara hingga Tanjung Hatteras, Carolina Utara di selatan.[2] Satu fosil capit Homarus americanus telah ditemukan di Nantucket, diperkirakan dari periode Pleistosen.[3][4] Pada 2013, seekor lobster Amerika ditangkap di Kepulauan Farallon, di lepas pantai California.[5]
Homarus americanus umumnya mencapai panjang 8–24 inci (200–610 mm) dan berat hingga 44 lb (20 kg), yang menjadikannya krustasea terberat di dunia.[6] Bersama-sama dengan Sagmariasus verreauxi, lobster Amerika juga menjadi krustasea decapoda terpanjang di dunia;[7] Menurut Guinness World Records, krustasea terberat yang pernah tercatat adalah seekor lobster Amerika yang ditangkap di Nova Scotia, Kanada, dengan berat 44,4 lb (20,1 kg).[6][8]
Lobster Amerika memiliki antena yang panjangnya sekitar 2 inci (51 mm) dan terbelah dua dengan masing-masing berujung runcing. Setiap ujung memperlihatkan zona rambut dalam susunan zigzag. Rambut-rambut tersebut ditutupi dengan sel-sel saraf yang dapat mendeteksi bau. Rambut-rambut yang lebih tebal dan lebih besar terlihat di sepanjang tepi antena yang mengendalikan aliran air, yang mengandung molekul bau, menuju rambut sensor yang lebih dalam.[9] Antena yang lebih pendek mampu memberikan daya cium yang lebih peka. Dengan memiliki sepasang organ penciuman, seekor lobster dapat menentukan lokasi sumber bau. Selain mengindra bau, antena dapat merasakan kecepatan air untuk meningkatkan kemampuan menentukan arah.
Lobster memiliki dua kandung kemih yang terletak di kedua sisi kepala. Lobster menggunakan bau-bauan yang berasal dari urin untuk berkomunikasi. Mereka mengarahkan bulu-buluh panjang urin 1–2 meter (3 ft 3 in–6 ft 7 in) di depan mereka dan mereka melakukannya ketika mereka mendeteksi saingan atau calon pasangan di wilayah tersebut.[10]
Mereka biasanya hidup di perairan yang dingin dan dangkal yang di situ banyak lindungan dan cadas untuk bersembunyi dari predator. Lobster Amerika ini unik karena penyendiri. Mereka hidup di suatu kompleks kehidupan di mana untuk makan mereka keluar pada malam hari, sehingga bersifat nokturnal.
Lobster Amerika merupakan makanan terkenal, dan umumnya dimasak atau dikukus; untuk salah satu cara, mereka harus tetap hidup hingga dimasak (untuk mencegah keracunan). Mereka dapat hidup di luar air selama beberapa jam bila disimpan di dalam kulkas.
Sekitar 1 dari 2 juta lobster berwarna biru, disebut krustasianin. Hal ini terjadi akibat cacat genetik, yang memproduksi banyak protein bernama astaxantin.
Lobster Amerika adalah salah satu spesies lobster (klasifikasi biologis Homarus americanus) yang ditemukan di pantai Atlantik Amerika Utara, terutama dari Labrador hingga New Jersey. Ukuran tubuhnya bisa mencapai panjang 64 cm dan berat melebihi 20 kg, yang menjadikannya sebagai krustasea terberat di dunia. Kerabat terdekatnya adalah lobster Eropa, Homarus gammarus, yang dapat dibedakan dari warnanya dan duri yang lebih sedikit di bawah rostrum. Lobster Amerika biasanya berwarna hijau kebiruan hingga coklat dengan duri berwarna merah, tetapi sejumlah variasi warna telah terlihat.
L'astice americano[2] (Homarus americanus H. Milne-Edwards, 1837) (Regolamento (CE) N. 217/2009), è un crostaceo della famiglia dei Nefropidi[3]. È strettamente imparentato con l'astice europeo (Homarus gammarus).
Vive nelle acque temperate e fredde dell'America settentrionale. Nonostante sia una specie tipica solitamente delle acque poco profonde, fino a 50 m di profondità, si può trovare anche a 700[1]. Predilige le zone con fondali rocciosi.
Somiglia molto a Homarus gammarus, differenziandosi semplicemente per il colore della sua corazza, più vivo. Quando viene il tempo della muta, la corazza di questo crostaceo diventa molle, e la sua vecchia corazza è, solitamente, il suo primo pasto per recuperare energia.
All'inizio del 2009, a New York è stato liberato un esemplare dal peso di 9 kg e di 140 anni[4], pescato presso le coste canadesi di Terranova. All'inizio del 2012, nello stato del Maine, è stato pescato un esemplare di 12 kg e dalla lunghezza di circa un metro.
L'astice ha due chele di struttura diversa: la più grossa e pesante serve a rompere il guscio delle prede, mentre quella più dentellata serve ad estrarla da quest'ultimo; queste formidabili armi fungono anche da difesa da voraci predatori, come il pesce lupo.
La corazza è composta di chitina, come negli insetti e nei funghi.
È molto territoriale: vi sono spesso scontri molto accesi fra due grossi maschi, nei quali alcune parti del corpo (chele, zampe, antenne) vengono perse.
La femmina depone un alto numero di uova.
L'astice non è un saprofago: si nutre prevalentemente di animali vivi, quali mitili, vongole e ricci di mare[5]. Tuttavia, può accadere che l'astice si cibi delle carcasse di animali morti quali pesci, foche e altri grossi mammiferi marini.
Questa specie viene classificata come "a rischio minimo" (LC) dalla lista rossa IUCN perché la sua pesca è regolamentata[1].
L'astice americano (Homarus americanus H. Milne-Edwards, 1837) (Regolamento (CE) N. 217/2009), è un crostaceo della famiglia dei Nefropidi. È strettamente imparentato con l'astice europeo (Homarus gammarus).
Homarus Americanus est species locustarum bracchiatarum familiae Nephropidarum, quae ante Atlanticum Americae Septentrionalis litus habitat. Inter Americam Septentrionalem vulgo appellatur "locusta septentrionalis," "locusta Atlantica," et "locusta Cenomannica." In aquis frigidis humilibusque viget, ubi adsunt multa saxa locique ut se a praedatoribus celet. Solitarius et nocturnus degere solet. Piscibus, parvis crustaceis, et molluscis vescitur.
Homaro Americano sunt duae chelae (Anglice: claws), ut multis crustaceis (exempli gratia, cancer).
Haec stipula ad crustaceum spectat. Amplifica, si potes!Homarus Americanus est species locustarum bracchiatarum familiae Nephropidarum, quae ante Atlanticum Americae Septentrionalis litus habitat. Inter Americam Septentrionalem vulgo appellatur "locusta septentrionalis," "locusta Atlantica," et "locusta Cenomannica." In aquis frigidis humilibusque viget, ubi adsunt multa saxa locique ut se a praedatoribus celet. Solitarius et nocturnus degere solet. Piscibus, parvis crustaceis, et molluscis vescitur.
Amerikinis omaras (lot. Homarus americanus) – omarų rūšis, paplitusi Atlanto vandenyne, Šiaurės Amerikos pakrantėse nuo Labradoro iki Naujojo Džersio. Artimas europiniam omarui (H. gammarus). Amerikinis omaras vartojamas maistui, bet vertinamas mažiau, nei europinis.
Amerikinis omaras – stambiausias jūrinis vėžiagyvis. Dažniausiai užauga iki 20-61 cm ilgio ir 0,45-4,1 kg svorio, tačiau Gineso rekordų knygoje įregistruotas 1,07 m ilgio ir 20,1 kg svorio amerikinis omaras. Žnyplės asimetriškos – viena didesnė (dažniausiai kairė), su kauburėliais ant vidinio krašto, ir yra skirta grobio traiškymui, kita mažesnė (dažniausiai dešinė), aštriais kraštais, skirta maisto smulkinimui. Egzoskeletas mėlynai žalias arba žaliai rudas. Nuo panašaus europinio omaro skiriasi šiais požymiais:
Amerikiniai omarai gyvena šaltuose sekliuose vandenyse, kur gausu akmenų ar kitų vietų, kuriose galima pasislėpti nuo plėšrūnų. Dažniausiai paplitę 4-50 metrų gylyje, bet kartais aptinkami gylyje iki 480 m. Gyvena pavieniui, aktyvūs naktį. Maitinasi žuvimis, smulkesniais vėžiagyviais ir moliuskais.
Patelės poruojasi po nėrimosi, dar nesukietėjus šarvui. Jos išskiria feromonus, kurie pritraukia patinus. Patinai meilinasi šokdami poravimosi šokį suglaustomis žnyplėmis. Po to patinas įveda spermatoforą į patelės sėklos priimtuvą. Patelė gali saugoti spermą iki 15 mėnesių. Dedant kiaušinius jie apvaisinami saugoma sperma. Kiaušiniai nešiojami ant pleopodų 10-11 mėnesių. Besivystantis embrionas keletą kartų išsineria dar kiaušinyje, ir išsirita metanauplijaus stadijos lerva. Metanauplijus būna 8,5 mm ilgio, skaidrus, didelėmis akimis, su ilgu spygliu ant galvos. Jis 3 kartus neriasi mažai keisdamasis, tik didėdamas. Šie nėrimaisi įvyksta per 10-20 dienų. Šį laikotarpį išgyvena tik maždaug 1 lerva iš 1000. Ketvirtą kartą išsinėrusi lerva būna panašesnė į suaugėlį, plaukioja pleopodų pagalba. Dar po kito nėrimosi jaunikliai iš planktoninio gyvenimo būdo pereina prie bentosinio (dugninio). 1 metų amžiaus omarai būna 25-38 mm ilgio. 6 metų omarai sveria apie 0,45 kg. Suaugę omarai neriasi kartą per kelerius metus.
Amerikinis omaras (lot. Homarus americanus) – omarų rūšis, paplitusi Atlanto vandenyne, Šiaurės Amerikos pakrantėse nuo Labradoro iki Naujojo Džersio. Artimas europiniam omarui (H. gammarus). Amerikinis omaras vartojamas maistui, bet vertinamas mažiau, nei europinis.
Homarus americanus is een kreeftensoort uit de familie van de Nephropidae.[2] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1837 door H. Milne Edwards.
Bronnen, noten en/of referentiesAmerikansk hummar (Homarus americanus) er ein hummar-art som finst naturleg langsmed austkysten av Nord-Amerika frå Cape Hatteras, North Carolina i sør til Newfoundland i nord. Arten er registrert seksten gongar i Noreg, og vert rekna som farleg ifølgje Norsk svarteliste 2007.
Amerikansk hummar høyrer til tifotkrepsane og har såleis fem par gangbein, kor dei første er omdanna til kraftige klør. Han har ledda bakkropp med kraftige uropodar (halevifte). Fargen varierer frå grøn til brun-oransje, i motsetnad til den vanlegvis blåsvarte europeiske hummaren. Begge artane opptrer derimot relativt regelmessig i avvikande fargevariantar, noko som kan gjera det vanskeleg å skilja dei frå kvarandre. Vanlegvis har amerikansk hummar ein pigg eller fleire på undersida av pannehornet rostrum, men den einaste sikre måten å skilja artane er DNA-analyse.
Normalt er ein amerikansk hummar 20 til 60 cm lang og mellom 1/2 og 4 kg, men eksemplar på opp til 1 meter i lengd og 20 kg i vekt har vorte registrert. Dette gjer at arten er det tyngste krepsdyret i verda i dag.
Amerikansk hummar er altetande og finst i ei rekkje ulike habitat: Mudderbotn, sandbotn, ålegrasenger, steinbotn og hardbotn. Til skilnad frå den europeiske hummaren, som berre finst på grunnare vatn, finst han heilt frå strandsonen og ned til rundt 700 m djup. I det naturlege utbreiingsområdet til arten ligg temperaturane oftast mellom 5 og 20 °C, men han kan tola både kaldare og varmare vatn.
Paringstida skjer når hoa skiftar skal. Hannen gjev ho då «spermpakkar» som ho ber med seg medan ho utviklar rogn. Egga vert befrukta ved gyting ein god stund etter sjølve paringa; ofte kan det vera snakk om år. Dei befrukta egga vert borne med pleiopodane, «symjebeina» på bakkroppen. Ho kan bera på dei i 9-16 månadar, avhengig av temperatur. Det er storleiken på individet som avgjer kor mykje avkom det får, ei ho kan produsera alt frå nokre få tusen til nesten 100 000 egg. Desse er mindre enn egga til europeisk hummar, så dei amerikanske humrane er meir fruktbare.
Det planktoniske larvestadiet varer frå to veker til ein knapp månad, og er såleis for kort til at spreiing mellom kontinenta i dette stadiet vert rekna som sannsynleg. Eksemplar i europeisk farvatn er mest sannsynleg opphavleg importerte som levande sjømat.
Amerikansk hummar er i Noreg hovudsakleg funnen i nærleiken av dei store byane: I Oslofjorden og ved Risør, Kristiansand, Bergen og Ålesund. Alle eksemplar som er funne har vore vaksne, og mange av dei har hatt strikk eller merke etter det rundt klørne. Det er lite truleg at arten er særleg vanleg langs norskekysten, men han vert likevel rekna som økologisk farleg.
Forsøk ved Akvariet i Bergen har vist at amerikanske humrar er flinkare enn europeiske til å hevda territorium, og at dei konkurrerer om dei same revirområda. I tillegg kan arten vera smitteberar for ei rekkje farlege hummarsjukdommar.
Amerikansk hummar (Homarus americanus) er ein hummar-art som finst naturleg langsmed austkysten av Nord-Amerika frå Cape Hatteras, North Carolina i sør til Newfoundland i nord. Arten er registrert seksten gongar i Noreg, og vert rekna som farleg ifølgje Norsk svarteliste 2007.
Amerikahummer (Homarus americanus) er en hummer-art som forekommer naturlig langs østkysten av Nord-Amerika fra Cape Hatteras, Nord-Carolina i sør til Newfoundland i nord. Arten er registrert seksten ganger i Norge, og blir regnet som «Svært høy risiko» ifølge Fremmedartslista.
Amerikahummer hører til tifotkrepsene og har derfor fem par gangbein, hvor de første er omdannet til kraftige klør. Hummeren har leddet bakkropp med kraftige uropoder (halevifte). Fargen varierer fra grønn til brun-oransje, i motsetning til den vanligvis blåsvarte europeiske hummeren. Begge artene opptrer derimot relativt regelmessig i avvikende fargevarianter, noe som kan gjøre det vanskelig å skille de fra hverandre. Vanligvis har amerikahummer en pigg eller flere på undersida av pannehornet rostrum, men den eneste sikre måten å skille artene er DNA-analyse.
Normalt er en amerikahummer 20 til 60 cm lang og mellom 1/2 og 4 kg, men eksempler på opp til 1 meter i lengde og 20 kg i vekt har blitt registrert. Dette gjør at arten er det tyngste krepsdyret i verden i dag.[1]
Amerikahummer er altetende og finnes i en rekke ulike habitater: Mudderbunn, sandbunn, ålegressenger, steinbunn og hardbunn. Til forskjell fra den europeiske hummeren, som bare finnes på grunnere vann, forekommer hummeren helt fra strandsonen og ned til rundt 700 m dyp. I det naturlige utbredelsesområdet til arten ligger temperaturene oftest mellom 5 og 20 °C, men den kan tåle både kaldere og varmere vann.
Parringstida skjer når hunnen skifter skall. Hannen gir hunnen da «spermpakker» som den bærer med seg mens hunnen utvikler rogn. Egga blir befrukta ved gyting en god stund etter selve paringa; ofte kan det være snakk om år. De befrukta egga blir båret med pleiopodene, «svømmebeina» på bakkroppen. Hunnen kan bære på de i 9-16 måneder, avhengig av temperatur. Det er størrelsen på individet som avgjør hvor mye avkom det får, en hunn kan produsere alt fra noen få tusen til nesten 100 000 egg. Disse er mindre enn egga til europeisk hummer, så de amerikanske hummerne er mer fruktbare.
Det planktoniske larvestadiet varer fra to uker til en knapp måned, og larvestadiet er derfor for kort tidsmessig til at spredning mellom kontinenta i dette stadiet blir rekna som sannsynlig. Eksempler i europeisk farvann er mest sannsynlig opprinnelig importerte som levende sjømat.
Amerikahummer er i Norge hovedsakelig funnet i nærheten av de store byene: I Oslofjorden og ved Risør, Kristiansand, Bergen og Ålesund. Alle eksempler som er funnet har vært voksne, og mange av dem har hatt strikk eller merker etter strikk rundt klørne. Det er lite trolig at arten er særlig vanlig langs norskekysten, men siden den kan være smittebærer for en rekke farlige hummersykdommer, blir den likevel regnet som økologisk farlig.
Amerikahummer (Homarus americanus) er en hummer-art som forekommer naturlig langs østkysten av Nord-Amerika fra Cape Hatteras, Nord-Carolina i sør til Newfoundland i nord. Arten er registrert seksten ganger i Norge, og blir regnet som «Svært høy risiko» ifølge Fremmedartslista.
Homar amerykański (Homarus americanus[2]) – gatunek skorupiaka z rzędu dziesięcionogów i rodziny homarów (Nephropidae). Najcięższy skorupiak świata, jeden z najbardziej znanych i poławianych gatunków homarów i jeden z najważniejszych ekonomicznie i ekologicznie bezkręgowców. Zaliczany do owoców morza (frutti di mare).
Homarus americanus występuje głównie wzdłuż północno-wschodnich wybrzeży Stanów Zjednoczonych (zwłaszcza Maine) oraz Kanady, (Nowa Fundlandia i Labrador).
Zamieszkuje głębokie i zimne wody, o skalistym podłożu, w którym może znaleźć schronienie przed drapieżnikami. Jest samotnikiem aktywnym nocą, wtedy również żeruje.
Homar amerykański jest większy od homara europejskiego. Jego ciało ma barwę oliwkowozieloną, niebieskawą lub zielonobrązową. Ma od 20 do 60 cm długości, masę ciała od 0,5 do 4 kg, aczkolwiek złowiono również okazy mierzące ponad 100 cm, o wadze 20,14 kg[3]. Na każde z oczu złożonych składa się 14 tys. pojedynczych ommatidiów[3].
Dojrzałość osiąga w wieku ok. 4 lat i od tego momentu zmienia pancerz mniej więcej raz na rok, wcześniej zmienia go o wiele częściej. Kiedy zbliża się okres linienia, nowy pancerz zaczyna rosnąć bezpośrednio pod starym. Przygotowywany do zrzucenia pancerz twardnieje, ciemnieje i pokrywa się czarnymi plamkami. Następuje pęknięcie na linii biegnącej wzdłuż całego pancerza, który zaczyna rozdzielać się na dwie części, aby w końcu odpaść. Szczypce i odwłok zostają odrzucone w następnej kolejności. Ponieważ nowy pancerz jest bardzo delikatny, w ciągu pierwszych tygodni po linieniu homar amerykański jest podatny na zranienia, nie może wykonywać szybkich ruchów niezbędnych do obrony szczypcami. Z łatwością może paść ofiarą innego homara, zwłaszcza samicy chroniącej złożone przez siebie jaja, która jest w tym okresie bardzo zaborcza i agresywna.
Jaja homara amerykańskiego są zielone i bardzo małe, mają ok. 1 mm średnicy. Samica nosi je przyczepione pod odwłokiem około miesiąca, później jaja odrywają się i wykluwają się larwy – żywiki. Liczba jaj złożonych przez jedną samicę oscyluje między 10 a 1000, ale wskaźnik przeżycia jest bardzo niski, ok. 0,1%.
Naturalnym wrogiem homara amerykańskiego jest dorsz atlantycki i inne drapieżne ryby (głównie plamiak i flądra), a także większe homary. Przełowienie dorsza przyczyniło się do znaczącego wzrostu populacji homara.
Homar amerykański (Homarus americanus) – gatunek skorupiaka z rzędu dziesięcionogów i rodziny homarów (Nephropidae). Najcięższy skorupiak świata, jeden z najbardziej znanych i poławianych gatunków homarów i jeden z najważniejszych ekonomicznie i ekologicznie bezkręgowców. Zaliczany do owoców morza (frutti di mare).
Homarus americanus H. Milne-Edwards, 1837, conhecida pelos nomes comuns de lavagante, lagosta-americana ou lagosta-do-Maine, é um crustáceo decápode da família Nephropidae dos fundos rochosos das águas escuras e frias das costas do noroeste do Oceano Atlântico, desde a Terra Nova até à Carolina do Sul. A espécie pode atingir os 64 cm de comprimento e um peso de 20 kg, o que faz da espécie o crustáceo mais pesado que se conhece. Apesar de apresentar diversas variantes, os exemplares adultos apresentam em geral coloração azul-esverdeada a acastanhada, com espinhos avermelhados. A espécie é estritamente aparentada com o lavagante europeu (Homarus gammarus), do qual se distingue pela sua coloração e pela ausência de espinhos na face inferior do rostro.
A lagosta-americana é um dos maiores crustáceos conhecidos, com dimensões que geralmente estão entre os 20 e os 60 cm de comprimento, com pesos entre os 0,5 e os 4 kg. Já foram capturados espécimes com cerca de 1 metro de comprimento e cerca de 16 kg de peso, com um máximo de cerca de 20 kg, o que faz desta espécie o crustáceo mais pesado que se conhece.[3] H. americanus, em conjunto com a espécie Sagmariasus verreauxi, é também o crustáceo decápode mais longo com registo comprovado,[2] com um recorde documentado de 64 cm (excluindo as pinças e pernas).[2] De acordo com Guinness World Records, o crustáceo mais pesado de que há registo foi uma lagosta-americana capturada nas águas da Nova Scotia, Canada, com um peso de 20,1 kg.[3][4]
São organismos bênticos, de vida solitária, que vivem sob rochas em lugares onde existam cavidades que lhes permitam ocultar-se dos seus predadores.
São de hábitos nocturnos, com uma etologia complexa, exibindo elevada curiosidade face a objectos que caiam sobre o fundo do mar, saindo dos seus abrigos logo que escurece em longos percursos exploratórios em busca de comida.
Os principais predadores naturais desta espécie são os grandes peixes demersais, como os bacalhaus e a juliana (Pollachius pollachius). Já foi assinalado canibalismo na espécie, sendo os juvenis predados por espécimes de maiores dimensões.
A espécie passa por diversas ecdises (mudas) da sua carapaça durante a fase juvenil, mas passa a ter apenas uma muda ao ano após atingir a maturidade sexual (cerca dos 4 anos de idade), podendo mesmo ter períodos entre mudas superiores a um ano. Quando se aproxima o período de muda, começa a crescer uma nova cutícula sob a carapaça.
Os ovos são pequenos, de coloração esverdeada, com cerca de 1 mm de diâmetro. São transportados pela fêmea na face inferior da cauda por um período de aproximadamente um mês, após o que são libertados e eclodem. O número de ovos por postura varia entre as dezenas e mais de um milhar, mas a taxa de sobrevivência é baixa, estimando-se que seja de aproximadamente 0,1 % no meio natural.
A espécie filogeneticamente mais próxima de H. americanus é o lavagante-europeu, Homarus gammarus. As duas espécies são morfologicamente muito semelhantes e podem ser cruzadas artificialmente, mas a ocorrência de hibridização natural nunca foi comprovada, sendo improvável pois as áreas de distribuição natural das duas espécies não se sobrepõem.[5] As suas espécies distinguem-se pelas seguintes características:[6]
Para um casal de lavagantes-americanos, o sexo é assim: durante dias, a fêmea esguicha urina para o esconderijo do macho desejado. Seduzido pelo cheiro, ele deixa-a entrar.
Nos preliminares, acariciam-se com as antenas e com as patas cobertas de receptores responsáveis pelo paladar. O exercício dura vários dias.
Depois da fêmea estar certa de que o macho a protegerá, ela “despe-se”, libertando-se da carapaça dura e da bolsa onde guardara o esperma do parceiro anterior. A muda de carapaça deixa-a com uma nova, perigosamente macia. O macho monta guarda durante a meia hora necessária para que a nova “indumentária” se torne resistente. De seguida, usando as pinças, suspende-se sobre a fêmea e levanta-a, segurando-a pelas patas. Nessa altura, a carapaça da fêmea já tem uma nova bolsa de esperma, pelo que o macho injecta aí o seu por um apêndice.
A missão está cumprida.
Assim que uma fêmea parte, o macho recebe outra. A fêmea, entretanto, usará o esperma para fertilizar milhares de ovos, que transporta sob a cauda durante cerca de um ano até as larvas eclodirem.[7]
A espécie tem distribuição natural ao longo da costa atlântica da América do Norte, desde a Península do Labrador atá ao norte do Cabo Hatteras.[8] A sua máxima abundância ocorre nas águas frias da costa do Maine e Massachusetts, mas é frequente nas águas da Terra Nova e da Península do Labrador, onde atinge as maiores dimensões. A sul das costas de New Jersey a espécie é pouco comum, com as descargas em Delaware, Maryland, Virginia e Carolina do Norte a representarem conjuntamente menos de 0.1% do total de capturas comerciais.[9] Uma garra fóssil atribuída à espécie Homarus americanus doi encontrada em Nantucket e datada como originária do Pleistoceno.[10][11]
Homarus americanus H. Milne-Edwards, 1837, conhecida pelos nomes comuns de lavagante, lagosta-americana ou lagosta-do-Maine, é um crustáceo decápode da família Nephropidae dos fundos rochosos das águas escuras e frias das costas do noroeste do Oceano Atlântico, desde a Terra Nova até à Carolina do Sul. A espécie pode atingir os 64 cm de comprimento e um peso de 20 kg, o que faz da espécie o crustáceo mais pesado que se conhece. Apesar de apresentar diversas variantes, os exemplares adultos apresentam em geral coloração azul-esverdeada a acastanhada, com espinhos avermelhados. A espécie é estritamente aparentada com o lavagante europeu (Homarus gammarus), do qual se distingue pela sua coloração e pela ausência de espinhos na face inferior do rostro.
Amerikansk hummer, eller Homerus americanus [3][4][5][6][7] är den kräftdjursart som är störst, eller åtminstone tyngst av alla nu levande kräftdjur.[8] Den beskrevs av den franske zoologen Henri Milne-Edwards 1837.[9] Den amerikanska hummern ingår i släktet Homarus och familjen humrar.[10][11][12] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Arten är reproducerande i Sverige.[12] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[10]
Stora exemplar av amerikansk hummer kan väga upp till 20 kg. Det största uppmätta exemplaret vägde 20,14 kg och fångades 1997 i Nova Scotia, i Kanada.[13][14] Hummern kan också bli uppåt en meter lång. Viktsrekordet gör arten till den tyngsta av nu levande kräftdjur.[8][13] Tillsammans med Sagmariasus verreauxi är den också det längsta tiofotade kräftdjuret i världen.[2] Arten har ett par långa och ett par korta antenner, två klor, fyra par gångben och en kraftfull stjärt, precis som den europeiska hummern, Homarus gammarus, som den är svår att skilja från. Färgen varierar påtagligt men är vanligen mörkt grön med skiftningar mot blått eller brunt. Röda inslag på kropp och klor är också vanliga, liksom grönsvarta fläckar på ryggskölden
Arten förväxlas ofta med europeisk hummer. För säker särskiljning krävs DNA-analys. Det mest särskiljande för blotta ögat är storleken, eftersom den amerikanska hummern blir både påtagligt större och tyngre, med extremt stora klosaxar. Arten har till skillnad från den europeiska arten en eller två tänder framtill, på undersidan av panntaggen. Till färgen skiljer sig den europeiska arten med en vitprickig marmorering på sidorna av ryggskölden. Den amerikanska hummern saknar längsgående fåra uppe på ryggskölden, men har i gengäld en djup och avgränsad tvärfåra, som är svagt utvecklad hos den europeiska hummern.[8]
Den amerikanska hummern har sitt egentliga utbredningsområde längs Atlantkusten i Nordamerika, från Labrador i norr till Cape Hatteras i North Carolina, i söder.[15] Den har emellertid spridit sig i Europa från odlingar.[8]
De första fynden av amerikansk hummer gjorde i september 2008 utanför Smögen vid Bohuskusten.[16] Fiskare landade tre individer med gummiband runt klorna, vilka tyder på att humrarna rymt från en sump.
Sex individer hade fångats i svenska vatten fram till augusti 2014. I september 2014 gjordes ett stort fynd i Gullmaren av 8 humrar. Tre av humrarna var rombärande honor vilket gjorde att risken bedömdes stor för spridning i svenska vatten och att den inhemska hummern konkurreras ut.[17] Ytterligare fynd gjordes under hösten, varför 17 fynd finns bokförda till och med 2014.[8][18]
Amerikansk hummer, eller Homerus americanus är den kräftdjursart som är störst, eller åtminstone tyngst av alla nu levande kräftdjur. Den beskrevs av den franske zoologen Henri Milne-Edwards 1837. Den amerikanska hummern ingår i släktet Homarus och familjen humrar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Tôm hùm Mỹ hay Tôm hùm châu Mỹ (danh pháp hai phần: Homarus americanus), là một loài tôm hùm được tìm thấy ở bờ biển Đại Tây Dương Bắc Mỹ, chủ yếu là từ Labrador đến New Jersey. Trong phạm vi Bắc Mỹ, nó còn được gọi là 'tôm hùm phía Bắc' hoặc 'tôm hùm Maine'. Nó có hai càng lớn với thân mình mạnh mẽ, một cặp râu dài và bốn cặp chân, có thể đạt chiều dài cơ thể 64 cm (25 in), và khối lượng trên 20 kilôgam (44 lb), làm cho nó là loài giáp xác nặng nhất trên thế giới. Loài gần gũi của nó gần nhất là tôm hùm châu Âu (Homarus gammarus), có thể được phân biệt bởi màu sắc của nó và thiếu gai trên mặt dưới của rostrum. Tôm hùm Mỹ thường xanh màu xanh lá cây sang màu nâu với các gai màu đỏ, nhưng một số biến thể màu sắc đã được quan sát thấy.
Homarus americanus phân bố dọc theo bờ biển Đại Tây Dương của Bắc Mỹ, từ Labrador ở phía bắc tới Cape Hatteras, Bắc Carolina ở phía nam[3]. Chúng sống trong vùng biển lạnh, nhiệt độ môi trường từ 2-20 độ C. Ở phía nam New Jersey thì loài này không phổ biển, và lượng tôm hùm đánh bắt đưa vào bờ ở Delaware, Maryland, Virginia và Bắc Carolina thường chỉ chiếm ít hơn 0,1% lượng tôm đánh bắt đưa vào bờ.[4] Một cái càng hóa thạch được cho là của Homarus americanus đã được tìm thấy ở Nantucket, có niên đại từ thế Pleistocen.[5][6]
Chu trình giao phối chỉ diễn ra vào tháng 7, 8 hàng năm, không lâu sau khi tôm hùm cái thay vỏ. Ấu trùng được sinh nở tháng 5, 6 năm sau. Ấu trùng sinh ra dài khoảng 8,5mm, trong suốt. Ấu trùng liên tục thay vỏ để trường thành, tỉ lệ sống là 1/1000 đến giai đoạn trưởng thành. Tôm hùm trưởng thành chìm xuống đáy đại dương để tiếp tục phát triển theo lối sống sinh vật đáy. Cường độ thay vỏ chậm dần, từ 10 lần/năm đến 1 lần/nhiều năm. Sau 1 năm, chiều dài đạt từ 25-28mm. Sau 6 năm trọng lượng đạt 450gr. Một cá thể có thể thay vỏ từ 25-27 lần trong đời.
Tôm hùm châu Mỹ là một món ăn được ưa chuộng. Ngành công nghiệp đánh bắt tôm hùm châu Mỹ ước tính khoảng 3 tỷ đô la Mỹ hàng năm với 360 triệu tấn.[cần dẫn nguồn] Chúng chủ yếu được đánh bắt theo mùa ở Mỹ và Canada. Trong đó, Canada nắm giữ 60% thị phần và Mỹ là 40%.
Tôm hùm châu Mỹ được xuất khẩu khắp thế giới dưới dạng đông lạnh/chế biến (75%) hoặc tươi sống (25%) và luôn giữ vai trò quan trọng trong nền công nghiệp du lịch của các nước nhập khẩu.
|date=
(trợ giúp) Phương tiện liên quan tới Homarus americanus tại Wikimedia Commons
Tôm hùm Mỹ hay Tôm hùm châu Mỹ (danh pháp hai phần: Homarus americanus), là một loài tôm hùm được tìm thấy ở bờ biển Đại Tây Dương Bắc Mỹ, chủ yếu là từ Labrador đến New Jersey. Trong phạm vi Bắc Mỹ, nó còn được gọi là 'tôm hùm phía Bắc' hoặc 'tôm hùm Maine'. Nó có hai càng lớn với thân mình mạnh mẽ, một cặp râu dài và bốn cặp chân, có thể đạt chiều dài cơ thể 64 cm (25 in), và khối lượng trên 20 kilôgam (44 lb), làm cho nó là loài giáp xác nặng nhất trên thế giới. Loài gần gũi của nó gần nhất là tôm hùm châu Âu (Homarus gammarus), có thể được phân biệt bởi màu sắc của nó và thiếu gai trên mặt dưới của rostrum. Tôm hùm Mỹ thường xanh màu xanh lá cây sang màu nâu với các gai màu đỏ, nhưng một số biến thể màu sắc đã được quan sát thấy.
Американский омар[1], или североатлантический омар, или американский лобстер (лат. Homarus americanus) — вид десятиногих ракообразных из семейства омаров (Nephropidae). Входит в число крупнейших современных ракообразных, достигая веса 20 кг и длины более 60 см. Имеет большое промышленное значение.
Встречается по Атлантическому побережью Северной Америки, главным образом от Лабрадора (Канада) до Нью-Джерси (США)[2]. Изредка встречается и южнее, например, в Делавэре, Мэриленде и Вирджинии[3]. Ископаемые клешни Homarus americanus обнаружены в плейстоцене (Нантакет, США)[4][5]. В 2013 году американский лобстер был обнаружен рядом с Фараллоновыми островами у побережья Калифорнии[6][7].
Обитают от литоральной прибрежной зоны до глубин более 400 м, но чаще их встречают на глубине от 4 до 50 м[8].
Обычно Homarus americanus имеет длину от 20 до 60 см и массу от 0,45 до 4,08 кг (но бывают и более 60 см и 20 кг), что делает его самым тяжёлым представителем всего класса ракообразных в мире[9]. Вместе с видом Sagmariasus verreauxi он также один из самых длинных десятиногих раков в мире[8]. Самый длинный пойманный американский омар имел длину 64 см без учёта клешней (с клешнями более 1 м)[8]. По данным Guinness World Records, самоё тяжёлое ракообразное (американский омар) было поймано в 1977 году у берегов Канады (Новая Шотландия) и весило 20 кг[9][10].
Нормальная окраска Homarus americanus — от тёмной сине-зелёной до зеленовато-коричневой, краснее на теле и клешнях и зеленее на ногах[2]. Такая раскраска получается от смешивания жёлтого, синего и красного пигментов[11]. Изредка встречаются голубые омары, жёлтые, оранжевые, белые или даже двухцветные формы. Примерно один из 2 млн лобстеров синего цвета[12]. Генетическая мутация приводит к появлению синих или голубых омаров, так как у них в чрезмерных количествах продуцируется ответственный за синюю окраску протеин[13]. Этот протеин вместе с молекулой красного каротиноида астаксантина формирует комплекс синего цвета, известный как крустацианин (crustacyanin), который и придаёт омару сине-голубой цвет[14]. В 2009 году синего омара поймали в Нью-Гемпшире[15]; в 2011 году ещё двух синих омаров выловили в Канаде, одного у берегов провинции Остров Принца Эдуарда[16] и другого на территории индейцев Канады (Esgenoôpetitj) в провинции Нью-Брансуик[16]; ещё одного отловили в мае 2012 года у побережья Новой Шотландии[17].
Красная форма — это или обычный результат кулинарного приготовления, или редкая мутация, встречающаяся один раз на 10 млн особей[12][18]. Жёлтые американские омары ещё более редки, тоже возникают из-за генетической мутации и встречаются раз на 30 млн особей[12][19]. В июле 2010 года у Глостера (США) был пойман омар-альбинос, абсолютно белой окраски[20]. Это ещё более редкий случай (полная потеря пигмента): один омар на 100 млн[12][20].
Памятник в Канаде (Шедьяк, Нью-Брансуик)
Естественная диета американского омара зависит от условий конкретного местообитания. В диете доминируют моллюски, иглокожие и многощетинковые черви, а также присутствуют различные ракообразные, офиуры и стрекающие[21].
В период размножения самки выделяют феромоны, которые делают самцов менее агрессивными; они начинают ухаживать за партнёршами, танцуя вокруг них с закрытыми клешнями[22]. После оплодотворения самки могут сохранять сперму до 15 месяцев, откладывают несколько десятков тысяч яиц и вынашивают их на себе (под брюшком, удерживая плеоподами) до 11 месяцев, поэтому их можно застать в таком виде в любое время года[8]. Самки регулярно чистят кладку и дают ей свежую воду для подачи большей концентрации кислорода[23]. Метанауплиусы H. americanus полупрозрачные, имеют длину 8 мм, крупные глаза[22]. Личинки ведут планктонный образ жизни. Они часто становятся жертвами хищников и только одна из тысячи выживает. Так проходят четыре стадии развития (на стадии плавающей постличинки омар имеет длину 13 мм)[22]. Затем, после очередной линьки, став похожим на взрослую особь, он опускается на дно океана и переходит к бентосному образу жизни. Через год он достигает длины в 3 см, а через 6 лет будет весить 0,5 кг[23].
Американский омар имеет большое промысловое значение. По данным ФАО в 1987 и 1988 гг в мире добыли 60 096 и 62 457 тонн соответственно[8]. Коммерческий улов в США в 2010 году оценивался примерно в 396,8 млн долларов. При этом 93 % процента вылова в США приходилось на 2 штата: Мэн (47 000 тонн) и Массачусетс (6500 тонн)[24].
Американский омар, или североатлантический омар, или американский лобстер (лат. Homarus americanus) — вид десятиногих ракообразных из семейства омаров (Nephropidae). Входит в число крупнейших современных ракообразных, достигая веса 20 кг и длины более 60 см. Имеет большое промышленное значение.
美洲螯龍蝦(学名:Homarus americanus),又稱為波士頓龍蝦、加拿大龍蝦,分布於大西洋的北美洲海水水域,特別是加拿大海洋省份、紐芬蘭與拉布拉多、美國緬因州和麻薩諸塞州。具有重要的商業價值,是平價的海鮮食物。美洲螯龙虾虽然名字中带有“龙虾”二字,但实际上龙虾单指龙虾属的物种,而美洲螯龙虾属于螯龙虾属,故美洲螯龙虾是螯龙虾,不屬於嚴格定義上的龍蝦。而作為食材的確被泛稱為龍蝦。
體長從20 ~ 60 公分不等,體重從 ½ ~ 4 公斤不等;但根據金氏世界記錄,最大的重達20.14公斤,全長從尾部到大螯尖端為1.06公尺,1977年捕獲於加拿大新斯科舍外海,是世界上可長到最重的海洋甲殼類[1]。
體色正常為橄欖綠或綠褐色,橘色、紅褐色或黑色的個體也不難見到,但約200萬分之一為藍色;黃色變異更罕見,出現機率約3000萬分之一[2]。和龍蝦(Palinuridae)最大的不同是:第一步足為一對大螯,一側的螯稍大於另一側。體表光滑,觸角較細。
美洲螯龍蝦生活於淺海的岩礁中或在沙礫底挖孔生活。美洲螯龍蝦只能在脫殼後的短暫時間進行交配。在幼年時一年約脫殼2 ~ 3 次,成年後 (4 ~ 7歲) 一年約脫殼一次。
壽命相當長,一般相信此種螯龍蝦可以活超過50年,如果没有污染和捕捞,还能活得更久。
美洲螯龍蝦以魚類、其他小型甲殼類及貝類為食,偶爾也會吃海中植物。天敵則有鱈魚、比目魚等。
美洲螯龍蝦是美國東北部的名產,在当地甚至被做成了风向标。人工養殖是可行的,但較傳統捕撈方式要昂貴。
美洲螯龍蝦是北美人民传统的美食,一般清蒸或水煮後劈成两半,灑上檸檬汁或抹上奶油就可上桌,也可以碳烤后撒上胡椒,或是把肉剔出来,拌上酱料,夹在长条面包里做成虾卷。以前,厨师会把活虾直接放进热锅里,现在出于动物福利考虑,推崇先把它们电死再下锅。和龙虾相比,美洲螯龙虾除了虾身,还多了两只大螯里的肉。
美洲螯龍蝦(学名:Homarus americanus),又稱為波士頓龍蝦、加拿大龍蝦,分布於大西洋的北美洲海水水域,特別是加拿大海洋省份、紐芬蘭與拉布拉多、美國緬因州和麻薩諸塞州。具有重要的商業價值,是平價的海鮮食物。美洲螯龙虾虽然名字中带有“龙虾”二字,但实际上龙虾单指龙虾属的物种,而美洲螯龙虾属于螯龙虾属,故美洲螯龙虾是螯龙虾,不屬於嚴格定義上的龍蝦。而作為食材的確被泛稱為龍蝦。
미국바닷가재(학명: Homarus americanus)는 가시발새우과에 속하는 바닷가재의 일종이다. 대서양바닷가재, 캐네이디언 레드(Canadian Reds)로도 일컫는다.[2] 몸길이는 64cm, 몸무게는 20kg 안팎으로 자란다.
버터를 곁들여 굽거나 쪄내는 것이 일반적이라 한다.
미국바닷가재(학명: Homarus americanus)는 가시발새우과에 속하는 바닷가재의 일종이다. 대서양바닷가재, 캐네이디언 레드(Canadian Reds)로도 일컫는다. 몸길이는 64cm, 몸무게는 20kg 안팎으로 자란다.