Beluga are the largest piscivores in the Pronto-Caspian region. It difficult to determine their role in the past given their endangered status, but in periods where they were quite abundant (before 1950) they would have been among the top predators in the Ponto-Caspian, playing a similar role as the fish eating seals of the region.
Acipenserids have been hunted for their roe since at least 1100 B.C. (Wei et al. 1997). Ancient Greek, Roman and Chinese literature make reference to acipenseriform species and caviar; and the Chinese reported trade as early as the 10th century A.D. (DeMeulenaur & Raymakers 1998, Burton & Burton 1975).
For more information on beluga sturgeon and to learn how you can help save this species visit, http://www.caviaremptor.org
Perception Channels: tactile ; chemical
Since it is difficult to distinguish between a male and a female without dissection, males are as susceptible to fishing pressure as females full of roe. To keep up with fishing pressure, Khoderevskya (1999) reports that between 15-20 million fingerlings need to be released annually from hatcheries in order to maintain a beluga population in the Caspian Sea. This figure is not currently being met. Birstein and colleagues (1997) report that in 1995 due to the lack of broodstock, there was no artificial breeding or natural reproduction in the Volga River that year. This river historically held most of the world's beluga spawners and releases (Artyukhin 1997). International trade in beluga caviar should be halted in order to relieve the pressure on this species. Although currently placed under CITES Appendix II, an uplisting to Appendix I would provide a working ban on international trade. The IUCN has also listed this species as critically endangered. As the U.S. is the second largest importer of beluga caviar in the world, placement of this species under the U.S. Endangered Species Act would provide immediate relief from much of the pressure to fish this species. Declaration of any ban must also be enforced, as a well-established black market has been successfully operating since the fall of the Soviet Union (DeMeulanaer & Raymakers 1996, Khordorevskaya et al. 1997).
Habitat destruction also threatens this species. Dams block migratory routes. In its major spawning river the Volga, only a small percentage (less than 20%) of beluga are able to migrate upstream past the major dam on that river the Volgograd Dam (Rochard et al. 1990, Gertsev 1999). Fish lifts and elevators must transport these individuals across the dam. Often they find water conditions on the other side of the dam unsuitable for reproduction because of water temperature and flow rates. Problems of migrating larvae moving toward adult grounds upstream from the dam are little studied. Debus (1997) considers that the passage of juveniles downstream the Volga River as normally lethal, because juveniles do not survive passage through the hydroelectric power turbines of the dams.
US Federal List: no special status
CITES: appendix ii
IUCN Red List of Threatened Species: endangered
Since fisherman or poachers capture nearly all beluga sturgeon before they can die of natural causes, the development of this species is little known. Length and weight increases much more rapidly earlier in the life history of these fish than during later in ontogeny (Raspopov 1993). Length and weight can range greatly in a given age class depending on environmental conditions of the sturgeon habitat (Raspopov 1993).
After hatching, downstream migrations of beluga larvae occur between May and June (Levin 1997). From hatcheries data, it is observed that the weight of beluga after 28-45 days averages around 2.5-3 g (Levin 1997). By the time they enter the sea they are 6-11 cm in length. Recently hatched larvae are also purported to move at about 24 km per day during their migration to the sea. By the forth year, beluga may reach a meter in length. In the spring, mature fish enter the rivers to breed, while younger individuals (less than 10 years) disperse near the Northern Caspian, their distribution based mainly on ecological factors like water temperature and benthic silt (Levin 1997).
Beluga sturgeon mature later than most other acipenseriforms, usually after their 12th year (Lelek 1987). Raspopov (1993) estimated that beluga sturgeon in the Caspian become sexually active every 4-8 years for females, and every 4-7 years for males. Under favorable conditions, a beluga may spawn up to nine times in its lifetime.
From 1987-1997 in the Volga River (which was once the most important spawning habitat of beluga), female spawners have ranged from 199 to 236 cm, and weighed between 48 to 160 kg (Levin 1997). These are much smaller than recorded sizes for previous years.
There is some evidence that PCPs and other dangerous chemicals may be retained with the eggs of beluga sturgeon (Altuf'ev 1997). Small traces of environmental toxins appear in caviar (Boyle 1994). The levels of some of these chemicals were considered high from samples chosen from some major retailers in the U.S. (between 3.17-3.27 ppm of DDT, 410-640 ppb of Arclor 1254, and 2.1 - 2.8 ppm of selenium) but these numbers are lower than United States Food and Drug Administration action levels. It is doubtful that these traces can be harmful to anyone since few individuals consume such large amounts of caviar that the chemicals could accumulate to dangerous levels.
Due to the incredible value of the roe of this species known commercially as beluga caviar - the most expensive food item in the world(Birstein et al. 1998) - this species is among the most sought after naturally available commercial products in the world. Female beluga can produce 12 % of their body weight in caviar and beluga caviar can demand $200/kg. This species has become so depleted that its survival is supported entirely or nearly entirely by hatcheries throughout its limited range (Secor et al. 2000, Khodorevskya 1999). Without natural recruitment, population structure, age composition and genetic diversity of the beluga sturgeon have suffered (Secor et al. 2000, Raspopov 1993).
Most beluga sturgeon were historically found in the Caspian Sea. This sea is fed by over 100 rivers, the most important of these was the Volga in Russia which histrorically supplied 75% of the Caspian Seas's sturgeon catch (Artyukhin 1997, Khodershaya et al. 1997). Of the other rivers, the Ural River is the only remaining free-flowing major river feeding the Caspian. It is also the only such river where beluga sturgeon can reproduce naturally, without the benefits of hatcheries (Khoderoveskya et al. 1997, DeMeulanaer & Raymakers 1996). However, poaching and pollution problems are higher in the Ural than other parts of the sea, and about 50% of spawning grounds are lost there due to sedimentation and heavy agricultural and industrial pollution (Verina and Peseridi 1979).
The illegal catch of sturgeon in the Caspian Sea and Volga River may be ten times greater than the legal catch (TRAFFIC 2000). Poachers are reportedly removing half of the mature beluga individuals every year. From December 1995 to December 2000 U.S. Fish and Wildlife Services confiscated 3044.19 kg of illegally imported eggs of Huso huso (calculated from USFWS LEMIS system). With an average spawning size of Huso huso individuals being 70 kg (Khodorevskya 1999) and a gonadosomatic index (GSI) ranging from .07-.15 the number of individuals killed to obtain this caviar is between 290 to 621.
Because of the unsupportable demand for caviar, beluga sturgeon are being caught at ages closer and closer to sexual maturity. More than 80% of spawning females are between 17 and 29 years of age, and nearly 90% of males are between 11 and 23 years of age (Raspopov 1993, Rospopov and Novikova 1997). With proper management it is said that it may take between 40 to 45 years for stocks in the Caspian Sea just to return to stable levels (Artyukhin 1997). The slow maturation of sturgeon tied with low numbers have placed estimates of population recovery for some species at more than a century (Secor and Waldman 1999).
Positive Impacts: food ; research and education
Adult beluga sturgeon are mainly piscivores, swimming at middle depths and preying mostly on pelagic fish species. This is unlike most other sturgeon species, which normally feed on bethic invertebrates while swimming along the bottom. In the Black Sea they feed on species such as flounder (Platichthys flesus) and other flatfish, gobies (Gobiidae), and Black Sea anchovy (Engraulis encrasicolus) (Berg 1948). In the Caspian they are reported to feed mainly on the Caspian roach (Rutilus rutilus), but also on herring and native gobies. Little is known about the diet of larval and juvenile H. huso.
Unlike other Ponto-Caspian sturgeon species beluga do not congregate, but remain dispersed when not migrating (Levin 1997). Sturgeon species can endure long periods of starvation and often do not eat for long periods during spawning migrations (Beamesderfer & Farr 1997)
Animal Foods: fish; mollusks; aquatic crustaceans
Primary Diet: carnivore (Piscivore )
The beluga sturgeon, Huso huso, is endemic to the Ponto-Caspian Sea region that includes the Caspian Sea (the largest inland body of water in the world) as well as the Sea of Azov and the Black Sea (Bemis & Kynard 1997, Berg 1948).
Acipenseriformes, including fossil species, are restricted to the Northern Hemisphere; closely tied to former Laurasian landmasses (Eurasia, North America) (Bemis et al. 1997). The lone congener of the beluga sturgeon, the kaluga (Huso dauricus) is endemic to the Amur River, which runs along part of the Chinese/Russian border (Krykhtin & Svirskii 1997). Although these two species are the only members in the genus Huso, there are some doubts whether they are sister species (Doukakis 2000).
Biogeographic Regions: palearctic (Native )
Beluga sturgeon are considered euryhaline, capable of moving freely between freshwater and estuaries. Species of the order Acipenseriform often enter rivers for migration to other areas or for spawning.
Beluga sturgeon spawn at a water temperature of 9-11 degrees C and they are sensitive to these water conditions during periods of spawning (Levin 1997). However, other than spawning times, adults are fairly resilient to many environmental factors, particularly considering that they live in some of the most polluted and altered waterways in the world.
Habitat Regions: temperate ; freshwater
Aquatic Biomes: pelagic ; lakes and ponds; rivers and streams
Other Habitat Features: estuarine
The beluga sturgeon is one of the most long-lived of all vertebrate species. Reportedly it may have reached ages over 100 years (Ono et al. 1983, Birstein 1993, Khodorevskya 2000). Most acipenseriform species mature at a late age (normally greater than 10 years). Females mature later than males, normally after 15 years for females and 10 for males (Berg 1948). Individuals no longer die of natural-age related causes, with most being fished soon after reaching reproductive maturity. The world demand for caviar (sturgeon and paddlefish roe) is to blame for the shortened lifespan of these fish. The demand far exceeds the available supply, forcing legal fishers to catch increasingly younger and smaller fish, and providing fuel for a growing black market. Individuals today are not found beyond their 56th year (Raspopov & Novikova 1997).
Typical lifespan
Status: wild: 56 (high) years.
Acipenseriformes are primitive actinopterygians that have a fossil record dating back to the Lower Jurassic (200 mya), with an origin perhaps even earlier in the Mesozoic (Bemis et al. 1997). Acipenseriformes possess a unique blend of teleost-like character (high fecundity small egg size) and elasmobranch-like characters (cartilaginous endoskeleton, hyostylic jaw suspension). They also possess a heterocercal caudal fin and remnants of ganoid scales; both are uncommon among extant actinopterygians. Sturgeon species are noted by a spindle-shaped body with five rows of bony scutes and a long snout with sensory barbels.
The genus Huso can be distinguished from other sturgeon by possession of branchiostegal membranes that are joined and form a flap (Berg 1948). The two species in the genus also possess a relatively large crescent shaped mouth (Berg 1948). Berg (1948) gives the following key for distinguishing between Huso congeners:
Among freshwater fish species, H. huso may have be the largest that has ever lived (Freedman 1999). Based on Debus's (1997) reports on bones excavated from the 14th century, one fifth of all H. huso catches of that time were between 4-6 meters in length. Beluga this size today are extremely rare. Bemis et al. (1997a) report that this species may have reached nearly ten meters in length. The largest beluga ever recorded measured six meters in length and weighed 3,200 kg (Berg 1948, Birstein 1993, Freedman 1999). The decreased size of individuals today may reflect the shift to catching younger individuals because of overfishing of older and larger fish, polluted living conditions for beluga in the Caspian and other parts of its range, and the possible loss of large individuals from the gene pool. Large beluga sturgeon have been targeted by fisherman for centuries.
Sexual dimorphism is weakly expressed, and may only be notable in overall size and weight. This dimorphism is particularly notable in gravid females that bear the weight of heavy egg masses (Berg 1948, Raspopov 1993).
Range length: 6 (high) m.
Other Physical Features: bilateral symmetry
Average mass: 1.1396e+06 g.
The large size of adults makes predation on them difficult, and a natural predator besides humans is unknown. Many juveniles fall prey to pollution and hydroelectric dams (Altuf'ev 1997). Most populations are supported solely by hatchery released individuals. In the 1980's the number of young beluga's released from the Volga river per year was 19.4 million. The survival rate of these individuals was estimated to be 0.1% (Khoderevskya 1997). The number killed by natural causes or causes other than fishing pressures has not been documented.
Beluga do not spawn every year and females will resorb eggs unless conditions are suitable (Artyukhin et al. 1979). Sturgeon can take between 6 and 25 years to reach sexual maturity, and females of this species may reproduce only every four to eight years (Raspopov 1993).
Mating System: polygynandrous (promiscuous)
Beluga sturgeon are anadromous, migrating to freshwater spawning grounds in rivers from larger seas (either the Caspian, Azov or Black). Migrations occur in these populations twice a year in spring and autumn (Berg 1948, Hensel & Holcik 1997). Some authors have divided beluga populations into Winter or Spring races by the period they choose to spawn (Berg 1948). Distances for spawning migrations for this species are legendary, exceeding 2500 km in the Danube and Volga basin (Hensel & Holcik 1997, Khoderevskaya et al. 1997).
Breeding season: winter and autumn race (varying depending on Caspian, Asov or Black sea population)
Range age at sexual or reproductive maturity (female): 17-29 (high) years.
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 6-30 years.
Range age at sexual or reproductive maturity (male): 11-23 (high) years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 6-30 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; sexual ; fertilization (External ); oviparous
These sturgeon typically spawn large numbers of eggs in shallow, gravely sites, and do not provide parental care (Bemis et al. 1997, Lelek 1987).
Parental Investment: no parental involvement
Ağ balıq, Bölgə, Beluqa (lat. Huso huso) — Nərəyəbənzərlər dəstəsinin Nərəkimilər fəsiləsindən balıq növü.
Ağzı aypara formasındadır, çox böyük olub, başın bütün alt tərəfini tutur. Qəlsəmə pərdələri bütöv qırış əmələ gətirir. Bığcıqlarında yarpaqşəkilli çıxıntılar var. Bel lövhəciklərinin sayı 9-17, yan - 37-53, qarın - 7-14-dür. Xəzər dənizinin hər yerində, 70-100 m-ə qədər dərinliklərdə yayılmışdır.
Nərəkimilərə aid olan Ağ balıq hazırda yaşayan balıqların ən qədimidir. Keçmişdə bəzi fərdləri 120 ilə qədər yaşayırdılar. Adətən, yalqız olur, sürü halında yığışmır. Adi bölgə Aralıq, Xəzər, Qara və Azov dənizləri hövzələrində yayılıb. Xəzərdə növ 2 popoulyasiya ilə təmsil olunmuşdur - Volqa və Kür.
Kür bölgəsi keçici balıqdır. Yırtıcı balıqdır. Xullar balıqları, Kilkə, Siyənək, Aterinalar və Sıflar ilə həmçinin xırda balıqlar, balıq körpələri və dib onurğasızları ilə qidalanır. Uzunluğu 5 m-ə, kütləsi 1500 kq-a qədər çatır. 60-100 il yaşayır. Təkcə Xəzər hövzəsində deyil, həm də bütün şirin su onurğalıları arasında ən böyük balıqdır. Kütləsi 1 tona, uzunluğu 4,2 m-ə qədər olur. 1,5 hətta 2 tona qədər, 9 m uzunluğunda fərdlərin tutulması halları məlumdur. Bölgənin orta kütləsi 70-80 kq-dır.
Xəzər dənizi balıqlarındandır.
Gecyetişən növdür: dişilər 16-27, başlıca olaraq 20-25 yaşında, erkəklər isə 13-21 yaşnda cinsi yetkinliyə çatır. Hazırda cinsi yetkinlik bir qədər tez-erkəklər üçün 10, dişilərdə isə 14 yaşında baş verir. Dişilər erkəklərə nisbətən bir qədər sürətlə böyüyürlər. Kürdən tutulmuş 18 yaşlı fərdlərin uzunluğu 184 sm-ə çatmışdır. Mart-apreldə və oktyabr-noyabrda iki zirvə ilə bütün il boyu Kürə keçirlər. Payızda kürünün yetişmə dərəcəsi az olduğundan balıqlar çayda qışlayırlar, mart-apreldə yetkinlik ən yüksək həddə çatır (Derjavin, 1956). Kürütökmə martın sonunda - suyun temperaturu 10-120 C olarkən başlanır. Kürülər yapışqanlı olub, 5-11 m dərinliyə tökülür.
Bölgə - yağlı balıqlar kateqoriyasına aid edilən vətəgə balığıdır: onun bədənində 11,3-14,9%, kürüsündə isə 14% yağ vardır. Ayrı-ayrı illərdə Azərbaycanda bölgə tutulması 23-24 min sentner, yaxud bütün nərəkimilərin yarıdan çoxunu təşkil etmişdir. Dənizdə intensiv tutulma nəticəsində bölgə ehtiyyatları və uyğun olaraq tutulması güclü şəkildə azalmışdır. Hazırda balıqartırma zavodlarında süni çoxaltmanın sayəsində dənizdə ehtiyatı xeyli artmışdır.[1]
Ağ balıq, Bölgə, Beluqa (lat. Huso huso) — Nərəyəbənzərlər dəstəsinin Nərəkimilər fəsiləsindən balıq növü.
Huso huso, beluga o esturió europeu és una espècie de peix de la família dels esturions. Habita principalment a la mar Càspia i a la mar Negra i, de forma ocasional, a l'Adriàtic. El nom de beluga prové de l'idioma rus: белуга (beluga) derivat de la paraula russa que vol dir "blanc". Ha estat objecte de pesca intensiva, ja que de la fresa de les femelles d'aquesta espècie es fa el caviar més preuat de tots, el caviar beluga. Es considera una exquisidesa a tot el món però la seva carn no té gaire renom. D'ençà que té l'estatus d'espècie en perill i protegida el preu d'aquest tipus de caviar s'ha encarit molt més.
El beluga és un peix molt gran alguns exemplars arriben a fer 6 metres i més de llargada. Són de creixement lent i de maduració tardana però s'ha comprovat que arriben a viure 118 anys i pesar 1.500 kg.[1] Ha davallat molt el nombre d'exemplars per la sobrepesca i la pesca furtiva fent que a molts països es facin restriccions del seu comerç. L'espècie d'esturió més similar a la Huso huso (beluga) és Huso dauricus (beluga de riu). El beluga és un gran depredador d'altres peixos. Com d'altres esturions pugen pels rius per a fresar i la majoria el consideren un peix de riu.
Huso huso, beluga o esturió europeu és una espècie de peix de la família dels esturions. Habita principalment a la mar Càspia i a la mar Negra i, de forma ocasional, a l'Adriàtic. El nom de beluga prové de l'idioma rus: белуга (beluga) derivat de la paraula russa que vol dir "blanc". Ha estat objecte de pesca intensiva, ja que de la fresa de les femelles d'aquesta espècie es fa el caviar més preuat de tots, el caviar beluga. Es considera una exquisidesa a tot el món però la seva carn no té gaire renom. D'ençà que té l'estatus d'espècie en perill i protegida el preu d'aquest tipus de caviar s'ha encarit molt més.
El beluga és un peix molt gran alguns exemplars arriben a fer 6 metres i més de llargada. Són de creixement lent i de maduració tardana però s'ha comprovat que arriben a viure 118 anys i pesar 1.500 kg. Ha davallat molt el nombre d'exemplars per la sobrepesca i la pesca furtiva fent que a molts països es facin restriccions del seu comerç. L'espècie d'esturió més similar a la Huso huso (beluga) és Huso dauricus (beluga de riu). El beluga és un gran depredador d'altres peixos. Com d'altres esturions pugen pels rius per a fresar i la majoria el consideren un peix de riu.
Vyza velká (Huso huso, rusky белуга, říční běluga) je považována za největší sladkovodní rybu, což je zavádějící, protože není čistě sladkovodní rybou. Značnou část života tráví v brakických vodách a v jeho průběhu střídá sladkovodní a mořské prostředí. Proniká hluboko do řek, před postavením přehrady Železná vrata pronikala Dunajem až do jeho rakouské části. Je to největší druh anadromní ryby z čeledi jeseterovitých (Acipenseridae), řádu jeseterů (Acipenseriformes). Vyzy rostou velmi pomalu a dožívají se až 120 let. Mohou přitom dosáhnout délky až téměř 8,5 metru a hmotnosti 1000 kg, nejtěžší zaznamenaný jedinec měl 1571 kg. Běžně se loví jedinci o hmotnosti 100 až 200 kg. Loví se převážně pro jikry známé jako černý kaviár a také pro jejich kůži, která se používá v koželužnictví.
Má robustní protáhlé tělo vřetenovitého tvaru, v zadní části mírně zploštělé. Nachází se na něm pět řad kostěných štítků. Hřbetní štítky jsou v přední části těla malé, směrem dozadu se zvětšují. Hlava bývá velká. Dopředu vybíhá v krátký kuželovitý rypec, který je u dospělých jedinců na bocích a shora chrupavčitý, většinou měkký a ohebnný. Ústa jsou široká, půlměsíčitého tvaru. Vyplňují celou spodní část rypce a zpravidla i částečně přechází na okraje hlavy. Má čtyři hladké, dlouhé a z boků mírně zploštělé vousky, přesahující přes ústa (tvar hlavy, uspořádání úst a vousků při pohledu zespoda je důležitým poznávacím znakem jeseterovitých ryb. Oči má malé. Hřbetní ploutev je krátká, posunutá směrem dozadu. Ocasní ploutev bývá dlouhá heterocerkní.
Zbarvení není příliš výrazné. Hřbet bývá tmavě šedý, boky světlejší a břicho bílé.
Nachází se převážně v povodí Kaspického a Černého moře, Azovského moře příležitostně též v moři Jaderském. Dříve se vyza velká objevovala i v dolních tocích Moravy a Váhu.[2] Nachází se většinou poblíž pobřeží. Plave ale proti proudu velkých řek za třením.
Hejno generačních ryb pro pokusné účely (chov v akvakultuře, křížení s jinými jesetery) je chováno v Mydlovarech nedaleko Českých Budějovic. [3]
V našich podmínkách nemá velký hospodářský význam na maso. Jeseteři jsou z volných vod drancováni především pro kaviár. Chov jeseterů a produkce kaviáru v akvakultuře je tedy považováno nejen za perspektivní oblast, ale také za způsob ochrany jesetrů. Celosvětová produkce jesetrů vzrostla v posledních letech z 2500 tun v roce 1999 na 25 600 tun v roce 2008 (FAO, 2008). U výroby kaviáru lze sledovat podobný trend. Ta vzrostla z 1,7 tuny v roce 2003 na 27,3 tun v roce 2007.[4]Vysoká cena kaviáru tery zaručuje rentabilitu chovu jeseterů v akvakultuře. Přičemž kaviár z albinotické formy jesetera patří k nejdražším na světě. Kilogram tohoto vysoce kvalitního "zlatého kaviáru" může stát podle Guinessovy knihy rekordů až 25 000 $. [5]Je snaha o jeho návrat vysazováním jedinců z umělého odchovu do volných vod. Vytvoření trvalé populace schopné přirozeného rozmnožování se zatím nezdařilo.
Vyza je všežravec, dravec. Po svém narození až do raného mládí se vyza velká živí bezobratlými a také některými druhy korýšů. S rostoucími rozměry a věkem se v jejím jídelníčku mohou objevit také ryby, až se stane doslova dravou. V dospělosti dokáže díky své obrovské tlamě nasát ryby vážící i několik kilogramů.[6]
Na svůj druh dosahuje tato ryba pohlavní dospělosti docela pozdě. U samců ve věku 12–14 let, a u samic ve věku 16–22 let. Tato ryba se rozmnožuje třením. Vyzy táhnou do řek ve dvou vlnách: Jarní „rasa“ přitáhne do řek brzy z jara, zatímco podzimní přitáhne v období pozdního podzimu do dolního toku řeky. V řece přezimuje a z jara táhne do výše položených míst. Ke tření dochází v hlubokých proudech se štěrkovým dnem v hloubce 4–12 m. Jikry tvoří pětinu hmotnosti samice. Počet jiker u jedné samice byl odhadnut na 360 000 až 7 700 000 kusů. Interval mezi jednotlivými výtěry je přibližně 5 let.[7]
Druh pohlavní dospělost(roky)
velikost jiker(mm)
počet jikerv 1g
vyza velká mlíčák 10-16jikrnačka 14-20
3,3 - 4,5 27-45 jeseter malý mlíčák 3-7jikrnačka 5-9
1,9 - 2,5 110-120 jeseter hvězdnatý mlíčák 9-14jikrnačka 11-15
2,7 - 3,2 70-100Vyza velká dosahuje délky až téměř 8,5 metru a hmotnosti 1000 kg. Nejtěžší jedinec měl doposud 1571 kg. Loví se převážně pro jikry známé jako černý kaviár a také pro jejich kůži, která se používá v koželužnictví. Na seznamu ohrožených druhů ICUN[8] se nachází jako kriticky ohrožený druh jehož populace stále klesá. Lov vyzy byl v minulosti prováděn všemi dostupnými prostředky - do sítí, udicemi a zřejmě největší exempláře se lovily na Volze pod ledem nabodáváním na dlouhé tyče zakončené háky. V případě zaháknutí velkého exempláře bylo třeba spolupráce většího počtu lidí, protože jednotlivec velkou rybu udržet ani vytáhnout nedokázal. Poté, co byla ryba zaseknuta na několika hácích, bylo třeba zvětšit otvor v ledu a rybu vytáhnout ven. Počet ztracených úlovků jistě nebyl malý.[9]
Vyza velká (Huso huso, rusky белуга, říční běluga) je považována za největší sladkovodní rybu, což je zavádějící, protože není čistě sladkovodní rybou. Značnou část života tráví v brakických vodách a v jeho průběhu střídá sladkovodní a mořské prostředí. Proniká hluboko do řek, před postavením přehrady Železná vrata pronikala Dunajem až do jeho rakouské části. Je to největší druh anadromní ryby z čeledi jeseterovitých (Acipenseridae), řádu jeseterů (Acipenseriformes). Vyzy rostou velmi pomalu a dožívají se až 120 let. Mohou přitom dosáhnout délky až téměř 8,5 metru a hmotnosti 1000 kg, nejtěžší zaznamenaný jedinec měl 1571 kg. Běžně se loví jedinci o hmotnosti 100 až 200 kg. Loví se převážně pro jikry známé jako černý kaviár a také pro jejich kůži, která se používá v koželužnictví.
Der Europäische Hausen oder Beluga-Stör (Huso huso) ist die größte Fischart aus der Familie der Störe (Acipenseridae) und gilt als einer der größten Knochenfische. Er kommt im Schwarzen und im Kaspischen Meer und in den angrenzenden großen Strömen vor und war früher auch in der nördlichen Adria zu finden. Der Hausen wird traditionell vor allem zur Kaviar-Gewinnung, aber auch als Speisefisch gefangen. Durch Überfischung und den Verlust geeigneter Laichgründe gilt die Art heute als vom Aussterben bedroht.
Der Hausen weist die typische langgestreckte Gestalt der Störe mit fünf Reihen von Knochenschilden und heterocerker Schwanzflosse auf. Im Vergleich zu anderen Stören ist der Körper massig und gedrungen. Die Tiere sind dunkel- bis blaugrau mit hellerem Bauch und Knochenschilden. Die Schnauze ist bei Tieren aus dem Schwarzen Meer relativ kurz und breit gerundet und bei Tieren aus dem Kaspischen Meer länger gestreckt. Wie beim Kaluga-Hausen (Huso dauricus) ist das Maul halbmondförmig und so breit, dass es bis zum Rand der Schnauze reicht. Im Gegensatz zu dem der Störe (Acipenser) öffnet es sich nach vorne hin und die davor sitzenden vier Barteln sind seitlich abgeflacht und gefranst. Die Kiemenmembranen beider Seiten sind verbunden und an der Bauchseite frei. Die Kiemenreuse weist 17 bis 36 Dornen auf. Im Gegensatz zum Kaluga-Hausen liegt der höchste Punkt des Rückens hinter dem ersten Rückenschild. Die 9 bis 17 Rückenschilde sind abgerundet, hinter der 48- bis 81-strahligen Rückenflosse liegen keine Schilde. Die 28 bis 60 Seitenschilde stehen getrennt und sind gut sichtbar oder fast von der Haut absorbiert. Das Gleiche gilt für die 7 bis 14 Bauchschilde, die bei Jungtieren deutlich zu sehen sind. Die Haut zwischen den Schilden ist weitgehend nackt. Zwischen dem Anus und der 22- bis 41-strahligen Afterflosse liegen 0 bis 3 Schilde.[1][2]
Die Länge geschlechtsreifer Hausen liegt meist bei 185 bis 250 Zentimetern.[1] Die Tiere können aber deutlich größer werden, wobei die Längenangaben von Autor zu Autor schwanken. Meist werden fünf[1][3][4] bis sechs Meter[2] Länge und eine Tonne Gewicht[2][4] als Maximum angegeben. FishBase gibt als maximales dokumentiertes Gewicht 2072 Kilogramm an.[3] Aus dem 19. Jahrhundert liegen Berichte über noch größere Tiere mit einer Länge von acht Metern und einem Gewicht von über drei Tonnen vor, die heute aber als fragwürdig gelten.
Das ursprüngliche Verbreitungsgebiet des Europäischen Hausens umfasste das Schwarze Meer mit dem Asowschen Meer, das Kaspische Meer und die Adria sowie jeweils deren größere Zuflüsse. Die Art ist aus der Adria und dem Asowschen Meer verschwunden. Im Schwarzen Meer wandern die letzten Bestände zum Laichen in die Donau, im Kaspischen Meer in den Ural. Die Bestände in der Wolga werden durch Besatz erhalten. Auf Grund der Langlebigkeit der Tiere können einzelne Individuen auch noch in den Gebieten angetroffen werden, in denen heute keine Fortpflanzung mehr möglich ist.[4]
In der Donau trat die Art früher bis nach Österreich, seltener sogar bis Deutschland auf und war damit unter den Stören der anadrome Wanderfisch mit der längsten Wanderstrecke (maximal 2320 Kilometer). Die wichtigsten Laichgründe lagen im Bereich der heutigen ungarisch/slowakischen Grenze. Das gesamte obere Verbreitungsgebiet wurde durch den Bau der Staudämme Kraftwerk Eisernes Tor 1 und Kraftwerk Eisernes Tor 2 1972 bzw. 1984, die für die Art nicht passierbar sind, abgeschnitten. Laichgebiete in der Donau wurden im Jahr 2003 noch im Bereich der bulgarisch-rumänischen Grenze, Flusskilometer 755 bis 840, etwa zwischen Lom und Artschar, registriert. Laichplätze lagen in Wassertiefen zwischen 9 und 22 Meter auf Kies oder Grobsand in Bereichen mit deutlicher Strömung, oft im Bereich von Flussinseln.[5]
Hausen sind im Gegensatz zu den meisten anderen Stören aktive Jäger, die im freien Wasser in Tiefen bis über 170 Meter jagen und sich vorwiegend von anderen Fischen ernähren, wobei Heringsartige wie die Europäische Sardelle im Schwarzen Meer und Clupeonella- und Alosa-Arten im Kaspischen Meer sowie Grundeln die Hauptbeute ausmachen.[2] Daneben werden auch Weichtiere und verschiedene Krebstiere gefressen[3] und es liegen sogar einzelne Berichte über die Erbeutung von Wasservögeln und Robben vor.[4]
Zum Laichen wandern die Tiere in die Flüsse ein. In der Donau stiegen die Hausen ursprünglich bis ins deutsche Gebiet auf. Die Tiere laichen alle zwei bis vier Jahre. Wanderungen können das ganze Jahr über stattfinden, wobei die Hauptwanderzeit von Oktober bis November sowie im Februar und März liegt. Die im Herbst wandernden Tiere überwintern an tiefen Stellen im Fluss und laichen gemeinsam mit den im Frühjahr wandernden von April bis Juni. Die bis zu 7 Millionen Eier pro Weibchen werden an tiefen Stellen mit steinigem Untergrund und kräftiger Strömung abgesetzt. Die Jungtiere schlüpfen nach 8 bis 10 Tagen und lassen sich von der Strömung flussabwärts treiben, wobei bis zu 60 km pro Tag zurückgelegt werden können. Nachdem sie sich sieben bis acht Tage vom Dotter ernähren, beginnen sie ab einer Länge von etwa drei Zentimetern Fischlarven zu erbeuten. Die Jungtiere halten sich den Sommer über vorwiegend im flachen Flusswasser auf und erreichen noch im ersten Jahr das Meer, wo sie bis zur Geschlechtsreife bleiben. Diese wird von Männchen mit 10 bis 16 Jahren erreicht, von Weibchen erst mit 14 bis 20 Jahren. Das Alter vier Meter langer Tiere wurde auf etwa 100 Jahre bestimmt.[2][4]
Der Europäische Hausen wird vorwiegend wegen der als Kaviar genutzten Eier befischt, die nach dem russischen Namen der Art als Belugakaviar gehandelt werden. Hierzu werden die Weibchen auf der Laichwanderung im Bereich der Flussmündungen gefangen. Belugakaviar gilt als besonders hochwertig, sodass ein Kilogramm 2009 einen Handelswert von etwa 8000 US-Dollar hatte.[6] Daneben wird das Fleisch von hauptsächlich auf See gefangenen Fischen genutzt. Wegen der geschätzten Eier werden auch Hybriden aus weiblichen Hausen und männlichen Sterlets (Acipenser ruthenus) gezüchtet, die als „Bester“ bezeichnet werden.[3][4]
Die Römer jagten den Hausen, der vor 2.000 Jahren relativ häufig in den Donaugewässern anzutreffen war, mit Netzen, mit denen sie versuchten, den Hausen in seichte Gewässer zu treiben. Sie waren somit die ersten dokumentierten Fischer von bis zu mehreren Metern großen Exemplaren des Hausen.[7]
In alten Fuldaer Klosterurkunden wird der „Husen“ aus der oberen Donau schon früh als jährliche „Opfergabe“ an das Fuldaer Benediktinerkloster zu Deckung des Lebensunterhaltes der rund 400 Mönche genannt, so vom Passauer Bischof Vivilo (um 739 bis etwa 744/745) und dem Regensburger Bischof Gaubald (739–761). Auch späterhin kam es bis in das 17. Jahrhundert hinein zu zahlreichen Hausen-Fischspenden an das Kloster Fulda. Auch in der Altmühl war der „Hausen“ einst heimisch. Bischof Megingoz von Eichstätt (991–1015) schickte Bischof Heinrich I. von Würzburg (995/996–1018) Hausenfische aus der Altmühl, als Gegengeschenk für guten Wein.[8]
Traditionell wurde auch die Schwimmblase des Hausens, die Hausenblase, als Ausgangsmaterial für Leim genutzt. Der Hausenblasenleim galt dabei als besonders hochwertiger tierischer Leim[9] und wurde von Weinherstellern, Seidenwebern, Friseuren, Starköchen und Medizinern verwendet.[10]
Aus Hausenblasen wurden in der religiösen Volkskunst auch filigrane Reliefs gefertigt, die Hauchbilder oder Hausenblasenbilder.[11]
Der Europäische Hausen wird in der Roten Liste der IUCN als „vom Aussterben bedroht“ (critically endangered) geführt und ist im Anhang II der Bonner Konvention gelistet.[3] Der Bestand des Mittelmeeres genießt zudem Schutz nach Anhang II der Berner Konvention, die das absichtliche Fangen und die Entnahme von Eiern verbietet.[12] Die Fangzahlen weisen darauf hin, dass die Populationen in den letzten drei Generationen um etwa 90 % abgenommen haben. Aufgrund des hohen Wertes als Speisefisch und Kaviarlieferant wird der Bestand des Hausens in verschiedenen Gewässern durch den Besatz mit Jungfischen gestützt. Im Asowschen Meer und in der Wolga existiert die Art wahrscheinlich nur noch aufgrund dieses Besatzes.
Die Hauptgründe für den Einbruch der Hausenpopulationen sind die Verluste durch gezielte Befischung auf See und in den Flussmündungen sowie durch als Beifang getötete Tiere und der Verlust geeigneter Laichgründe durch Flussverbauungen. So wurden durch die Anlage des Wolgograder Stausees geschätzte 88 bis 100 % der Laichgründe in der Wolga zerstört oder für die Tiere unzugänglich gemacht. Neben diesen Hauptgefahren werden auch die Vergiftung durch Pestizide und der Allee-Effekt als Bedrohungen für die Art angesehen.[6]
Der Europäische Hausen oder Beluga-Stör (Huso huso) ist die größte Fischart aus der Familie der Störe (Acipenseridae) und gilt als einer der größten Knochenfische. Er kommt im Schwarzen und im Kaspischen Meer und in den angrenzenden großen Strömen vor und war früher auch in der nördlichen Adria zu finden. Der Hausen wird traditionell vor allem zur Kaviar-Gewinnung, aber auch als Speisefisch gefangen. Durch Überfischung und den Verlust geeigneter Laichgründe gilt die Art heute als vom Aussterben bedroht.
БЕЛУГА (лотинӣ: Huso huso), як навъ моҳии ғизоӣ. Мансуб ба оилаи тосмоҳиҳост. Дарозиаш то 9 метр, вазнаш то 1 тонна (баъзан то 1,5 тонна). Аз дигар тосмоҳиҳо бо даҳони калон ва ғалсамапардаҳои васлшуда фарқ мекунад. Дар баҳрҳои Каспий, Сиёҳ, Азов, Адриатик маскун шудааст. Дар 12– 18-солагӣ ба балоғат мерасад. Барои афзоиш ба дарёҳо баромада, 0,5–5 млн тухм мегузорад. Моҳичаҳо ба баҳр гузашта, он ҷо ғизо (нармбаданҳо ва харчангшаклҳо) мегиранд. Ғизои Белугаҳои калон вобла, шӯрмоҳӣ, сагмоҳӣ, ширмоҳӣ ва ғайра аст. Тухми Белуга аз тухми тосмоҳиҳои дигар калонтар мебошад. Шумораи Белуга аз сабаби бунёд кардани иншоотҳои техникӣ ва ифлос гаштани ҳавзаҳои оби дарёҳо хеле кам шудааст.
/ А. Расулов.
БЕЛУГА (лотинӣ: Huso huso), як навъ моҳии ғизоӣ. Мансуб ба оилаи тосмоҳиҳост. Дарозиаш то 9 метр, вазнаш то 1 тонна (баъзан то 1,5 тонна). Аз дигар тосмоҳиҳо бо даҳони калон ва ғалсамапардаҳои васлшуда фарқ мекунад. Дар баҳрҳои Каспий, Сиёҳ, Азов, Адриатик маскун шудааст. Дар 12– 18-солагӣ ба балоғат мерасад. Барои афзоиш ба дарёҳо баромада, 0,5–5 млн тухм мегузорад. Моҳичаҳо ба баҳр гузашта, он ҷо ғизо (нармбаданҳо ва харчангшаклҳо) мегиранд. Ғизои Белугаҳои калон вобла, шӯрмоҳӣ, сагмоҳӣ, ширмоҳӣ ва ғайра аст. Тухми Белуга аз тухми тосмоҳиҳои дигар калонтар мебошад. Шумораи Белуга аз сабаби бунёд кардани иншоотҳои техникӣ ва ифлос гаштани ҳавзаҳои оби дарёҳо хеле кам шудааст.
Taxonavigaçion
Huso Huso
The beluga (/bəˈluːɡə/), also known as the beluga sturgeon or great sturgeon (Huso huso), is a species of anadromous fish in the sturgeon family (Acipenseridae) of order Acipenseriformes. It is found primarily in the Caspian and Black Sea basins, and formerly in the Adriatic Sea. Based on maximum size, it is the third-most-massive living species of bony fish.[6] Heavily fished for the female's valuable roe, known as beluga caviar, wild populations have been greatly reduced by overfishing and poaching, leading IUCN to classify the species as critically endangered.[2]
The common name for the sturgeon, as for the unrelated beluga whale, is derived from the Russian word белый (belyj), meaning "white," probably referring to the extensive pale colour on the flanks and belly in beluga compared to that of other sturgeons.
Huso huso shows typical characteristics of other sturgeon, such as an elongated body, heterocercal tail, partially cartilaginous skeleton, naked skin and longitudinal series of scutes.
The dorsal fin has 48 to 81 soft rays, and the anal fin, much shorter, has 22 to 41 soft rays. There are five in a series of longitudinal scutes: dorsal (one series, 9–17 scutes), lateral (two series, one per side, 28–60 scutes each) and ventral series (two series, one per side, 7–14 scutes each). The surface of the skin is covered by fine denticles. The rostrum is conical and contains numerous sensory pits on both ventral and dorsal surfaces. The mouth is large, crescent-shaped and protractile, with the upper lip continuous while the lower lip is interrupted by a large gap. The barbels are laterally compressed with foliate appendages, arranged in two pairs, originating midway or closer to the mouth than to the tip of the snout.[7]
However, during growth, the beluga sturgeons show evident morphologic changes:
Among all extant bony fishes, the beluga sturgeon rivals the ocean sunfish (Mola sp.) as the most massive fish and is the second-longest bony fish after the giant oarfish (Regalecus glesne). It is the largest freshwater fish in the world. The beluga also rivals the great white shark (Carcharodon carcharias) and the greenland shark (Somniosus microcephalus) for the title of largest actively predatory fish.[10][11]
The largest accepted record is of a female taken in 1827 in the Volga estuary at 1,571 kg (3,463 lb) and 7.2 m (23 ft 7 in).[10] Another specimen reportedly weighed 1,220 kg (2,690 lb) and measured 6.1 m (20 ft 0 in) in length. Claims about greater length (10 m (32 ft 10 in), or even 12 m (39 ft 4 in)); and weight (2,000 kg (4,400 lb), 2,500 kg (5,500 lb), or even 3,000 kg (6,600 lb)) are disputed and unconfirmed; but they are not impossible.[12] Several other records of aged sturgeon exceed 5 m (16 ft 5 in).[10] Among sturgeons, only the closely related Kaluga (Huso dauricus) can attain similar size, with a maximum weight of 1,000 kg (2,200 lb).
Beluga of such great sizes are very old (continuing to grow throughout life) and have become increasingly rare in recent decades because of heavy fishing of the species. Today, mature belugas that are caught are generally 142–328 cm (4 ft 8 in – 10 ft 9 in) long and weigh 19–264 kg (42–582 lb). The female beluga is typically 20% larger than the male.[13] An exceptionally large beluga recently caught weighed 960 kg (2,120 lb) and measured 3.4 m (11 ft 2 in).[7]
Due to rampant overfishing, the average lifespan of beluga sturgeon is unknown, with no specimens living past their 56th year. However the species is reportedly quite long-lived, being capable of surviving over 100 years in the wild.[14]
Like most sturgeons, the beluga is anadromous, migrating upstream in rivers to spawn on clean, hard substrate, which offers both support and cover to their sticky and adhesive eggs.[15] Spawning biology and development of larval stages of the sturgeon, the most ancient fish of the Danube, co-evolved with the formation of the Danube valley, resulting in very different survival strategies in its early life stages. This appears to explain why different individuals of the same long-migratory species spawn as far upstream as 1,700 km upstream, while others spawn just 100 km. To make the long journey to very distant spawning grounds, the sturgeon adapted a two-stage migration strategy, beginning in autumn when they enter the Danube River overwinter in the river and the second stage is their spawning which takes place in the spring the river in fall and staying over winter in reaches of the river offering adequate substrate and water-flow resting conditions. Very few locations of existing wintering and spawning grounds for sturgeon are presently known in the lower Danube, and none are known to exist in the river's upper reaches.[16] The same situation concerns nursery sites upon which young sturgeon depend during their journey to the Black Sea.
Males attain sexual maturity at 12–16 years of age, whereas females do so at 16–22 years. They will spawn every four to seven years. At one time, beluga sturgeons could migrate up to 1,000 km (620 mi) upriver to spawn, but dams in almost every major tributary that they utilize have impeded historic spawning routes. The female lays her eggs on gravel from 4 to 40 m (13 to 131 ft) underwater. Upon hatching, the embryo are 11 to 14 mm (0.43 to 0.55 in) long, and 10–14 days later when they absorb their yolk sack, the length is 18 to 20 mm (0.71 to 0.79 in). Thereafter, the larvae usually subsist on benthic invertebrates, but when reaching at least 10 cm (3.9 in) in length, they will switch to a fish-based diet. While swimming back to the ocean, the young sturgeon may cover up to 60 km (37 mi) a day.[17][18]
Huso huso is a pelagic predator whose local distribution is not influenced by the nature of the substrates, unlike with most of the sturgeons that show demersal attitude.[7] The prey is sucked into the mouth opening extremely quickly.[1]
Juveniles feed on benthic invertebrates in rivers and shallow coastal waters, where they grow quickly. At the length of 8–10 cm, they become largely piscivorous.[17] Different diets have been observed throughout the distribution range of beluga sturgeon, as well as according to spawners' migration stage. Adults mainly eat a great diversity of large fish (73% of the diet).[19] Additional food items may include molluscs and crustaceans, aquatic birds and young seals (Caspian seals, Pusa caspica).[17]
The piscivorous diet of beluga sturgeon tends to change with age: in the Caspian Sea, it mainly consists of Clupeonella sp. for juveniles smaller than 40 cm, different species of Gobiidae for fish ranging between 40 and 280 cm and then mullets, Alosa sp. and other sturgeons for the largest.[20]
In brackish environments of the Ponto-Caspian basin, the genera Alosa, Aspius and Engraulis are the preferred prey.[7] In estuaries and rivers of the same area, migrating spawners eat various cyprinids, mainly Cyprinus carpio and Rutilus rutilus, Sander lucioperca and, among sturgeons, Acipenser ruthenus is the main prey.[21]
Little is known about the diet of the extinct Adriatic population. It has been reported that in marine and brackish environments, adult Adriatic H. huso foraged primarily on molluscs (Cephalopoda, of which common cuttlefish, Sepia officinalis, and European squid, Loligo vulgaris, are particularly common in the Adriatic Sea) and fish belonging to the families Gadidae, Pleuronectidae, Gobiidae, Clupeidae, Scombridae and Mugilidae, but also on big crustaceans; in the rivers, they fed mainly on local Cyprinidae.[9]
Beluga sturgeon are considered euryhaline, capable of moving freely between freshwater and estuaries, and thus can live in waters of varying saline content. Sturgeons are quite a durable species and can survive some of the most altered and polluted rivers in the world.[14]
Historically, beluga sturgeon were found in the Caspian Sea, Black Sea, Adriatic Sea, Sea of Azov, and all rivers interconnecting these waterways. Unfortunately, this ranged has been greatly reduced in modern times to Caspian Sea and Black Sea, and a few rivers such as the Danube, with attempts to reintroduce Belugas into various historic locations.[22]
Beluga caviar is considered a delicacy worldwide.[23] The flesh of the beluga is not particularly renowned, but it is a hearty white meat similar to that of swordfish. Beluga caviar has long been scarce and expensive and the fish's endangered status has made its caviar even more expensive throughout the world.
The beluga's air bladder is said to make the best isinglass.[24]
IUCN classifies the beluga as critically endangered. Due to aforementioned poaching of the sturgeon, the Danube is the only river remaining with naturally reproducing sturgeon populations within the European Union.[25] The sturgeon remains a protected species listed in Appendix III of the Bern Convention, and its trade is restricted under CITES Appendix II. The Mediterranean population is strongly protected under Appendix II of the Bern Convention, prohibiting any intentional killing of these fish.
The United States Fish and Wildlife Service has banned imports of beluga caviar and other beluga products from the Caspian Sea since 6 October 2005, after listing beluga sturgeon under the U.S. Endangered Species Act.[26]
Since 2015 a captive breeding scheme has been established in Italy, with beluga from the Azov Sea[27]. Then, after the building of a fish ladder on Isola Serafini dam, on 2019 hundreds of young microchipped beluga and 60 tagged subadults were released into the Po river, following EU Projects (Life Ticino Biosurce).[28]. Since then, many H. huso were released in the Po river.[29]
Management of sturgeon fisheries within the Caspian Sea began in the 1950s and while the initial regulations had honorable intentions, they achieved dwindling effects due to the ever present demand for the fish's caviar.[22] In July 2016, Sturgeon Aquafarms in Bascom, Florida became the first and only facility in the world to obtain a permit exemption for the sale of beluga sturgeon and its caviar in the U.S. Since 2017, the company has assisted in beluga sturgeon repopulation efforts across the world by providing over 160,000 fertilized eggs to the Caspian Sea region.[30]
Following a World Wildlife Fund crowdfunding appeal, over 7,000 three month-old beluga sturgeons were released into the Danube River.[25] Despite repopulation efforts, the beluga sturgeon continues to face poaching threats. In 2021, two Romanian men in Grindu, Ialomita were caught trying to smuggle a 140 kilogram, 2.5-metre beluga sturgeon in a wagon; the fish was later safely returned to the river.[31]
{{cite web}}
: CS1 maint: multiple names: authors list (link) {{cite journal}}
: CS1 maint: multiple names: authors list (link) {{cite web}}
: CS1 maint: url-status (link) The beluga (/bəˈluːɡə/), also known as the beluga sturgeon or great sturgeon (Huso huso), is a species of anadromous fish in the sturgeon family (Acipenseridae) of order Acipenseriformes. It is found primarily in the Caspian and Black Sea basins, and formerly in the Adriatic Sea. Based on maximum size, it is the third-most-massive living species of bony fish. Heavily fished for the female's valuable roe, known as beluga caviar, wild populations have been greatly reduced by overfishing and poaching, leading IUCN to classify the species as critically endangered.
El esturión beluga (Huso huso) es una especie de pez acipenseriforme de la familia Acipenseridae. Se halla principalmente en las cuencas del mar Negro y del mar Caspio, y ocasionalmente en el mar Adriático.
Es un pez anádromo, ya que remonta los ríos para reproducirse.
Es muy apreciado por el valor de las huevas, el caviar de beluga; sin embargo, su carne no es muy apreciada.[cita requerida]
Alcanza gran tamaño; se han capturado ejemplares muy viejos de hasta 5 m de longitud; es de lento crecimiento y tardía maduración y puede vivir hasta 150 años. El número de especímenes de la especie ha sido grandemente reducido por sobrepesca, obligando a muchos gobiernos a restringir su mercadeo.
La IUCN clasifica al esturión beluga como especie en peligro de extinción. Es una especie protegida listada en el Apéndice III de la Convención de Berna[3] y su mercado está restringido bajo el CITES, en el Apéndice II. La población del mar Mediterráneo está fuertemente protegida bajo el Apéndice II de la Convención de Berna, prohibiendo cualquier muerte intencional de estos peces.
El Servicio de pesca y Vida Salvaje de Estados Unidos ha prohibido la importación del "caviar de beluga" y otros productos derivados de este pez del mar Caspio desde el 7 de octubre de 2005.
El esturión beluga es un gran predador, alimentándose de otros peces. Los esturiones beluga son peces sin relación alguna con las ballenas beluga (Delphinapterus leucas), que son mamíferos. La palabra "beluga" deriva del ruso y se utiliza como adjetivo de blanco.
Informes no confirmados sugieren que los esturiones beluga pueden alcanzar un largo de 6 a 8 m y pesos de hasta 2.700 kg,[4] haciéndolos los peces más grandes de agua dulce del mundo, mayores a Pangasianodon gigas o al Arapaima gigas (pez amazónico conocido como pirarucú o paiche). A la misma masa, el esturión beluga sería más pesado que el pez luna (Mola mola), generalmente señalado como el más grande de los Osteichthyes (peces con huesos).
El esturión beluga (Huso huso) es una especie de pez acipenseriforme de la familia Acipenseridae. Se halla principalmente en las cuencas del mar Negro y del mar Caspio, y ocasionalmente en el mar Adriático.
Beluuga (Huso huso) on tuurlaste sugukonda kuuluv anadroomne röövkala.
Varem on beluuga levinud Kaspia, Aasovi, Aadria ja Musta mere vesikonnas. Jõgede paisutamise ja kalade ülepüügi tõttu on nüüdseks Aasovi ning Aadria mere populatsioonid hävinud.
Emaskalade mari (beluuga kaaviar) on hinnatud kulinaarias.
Beluuga (Huso huso) on tuurlaste sugukonda kuuluv anadroomne röövkala.
Varem on beluuga levinud Kaspia, Aasovi, Aadria ja Musta mere vesikonnas. Jõgede paisutamise ja kalade ülepüügi tõttu on nüüdseks Aasovi ning Aadria mere populatsioonid hävinud.
Emaskalade mari (beluuga kaaviar) on hinnatud kulinaarias.
Huso huso Huso generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Acipenseridae familian.
Espezie hau honako ekosistematan aurki daiteke:
Huso huso Huso generoko animalia da. Arrainen barruko Actinopterygii klasean sailkatzen da, Acipenseridae familian.
Kitasampi (Huso huso), myös beluga,[2][3] on suurikokoisin sampilaji. Kitasammen nimitys beluga ja maitovalaan nimitys beluga juontuvat ilmeisesti samasta kannasta, ja sekaannuksia on ilmennyt[4].
Kitasampi on arvostettu erityisesti mätinsä takia: siitä saatava beluga-kaviaari on parhaita kaviaarilajeja.[5]
Kitasampi on vaelluskala, jonka alkuperäistä esiintymisaluetta ovat Kaspianmeri, Asovanmeri, Mustameri ja Adrianmeri ja niihin laskevat joet. Adrianmereltä laji on ilmeisesti hävinnyt,[1] muualla sen luonnollinen lisääntyminen on estynyt jokien patoamisen takia, ja kannat ovat lähes täysin istutusten varassa.[2] IUCN on arvioinut lajin äärimmäisen uhanalaiseksi[1].
Nykyään kitasampea ja sen mätiä tuotetaan monissa maissa kalanviljelmillä, joiden tuotanto on jo suurempi kuin luonnosta pyydetty. Tilastoitu kokonaistuotanto on kuitenkin vain sadan tonnin luokkaa.[2] Viljelyssä on käytetty myös naarasbelugan ja koirassterletin risteytystä ("bester"), jonka mäti on hyvälaatuista.[2]
Kitasampi voi kasvaa jopa kahdeksan metriä pitkäksi ja 3 200 kilogramman painoiseksi.[6] Vanhin tunnettu yksilö eli 118-vuotiaaksi.[6]
Kitasampi kutee luonnossa jokien yläjuoksulla kevään runsasvetiseen aikaan, yleensä usean metrin syvyyteen kovalle pohjalle. Poikaset siirtyvät pian mereen ja vaihtavat selkärangattomista varhain kalaravintoon, alle 30 cm:n mittaisena. Merivaiheessaan kitasampi syö pientä kalaa ja oleskelee varsin syvässä vedessä.[2] Koiraskalat tulevat sukukypsiksi noin 15 ja naaraat 20 vuoden ikäisinä. Jokeen noustessaan ne noudattelevat joen syvintä pääuomaa. Ne palaavat mereen ja kutenevat uudelleen vasta noin viiden vuoden kuluttua.[2]
Kitasampi (Huso huso), myös beluga, on suurikokoisin sampilaji. Kitasammen nimitys beluga ja maitovalaan nimitys beluga juontuvat ilmeisesti samasta kannasta, ja sekaannuksia on ilmennyt.
Kitasampi on arvostettu erityisesti mätinsä takia: siitä saatava beluga-kaviaari on parhaita kaviaarilajeja.
Kitasampi on vaelluskala, jonka alkuperäistä esiintymisaluetta ovat Kaspianmeri, Asovanmeri, Mustameri ja Adrianmeri ja niihin laskevat joet. Adrianmereltä laji on ilmeisesti hävinnyt, muualla sen luonnollinen lisääntyminen on estynyt jokien patoamisen takia, ja kannat ovat lähes täysin istutusten varassa. IUCN on arvioinut lajin äärimmäisen uhanalaiseksi.
Nykyään kitasampea ja sen mätiä tuotetaan monissa maissa kalanviljelmillä, joiden tuotanto on jo suurempi kuin luonnosta pyydetty. Tilastoitu kokonaistuotanto on kuitenkin vain sadan tonnin luokkaa. Viljelyssä on käytetty myös naarasbelugan ja koirassterletin risteytystä ("bester"), jonka mäti on hyvälaatuista.
Kitasampi voi kasvaa jopa kahdeksan metriä pitkäksi ja 3 200 kilogramman painoiseksi. Vanhin tunnettu yksilö eli 118-vuotiaaksi.
Kitasampi kutee luonnossa jokien yläjuoksulla kevään runsasvetiseen aikaan, yleensä usean metrin syvyyteen kovalle pohjalle. Poikaset siirtyvät pian mereen ja vaihtavat selkärangattomista varhain kalaravintoon, alle 30 cm:n mittaisena. Merivaiheessaan kitasampi syö pientä kalaa ja oleskelee varsin syvässä vedessä. Koiraskalat tulevat sukukypsiksi noin 15 ja naaraat 20 vuoden ikäisinä. Jokeen noustessaan ne noudattelevat joen syvintä pääuomaa. Ne palaavat mereen ja kutenevat uudelleen vasta noin viiden vuoden kuluttua.
Huso huso, communément appelé bélouga, béluga, grand esturgeon ou béluga européen, est une espèce de poissons de la famille des esturgeons. Il vit principalement dans les bassins de la mer Caspienne et la mer Noire, mais se rencontre aussi en mer Adriatique. Avec une taille pouvant atteindre 7,2 m pour une masse de 1 571 kg, c'est le plus gros poisson d'eau douce.
C'est un poisson très convoité pour ses précieux œufs, le caviar bélouga. Mais la surpêche et le braconnage ainsi que sa maturation tardive (18 ans), due à sa grande longévité (jusqu'à 118 ans, voire plus), font de lui une espèce en danger critique de disparition selon l'Union internationale pour la conservation de la nature. La diminution significative de ses effectifs a incité de nombreux gouvernements à adopter des restrictions sur le commerce de son caviar.
Le béluga est un très grand poisson qui peut atteindre plus de 7 m de long pour une masse de plus de 1 500 kg qui pourrait vivre jusqu'à 150 ans (âge confirmé, 118 ans).
Le plus grand rapport généralement accepté fait état d'une femelle prise en 1827 dans l'estuaire de la Volga de 7,2 m pour une masse de 1 571 kg[2]. Plusieurs autres rapports parlent d'esturgeons âgés dépassant 5 m de long. Ces grandes tailles font du béluga le plus gros poisson d'eau douce dans le monde, et un rival pour le poisson lune, parmi tous les poissons osseux vivants. Le Beluga rivalise également avec le grand requin blanc, le requin du Groenland et le requin-tigre pour le titre de plus grand poisson prédateur. Le béluga est beaucoup plus grand que le silure glane, le poisson-chat géant du Mékong ou le pirarucu. Néanmoins, certains scientifiques considèrent que le poisson-chat géant du Mékong est le plus grand vrai poisson d'eau douce, en raison de la capacité de l'esturgeon à vivre en eau de mer et qu'il passe beaucoup de sa vie en eaux saumâtres[2].
Le béluga est un grand prédateur qui se nourrit d'autres poissons, essentiellement des poissons marins de petite taille (gobies, Clupeonella, merlans, anchois, poissons-plats, mulets, aloses, fraies de poissons de fond, etc), mais également des crustacés et des mollusques. Mais il peut aussi avaler des poissons de très grande taille (carpe, esturgeons), et rarement des jeunes phoques de la Caspienne.
Pour la reproduction, le béluga remonte divers grands fleuves comme le Danube ou la Volga mais aussi des rivières de moindre importance. C'est donc un poisson migrateur anadrome. Il est parfois assimilé à un poisson marin, mais il est surtout considéré comme un poisson fluvial. La maturité sexuelle est tardive, 12 à 14 ans pour les mâles et de 16 à 18 ans pour les femelles. La femelle ne se reproduit que tous les 2 à 4 ans, au printemps ou à l'automne. Les poissons remontent les cours d'eau. La femelle pond ses œufs directement sur la pierre au fond de l'eau, leur nombre est impressionnant, entre 300 000 et 7 500 000 selon la taille de la femelle. Les œufs éclosent en un peu plus d'une semaine et les jeunes rejoignent rapidement la mer pour s'y développer (contrairement aux saumons par exemple qui restent plusieurs années en eau douce).
Des hybrides issus du croisement d'une femelle Huso huso avec un mâle Acipenser ruthenus ont pu être obtenus et élevés en étang avant d'être relâchés en milieu naturel. Ils présentent une croissance plus rapide et sont d'une taille plus grande que les A. ruthenus. Ils sont élevés en vue de l'obtention d'un caviar de grande qualité.
Le béluga est une espèce anadrome que l'on rencontre principalement en mer Caspienne ou en mer Noire et parfois dans l'Adriatique ou en Méditerranée.
Il ne faut pas le confondre avec le béluga (en russe : белуха), cétacé aussi appelé « baleine blanche ». De fait, le mot beluga vient directement du russe : белуга et signifie « blanc ». En russe, la même confusion a donné naissance à l'expression реветь белугой, qui signifie vociférer, pousser des cris désespérés[3],[4].
La chair du béluga est peu estimée, par contre, le caviar béluga est un mets recherché de renommée mondiale. De tout temps, ce caviar a été rare et coûteux mais, en raison de la menace qui pèse actuellement sur ce poisson et sa raréfaction sur le marché, les prix sont de plus en plus élevés.
En raison de la surpêche et du braconnage, la population de ce poisson a fortement diminué, ce qui a poussé de nombreux gouvernements à promulguer des restrictions à son commerce.
En 2014, l'Union internationale pour la conservation de la nature classe le béluga parmi les espèces en danger critique de disparition[1]. Il s'agit de l'une des espèces protégées figurant dans l'appendice III de la Convention de Berne et son commerce est limité en vertu de l'appendice II de la CITES. La population méditerranéenne est fortement protégée en vertu de l'appendice II de la Convention de Berne, il est interdit de les tuer de manière intentionnelle.
Aux États-Unis, le FWS a interdit les importations de caviar de béluga et autres produits de la mer Caspienne depuis le 7 octobre 2005.
Huso huso, communément appelé bélouga, béluga, grand esturgeon ou béluga européen, est une espèce de poissons de la famille des esturgeons. Il vit principalement dans les bassins de la mer Caspienne et la mer Noire, mais se rencontre aussi en mer Adriatique. Avec une taille pouvant atteindre 7,2 m pour une masse de 1 571 kg, c'est le plus gros poisson d'eau douce.
C'est un poisson très convoité pour ses précieux œufs, le caviar bélouga. Mais la surpêche et le braconnage ainsi que sa maturation tardive (18 ans), due à sa grande longévité (jusqu'à 118 ans, voire plus), font de lui une espèce en danger critique de disparition selon l'Union internationale pour la conservation de la nature. La diminution significative de ses effectifs a incité de nombreux gouvernements à adopter des restrictions sur le commerce de son caviar.
Bradán fearna an-mhór a fhaightear i Muir Chaisp, an Mhuir Dhubh, agus aibhneacha gar dóibh is ea an bradán fearna Eorpach nó bradán mór fearna. Suas le 5 m ar fhad, os cionn 1,000 kg meáchain. Déantar iascaireacht thrádálach air ar son a chaibhéir, ach mar thoradh ar ró-iascaireacht is truailliú na n-uiscí, tá a líon ag titim go tubaisteach. An t-iasc fionnuisce is mó atá ar eolas.
O Huso huso é unha especie de peixe condrósteos da orde dos acipenseriformes e familia dos acipenséridos, que habita principalmente na conca do mar Caspio, e tamén, aínda que menos abundante, na do mar Negro e que, ocasionalmente, se pode encontrar no mar Adriático.
Moi prezado polasa súas ovas, o exquisito e carísimo caviar Beluga,[3] que alcanza nos mercados prezos que oscilan desde os 7.000 aos 10.000 dólares por quilogramo.[4][5]
Porén, a súa carne non é moi prezada.
É un peixe anádromo, que remonta os ríos para reproducirse.
Pode alcanzar gran tamaño: capturáronse exemplares moi vellos de até 5 m de lonxitude.
É de lento crecemento e tardía maduración, e pode vivir uns 150 anos.
Este esturión é un gran depredador, alimentándose doutros peixes.
O número de espécímes da especie foi reducíndose estremadamente nos últimos anos debido á sobrepesca e á contaminación, obrigando a moitos gobernos a restrinxir a súa comercialización.
A IUCN clasifica este esturión como "especie en perigo de extinción".[6]
É unha especie protexida que fugura na lista do Anexo II do Convención de Berna.[7] e o seu mercado está restrinxido polo Apédice II do CITES.
As poboacións que subsisten no mar Mediterráneo están fortemente protexida polo Anexo II da Convención de Berna, prohibindo calquera morte intencionada destes peixes.
O Servizo de pesca e Vida Salvaxe dos Estados Unidos prohibiu a importación do "caviar Beluga" e outros produtos derivados deste peixe do mar Caspio desde o 7 de outubro de 2005.
O Huso huso é unha especie de peixe condrósteos da orde dos acipenseriformes e familia dos acipenséridos, que habita principalmente na conca do mar Caspio, e tamén, aínda que menos abundante, na do mar Negro e que, ocasionalmente, se pode encontrar no mar Adriático.
Moi prezado polasa súas ovas, o exquisito e carísimo caviar Beluga, que alcanza nos mercados prezos que oscilan desde os 7.000 aos 10.000 dólares por quilogramo.
Porén, a súa carne non é moi prezada.
Lo storione ladano[2] (Huso huso (Linnaeus, 1758)) noto anche come storione beluga o storione attilo, è il più grande tra tutti gli storioni, il più pregiato per quanto riguarda carne e caviale.[3]
Il suo areale comprende il Mar Caspio e il Mar Nero con i principali fiumi che vi sfociano (in particolare il Volga, l'Ural e il Danubio a valle delle Porte di Ferro). La sua presenza nel Mar Adriatico e nel fiume Po è attestata fino agli anni settanta ma si considera attualmente estinto.[4] Viene generalmente respinta l'indicazione di una possibile presenza dello storione ladano nei mari greci (Egeo e Ionio).[5]
Nel 2018 ha preso avvio un progetto di reintroduzione nel Parco del Ticino, allo studio fin dal 2015.[6] Le prime azioni sono state la schiusa di 10.000 uova in ambiente protetto e il successivo svezzamento dei pesciolini appena nati, la cui mortalità per cause varie è risultata elevatissima (99,5%).[7] I sopravvissuti, rilasciati in libertà nei primi mesi del 2019, hanno dimostrato tuttavia buone capacità di adattamento; uno di loro è stato pescato nel Mare Adriatico, vicino a Marina di Ravenna, nel dicembre 2019.[8]
La presenza di dighe che impediscono la risalita, l'uccisione di femmine per l'estrazione delle uova (caviale) e i fenomeni di inquinamento minacciano seriamente questa specie.
Caccia soprattutto invertebrati: molluschi, vermi, insetti acquatici e le loro larve. Da adulto è esclusivamente ittiofago.
Questa specie è migratrice anadroma e risale i fiumi per deporre le uova in primavera e meno frequentemente in autunno. Il numero di uova per femmina può essere assai elevato, fino a 7,7 milioni. Ogni femmina produce una quantità di uova pari a circa il 10% del proprio peso. Il numero delle uova è di 30-35000 unità per kg.
Questa specie è distinguibile dagli altri storioni per i seguenti caratteri:
Lo storione ladano (Huso huso (Linnaeus, 1758)) noto anche come storione beluga o storione attilo, è il più grande tra tutti gli storioni, il più pregiato per quanto riguarda carne e caviale.
Didysis eršketas, arba beluga (Huso huso) – eršketinių (Acipenseridae) šeimos žuvis. Tai stambiausia eršketų rūšis, užauga iki 9 m ir sveria 1,5 tonos. Paplitęs Kaspijos, Juodosios ir Adrijos jūrų baseinuose. Neršti plaukia į upes. Subręsta po 16-18 metų. Išgyvena 100 ir daugiau metų. Minta daugiausiai žuvimis.
De belugasteur, beloegasteur of Europese steur (Huso huso) is een steur die vooral in de Kaspische Zee en de Zwarte Zee leeft. Deze steur kan een ouderdom van 150 jaar bereiken. Er zouden exemplaren zijn gevonden met lengte van 8,6 meter en een gewicht van 2700 kilogram. De naam 'beloega' komt net als bij de witte dolfijn van het Russische белуга, dat een afgeleide is van belaja, wat 'wit' betekent.
De belugasteur is een roofdier en heeft andere vissen als voedsel. Door overbevissing is de belugasteur een bedreigde diersoort geworden.
De eitjes van de belugasteur worden gebruikt voor de beroemde belugakaviaar, een zeer dure soort kaviaar.
Bronnen, noten en/of referentiesBelugastør, også kalt beluga eller husblasstør er en art i gruppen Huso. Den er en av verdens lengste fisk, opptil åtte meter. Den veier ca. to tonn.
Den er nært beslektet med kalugastør.
Russisk kaviar lages av rogn fra belugastør.
Belugastør, også kalt beluga eller husblasstør er en art i gruppen Huso. Den er en av verdens lengste fisk, opptil åtte meter. Den veier ca. to tonn.
Den er nært beslektet med kalugastør.
Russisk kaviar lages av rogn fra belugastør.
Bieługa[3], wyz[4] (Huso huso) – gatunek wędrownej, anadromicznej ryby z rodziny jesiotrowatych (Acipenseridae).
Morze Kaspijskie, Morze Czarne, Morze Azowskie, wschodnia część Morza Śródziemnego i Morze Adriatyckie. Na tarło wpływa głównie do rzek: Wołga, Ural, Terek, Kura, Dunaj, Dniestr, Don i Dniepr.
Wyróżniane są trzy podgatunki:
Jest jedną z największych ryb spędzających część życia w wodach słodkich. Osiągała do 5 m długości i 1500 kg masy ciała (maksymalna odnotowana masa ciała 2072 kg[5]). Obecnie rzadko spotyka się okazy przekraczające 200 kg. Głowa jest krótka, szeroka, otwór gębowy szeroki, półksiężycowaty, wąsiki są płaskie, mięsiste, zaopatrzone w liczne, cienkie przydatki. Na grzbiecie występuje szereg 11–15 tarczek kostnych, na bokach 40–60 tarczek, a na brzuchu 9–12.
Młode okazy żywią się głównie dennymi bezkręgowcami, starsze polują na ryby. W Morzu Czarnym jej główną zdobyczą jest sardela europejska, a w Morzu Kaspijskim babki, śledzie oraz różne karpiowate. Największe osobniki mogą pożerać nawet małe foki[6]. Bieługi żerują w nocy, prawdopodobnie wykorzystując elektroreceptory[7].
Samce dojrzewają płciowo w wieku 12–14 lat, a samice w wieku 16–18 lat. Dorosłe osobniki odbywają tarło raz na 2–4 lata. Do rzeki wchodzi wiosną lub jesienią. Osobniki wchodzące jesienią zimują na gliniastym lub mulistym podłożu w głębokiej wodzie. Trze się w nurcie rzeki na kamienistym dnie. Samica składa od 300 tys. do 7,5 mln ziaren ikry. Wylęg następuje po 8–9 dniach przy temperaturze 12–14 °C. Narybek natychmiast rozpoczyna spływ do morza. Żyje do 100 lat.
Bieługa ma bardzo duże znaczenie gospodarcze. Szczególnie ceniona jest[przez kogo?] jej ikra, z której wyrabia się czarny kawior. Na świecie kawior bieługi jest uważany za przysmak. Mniej cenione jest jej mięso. Kawior bieługi już od dawna był trudno dostępny i drogi, a wpisanie jej na listę gatunków zagrożonych spowodowało dalsze zwiększenie jego cen.
W wyniku skrzyżowania bieługi ze sterletem powstał mieszaniec zwany besterem nadający się do hodowli w stawach.
Bieługa, wyz (Huso huso) – gatunek wędrownej, anadromicznej ryby z rodziny jesiotrowatych (Acipenseridae).
O esturjão-beluga ou esturjão-branco (Huso huso) é um peixe da família Acipenseridae (esturjões).[1] É natural do mar Negro e do mar Cáspio e seus rios tributários. A espécie está sujeita a intensa pesca nestas zonas para a colheita das suas ovas para a produção de caviar beluga.[5]
Os estoques de caviar beluga de esturjão do Cáspio caíram mais de 90% nos últimos 20 anos (informação obtida em 2001) por causa da destruição dos locais de desova, poluição e o fim das leis rígidas de pesca da era soviética.
O Esturjão é um peixe primitivo que provavelmente existe na terra desde a época em que os dinossauros desapareceram.
Eles são cobertos por escamas ósseas que se parecem com armadura e podem alcançar até 6 metros e meio de comprimento. Esturjões eram considerados os reis dos peixes entre os Nativos Americanos que habitaram a Região dos Grandes Lagos.
Crescem durante toda a longa vida de mais de 100 anos, alcançando tamanhos extraordinários, mais de 6 metros e meio, e 1.500 kg.
O esturjão-beluga ou esturjão-branco (Huso huso) é um peixe da família Acipenseridae (esturjões). É natural do mar Negro e do mar Cáspio e seus rios tributários. A espécie está sujeita a intensa pesca nestas zonas para a colheita das suas ovas para a produção de caviar beluga.
Os estoques de caviar beluga de esturjão do Cáspio caíram mais de 90% nos últimos 20 anos (informação obtida em 2001) por causa da destruição dos locais de desova, poluição e o fim das leis rígidas de pesca da era soviética.
O Esturjão é um peixe primitivo que provavelmente existe na terra desde a época em que os dinossauros desapareceram.
Eles são cobertos por escamas ósseas que se parecem com armadura e podem alcançar até 6 metros e meio de comprimento. Esturjões eram considerados os reis dos peixes entre os Nativos Americanos que habitaram a Região dos Grandes Lagos.
Crescem durante toda a longa vida de mais de 100 anos, alcançando tamanhos extraordinários, mais de 6 metros e meio, e 1.500 kg.
Morunul (Huso huso) este un pește marin bentonic, anadrom, din familia acipenseridelor (Acipenseridae), care trăiește în Marea Neagră, Marea Adriatică și Marea Caspică și migrează în fluviile tributare pentru reproducere. Este cel mai mare dintre sturionii noștri, putând trece de 5 m lungime iar ca greutate ajunge la 2.000 kg (s-au citat și moruni de 9 m lungime). Coloritul corpului cenușie-închisă pe spate și alb pe abdomen. Are corpul masiv, alungit și gros, capul relativ mic și botul scurt, aproximativ conic, cu gura inferioară semilunară. Buza de sus întreagă, cea de jos întreruptă la mijloc pe un spațiu mare. Cele 4 mustăți de pe partea ventrală a botului sunt turtite lateral. Este lipsit de solzi, iar corpul este acoperit cu cinci rânduri de plăci (scuturi) osoase mici longitudinale. Trăiește până la 100 de ani. Depune icrele la adâncimi de 8-20 m în fluvii, pe fund argilos și pietriș, în curentul apei în aprilie-iunie. Este un pește carnivor, se hrănește cu crustacee, larve de insecte, larve de pești și pești mici: scrumbie, hamsii, guvizi etc. Are valoare economică foarte mare și este pescuit pentru carnea gustoasă și icrele negre. Morunul este clasificată după IUCN ca o specie pe cale de dispariție (CR)[2].
În apele românești, după Salnikov și Malyatskii, morunul este reprezentat printr-o subspecie și natio aparte: Huso huso ponticus, natio occidentalis (Salnikov and Malyatskii, 1934).
Morun, belugă.
Originea cuvântului Huso nu e lămurită; unii derivă acest nume de la cuvântul turcesc usun = lung, alții de la cel unguresc husos = cărnos sau din latină huso = porc.
Morunul este cel mai mare dintre sturionii noștri și cel mai mare pește din apele dulci ale Europei și României, putând atinge o lungime de 5-7 m și chiar mai mult (s-au citat și moruni de 9 m lungime) și o greutate de 1500-2000 kg. Morunii din Marea Neagră au o lungimea obișnuită de 1-3 m și o greutate obișnuită de 100-150 kg, dar au fost pescuite și exemplare mult mai mari de 500-900 kg. Cel mai mare exemplar raportat din Dunăre, pescuit în 1890 la Sfântul Gheorghe, cântărea 888 kg, dintre care 600 kg carne, 127 kg icre, 143 kg cântărea capul, iar 18 kg intestinele și vezica înotătoare. La 75 de ani, morunul măsoară 4,2 m și cântărește peste 1.000 kg. Un morun, pescuit în Marea de Azov și cântărind 640 kg, avea 58 de ani.
Are corpul alungit fusiform, masiv și gros. Capul relativ mic. Botul (rostrul) la exemplarele tinere este triunghiular, ascuțit la vârf. La exemplarele bătrâne, botul este moale, scurt, turtit de sus în jos, curbat ușor în sus, cu vârful ascuțit, aproximativ conic. Gura mare și foarte largă, în formă de semilună transversală, ocupă aproape întreaga suprafață inferioară a capului, deschiderea ei ajunge până la marginile capului, dar spre deosebire de kaluga, nu trece pe partea laterală a capului. Spre deosebire de alte specii de sturioni gura deschisă este îndreptată spre față. Buza superioară este întreagă, continuă, pe când cea inferioară are o întrerupere largă la mijloc. Pe partea ventrală a botului se află 4 mustăți lungi, ovale sau turtite lateral, cu capetele franjurate. Pe parte posterioară a lor au anexe foliacee (asemănătoare cu o frunză). Mustățile depășesc buza superioară și ajung până la gură. Coada este heterocercă. Pedunculul caudal nu este turtit lateral. Ambele membrane branhiale se concresc între ele, în regiunea jugulară, făcând o cută (pliu) liberă deasupra sistemului branhial și sunt neatașate de istm.
Corpul este acoperit cu cinci rânduri de scuturi osoase longitudinale: un rând dorsal, două laterale, două ventrale. Numărul lor este următor: 11-14 scuturi dorsale, 41-52 scuturi laterale, 9-12 scuturi ventrale. Înotătoarea dorsală lipsită de spini are 62-73 raze moi. Înotătoarea anală are 28-41 raze moi și este lipsită de spini. Spini branhiali 24. La exemplarele tinere pielea corpului este acoperită cu scuturi osoase, proeminente. La exemplarele bătrâne scuturile sunt îngropate în piele și devin din ce în ce mai șterse, astfel că suprafața corpului apare aproape goală.
Spatele este cenușiu, abdomenul alb. Exemplarele prinse în mare au o culoare mult mai închise, uneori chiar negre; iar cele din Dunăre, dimpotrivă, sunt cenușii deschis. Se întâlnește și o varietate complet albă (albinos).
Morunul trăiește în apele bazinului aralo-ponto-caspic, de unde intră în fluviile tributare ale acestor mări, pentru a-și depune icrele. El este răspândit în Marea Neagră, Marea Azov, Marea Caspică. A fost întâlnit și în Marea Adriatică (regiunea nordică). Este mult mai numeros în Marea Caspică și foarte rar în Marea Adriatică.
Din Marea Neagră morunul intră în Dunăre, Nistru, Nipru, Bug. În mare, se întâlnește de-a-lungul litoralului rusesc, românesc, bulgăresc și turcesc. În trecut, migra pe Dunăre pentru reproducere până în Austria și Germania (până la Regensburg din Bavaria). De asemenea intra în afluenții Dunării: cursul inferior al râului Morava, râul Váh, râul Žitava, râul Drava, râul Sava, râul Tisa și afluenți ei: Zagyva, Criș și Mureș; mai rar urca pe râurile Velika Morava și Olt. În prezent, morunul urcă pe Dunăre până la Porțile de Fier (Km 863). Porțile de Fier I și II au barat Dunărea și au redus arealul de reproducere al morunului în Dunăre ducând la scăderea dramatică a capturilor de morun în România.
Pe Nistru reproducerea morunului s-a observat în trecut la Soroca și mai sus de Moghilău. În prezent, morunul din Nistru nu se poate ridica mai sus de Centrala Hidroelectrică Dubăsari. Pe Bugul de Sud morunul se urca până la Voznesensk (nordul regiunii Mîkolaiv); în prezent, el nu se poate urca mai sus de centrala hidroelectrică din Nova Kahovka. Pe Nipru morunul se urca mai sus de Kiev, în prezent se urcă până la centrala hidroelectrică DneproGES de la Zaporoje. În prezent, populația morunului din Marea Neagră este pe cale de dispariție.
Din Marea Caspică morunul intră pentru reproducere în râurile Volga, Ural, Kura, Terek, Sefidrud. În trecut în Volga ajungea până în cursul ei superior și era întâlnit în: Oka, Sheksna, Kama, Sura și alți afluenți. În prezent arealul morunului în Volga este limitat de barajele hidroelectrice.
În Marea Azov morunul aproape a dispărut; în trecut până la construirea de baraje se ridica în râul Kuban până la Ladozhskaya, în râul Don până în regiunea Voronej.
În mare, morunii trăiesc solitar și se hrănesc în principal în zona pelagica la adâncimi de 50-100 m și pot coborî pe funduri adânci până la o profunzime de 180 m. În această zonă, apa are o salinitate pronunțată (18—24‰). Ca dovadă că morunul trăiește pe aceste funduri din Marea Neagră, este faptul că în stomacul morunilor pescuiți în mare s-au găsit numeroase exemplare de Modiolula phaseolina, o moluscă ce populează aceste adâncimi. În talianele de la Caliacra se pescuiau mai mulți moruni ca la cele de la Agigea sau Constanța, deoarece adâncimile mari sunt mai aproape de țărm la Caliacra decât la Constanța. Distribuția pe verticală este în funcție de prezența hranei.
Iernează pe funduri foarte adânci (130-180 m) ale mării, în gropi cu fund tare și negru situate de obicei după un cot unde curentul lovește în maluri. Aici morunii stau aproape în letargie, hrănindu-se foarte puțin. În timpul iernatului se adună în grupe.
În timpul migrației spre locurile de depunere a icrelor morunul înoată pe fundul apei în cele mai profunde parți ale albiei râurilor. După depunerea icrelor se reîntoarce în mare, înotând foarte iute mai mult la suprafața apei. Unii rămân pentru a ierna chiar în Dunăre în gropi adânci alături de nisetru.
Puii de morun se îndreaptă către mare în lunile iunie-septembrie, înotând încet pe fundul apei, oprindu-se din când în când să se hrănească.
Hrana variază în funcție de sezon. Morunul este un peste prădător, foarte hrăpăreț și cel mai carnivor dintre toți sturionii. Peștii alcătuiesc peste 80% din hrana lui; apoi, crustacei (Crangon) 11% și moluște (Modiolus) 4%.
Hrana principală a juvenililor în Dunăre este constituită din larve de insecte, în special efemeroptere (Ephemeroptera), crustacee: gamaride (Gammaridae), miside (Mysidae), copepode (Copepoda) și cladocere (Cladocera).
Morunul începe să se hrănească cu pești, de la o vârstă foarte mică (de la o lungime de 24 cm în Dunărea de Jos).
În Dunăre preferă scrumbia de Dunăre (Alosa immaculata), crapul (Cyprinus carpio), cleanul (Leuciscus cephalus), roșioara (Scardinius erythrophthalmus), babușca (Rutilus rutilus), plătica (Abramis brama), cega (Acipenser ruthenus) și avatul (Aspius aspius). Stomacurile morunilor prinși în Dunăre conțin cantități mari de pești (crap, avat, băbușcă, plătică și cegă), crustacee și moluște; s-au găsit și păsări de apă; la un morun s-a găsit în stomac chiar o copită de cal mort, ce fusese aruncat în Dunăre.
În Marea Neagra, între mai și septembrie morunul se adună în apropierea coastei înainte de a intra râuri se hrănește cu pești marini, în principal cu scrumbie albastră (Scomber scombrus), stavrid (Trachurus mediterraneus ponticus), hamsie (Engraulis encrasicolus) și șprot (Sprattus sprattus). Exemplarele pescuite în mare, la talian lângă țărm, aveau în stomac guvizi (Gobiidae), hamsii, crevete, crabi; la cei prinși în larg, conținutul stomacal era reprezentat prin barbun (Mullus barbatus ponticus).
Toamna și iarna morunii coboară în zone adânci ale mării Negre și se hrănesc în principal cu barbun (Mullus barbatus ponticus), bacaliar (Merlangius merlangus euxinus), cambula (Platichthys flesus flesus), calcan (Scophthalmus maeoticus), hamsia (Engraulis encrasicolus) și guvizi (Gobius).
Ca longevitate, morunul deține primul loc între sturioni. Exemplarele adulte au 30-60 de ani, dar indivizii bătrâni pot, însă, trece și peste 100 de ani.
Morunul (Huso huso) este un pește marin bentonic, anadrom, din familia acipenseridelor (Acipenseridae), care trăiește în Marea Neagră, Marea Adriatică și Marea Caspică și migrează în fluviile tributare pentru reproducere. Este cel mai mare dintre sturionii noștri, putând trece de 5 m lungime iar ca greutate ajunge la 2.000 kg (s-au citat și moruni de 9 m lungime). Coloritul corpului cenușie-închisă pe spate și alb pe abdomen. Are corpul masiv, alungit și gros, capul relativ mic și botul scurt, aproximativ conic, cu gura inferioară semilunară. Buza de sus întreagă, cea de jos întreruptă la mijloc pe un spațiu mare. Cele 4 mustăți de pe partea ventrală a botului sunt turtite lateral. Este lipsit de solzi, iar corpul este acoperit cu cinci rânduri de plăci (scuturi) osoase mici longitudinale. Trăiește până la 100 de ani. Depune icrele la adâncimi de 8-20 m în fluvii, pe fund argilos și pietriș, în curentul apei în aprilie-iunie. Este un pește carnivor, se hrănește cu crustacee, larve de insecte, larve de pești și pești mici: scrumbie, hamsii, guvizi etc. Are valoare economică foarte mare și este pescuit pentru carnea gustoasă și icrele negre. Morunul este clasificată după IUCN ca o specie pe cale de dispariție (CR).
În apele românești, după Salnikov și Malyatskii, morunul este reprezentat printr-o subspecie și natio aparte: Huso huso ponticus, natio occidentalis (Salnikov and Malyatskii, 1934).
Hus (Huso huso), också kallad beluga eller husblosstör,[3] är en anadrom fisk som ingår i släktet Huso, och familjen störar.[4][5][6] Inga underarter finns listade.[4] Denna är en av de primitivaste ordningarna bland klassen benfiskar, med ett nästan helt broskartat skelett. Husen beskrevs först av Linné 1758 under namnet Acipenser huso.
Av rommen från hus framställs rysk kaviar.
Husen är en långsmal, hajliknade fisk med spetsig nos. Översidan är brunaktig till gråsvart, undersidan ljusare beige till blekgul. Som alla störar saknar den fjäll, men har i stället fem längsgående rader med kraftiga benplattor. Den kan uppnå en längd av 9 m och en maximal vikt av 1,5 ton (vissa källor anger över 2 ton[7]), men är oftast mindre. Detta gör den till den största stören, och den största fisk som påträffas i sötvatten. Framför den platta, utskjutbara munnen finns fyra runda, avlånga skäggtömmar.[8]
Husen förekommer i norra Adriatiska havet, Svarta havet och Kaspiska havet samt i tillhörande floder. Inplanterad i Östersjön av dåvarande Sovjetunionen. Påträffad i Bråviken i Sverige den 12 april 1982.[8]
Husen är en vandringsfisk som från havet vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. De nykläckta ynglen driver med floden mot havet.[8] Husen använder sina skäggtömmar som hjälp när den födosöker och den lever framför allt av fisk. Högsta uppmätta ålder är 118 år[7].
IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad.[1]
Av rommen från hus framställs rysk kaviar. "Rysk kaviar" framställs även ur en del andra störfiskar. Även köttet ätes, färskt, fruset eller rökt.[7] Simblåsan ger husbloss.
Husen kallas också huse, husstör, husblosstör eller beluga.[8] Det sistnämnda trivialnamnet används dock också för vitvalen.
Hus (Huso huso), också kallad beluga eller husblosstör, är en anadrom fisk som ingår i släktet Huso, och familjen störar. Inga underarter finns listade. Denna är en av de primitivaste ordningarna bland klassen benfiskar, med ett nästan helt broskartat skelett. Husen beskrevs först av Linné 1758 under namnet Acipenser huso.
Av rommen från hus framställs rysk kaviar.
Mersin morinası (Huso huso), Avrupa morinası, Beluga balığı olarak da bilinmektedir. Hazar Denizi, Marmara Denizi, Karadeniz ve ara sıra da Adriyatik Denizi'nde görülen bir mersin balığı türüdür. En büyük tatlı su balıklarından biri olan bu türün şu anda nesli kritik tehlikedeki türler arasında yer almaktadır. Mersin morinasının avlanması 6 Ekim 2005 tarihinden beri yasaklanmış ve tür, koruma altına alınmıştır.[1]
Boyları 142–328 santimetre (4,66–10,76 ft), ağırlıklarıysa 19–264 kilogram (42–582 lb) kadar olabilmektedir. Ancak, ağırlığı 1.571 kg (3.463 lb) ve boyu 72 m (236 ft) olan en büyük Mersin morinası 1827'de İdil Nehri'nde yakalanmıştır.[2]
Daha çok denizde yaşayan Mersin morinası, yumurtlamak için tatlı sulara girerler. Genç bireyler nehir ağızlarına girebilir. Dişi Mersin morinası, erkekten %20 daha iridir.[3]
Mersin morinası (Huso huso), Avrupa morinası, Beluga balığı olarak da bilinmektedir. Hazar Denizi, Marmara Denizi, Karadeniz ve ara sıra da Adriyatik Denizi'nde görülen bir mersin balığı türüdür. En büyük tatlı su balıklarından biri olan bu türün şu anda nesli kritik tehlikedeki türler arasında yer almaktadır. Mersin morinasının avlanması 6 Ekim 2005 tarihinden beri yasaklanmış ve tür, koruma altına alınmıştır.
Білу́га (Huso huso) — вид анадромних риб родини осетрових.
Білуга — прохідна риба; для нересту вона заходить далеко у річки (до 1000 км). Відкладає до 1,5 млн. ікринок. Мальки білуги скочуються в море. Живиться білуга рибою, а її молодь — різними безхребетними (молюсками, ракоподібними тощо).
Використовуються м'ясо та ікра білуги.
У викопному стані білуга відома з нижнього пліоцену (Одеса).
Тіло довге, високе, товсте. Рот великий, півмісячний, зяброві перетинки зрощені між собою і утворюють вільну шкірясту згортку під міжзябровим проміжком. Довжина тіла може сягати 5 м, вага — 1000 кг (зазвичай ловлять особин до 2,5 м і до 200–300 кг). Як виняток, за непідтвердженими даними, зустрічались особини до 2 т і 9 м завдовжки, якщо ці відомості вірні, то білугу можна вважати найбільшою великою прісноводною рибою Земної кулі. Тривалість життя до 100 років. Верхня третина тулубу і голови сірувато-бурі або майже чорні з блакитним чи зеленкуватим відблиском, боки сірувато-білі, черево молочно-біле.
Чорне, Азовське, Каспійське моря. До 70-х рр. ХХ ст. білуга зустрічалася також в Адріатичному морі, звідки входила для нересту в річку По, проте за останні 30 років її тут жодного разу не зустріли, і тому адріатична популяція білуги вважається в даний час вимерлою. В Україні зустрічається в північно-західних і північній частинах Азовського моря, біля берегів Криму і в північно-західних частині Чорного моря. Раніше білуга була порівняно численна, проте з часом її чисельність сильно збідніла.
За способом живлення білуга — хижак, який живиться переважно рибою. Починає хижачити ще мальком в річці. У морі живиться переважно рибою (оселедця, тюльки, бички тощо), однак не нехтує і молюсками. У шлунках каспійської білуги знаходили навіть дитинчат каспійської нерпи.
На відміну від тихоокеанських лососів, які гинуть після нересту, білуга, як і інші осетрові, може нереститися багато разів у житті. Після нересту скочується назад у море. Нерестові міграції відбуваються двічі на рік: навесні (друга половина березня — квітень, при температурі води 4-5 °C), і восени (вересень — листопад) — нерестує навесні наступного року.
Основна частина чорноморської популяції білуги йде на нерест в основному в Дунай, Дніпро та Дністер, поодинокі особини заходять у Південний Буг. У Дніпрі великих особин (до 300 кг) іноді ловили в районі порогів (ділянка Дніпра між сучасним Дніпром та Запоріжжям), а екстремальні заходи відзначались у Києві і вище: по Десні білуга доходила до села Вишеньки, а по Сожу — до Гомеля, де в 1870-х рр. була спіймана особина вагою 295 кг. В Дунаї, в минулому вид був досить звичайний і піднімався до Сербії, а в далекому минулому доходив до міста Пассау в східній Баварії. По Дністрі нерест білуги відмічався біля міста Сороки на півночі Молдови і вище Могилева-Подільського. По Південному Бугу білуга піднімалася до Вознесенська (північ Миколаївської області). У будь-якому випадку по Дніпру білуга не може піднятися вище Каховської ГЕС, а по Дністру — вище Дубоссарської ГЕС.
Статевої зрілості каспійські самці білуги досягають у 13-18 років, а самки — у 16-27 (переважно в 22-27) років. Плодючість білуги, в залежності від розмірів самки, становить від 500 тис. до мільйона (у виняткових випадках — до 5 мільйонів) ікринок. Є дані, що великі (2,5-2,59 м завдовжки) волзькі самки метають в середньому 937 тис. ікринок, а куринські тих же розмірів — в середньому 686 тис. ікринок. За даними 1952 року середня плодючість ходової волзької білуги становила 715 тис. ікринок. Ікра донна, клейка.
У природі білуга гібридизує зі стерлядью, севрюгою, шипом та осетром.
На Волзі і на Дону за допомогою штучного запліднення отримані життєстійкі гібриди — білуга х стерлядь (Бестер). Ці гібриди вселені в Азовське море і деякі водосховища. Осетрові гібриди успішно вирощуються в ставкових (аквакультурних) господарствах.
У російській мові існує фразеологізм «ревіти білугою», який, однак, не має відношення до цієї риби і пов'язаний з гучними звуками, які видає ссавець білуха. У XIX столітті були поширені два варіанти написання назви цієї тварини: «білуха» і «білуга». У сучасній мові слово «білуга» має основне значення — риба білуга[1], але вживається і для ссавця[2].
Білу́га (Huso huso) — вид анадромних риб родини осетрових.
Білуга — прохідна риба; для нересту вона заходить далеко у річки (до 1000 км). Відкладає до 1,5 млн. ікринок. Мальки білуги скочуються в море. Живиться білуга рибою, а її молодь — різними безхребетними (молюсками, ракоподібними тощо).
Використовуються м'ясо та ікра білуги.
У викопному стані білуга відома з нижнього пліоцену (Одеса).
Cá tầm Beluga (danh pháp hai phần: Huso huso) là một loài cá có hành vi ngược dòng sông để đẻ trứng trong họ Acipenseridae của bộ Acipenseriformes. Nó được tìm thấy chủ yếu trong lưu vực biển Caspi và biển Đen, đôi khi cũng tìm thấy ở biển Adriatic. Việc đánh bắt thái quá để lấy trứng cá có giá trị cao—được biết đến như là trứng cá tầm Beluga— đã dẫn đến nguy cơ đe dọa tuyệt chủng của loài này. Cá tầm Beluga có kích thước lớn, tối đa dài 6 mét (19 ft), nhưng lớn khá chậm và muộn phát dục. Chúng có thể sống tới 150 năm. Số lượng của loài này đang suy giảm mạnh do đánh bắt thái quá hay đánh bắt trộm, điều này làm cho nhiều quốc gia thực hiện việc nghiêm cấm hoạt động thương mại các sản phẩm từ loài cá này.
IUCN phân loại cá tầm Beluga thuộc loại nguy cấp. Nó là loài được bảo vệ được liệt kê trong danh sách của phụ lục III của Công ước Bern và việc buôn bán sản phẩm từ nó bị cấm theo phụ lục II của CITES. Quần thể Địa Trung Hải được bảo vệ mạnh mẽ theo phụ lục II của công ước Bern này, trong đó người ta ngăn cấm bất kỳ việc đánh bắt quốc tế nào đối với chúng.
Cục cá và động vật hoang dã Hoa Kỳ đã cấm nhập khẩu trứng cá tầm Beluga và các sản phẩm khác từ loài cá này có nguồn gốc từ biển Caspi kể từ ngày 7 tháng 10 năm 2005.
Cá tầm Beluga (danh pháp hai phần: Huso huso) là một loài cá có hành vi ngược dòng sông để đẻ trứng trong họ Acipenseridae của bộ Acipenseriformes. Nó được tìm thấy chủ yếu trong lưu vực biển Caspi và biển Đen, đôi khi cũng tìm thấy ở biển Adriatic. Việc đánh bắt thái quá để lấy trứng cá có giá trị cao—được biết đến như là trứng cá tầm Beluga— đã dẫn đến nguy cơ đe dọa tuyệt chủng của loài này. Cá tầm Beluga có kích thước lớn, tối đa dài 6 mét (19 ft), nhưng lớn khá chậm và muộn phát dục. Chúng có thể sống tới 150 năm. Số lượng của loài này đang suy giảm mạnh do đánh bắt thái quá hay đánh bắt trộm, điều này làm cho nhiều quốc gia thực hiện việc nghiêm cấm hoạt động thương mại các sản phẩm từ loài cá này.
IUCN phân loại cá tầm Beluga thuộc loại nguy cấp. Nó là loài được bảo vệ được liệt kê trong danh sách của phụ lục III của Công ước Bern và việc buôn bán sản phẩm từ nó bị cấm theo phụ lục II của CITES. Quần thể Địa Trung Hải được bảo vệ mạnh mẽ theo phụ lục II của công ước Bern này, trong đó người ta ngăn cấm bất kỳ việc đánh bắt quốc tế nào đối với chúng.
Cục cá và động vật hoang dã Hoa Kỳ đã cấm nhập khẩu trứng cá tầm Beluga và các sản phẩm khác từ loài cá này có nguồn gốc từ biển Caspi kể từ ngày 7 tháng 10 năm 2005.
Азовская белуга для размножения входит в Дон и очень мало в Кубань. Ранее по Дону поднималась высоко, теперь доходит только до Цимлянской ГЭС.
Основная часть черноморской популяции белуги и в прошлом, и сейчас обитает в северо-западной части моря, откуда она идёт на нерест в основном в Дунай, Днепр и Днестр, единичные особи заходили (и, возможно, заходят) в Южный Буг. Белугу в Чёрном море отмечали также вдоль крымского побережья, где близ Ялты она регистрировалась на глубинах до 180 м (то есть там, где уже наблюдается присутствие сероводорода), и у кавказского берега, откуда она иногда шла на нерест в Риони, и по турецкому побережью, где белуга для икрометания входила в реки Кызылырмак и Ешильырмак[3]. По Днепру крупных особей (до 300 кг) иногда ловили в районе порогов (участок Днепра между современными городами Днепр и Запорожье), а экстремальные заходы отмечались у Киева и выше: по Десне белуга доходила до села Вишенки, а по Сожу — до Гомеля, где в 1870-х гг. была поймана особь весом в 295 кг (18 пудов).
Большая часть черноморских белуг идёт на нерест в Дунай, где в прошлом вид был довольно обычен и поднимался до Сербии, а в далёком прошлом доходил до г. Пассау в восточной Баварии[3]. По Днестру нерест белуги отмечался у г. Сороки на севере Молдавии и выше Могилёва-Подольского[3]. По Южному Бугу поднималась до Вознесенска (север Николаевской области)[3]. В настоящее время черноморская популяция вида стоит на грани исчезновения. В любом случае, по Днепру белуга не может подняться выше Каховской ГЭС, а по Днестру — выше Дубоссарской ГЭС.
До 70-х гг. XX в. белуга встречалась также в Адриатическом море, откуда входила для нереста в р. По, однако за последние 30 лет её здесь ни разу не встретили, и потому адриатическая популяция белуги считается в настоящее время вымершей[4].
Жаберные перепонки срослись между собой и образовали под межжаберным промежутком свободную складку. Рыло короткое, заострённое, сверху и с боков мягкое, лишено щитков. Рот большой, полулунный. Нижняя губа прервана. Усики сплющены с боков и снабжены листовидными придатками. В первом спинном плавнике 62—73 лучей; в анальном 28—41; спинных жучек 11 — 14, боковых — 41—52, брюшных — 9—11; жаберных тычинок 24. Первая спинная жучка самая мелкая. Между жучками тело покрыто костяными зернышками.
Спина тусклого серо-коричневого цвета, брюхо светлое[5].
Белуга — одна из самых крупных пресноводных рыб, достигает полутора тонн веса и длины 4,2 м. Как исключение (по неподтверждённым данным) указывались особи до 2 т и 9 м в длину[6] (если эти сведения верны, то белугу можно считать самой крупной пресноводной рыбой Земного шара).
В «Исследованиях о состоянии рыболовства в России» (ч. 4, 1861) сообщается о белуге, пойманной в 1827 г. в низовьях Волги, которая весила почти 1,5 т (90 пудов)[3]. 11 мая 1922 г. в Каспийском море близ устья Волги была поймана самка весом 1224 кг (75 пудов), при этом 667 кг приходилось на туловище, 288 кг — на голову и 146,5 кг — на икру[3]. Ещё раз самку такой же величины поймали в 1924 г. в Каспийском море в районе Бирючьей косы, икры в ней было 246 кг, а общее число икринок составляло около 7,7 млн.[7] Немного восточнее, перед устьем Урала 3 мая 1926 г. была поймана 75-летняя самка весом более 1 т и длиной 4,24 м, в которой было 190 кг (12 пудов) икры[3]. В Национальном музее Республики Татарстан (г. Казань) представлено чучело белуги длиной 4,17 м, добытой на Средней Волге близ населенного пункта Тетюши в начале XX века. Её вес при поимке составил около 1000 кг, возраст рыбы 60-70 лет. В южной части Каспийского моря также добывались крупные экземпляры — так, у Красноводской косы (современная Туркмения) в 1836 г. была поймана белуга весом 960 кг (60 пудов).[8]
Позднее рыбы весом больше тонны уже не отмечались, однако в 1970 г. был описан случай поимки в дельте Волги белуги весом 800 кг, из которой было извлечено 112 кг икры, а в 1989 г. там же была поймана белуга весом 966 кг и длиной 4,20 м (в настоящее время её чучело хранится в астраханском музее).
Крупные особи белуги ловились также в средней и даже в верхней части бассейна Волги: в 1876 г. в р. Вятке близ г. Вятка (современный Киров) была поймана белуга весом в 573 кг, а в 1926 г. в районе современного г. Тольятти поймали белугу весом 570 кг с 70 кг икры[3]. Есть также данные о поимке очень крупных особей на верхней Волге близ Костромы (500 кг, середина XIX в.) и в Оке близ г. Спасска Рязанской губернии (380 кг, 1880-е гг.)[3].
Очень крупных размеров белуга достигает и в других морях. Например, в Темрюкском заливе Азовского моря в 1939 г. была поймана самка белуги весом 750 кг, икры в ней не было[3]. В 1920-е гг. сообщалось о 640-килограммовых азовских белугах[3].
В 2013—2015 гг. на реке Урал в Казахстане были пойманы крупные экземпляры белуги весом 125—300 кг[9][10].
В прошлом средний промысловый вес белуги составлял на Волге 70-80 кг, на Азовском море 60-80 кг, в придунайском районе Чёрного моря 50-60 кг[6]. Л. С. Берг в своей знаменитой монографии «Рыбы пресных вод СССР и сопредельных стран» указывает, что вес белуги «в волго-каспийском регионе наичаще 65-150 кг»[3]. Средний вес самцов, пойманных в дельте Дона, составлял 75-90 кг (1934 г., данные по 1977 особям), а самок — 166 кг (среднее за 1928—1934 гг.)[3].
Проходная рыба. Ведет придоннопелагический образ жизни. Встречается при широком диапазоне солености (‰): в Каспийском море — 12—13, Чёрном море — 17—18, Средиземном море — около 35[5].
Белуга — долгоживущая рыба, достигающая возраста в 100 лет. В отличие от тихоокеанских лососей, погибающих после нереста, белуга, как и другие осетровые, может нереститься много раз в жизни. После нереста скатывается обратно в море.
Икра донная, клейкая. Мальки появляются в дельте Волги в июне, — их длина составляет 1,5—2,4 см. Они быстро скатываются еще мальками в Каспийское море, однако единичные экземпляры могут задержаться в реке до 5—6-летнего возраста[5].
Половой зрелости каспийские самцы белуги достигают в 13—18 лет, а самки — в 16—27 (преимущественно в 22—27) лет. Плодовитость белуги, в зависимости от размеров самки, составляет от 500 тыс. до миллиона (в исключительных случаях — до 5 миллионов) икринок. Есть данные, что крупные (2,5—2,59 м длиной) волжские самки вымётывают в среднем 937 тыс. икринок, а куринские тех же размеров — в среднем 686 тыс. икринок. В прошлом (по данным 1952 г.) средняя плодовитость ходовой волжской белуги составляла 715 тыс. икринок.
Среди нагуливающейся в Северном Каспии белуги преобладают (67%) особи длиной от 70 до 145 см, массой около 19 кг, в возрасте до 13 лет. В промысловых уловах встречаются рыбы в возрасте от 11 до 37 лет. Куринская белуга растёт медленнее по сравнению с волжской. Наиболее скороспелая — азовская белуга: её самцы созревают в возрасте 12—14 лет, самки — в возрасте 16—18 лет[5].
На нерест белуга поднимается в реки (из Каспия — в Волгу, Урал, незначительное количество — в Куру и Терек; из Черного моря — в Днепр, Дунай; из Азовского — в Дон и Кубань). Нерестовый ход в Волгу начинается в марте при температуре воды 0,2 °С, заканчивается — в октябре. В Дон белуга идет с марта по декабрь, а в Дунай — с марта. Яровые рыбы мечут икру в год захода в реку. Особи летне-осеннего хода зимуют в реке на ямах. Лишь небольшое количество особей зимует в реках. В море места зимовки расположены на глубине 6—12 м. После нереста белуга скатываются вниз по Волге от распадения льда и до ледостава (частично и в зимнее время), в Урале — с марта по июнь и с августа по ноябрь .
По способу питания белуга — хищник, питающийся преимущественно рыбой. Начинает хищничать ещё мальком в реке. В море питается преимущественно рыбой (сельди, тюльки, бычки и др.), однако не пренебрегает и моллюсками. В желудках каспийской белуги находили даже бельков (детёнышей) тюленя.
Ходовая белуга в дельте Волги и в самой реке, как правило, не питается. Пищевыми конкурентами белуги в море являются частично осётр и севрюга, в реке — судак, жерех, щука[5].
Ценная промысловая рыба. Промысловые уловы волжской белуги в начале 70-х годов были на уровне 1,2—1,5 тыс. т в год, и составляя 10—11 % общегодовой добычи осетровых в Волго-Каспийском бассейне. В 90-е годы XX века наблюдалось постоянное снижение (т): 1993 г. — 311, 1995 г. — 154, 1997 г. — 127, 1998 г. — 78, 1999 г. — 40, 2000 г. — 44. В 1995—1996 г. отечественный улов белуги в Чёрном и Азовском морях составлял всего 1 т. Белугу промышляют сетями.
Используют мясо, икру, внутренности, кожу, головы. Содержание жира в теле белуги 7 %, в икре — 15 %, во внутренностях — 3,9 %. Мясо поступает на рынок в охлаждённом, мороженом и вяленном виде. Из него производят консервы и балык (теши, боковники), кулинарные изделия (отварная, заливная рыба). Икра белуги бывает зернистая и паюсная. Из хорды готовят вязигу. Из высушенных плавательных пузырей приготовляют клей для осветления вин[5].
Численность азовской белуги резко сократилась из-за полной утраты естественных нерестилищ в результате гидростроительства, малой численности нерестовой популяции, низкой эффективности искусственного воспроизводства из-за дефицита производителей, чрезмерного вылова как в реках, так и в море, проводившийся вплоть до середины 80-х гг. В 70-х гг. в Азовское море перевозили и выпускали оплодотворённую икру каспийской белуги. С 1956 г. воспроизводится на осетровых заводах Дона и Кубани, в настоящее время практически вся популяция имеет заводское происхождение. С 1986 г. промысел белуги на Азове запрещен, разрешено отлавливать только производителей для заводского разведения. Необходима криоконсервация геномов, разработка методов идентификации особей азовского и каспийского подвидов для недопущения воспроизводства и выпуска последних в Азовское море, усовершенствовать биотехнику искусственного разведения с обязательным подращиванием молоди в прудах и доведением ежегодного ее выпуска до 1 млн. штук и более[11].
Международный союз охраны природы присвоил виду охранный статус «Виды на грани исчезновения»[12].
В природе белуга гибридизирует со стерлядью, севрюгой, шипом и осетром.
На Волге и на Дону при помощи искусственного оплодотворения получены жизнестойкие гибриды — белуга X стерлядь (Бестер). Эти гибриды вселены в Азовское море и некоторые водохранилища. Осетровые гибриды успешно выращиваются в прудовых (аквакультурных) хозяйствах.
Самки белуги мечут чёрную икру. Икринки белуги крупные, в диаметре они достигают 2,5 миллиметров, вес икры составляет 1/5—1/4 часть веса тела.[13] Икра белуги считается самой ценной среди всей остальной икры осетровых рыб. Она имеет тёмно-серый цвет с серебристым оттенком, сильный запах и нежный ореховый привкус.[14] До революции лучший приготовленный сорт зернистой белужьей икры назывался «варшавский передел», так как большая часть поставок её шла в Российской империи из Астрахани в Варшаву, а оттуда за границу.[15] К концу 2005 г. 1 кг белужьей икры стоил около €620 на чёрном рынке в России (при официальном запрете на продажу этой икры) и до €7000 за границей[16].
В русском языке существует фразеологизм «реветь белугой», который, однако, не имеет отношения к этой рыбе и связан с громкими звуками, которые издаёт зубатый кит белуха. В XIX веке были распространены два варианта написания названия этого млекопитающего: «белуха» и «белуга». В современном русском языке слово «белуга» имеет основное значение — рыба белуга[17], но употребляется и для млекопитающего[18].
Азовская белуга для размножения входит в Дон и очень мало в Кубань. Ранее по Дону поднималась высоко, теперь доходит только до Цимлянской ГЭС.
Основная часть черноморской популяции белуги и в прошлом, и сейчас обитает в северо-западной части моря, откуда она идёт на нерест в основном в Дунай, Днепр и Днестр, единичные особи заходили (и, возможно, заходят) в Южный Буг. Белугу в Чёрном море отмечали также вдоль крымского побережья, где близ Ялты она регистрировалась на глубинах до 180 м (то есть там, где уже наблюдается присутствие сероводорода), и у кавказского берега, откуда она иногда шла на нерест в Риони, и по турецкому побережью, где белуга для икрометания входила в реки Кызылырмак и Ешильырмак. По Днепру крупных особей (до 300 кг) иногда ловили в районе порогов (участок Днепра между современными городами Днепр и Запорожье), а экстремальные заходы отмечались у Киева и выше: по Десне белуга доходила до села Вишенки, а по Сожу — до Гомеля, где в 1870-х гг. была поймана особь весом в 295 кг (18 пудов).
Большая часть черноморских белуг идёт на нерест в Дунай, где в прошлом вид был довольно обычен и поднимался до Сербии, а в далёком прошлом доходил до г. Пассау в восточной Баварии. По Днестру нерест белуги отмечался у г. Сороки на севере Молдавии и выше Могилёва-Подольского. По Южному Бугу поднималась до Вознесенска (север Николаевской области). В настоящее время черноморская популяция вида стоит на грани исчезновения. В любом случае, по Днепру белуга не может подняться выше Каховской ГЭС, а по Днестру — выше Дубоссарской ГЭС.
До 70-х гг. XX в. белуга встречалась также в Адриатическом море, откуда входила для нереста в р. По, однако за последние 30 лет её здесь ни разу не встретили, и потому адриатическая популяция белуги считается в настоящее время вымершей.
歐洲鳇(学名:Huso huso,俗稱「黑海鰉」)为鲟科鳇属的鱼类,俗名歐鰉。欧洲鳇是世界上最大的淡水鱼,体长可長达7.2-8米、体重1,571公斤到3200公斤不等,是鲟鱼中个体最大、最珍贵的品种。分布於里海和亚速海、黑海流域中的洄游鱼类。
欧洲鳇幼鱼的饵料主要是无脊椎动物、软体动物、高等甲壳类为主食。随着生长,鱼类在它们的饵料中具有越来越大的作用,欧洲鳇成鱼是典型的凶猛鱼类,肉食性,以鱼类为主要食物,在最大个体的成魚胃中,甚至可以发现有里海海豹的幼海豹。在生殖洄游时,一般不摄食,需要15至20年才能成熟产卵。歐洲鳇產的鱼子酱是由人工养殖15年的欧洲鳇卵制成,多为珍珠灰或铁灰色,卵粒均匀光滑,色泽光润,卵径3.5毫米以上,是鱼子酱中卵粒最大的品种,口感柔滑,味道有浓厚的黄油香味,回味持久。
歐洲鳇(学名:Huso huso,俗稱「黑海鰉」)为鲟科鳇属的鱼类,俗名歐鰉。欧洲鳇是世界上最大的淡水鱼,体长可長达7.2-8米、体重1,571公斤到3200公斤不等,是鲟鱼中个体最大、最珍贵的品种。分布於里海和亚速海、黑海流域中的洄游鱼类。
欧洲鳇幼鱼的饵料主要是无脊椎动物、软体动物、高等甲壳类为主食。随着生长,鱼类在它们的饵料中具有越来越大的作用,欧洲鳇成鱼是典型的凶猛鱼类,肉食性,以鱼类为主要食物,在最大个体的成魚胃中,甚至可以发现有里海海豹的幼海豹。在生殖洄游时,一般不摄食,需要15至20年才能成熟产卵。歐洲鳇產的鱼子酱是由人工养殖15年的欧洲鳇卵制成,多为珍珠灰或铁灰色,卵粒均匀光滑,色泽光润,卵径3.5毫米以上,是鱼子酱中卵粒最大的品种,口感柔滑,味道有浓厚的黄油香味,回味持久。
オオチョウザメ(ベルーガ、大蝶鮫・大鱘魚、Huso huso、英: Beluga; Beluga sturgeon; European sturgeon)は、チョウザメ目チョウザメ科の遡河性の魚である。主にカスピ海や黒海で見られ、アドリア海でも見られることがある。キャビアとして有名な魚卵を採取するために捕獲される。体長は6m近くに達するが、118年まで生きるものもあるなど長寿であり[2]、ゆっくり成長する。乱獲や密猟によって個体数が減ったため、多くの政府がその取引を禁止している。最も近縁な種はダウリアチョウザメ(Huso dauricus、英: Kaluga)である。
英語名はベルーガであるが、哺乳類のシロイルカとは関係なく、ロシア語で「白い」を意味するбелыйに由来するбелуга (beluga)またはбелуха (belukha)という言葉が語源である。
オオチョウザメは、他の魚を捕食する。
他の多くのチョウザメと同様に、オオチョウザメも産卵のために生まれた川を遡上する。したがって、チョウザメは海魚に分類されることもあるが、ほとんどの研究者は川魚であると考えている。
オオチョウザメは体長8.6m、体重2,700kgにも達したという記録があり、ピラルクやメコンオオナマズを超えて世界最大の淡水魚とされる。この質量だと、硬骨魚綱で最大とされるマンボウよりも重い。しかし、一般に認められている記録では、1827年にボルガ川の河口で捕獲された体長7.2m、体重1,476kgの個体が最大とされる[3]。ただし、オオチョウザメは海水でも生きる能力を持つことから、メコンオオナマズが最大の淡水魚であると考える研究者もいる。オオチョウザメは生涯成長するため、このような大きさになる個体は既にかなりの年齢であり、漁獲が盛んな近年では稀である。近年捕られる平均的なオオチョウザメは、体長142-328cm、体重19-264kg程度である。メスのオオチョウザメは、オスよりも20%程度大きい[4]。
ベルーガ・キャビアは、世界的な珍味である。一方でその肉はそれほど好まれない。ベルーガ・キャビアは昔から稀少で高価であったが、近年はオオチョウザメが絶滅の危機にあるため、ますます稀少で高価になってきている。
国際自然保護連合は、オオチョウザメの自然保護状態を「絶滅寸前」と分類している。ベルヌ条約の付属書IIIでは、「保護種」に指定されており、絶滅のおそれのある野生動植物の種の国際取引に関する条約の付属書IIで貿易が制限されている。また地中海の個体はベルヌ条約の付属書IIで強力に保護され、全ての故殺が禁止されている。
合衆国魚類野生生物局は、2005年10月6日からカスピ海産のベルーガ・キャビア及びその他のオオチョウザメ製品の輸入を禁止している。また2006年に絶滅の危機に瀕する種の保存に関する法律が成立すると、アメリカ合衆国は全てのベルーガ・キャビアの輸入を禁止した[5]。
オオチョウザメ(ベルーガ、大蝶鮫・大鱘魚、Huso huso、英: Beluga; Beluga sturgeon; European sturgeon)は、チョウザメ目チョウザメ科の遡河性の魚である。主にカスピ海や黒海で見られ、アドリア海でも見られることがある。キャビアとして有名な魚卵を採取するために捕獲される。体長は6m近くに達するが、118年まで生きるものもあるなど長寿であり、ゆっくり成長する。乱獲や密猟によって個体数が減ったため、多くの政府がその取引を禁止している。最も近縁な種はダウリアチョウザメ(Huso dauricus、英: Kaluga)である。
英語名はベルーガであるが、哺乳類のシロイルカとは関係なく、ロシア語で「白い」を意味するбелыйに由来するбелуга (beluga)またはбелуха (belukha)という言葉が語源である。
큰철갑상어 또는 벨루가(러시아어: белу́га)는 철갑상어과의 회유성 물고기이다. 카스피해와 흑해 해분에 주로 분포하며, 아드리아해에서 발견되기도 한다. 천천히 성장하는 대형 물고기로, 개복치에 이어 두 번째로 큰 경골어류이며 수명은 118년 정도이다. 알이 벨루가 캐비아로 알려져 있으며, 이 캐비아를 얻기 위해 벨루가를 잡아들이는데, 남획과 밀렵으로 인해 개체 수가 크게 줄었기 때문에 여러 국가에서 거래를 제한하고 있다.
이름인 "벨루가"는 "희다"는 뜻의 러시아어 "벨리(белый)"에서 유래했으며, 다른 철갑상어에 비해 희기 때문에 붙여진 이름으로 추정된다.