Nothobranchius is een geslacht van kleine zoetwatervissen uit de familie Nothobranchiidae die lang behoorde tot de Aplocheilidae.
De volgende soorten zijn bij het geslacht ingedeeld:[1]
Nothobranchius is een geslacht van kleine zoetwatervissen uit de familie Nothobranchiidae die lang behoorde tot de Aplocheilidae.
Nothobranchius (Peters, 1868)[2] är ett släkte bland de äggläggande tandkarparna,[4] av den typ som kallas årstidsfiskar. Samtliga Nothobranchius-arter lever i Östafrika, uteslutande i sötvatten, och har relativt begränsade och från varandra skarpt åtskilda utbredningsområden. Denna isolering har lett till att släktet blivit artrikt, då enskilda populationer fått utvecklas självständigt, i olika riktning. Dessa förutsättningar har också lett till att Nothobranchius och närbesläktade fiskar är mer okänsliga för inavel än de flesta andra typer av fisk.
De flesta Nothobranchius blir som fullvuxna omkring 4 centimeter (honor) och 6 centimeter (hanar), och förevisar en stor könsdimorfism. Hanarna har i så gott som samtliga fall extremt mättade, välutvecklade röda och/eller blå färger, medan honorna är enfärgat bruna eller oansenligt grå.
En ung, nyligen utfärgad hane av Nothobranchius rachovii
Könsmogen hona av Nothobranchius eggersi
Nothobranchius är kortlivade, och upplever i naturen mycket sällan sin ettårsdag. Detta beroende på att de lever i områden med synnerligen stora skillnader mellan regnperiod och torrperiod, och under den sistnämnda torkar allt flytande vatten ut, varvid de vuxna individerna utan undantag dör. Därav beteckningen "årstidsfiskar". De olika nothobranchiusarterna överlever då endast tack vare de romkorn som avlagts i bottensedimentet, och som kan ligga vilande i en så kallad diapaus många månader, i undantagsfall upp till ett år eller mer, i väntan på nästa regnperiod. Denna livscykel tycks vara hårt kodad i fiskarnas gener, för även i fångenskap blir Nothobranchius sällan över året gamla, trots att det då givetvis inte saknas vatten eller foder.
Regnperioderna varar oftast uppemot nio, tio månader, och under denna tid måste alltså nothobranchiusäggen hinna kläckas och de små ynglen växa upp och bli könsmogna för att hinna leka och avge nya romkorn. Misslyckas detta är risken stor att arten dör ut. Evolutionen har lett till att ynglen därför är extremt snabbväxande: från att bara ha varit 3–4 millimeter långa vid kläckningen växer nothobranchiushanar under goda förhållanden upp till cirka 5 centimeters längd och uppnår könsmognad efter bara sex veckor. Till skillnad från de flesta andra romläggande fiskar är ynglen vid kläckningen relativt väl utvecklade, har redan förbrukat sin gulesäck och kan genast simma fritt. Honorna utvecklas i en något långsammare, men jämnare takt.
Ett stort antal arter odlas i akvarium. Vid odling i akvarier måste man söka efterlikna de naturliga förhållandena, eftersom äggen inte kan utvecklas utan torktid. Man håller då romkornen i lätt fuktad torv i lufttäta behållare under tre till sex månader beroende på art, varefter äggen blötläggs och kläcks i vatten. Alla årstidsfiskar är emellertid ovanliga i zoohandeln, och utbyte av arter och avelsdjur – i form av vuxen fisk eller ägg – sker nästan uteslutande mellan privatpersoner genom ideella specialföreningar.
Sammansatt av grekiska nothos: "falsk", "oäkta", och branchia: "gälar". Uttal: [no:tho:br’aηki”θss]. Namnet kommer av ett extra par membran utan syreupptagningsförmåga, som ligger mellan gällocket och gälarna.
Det finns åtminstone 75 nominella arter beskrivna (per den 12 januari 2019),[1] samt därtill ett stort antal lokala färgformer. Nedan följer en lista över de flesta arterna.
Nothobranchius (Peters, 1868) är ett släkte bland de äggläggande tandkarparna, av den typ som kallas årstidsfiskar. Samtliga Nothobranchius-arter lever i Östafrika, uteslutande i sötvatten, och har relativt begränsade och från varandra skarpt åtskilda utbredningsområden. Denna isolering har lett till att släktet blivit artrikt, då enskilda populationer fått utvecklas självständigt, i olika riktning. Dessa förutsättningar har också lett till att Nothobranchius och närbesläktade fiskar är mer okänsliga för inavel än de flesta andra typer av fisk.