Der Kleine Waldgärtner (Tomicus minor) ist ein Rüsselkäfer aus der Unterfamilie der Borkenkäfer (Scolytinae). Da er seine Brutsysteme in der Rinde der Wirtsbäume anlegt, wird er den Rindenbrütern zugerechnet.
Die Käfer werden 3,5 bis vier Millimeter lang und haben einen schwarzbraunen, walzenförmigen, hinten schwach verbreiterten, glänzenden, wenig behaarten Körper. Der Kopf ist von oben sichtbar, das Halsschild ist gleichartig punktiert, breiter als lang und vorne verengt. Der Vorderrand ist gerade, nicht eingebuchtet. Die Stirn ist leicht punktiert. Der Basalrand der Flügeldecken ist mit Höckern aufgebogen und in der Mitte durch das Schildchen unterbrochen. Die Flügeldecken tragen Punktreihen. Die Zwischenräume der Punktreihen haben weit auseinanderstehende Borsten. Der zweite Zwischenraum am Absturz ist mit einer Körnchenreihe versehen. Die Glieder der länglichen Fühlerkeule sind nicht getrennt, die Fühlergeißel ist sechsgliedrig. Die Augen sind nicht nierenförmig. Die Vorderhüften liegen nahe beisammen. Die Flügeldecken, Fühler und Tarsen sind rot gefärbt.
Die Art ist in Europa verbreitet. Man findet sie häufig in der Nähe von Holzlagerplätzen, besonders wenn das Holz lange liegt.
Tomicus minor kommt an Kiefern (Pinus), seltener an Fichten (Picea) und Lärchen (Larix) vor. Er besiedelt die Rinde der Bäume. Flugzeit ist von April bis Mai. Die Altkäfer dringen nach beendetem Brutgeschäft ab Ende Mai zum Regenerationsfraß, die Jungkäfer ab August zum Reifungsfraß in die ein-, zwei-, seltener dreijährigen Triebe der Kiefer ein und höhlen diese aus. Die männlichen Käfer können stridulieren.
Zur Eiablage werden doppelarmige Quergänge von etwa sechs bis acht Zentimeter Länge angelegt, die am Anfang ein kurzes Eingangsstück aufweisen. Diese können aber bei starkem Besatz vom „Normaltyp“ abweichen. Sie verlaufen tief im Splint und befinden sich eher im dünnrindigen Stammteil, wo sie bei besonders dünner Rinde, deutlich von außen durch das Aufplatzen der Rinde über den Muttergängen zu erkennen sind. Es sind meist viele Ausbohrlöcher zu finden. Die mehrere Millimeter voneinander entfernt liegenden Larvengänge sind kurz und nur zwei bis drei Zentimeter lang. Die Puppenwiegen werden radial im Holz angelegt, sind also auch nach Abfall der Rinde gut sichtbar. Die beim Reifungs- und Regenerationsfraß ausgehöhlten Triebe weisen zur Triebbasis hin ein Einbohrloch mit Harztrichter auf. Sie sind bis zum Ausbohrloch hohlgefressen. Die Käfer wechseln die Fraßstelle mehrmals. Die ausgehöhlten Triebe bleiben grün, brechen aber meist während der Herbstwinde und -stürme ab und bedecken dann auffällig den Boden.
Es gibt nur eine Generation im Jahr. Hauptsächlich erfolgt die Überwinterung in der Bodenstreu.
Durch die Zweigabbrüche kann, besonders nach Nadelverlusten durch Raupenfraß von Schmetterlingsraupen wie Kiefernspinner, Kiefernspanner, Kiefernschwärmer und Larven der Blattwespen wie Kiefernbuschhornblattwespe großer Schaden entstehen. Zuwachsverluste bis Absterbeerscheinungen treten auf. Stark befallene Baumkronen sehen wie beschnitten aus, deswegen der Name „Waldgärtner“. Der Käfer scheint forstlich bedeutsamer zu sein als der Große Waldgärtner, da er mehr zu einem primären Auftreten tendiert. Er ist somit nicht unbedingt auf vorgeschädigte Kiefern angewiesen. Die tief den Splint durchfurchenden Muttergänge unterbinden den Saftstrom und können, in großer Zahl, zum Absterben des Baumes führen.
Aus der Literatur sind für Tomicus minor folgende Synonyme bekannt:[1]
http://www.forestryimages.org/search/action.cfm?q=Tomicus%20minor&Start=1&results=34
Der Kleine Waldgärtner (Tomicus minor) ist ein Rüsselkäfer aus der Unterfamilie der Borkenkäfer (Scolytinae). Da er seine Brutsysteme in der Rinde der Wirtsbäume anlegt, wird er den Rindenbrütern zugerechnet.
Väike-säsiürask (Tomicus minor) on mardikaliik.[1]
Täiskasvanud väike-säsiüraskid on 3½ kuni 4½ mm pikkused ja neid on raske eristada suur-säsiüraskitest.[2]
Väike-säsiüraskid kaevandavad käike harilikult nõrgestatud peremeespuude aga ka toore metsamaterjali sees. Noormardikad kaevandavad käike aga noorte kasvavate männivõrsete säsis.[3]
Mardikate peremeespuudeks on harilikult männid (sh harilik mänd). Mardikad asustavad ja toituvad nõrgestatud ning stressis männipuudel, eriti männiistandustes. Söödud võrsed aga varisevad maha ja seetõttu loetakse mardikaid metsakahjuriteks.
Neid võib kohata Euroopas (sh Eestis) ja Aasias.
(vaadatud 27.11.2016)
Cetyniec mniejszy (Tomicus minor) – gatunek owada, najczęściej towarzyszący cetyńcowi większemu. Pojawia się w górnej części koron sosen, jest oligofagiem. Ma znaczenie w leśnictwie, na terenach występowania emisji przemysłowych. Atakuje najczęściej sosny, doprowadzając do obumierania konarów.
Jest mniejszy od cetyńca większego, osiąga długość około 4 mm. Na ścięciu pokryw brak pasków.
Znany z Europy, Afryki Północnej, północnej części Azji, Chin, Japonii, Korei i Tajwanu[1].
Cetyniec mniejszy (Tomicus minor) – gatunek owada, najczęściej towarzyszący cetyńcowi większemu. Pojawia się w górnej części koron sosen, jest oligofagiem. Ma znaczenie w leśnictwie, na terenach występowania emisji przemysłowych. Atakuje najczęściej sosny, doprowadzając do obumierania konarów.
Jest mniejszy od cetyńca większego, osiąga długość około 4 mm. Na ścięciu pokryw brak pasków.
Znany z Europy, Afryki Północnej, północnej części Azji, Chin, Japonii, Korei i Tajwanu.
Tomicus minor é uma espécie de insetos coleópteros polífagos pertencente à família Curculionidae.[1]
A autoridade científica da espécie é Hartig, tendo sido descrita no ano de 1834.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Tomicus minor é uma espécie de insetos coleópteros polífagos pertencente à família Curculionidae.
A autoridade científica da espécie é Hartig, tendo sido descrita no ano de 1834.
Trata-se de uma espécie presente no território português.
Mindre märgborre (Tomicus minor) är en omkring 4 mm lång skalbagge i familjen barkborrar. Den är en av två arter i släktet märgborrar som förekommer i Sverige och lever främst på tallar. Den andra är den vanligare Större märgborre (Tomicus piniperda). Då den mindre märgborren är mindre vanlig, utgör den, till skillnad från den större, sällan något problem för skogsbruket.[1]
Mindre märgborren utvecklas främst under den tunna barken på nyligen döda talltoppar.[2] På liggande virke angrips i huvudsak undersidan av stocken, och sker mycket tidigt på våren.[2] Gångsystemet är karaktäristiskt: Från en parningskammare, går två modergånar ut, vardera omkring fem centimeter vinkelrätt mot fiberriktningen, varifrån korta, ca tre centimeter långa larvgångar strålar ut vinkelrätt, med kläckhål ytterst. Modergångarnas form påminner därigenom något om stiliserade måsvingar.[2] Larverna är beroende av blånadssvampar. De nykläckta skalbaggarna äter sedan märgen på årsskotten i närbelägna tallar.
Wikimedia Commons har media som rör Mindre märgborre.
Spår efter den mindre märgborren i en tallstock i en ängslada i Floda socken, Dalarna. Angreppet måste ha skett på 1700-talet i samband med att ladan byggdes. Notera att angreppet är på stockens undersida.
Gångsystem av mindre märgborre tillsammans med spår efter Cholodkovskys bastborre, med kvarvarande tunn tallbark.
Mindre märgborre (Tomicus minor) är en omkring 4 mm lång skalbagge i familjen barkborrar. Den är en av två arter i släktet märgborrar som förekommer i Sverige och lever främst på tallar. Den andra är den vanligare Större märgborre (Tomicus piniperda). Då den mindre märgborren är mindre vanlig, utgör den, till skillnad från den större, sällan något problem för skogsbruket.
Mindre märgborren utvecklas främst under den tunna barken på nyligen döda talltoppar. På liggande virke angrips i huvudsak undersidan av stocken, och sker mycket tidigt på våren. Gångsystemet är karaktäristiskt: Från en parningskammare, går två modergånar ut, vardera omkring fem centimeter vinkelrätt mot fiberriktningen, varifrån korta, ca tre centimeter långa larvgångar strålar ut vinkelrätt, med kläckhål ytterst. Modergångarnas form påminner därigenom något om stiliserade måsvingar. Larverna är beroende av blånadssvampar. De nykläckta skalbaggarna äter sedan märgen på årsskotten i närbelägna tallar.
Tomicus minor là một loài côn trùng trong họ Curculionidae. Loài này được Hartig miêu tả khoa học đầu tiên năm 1834.[1]
Đây là loài gây hại của cây Picea abies, phát triển phổ biến ở Mông Cổ.
Bài viết liên quan đến họ côn trùng Curculionidae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
Tomicus minor là một loài côn trùng trong họ Curculionidae. Loài này được Hartig miêu tả khoa học đầu tiên năm 1834.
Đây là loài gây hại của cây Picea abies, phát triển phổ biến ở Mông Cổ.
.JPG)
