El porc marí (Oxynotus centrina) és una espècie de tauró que es troba a l'Atlàntic oriental (des de la costa de Cornualla i la Mediterrània fins a les costes de Senegal).
De caràcter marcadament bentònic. Viu sobre fons fangosos o de sorra, des dels 50 m fins als 600. Passa el temps ajagut damunt del ventre i es comença a moure vers el crepuscle per cercar l'aliment. Sembla que grata el fons amb la seua espina dorsal anterior; posant-se de panxa enlaire, agafa els petits invertebrats que descolga. És un animal poc freqüent.
Principalment cucs poliquets i d'altres exigus animals de fons de tota classe.
És ovovivípar, però hi ha pocs estudis sobre aquest aspecte. Té ventrades de 7 a 8 cries. Hi ha cites reproductives el març i l'abril.
Sense cap importància pesquera.
El porc marí (Oxynotus centrina) és una espècie de tauró que es troba a l'Atlàntic oriental (des de la costa de Cornualla i la Mediterrània fins a les costes de Senegal).
Die Gefleckte Meersau (Oxynotus centrina) ist eine Haiart aus der Gattung der Schweinshaie (Oxynotus). Das Verbreitungsgebiet dieser Art liegt im Ost-Atlantik und reicht von der Westküste der Britischen Inseln über die Biscaya und die Küste der Iberischen Halbinsel bis an die Küste Senegals. Außerdem wird sie im Mittelmeer und selten auch in der nördlichen Nordsee und im Skagerrak angetroffen. Compagno et al. geben eine Verbreitung auch südlich des Äquators bis zur Kap-Halbinsel in Südafrika an, doch zeigen die dortigen Schweinshaie einen deutlich größeren Abstand zwischen den Rückenflossen als die nördlich des Äquators gefangenen Tiere.
Die Gefleckte Meersau ist ein ungewöhnlich aussehender Hai mit einem relativ hochrückigen Körper und einer borstig strukturierten Haut. Er erreicht eine Maximallänge von 120 bis 150 Zentimetern, bleibt aber für gewöhnlich bei einer Länge von 55 Zentimetern. Die Fische zeigen ein grobes, graues bis graubraunes Fleckenmuster. Eine Afterflosse fehlt, den beiden Rückenflossen gehen die ordnungstypischen Stacheln voraus. Die erste Rückenflosse steht knapp hinter den Brustflossen, die zweite über den Bauchflossen. Der Stachel der ersten Rückenflosse ist schräg nach vorn gerichtet und schneidet die Flosse diagonal. Wie alle Arten der Familie besitzen die Tiere fünf Kiemenspalten und ein Spritzloch hinter dem Auge.
Die Gefleckte Meersau lebt bodennah auf dem äußeren Kontinentalschelf und über den Kontinentalabhängen in Tiefen von 60 bis 660 Metern, im östlichen Ionischen Meer wurde sie in einer Tiefe von 777 Metern nachgewiesen. Sie ernährt sich vor allem von Vielborstern und Spritzwürmern, daneben auch von Knochenfischen, Krebstieren und Stachelhäutern. Über ihre Lebensweise liegen nur wenig Daten vor. Sie ist wie andere Arten der Ordnung lebendgebärend (ovovivipar) und bekommt pro Wurf sieben bis acht Junge, die bei der Geburt 25 cm lang sind.
Die IUCN gibt in ihrer Roten Liste an, dass Oxynotus centrina gefährdet ist.[1] Die Art ist Beifang bei der Tiefseefischerei.
Die Gefleckte Meersau (Oxynotus centrina) ist eine Haiart aus der Gattung der Schweinshaie (Oxynotus). Das Verbreitungsgebiet dieser Art liegt im Ost-Atlantik und reicht von der Westküste der Britischen Inseln über die Biscaya und die Küste der Iberischen Halbinsel bis an die Küste Senegals. Außerdem wird sie im Mittelmeer und selten auch in der nördlichen Nordsee und im Skagerrak angetroffen. Compagno et al. geben eine Verbreitung auch südlich des Äquators bis zur Kap-Halbinsel in Südafrika an, doch zeigen die dortigen Schweinshaie einen deutlich größeren Abstand zwischen den Rückenflossen als die nördlich des Äquators gefangenen Tiere.
The angular roughshark (Oxynotus centrina) is a rough shark of the family Oxynotidae.[2]
Biologist Carl Linnaeus described the angular roughshark, O. centrina, in 1758. This name was later finalized and accepted by the scientific community as the official name for the species in 1976.[1]
At birth, they are less than 25 cm (9.8 in) and they mature at about 50 cm (20 in). Most records are of individuals less than 1 m (3.3 ft), but they can reach about 1.5 m (4.9 ft). Their litter size is seven or eight pups off Angola to 23 in the Mediterranean. They have ridges over their eyes that expand into large, rounded knobs, which are covered with enlarged denticles – these are absent in other species of rough sharks. They possess very large spiracles that are vertically elongated, being almost as high as the length of their eyes. Their first dorsal spine is oriented slightly forward. They feed on worms, crustaceans, and mollusks.[3]
Oxynotus centrina has a compressed body, triangular in cross section, with a broad and flattened head. The snout is flat and blunt. Just like all of the Oxynotus species, they have two relatively large dorsal fins that are sail-like, and no anal fin. Their color scheme is grey or grey-brown dorsally with dark blotched on its head and sides. However, one identifying feature is the light horizontal line below the eyes on the cheek.[4]
Since it shares the northeast Atlantic with another species of Oxynotus, other distinguishing features include the extremely large spiracles, their dorsal fins, and their large dermal denticles above their eyes. Like most of the Oxynotus species, O. centrina has lanceolate upper teeth and blade-like lower teeth, with 12 rows of teeth on either side.[4]
Oxynotus centrina usually moves by gliding on the bottom of the sea, sometimes hovering over the sandy or muddy surfaces of the seabed.[5]
They occur in the eastern Atlantic from Norway to South Africa, including the entire Mediterranean. They may also occur off Mozambique. They prefer coralline algal and muddy bottoms on continental shelves and upper slopes at depths of 50 to 660 m (160 to 2,170 ft), but occur mostly below 100 m (330 ft).[3] Studies of these sharks in the Mediterranean indicate they prefer to spend their times at depths of 60 to 600 m (200 to 1,970 ft).[6]
Male and female angular roughsharks are reported to mature at about 50–70 cm. Although, some studies have shown that females mature at a slightly larger size than males. Being an ovoviviparous species, O. centrina produces 10-12 pups usually between 21 and 24 cm in length.[4]
Some data has been gathered on this species of Oxynotus in the period from 1994 to 1999 in the Mediterranean. O. centrina was only present in 0.6% of the tows during this period at a depth of 100 to 200 m. Regional indexes indicate this species is more common in the western central Mediterranean and lower index in the western and eastern Mediterranean. However, O. centrina was completely absent from the Eastern central Mediterranean.[7]
In 1948, trawl surveys indicated that O. centrina was once present, but uncommon, in the Adriatic. Although, the species has been absent in subsequent studies in the Adriatic, suggesting a possible extinction of that species in the area. However, recent studies, done by Lipej in 2004, show that some juveniles have been caught in the central Adriatic. Also, some data collected during the surveys in the Balearic Sea and the Ionian Sea found one specimen at 800 m in the western Ionian Sea, suggesting that the population of O. centrina, in the east-central Mediterranean, has an unknown population.[7]
However, this species was absent in the northeast Atlantic in a study of deepwater longline fishing for sharks near the Canary Islands. This is important because this species was abundant in this region until 1997.[7]
Oxynotus centrina is a minor bycatch of offshore fisheries such as trawl fleets. Although this can have a negative impact on the species, as stated above, the species had been thought extinct in the Adriatic, decreased fishing has led to their rediscovery.[7]
This species, sometimes caught by fishermen in the Mediterranean, has little to no commercial value. Also, it is thought to bring bad luck to fishermen if caught and kept. When released, it has never been reported to survive.[7]
The IUCN Red List of Threatened Species has deemed this species of Oxynotus as endangered due to consistent landings by fishermen and bycatch by deepsea fisheries. [7]
The angular roughshark (Oxynotus centrina) is a rough shark of the family Oxynotidae.
El cerdo marino (Oxynotus centrina) es una especie de pez escualiforme de la familia Oxynotidae.[2]
Tiene el cuerpo grueso y de sección casi triangular, con el dorso prominente y la cabeza pequeña y aplanada.[3] La boca es de forma ovalada y de pequeño tamaño, con dientes lanceolados dispuestos en varias series.[4] Su coloración es gris oscura o parda con manchas oscuras, variando según el lugar donde habita, y presenta dos aletas dorsales con sendos aguijones, casi totalmente envueltos en la piel de las aletas.[3] Es un tiburón pequeño, no superando los 150 cm de longitud.[4]
Es un animal marino propio del mar Mediterráneo (falta en el mar Negro) y del Atlántico oriental desde las costas de Noruega hasta Sudáfrica, su presencia en las costas de Mozambique es dudosa.[1]
Se encuentra en fondos coralinos y fangosos, principalmente entre 100 y 200 m de profundidad, aunque se han registrado hasta una profundidad 800 m.[1]
Es una especie de hábitos solitarios que suele nadar lentamente.[4] Es ovovivíparo.[1] La fecundación tiene lugar en enero y los alevines nacen unos 3 meses más tarde.[3] El tamaño al nacer se ha registrado de entre 21 y 24 cm.[1]
Su alimentación se compone de animales de todo tipo del fondo marino.[3] Se ha descrito que en acuario se puede alimentar exclusivamente de huevos de otros condríctios, incluyendo tanto escualos como rayas.Guallart, J.; García-Salinas, P.; Ahuir- Baraja, A.E.; Guimerans, M; Ellis, J.R.; Roche, M. (2015). «Angular roughshark Oxynotus centrina (Squaliformes, Oxynotidae) in captivity feeding exclusively on elasmobranch eggs: An overlooked feeding niche or a matter of individual taste?». J. Fish Biol. 87 (4): 1072-1079. |fechaacceso=
requiere |url=
(ayuda)
El cerdo marino (Oxynotus centrina) es una especie de pez escualiforme de la familia Oxynotidae.
Oxynotus centrina Oxynotus generoko animalia da. Arrainen barruko Oxynotidae familian sailkatzen da.
Oxynotus centrina Oxynotus generoko animalia da. Arrainen barruko Oxynotidae familian sailkatzen da.
Särmäpurjehai (Oxynotus centrina)[2] on hailaji. Särmäpurjehailla on epätavallisen korkeat, purjeita muistuttavat selkäevät, joiden kärjet ovat piikkiset. Lisäksi sillä on litteä, kolmionmuotoinen kuono ja uurteiset huulet sekä yläleuassa keihäänmalliset hampaat. Silmän takana on iso spiraakkeli. Laajentunut ruumiinontelo ja iso, öljyinen maksa parantavat eläimen kellumiskykyä, ja särmäpurjehai pystyy kellumaan paikoillaan etsiessään pohjasta monisukasmatoja ja muita selkärangattomia. Särmäpurjehai on yksi viidestä purjehaiden heimon lajista.
Särmäpurjehai (Oxynotus centrina) on hailaji. Särmäpurjehailla on epätavallisen korkeat, purjeita muistuttavat selkäevät, joiden kärjet ovat piikkiset. Lisäksi sillä on litteä, kolmionmuotoinen kuono ja uurteiset huulet sekä yläleuassa keihäänmalliset hampaat. Silmän takana on iso spiraakkeli. Laajentunut ruumiinontelo ja iso, öljyinen maksa parantavat eläimen kellumiskykyä, ja särmäpurjehai pystyy kellumaan paikoillaan etsiessään pohjasta monisukasmatoja ja muita selkärangattomia. Särmäpurjehai on yksi viidestä purjehaiden heimon lajista.
Oxynotus centrina
La centrine commune (Oxynotus centrina) est une espèce de poissons cartilagineux squaliformes de la famille des Oxynotidae[3].
À la naissance, ils mesurent moins de 25 cm (10 po) et ils arrivent à maturité à environ 50 cm (20 po). La plupart des centrines communes sont des individus de moins de 1 m (3,28 pi), mais ils peuvent atteindre jusqu'à 1,5 m (4,9 pi). La taille maximum de leur portée est de 7 à 8 bébés hors Angola, et 23 dans la mer Méditerranée. Ils ont des crêtes sur leurs yeux qui se dilatent en gros boutons arrondis, qui sont couverts de larges denticules — celles-ci sont absentes chez les autres espèces de centrines. Ils possèdent de très grands stigmates qui sont verticalement allongés, étant presque aussi longs que l'œil. Leur première épine dorsale est orientée légèrement vers l'avant. Ils se nourrissent de vers, de crustacés et de mollusques[4].
Ils se reproduisent dans l'Atlantique Est de la Norvège à l'Afrique du Sud, y compris sur l'ensemble de la mer Méditerranée. Ils peuvent également se reproduire au large du Mozambique. Ils préfèrent les fonds coralliens d'algue et de boue sur les plateaux continentaux et des pentes supérieures à des profondeurs allant de 50 à 660 m (165 à 2 165 pi), mais apparaissent surtout en dessous de 100 m (328 pi).
Oxynotus centrina
La centrine commune (Oxynotus centrina) est une espèce de poissons cartilagineux squaliformes de la famille des Oxynotidae.
O peixe porco,[1][2][3] Oxynotus centrina, é unha especie de peixe elasmobranquio escualiforme da familia dos oxinótidos (Oxynotidae).[4]
As pricipais característiucas do peixe porco son:[2]
É un animal mariño propio do mar Mediterráneo (falta no mar Negro) e do océano Atlántico oriental desde as costas de Noruega até Suráfrica. Raro no mar do Norte setentrional.[7] A súa presenza nas costas de Mozambique é dubidosa.[8]
Encóntrase en fondos coralinos e fangosos da plataforma e do continentais, principalmente entre os 100 e os 200 m de profundidade, aínda que se rexistron individuos até unha profundidade de 800 m.[2][8]
É unha especie de hábitos solitarios que adoita nadar lentamente.[6] é ovovivíparo.[8] A fecundación ten lugar en xaneiro e as crías nacen uns 3 meses máis tarde.[5] As camadas compóñense de 7-8 crías,[2] que ao nacer miden entre 21 e 24 cm.[8]
Hai poucos estudos sobre a súa alimentación e só Compagno cita que se alimenta de vermes poliquetos;[9] pola súa parte Terofal et al. afirman que a súa alimentación componse de animais de todo tipo do fondo mariño.[5]
Segundo a IUCN, o status de conervación do peixe porco, no ano 2007, era de VU (especie vulnerábel).[10]
O peixe porco é unha especie relativamente frecuente en augas próximas á nosa comunidade.[1][2]
O peixe porco, Oxynotus centrina, é unha especie de peixe elasmobranquio escualiforme da familia dos oxinótidos (Oxynotidae).
L'Oxynotus centrina (Linnaeus, 1758) appartiene al genere Oxynotus ed alla famiglia Oxynotidae. È noto comunemente come pesce porco[2].
Vivono nell'Oceano Atlantico Orientale e nel Mar Nero. A Nord sono stati osservati nel Mediterraneo e nel Golfo di Biscaglia fino alla Cornovaglia, a Sud fino al Senegal[3].
Sono stati rinvenuti a profondità comprese tra 100 e 700 metri[4].
Raggiungono lunghezze massime di 1.5 metri[5]. Questa specie di piccole dimensioni ha una morfologia molto particolare: il corpo è piuttosto alto per via della pinna dorsale allungata e la pelle è riconoscibile per i caratteristici puntini chiari.[3]. Il resto del corpo è uniforme e di colore marroncino-grigiastro[3].
Si tratta di una specie molto vulnerabile[6]
La specie è ovovivipara[7].
La loro carne è utilizzata fresca, sottolio, affumicata, essiccata e salata per il consumo umano[5].
L'Oxynotus centrina (Linnaeus, 1758) appartiene al genere Oxynotus ed alla famiglia Oxynotidae. È noto comunemente come pesce porco.
De strijkijzerruwhaai of grootvindoornhaai (Oxynotus centrina) is een vis uit de familie van valse doornhaaien (Dalatiidae) en behoort derhalve tot de orde van doornhaaiachtigen (Squaliformes).
Hij heeft zeer hoge, zeilvormige rugvinnen, voorafgegaan door stekels. Het lichaam is samengedrukt en driekantig, de mond bevat gegroefde lippen en de bovenkaak is bezet met lansvormige tanden. Achter het oog bevindt zich een groot spiraculum. De vis kan een lengte bereiken van 150 centimeter.
Het voedsel bestaat uit borstelwormen en andere ongewervelden. Dankzij de grote lichaamsholte en de olierijke lever heeft het dier veel drijfvermogen en beweegt hij zich moeiteloos voort boven de zeebodem, waar hij zijn voedsel vindt.
De strijkijzerruwhaai is een zoutwatervis. De vis prefereert diep water en leeft hoofdzakelijk nabij de bodem in de Atlantische Oceaan maar komt ook voor in de Middellandse Zee. De soort komt voor op dieptes tussen 60 en 660 meter.
De strijkijzerruwhaai is voor de visserij van beperkt commercieel belang. In de hengelsport wordt er weinig op de vis gejaagd.
De strijkijzerruwhaai of grootvindoornhaai (Oxynotus centrina) is een vis uit de familie van valse doornhaaien (Dalatiidae) en behoort derhalve tot de orde van doornhaaiachtigen (Squaliformes).
Brązosz[3] (Oxynotus centrina) – gatunek ryby z rodziny brązoszowatych (Oxynotidae), wcześniej zaliczany był do koleniowatych (Squalidae).
Wschodni Ocean Atlantycki od Angoli do południowej Anglii oraz Morze Śródziemne. W Morzu Adriatyckim uważany za lokalnie wymarły, ale od 2004 był ponownie zaobserwowany.
Występuje na głębokości 50–500 m, przebywa nad dnem mulistym bądź piaszczystym. Gatunek szeroko rozprzestrzeniony, w niektórych regionach rzadki lub niezbyt liczny.
Osiąga do 1,5 m długości, zwykle poniżej 1 m, a w Morzu Śródziemnym 60–80 cm. Ciało krótkie, grube, ścieśnione, w przekroju poprzecznym trójkątne. Grzbiet podwyższony, skóra szorstka. Wzdłuż grzbietu długi, skórzasty kil, podobnie kilka na dolnych krawędziach boków od piersi do płetw brzusznych. Głowa mała, spłaszczona. Oczy duże, zielonkawe, bez przesłony migawkowej. Tryskawki duże, od owalnych do półksiężycowatych, leżą bardzo blisko oczu. Szczeliny skrzelowe bardzo małe w liczbie 5, położone przed płetwami piersiowymi. Otwór gębowy słabo wygięty. Zębów w górnej szczęce 10 i są szersze, większe i drobno piłkowane. Dwie płetwy grzbietowe z silnymi kolcami. Kolec pierwszej płetwy nieco za środkiem podstawy płetwy, kolec 2 płetwy znajduje się pośrodku i jest wygięty do tyłu. Płetwy brzuszne pod 2. płetwą grzbietową. Płetwy piersiowe ostro zakończone, mierzą 3/4 długości głowy. trzon ogonowy krótki, płetwa ogonowa stosunkowo mała. Płetwy odbytowej brak. Linia boczna wyraźnie widoczna. Ubarwienie szare do szarobrązowego. Brzuch jaśniejszy.
Aktywny po zmroku, dzień spędza leżąc na dnie. Żywi się wieloszczetami, skorupiakami i mięczakami. Jest gatunkiem jajożyworodnym. Zapłodnienie w styczniu. Samica rodzi trzy miesiące później 10–12 młodych[4]
Brązosz (Oxynotus centrina) – gatunek ryby z rodziny brązoszowatych (Oxynotidae), wcześniej zaliczany był do koleniowatych (Squalidae).
O tubarão-áspero-angular (Oxynotus centrina) é uma espécie de tubarão do gênero Oxynotus da família Oxynotidae (Squaliformes) que habita águas marinhas no ocidente do Oceano Atlântico desde a Noruega no norte da Europa, até a África do Sul, no sul da África, de profundidades de 40 até 780 metros. É relativamente pequeno, chegando a medir quase 60 cm.[1]
O tubarão-áspero-angular tem uma barbatana dorsal maior e mais larga que as barbatanas peitorais e se origina a partir de sua cabeça, e tem uma pele áspera, como seus parentes. A coloração de sua área dorsal é na maoria das vezes amarronzada, mas de vez em quando pode ser cinzenta. Pode atingir normalmente até 55 cm (não definido), mas pode chegar a medir no máximo 150 cm (também não definido). Quando maturos podem atingir até 50 cm.
O tubarão-áspero-angular vive em águas marinhas costeiras no Oceano Atlântico ocidental, na Europa, desde o norte na Noruega, rodeando quase todo o Reino Unido, passa também pela França, Espanha, Portugal, até quase todas as costas do Mar Mediterrâneo; na África é encontrado norte e sul, desde o Egito até a África do Sul. Pode ser encontrados em profundidades de 40 até 777 metros.
O tubarão-áspero-angular é carnívoro. Seu prato consiste em teleósteos, crustáceos e equinodermos. Ocasionalmente podem até comer caixas de ovos de tubarões-pata-roxa (Scyliorhinus canicula).
O tubarão-áspero-angular é víviparo, podendo nascer normalmente de 7 para 12 filhotes. O tamanho dos filhotes no nascimento é por volta de 20 para 24 cm.
Foi considerado como espécie vulnerável de extinção pela União Internacional para a Conservação da Natureza (IUCN) desde 2007, resultado da exploração dos humanos.
O tubarão-áspero-angular (Oxynotus centrina) é uma espécie de tubarão do gênero Oxynotus da família Oxynotidae (Squaliformes) que habita águas marinhas no ocidente do Oceano Atlântico desde a Noruega no norte da Europa, até a África do Sul, no sul da África, de profundidades de 40 até 780 metros. É relativamente pequeno, chegando a medir quase 60 cm.
Trekantshaj (Oxynotus centrina) är en haj som förekommer i östra Atlanten och Medelhavet. Den kan bli upp till 1,5 meter lång, även om de flesta exemplar inte når den storleken utan är mindre. Ett kännetecken för arten är dess höga, triangulära ryggfenor.[1]
Hajen är djuplevande och simmar nära bottnar där den söker efter bottenlevande ryggradslösa djur, som havsborstmaskar, kräftdjur och blötdjur, vilka utgör dess främsta föda.[1]
Fortplantningen är ovovivipar. Honan kan bli dräktig en gång om året och få 10 till 12 avkommor per kull. Ungarna har vid födseln en längd på mellan 21 och 24 centimeter. Könsmognad inträffar när individerna nått en längd av 50 till 70 centimeter. Hanarna kan bli könsmogna vid en mindre längd än honorna.[1]
Trekantshajen är listad som sårbar, särskilt hotad är den i Medelhavet. Det främsta hotet mot arten är att den fastnar i fisknät som bifångst till annat fiske.[1]
Trekantshaj (Oxynotus centrina) är en haj som förekommer i östra Atlanten och Medelhavet. Den kan bli upp till 1,5 meter lång, även om de flesta exemplar inte når den storleken utan är mindre. Ett kännetecken för arten är dess höga, triangulära ryggfenor.
Hajen är djuplevande och simmar nära bottnar där den söker efter bottenlevande ryggradslösa djur, som havsborstmaskar, kräftdjur och blötdjur, vilka utgör dess främsta föda.
Fortplantningen är ovovivipar. Honan kan bli dräktig en gång om året och få 10 till 12 avkommor per kull. Ungarna har vid födseln en längd på mellan 21 och 24 centimeter. Könsmognad inträffar när individerna nått en längd av 50 till 70 centimeter. Hanarna kan bli könsmogna vid en mindre längd än honorna.
Trekantshajen är listad som sårbar, särskilt hotad är den i Medelhavet. Det främsta hotet mot arten är att den fastnar i fisknät som bifångst till annat fiske.
Oxynotus centrina ya da domuz balığı, dorsal yüzgeçleri uzun ve dikenli bir balık türü. Adı hem derisinin sert ve zımparamsı oluşu hem de burun deliklerinin önde ve büyük oluşundan kaynaklanır ve insanlar tarafından tüketilir.
Загальна довжина досягає 1,5 м. Голова середніх розмірів. Морда тупа. Очі великі, подовжені. За ними є бризкальца овальної або напівмісячної форми, витягнуті вертикально. Присутні чітко виражені надбровні гребні. Зуби верхньої щелепи дрібніше за зуби нижньої щелепи. Зуби верхньої щелепи складаються з декількох верзівок, з яких центральна довша, бокові — короткі. Тулуб високий, масивний, широкий, трикутна у розрізі. Має 2 плавці вітрилоподібної форми. Вони великі, з гострими кінчиками та гострими шипиками. Передній спинний плавець розташовано над грудними плавцями. Задній — над черевними. Передній плавець більше за задній. Хвостовий плавець гетероцеркальний — нижня лопать менша за верхню. Анальний плавець відсутній.
Забарвлення сіро-коричневе або сіре. На голові та боках присутні темні плями. Темну ділянку на голові перетинає горизонтальна світла лінія. Така сама лінія перетинає щоки нижчі очей.
Тримається на глибині від 40 до 777 м, верхньому та середньому континентальному шельфі. Це одинак. Активна вночі. Живиться морськими черв'яками, молюсками, ракоподібними, дрібною костистою та хрящевою рибою.
Статева зрілість настає при розмірах 50-70 см. Це яйцеживородна акула. Самиця народжує від 8 до 12 дитинчат завдовжки 21-24 см.
Мешкає від узбережжя Ісландії до ПАР, зокрема у Середземному та Адріатичному морях. Вкрай рідко потрапляє до Чорного моря, зокрема до акваторії України.
Oxynotus centrina
(Linnaeus, 1758)
Centrina oxynotus Swainson, 1839
Centrina salviani Risso, 1827
Centrina vulpecula Moreau, 1881
Squalus centrina Linnaeus, 1758
Обыкновенная центрина[1], или атлантическая центрина[2], или акула-свинья[2][1], или центрина-свинья[3] (лат. Oxynotus centrina) — вид рода трёхгранных акул одноимённого семейства отряда катранообразных. Распространён в восточной части Атлантического океана на глубине до 777 м. Максимальный зарегистрированный размер — 150 см. Тело массивное и высокое, треугольное в поперечнике, высокие и крупные спинные плавники в виде паруса, у основания которых имеются короткие, толстые шипы. Анальный плавник отсутствует. Эти акулы размножаются яйцеживорождением. Рацион состоит в основном из полихет. Представляют незначительную коммерческую ценность[4].
Впервые вид был описан в 1758 году Карлом Линнеем[5]. Трёхгранные акулы, которых относят к обыкновенным центринам, обитающие у берегов Анголы, Намибии и Южной Африки, возможно, представляют собой новый, ещё неописанный вид. Они отличаются от обыкновенных центрин укороченным расстоянием между спинными плавниками. Если это верно, записи о присутствии обыкновенных центрин у побережья Западной Африки должны быть уточнены, но пока проблема не разрешена, южные и юго-западные африканские трёхгранные центрины продолжают рассматриваться как центрины обыкновенные[6].
Обыкновенные центрины обитают в восточной Атлантике: в Бискайском заливе и Средиземном море, а на севере их можно встретить у Корнуолла, Великобритания. Возможно, трёхгранные акулы, распространённые у побережья южной и западной Африки, также относятся к центринам обыкновенным встр. Обыкновенные центрины попадаются на континентальном шельфе и в верхней части материкового склона на глубине от 60 до 660 м, чаще глубже 100 м[4].
Максимальный зарегистрированный размер составляет 150 см. Тело массивное, высокое, треугольное в поперечнике. Рыло короткое и закруглённое. Крупные ноздри расположены близко друг к другу. Сразу позади глаз имеются вертикально вытянутые крупные брызгальца. Толстые губы усеяны бугорками.[4]. Верхние зубы удлинённые, ланцетовидные, нижние широкие, в виде треугольных лезвий. 5 пар жаберных щелей. Над глазами имеется выпуклый хребет.
Спинные плавники очень высокие, в виде паруса. У основания имеется шип, у которого виден только кончик. Первый спинной плавник сдвинут вперёд перед основанием грудных плавников. Второй спинной плавник меньше первого, расстояние между ними меньше длины его основания. Задний край спинных плавников немного вогнут. Вдоль брюха между основаниями грудных и брюшных плавников пролегают жёсткие кили. Анальный плавник отсутствует. Хвостовой плавник широкий, у края верхней лопасти имеется вентральная выемка. Окраска серого или серо-коричневого цвета, голова и бока покрыты тёмными пятнами, светлая горизонтальная линия отделяет тёмные отметины на голове, другая проходит по линии глаз[4].
Рацион состоит из полихет, ракообразных и моллюсков. Обыкновенные центрины размножаются яйцеживорождением, в помёте около 10 или 12 новорождённых длиной около 22,83 см[7]. По одним данным[8] самцы и самки достигают половой зрелости при длине 50 см и 70 см соответственно, а по другим[7] — 60 и 66 см. Среди известных паразитов этого виды цестоды Gymnorhynchus gigas и Molicola sp[9].
Вид представляет незначительный интерес для рыбного промысла. Этих акул ловят донными и пелагическими тралами и используют для производства рыбной муки, жира, а также употребляют в пищу в копчёном и вяленом виде. Из-за интенсивного промысла, ведущегося в ареале этих акул, Международный союз охраны природы присвоил этому виду охранный статус «Уязвимый»[10].
Обыкновенная центрина, или атлантическая центрина, или акула-свинья, или центрина-свинья (лат. Oxynotus centrina) — вид рода трёхгранных акул одноимённого семейства отряда катранообразных. Распространён в восточной части Атлантического океана на глубине до 777 м. Максимальный зарегистрированный размер — 150 см. Тело массивное и высокое, треугольное в поперечнике, высокие и крупные спинные плавники в виде паруса, у основания которых имеются короткие, толстые шипы. Анальный плавник отсутствует. Эти акулы размножаются яйцеживорождением. Рацион состоит в основном из полихет. Представляют незначительную коммерческую ценность.