Manakinlər çığıran sərəçəkimilər qrubuna aid olan klad quşudur.Bu qrubun 60-dan ibarət bəzi növləri Amerika tropik meşələri boyunca yayılıb.Manakin adı orta Niderland dilindən alınıb Niderlandca mannakijn "balaca adam" deməkdir.[1]
Onların boyu 7 sm-dən 15-ə dək (3sm-6 sm arası eni) çəkisi isə 8 q-dan 30 q-a qədərdir. Tyranneutes cinsi manakinlərin ən balacasıdır və Antilophia cinsi isə ən böyüyü hesab olunur ( Schiffornis cinsinin artıq manakin hesab edilməməsindən bəri). Onlar qıssa quyruqları, yuvarlaq və geniş qanadları və böyük başları ilə kip küdül quşlardır. Dimdikləri qıssa və geniş bir boşluğa sahibdir. Dişilərinin və bir illik erkəklərinin sönük yaşıl rəngli tükləri var; bir çox növü tüklərinə görə seksual dikromatikdirlər[2] , erkəkləri əsasən qara rəngli olub və yamalarında parlaq rənglərə sahibdirlər,[3] bəzi növlərinin uzun və dekorativ quyruqları və ya tac lələkləri və ya boğaz lələkləri olur. Bəzi iki illikdən dörd illiyə qədər olan növlərinin fərqləndirici alt yetkin tükləri var.
Manakinlər Cənub Meksikadan şimal Argentina, Paraqvay, Cənubi Braziliya və Trinidad və Tobaqoda əraziləri daxilində mövcutdurlar. Onlar ümumiyyətlə ağacada yaşayır və demək olar ki,yalnız meşə quşlarıdır. Bir çox növü nəmli tropik çəmənliklərdə və subtrobtiq And dağlarında yaşayırlar.[4]
Manakinlərin qidasına giləmeyvələr, daha az miqdarda isə həşaratlar daxildir. Onların digər quşlar kimi həşaratları havada yaxaladıqlarına görə, həşarat yeyən quşlardan təkamülləşdiyinə inanılır. Dişilərinin öz növlərinin digər quşlardan xaric etməyən böyük əraziyə sahibdir, bunun əvəzinə onlar bir qədər sosyal olaraq qidalanırlar. Erkəklər çox zamanlarını kürsəyə gəlməkdə keçirirlər. Manakinlər bəzən qarışıq qidalanma sürüsünə qatılırlar.[2]
Manakin ailəsi Pipridae Fransız polimatı olan Konstantin Samuel Rafinski tərəfindən 1815-ci ildə təqdim edildi[5][6].
Manakinlər çığıran sərəçəkimilər qrubuna aid olan klad quşudur.Bu qrubun 60-dan ibarət bəzi növləri Amerika tropik meşələri boyunca yayılıb.Manakin adı orta Niderland dilindən alınıb Niderlandca mannakijn "balaca adam" deməkdir.
Pipridae a zo ur c'herentiad e rummatadur an evned, termenet e 1815 gant ar skiantour stadunanat Constantine Samuel Rafinesque (1783-1840)[1].
Diouzh Doare 7.3 an IOC World Bird List[2] ez a seitek genad golvaneged d'ober ar c'herentiad :
O c'havout a reer e Kreizamerika hag en ul lodenn eus Suamerika.
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Pipridae a zo ur c'herentiad e rummatadur an evned, termenet e 1815 gant ar skiantour stadunanat Constantine Samuel Rafinesque (1783-1840).
Diouzh Doare 7.3 an IOC World Bird List ez a seitek genad golvaneged d'ober ar c'herentiad :
Manaquí és el nom comú que s'aplica a les espècies de la família dels píprids (Pipridae), dins l'ordre dels passeriformes. Són un grup d'aus neotropicals amb mascles generalment de brillants colors.
Viuen en els pisos inferiors del bosc d'Amèrica Central i del Sud.
No formen parelles. Els mascles fan complexes parades de festeig i després de copular amb la femella se desentenen de qualsevol tasca de cria. La femella fa un niu en forma de tassa entre la vegetació baixa, on pon dos ous que covarà 17 – 21 dies. Alimenten els pollets amb regurgitant insectes i fruites de la seva dieta.
S'alimenten de fruites i insectes que atrapen amb ràpids vols.
Els membres del gènere Schiffornis que antany es classificaven en aquesta família, modernament són situats als titírids (Tityridae).[2] La classificació del Congrés Ornitològic Internacional (versió 3.5, 2013) inclou 14 gèneres amb 52 espècies.
Manaquí és el nom comú que s'aplica a les espècies de la família dels píprids (Pipridae), dins l'ordre dels passeriformes. Són un grup d'aus neotropicals amb mascles generalment de brillants colors.
Pipulkovití (Pipridae) je čeleď malých zpěvných ptáků vyskytujícví se ve Střední a Jižní Americe.
Velikost se pohybuje v rozmezí 7 do 15 cm a hmotnost od 8 do 30 g . Rod Tyranneutes zahrnuje nejmenší pipulky, rod Antilophia je největší (protože rod Schiffornis už nejsou považovány za manakiny). Tělo je kompaktní s krátkým ocasem, křídla jsou široká a zaoblená, hlava je velká. Mladí ptáci v prvním roce mají matné zelené peří; u většiny druhů je vyvinut pohlavní dimorfismus, samci jsou většinou černí s nápadnými barvami na zádech a u některých druhů mají dlouhé, dekorativní ocasní nebo korunové peří.
Hlas je u pipulek charakteristický, odlišuje je od příbuzných rodin Cotingidae a Tyrannidae. Navíc je v rámci skupiny tak proměnný, že royy a dokonce i druhy mohou být identifikovány samotným hlasem.
Pipulky se živí ovocem včetně bobulí a v menší míře i hmyzem. Vzhledem k tomu, že sbírají ovoce v letu, je pravděpodobné, že se vyvinuli z hmyzožravých ptáků.
Samice staví kelímkovitá hnízda v nízké vegetaci, inkubaci po dobu 18 až 21 dnů a péči o mláďata po dobu 13 až 15 dní provádí samice sama, protože většina pipulek netvoří stabilní páry. Normální snůška jsou dvě vejce, které jsou bledé nebo matné bílé, s hnědými skvrnami.
Pipulkovití (Pipridae) je čeleď malých zpěvných ptáků vyskytujícví se ve Střední a Jižní Americe.
Die Schnurrvögel (Pipridae), auch Manakins oder Pipras genannt, sind eine artenreiche Familie in der Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes). Der Name für diese Vogelfamilie leitet sich davon ab, dass einige der Arten bei Balztänzen oder Flügen schnurrende oder knackende Geräusche erzeugen. Bei diesen Arten sind die Schäfte der Armschwingen aufgetrieben und lufthaltig, die äußeren Handschwingen hingegen stark verschmälert.[1]
Schnurrvögel bewohnen die tropischen Wälder in Mittel- und Südamerika.
Die kleinen farbenreichen Vögel erreichen eine Körperlänge zwischen 8 und 19 Zentimetern; etwa in der Größenordnung der Meisen. Sie verfügen meist über kurze Schwanzfedern, kurze Flügel, und, im Verhältnis zum Körper, über zierliche Beine. Lange Schwanzfedern sind jedoch vor allem bei den Männchen einiger Arten zu sehen. Bei dem relativ breiten, nach vorne spitz auslaufenden Schnabel liegt der Oberschnabel etwas über dem Unterschnabel. Die Gefiederfarbe innerhalb einer Art macht die Geschlechter bei vielen Arten unterscheidbar. Männchen besitzen eine dunkle, fast schwarze oder grünlichbraune Grundfärbung mit großen Flecken grell kontrastierender Primärfarben auf dem Kopf, am Bauch oder auf der Rückenpartie. Die Weibchen sind meist unscheinbar olivgrün gefärbt.
Schnurrvögel ernähren sich überwiegend von Insekten, die sie oft ähnlich wie die Tangaren dadurch finden, dass sie den Zügen der Wanderameisen folgen und die flüchtenden und aufgeschreckten Insekten vertilgen. Bei ihrer Suche nach Insekten meiden sie offenes Gelände oder schutzlose Stellen und hüpfen meist von Ast zu Ast. Selten fliegen sie bei der Nahrungssuche. Auch Früchte stehen auf dem Speiseplan.
Bei den Schnurrvögeln gibt es keine feste Partnerschaft. Ein Weibchen kann von mehreren Männchen begattet werden. Das Nest mit ein bis zwei Eiern, das aus Pflanzenfasern und Tierhaaren besteht, wird häufig hoch auf den Bäumen erbaut und befindet sich meist in einer Astgabelung. Es ist die Aufgabe des Weibchens das Nest zu bauen, die Eier auszubrüten und die Jungen aufzuziehen.
Die Schnurrvögel (Pipridae), auch Manakins oder Pipras genannt, sind eine artenreiche Familie in der Ordnung der Sperlingsvögel (Passeriformes). Der Name für diese Vogelfamilie leitet sich davon ab, dass einige der Arten bei Balztänzen oder Flügen schnurrende oder knackende Geräusche erzeugen. Bei diesen Arten sind die Schäfte der Armschwingen aufgetrieben und lufthaltig, die äußeren Handschwingen hingegen stark verschmälert.
The manakins are a family, Pipridae, of small suboscine passerine birds. The group contains 55 species distributed through the American tropics. The name is from Middle Dutch mannekijn "little man" (also the source of the different bird name mannikin).[1]
Manakins range in size from 7 to 15 cm (3 to 6 in) and in weight from 8 to 30 g (0.28 to 1.06 oz). Species in the genus Tyranneutes are the smallest manakins, those in the genus Antilophia are believed to be the largest (since the genus Schiffornis are no longer considered manakins). They are compact stubby birds with short tails, broad and rounded wings, and big heads. The bill is short and has a wide gap. Females and first-year males have dull green plumage; most species are sexually dichromatic in their plumage,[2] the males being mostly black with striking colours in patches,[3] and in some species having long, decorative tail or crown feathers or erectile throat feathers. In some species, males from two to four years old have a distinctive subadult plumage.[2]
The syrinx or "voicebox" is distinctive in manakins, setting them apart from the related families Cotingidae and Tyrannidae. Furthermore, it is so acutely variable within the group that genera and even species may be identified by the syrinx alone, unlike birds of most oscine families. The sounds made are whistles, trills, and buzzes.[2]
Manakins occur from southern Mexico to northern Argentina, Paraguay, and southern Brazil, and on Trinidad and Tobago as well. They are highly arboreal and are almost exclusively forest and woodland birds. Most species live in humid tropical lowlands, with a few in dry forests, river forests,[2] and the subtropical Andes.[4] Some highland species have altitudinal migrations.
Neopelma chrysolophum – Serra do Mar tyrant-manakin
Tyranneutes – 2 species: tyrant-manakins
Neopelma – 4 species: tyrant-manakins
Ilicura – pin-tailed manakin
Masius – golden-winged manakin
Corapipo – 3 species
Chiroxiphia – 5 species with Antilophia – 2 species
Xenopipo – 2 species
Chloropipo – 2 species
Cryptopipo – green manakin
Lepidothrix – 8 species
Heterocercus – 3 species
Manacus – 4 species
Pipra – 3 species
Machaeropterus – 5 species
Pseudopipra – white-crowned manakin
Ceratopipra – 5 species
Phylogeny based on a study of the suboscines by Michael Harvey and colleagues published in 2020. The genera Chiroxiphia and Neopelma were found to be paraphyletic.[5]Manakins feed in the understorey on small fruit (but often remarkably large for the size of the bird[4]) including berries, and to a lesser degree, insects. Since they take fruit in flight as other species "hawk" for insects, they are believed to have evolved from insect-eating birds. Females have big territories from which they do not necessarily exclude other birds of their species, instead feeding somewhat socially. Males spend much of their time together at courtship sites. Manakins sometimes join mixed feeding flocks.[2]
Many manakin species have spectacular lekking courtship rituals, which are especially elaborate in the genera Pipra and Chiroxiphia. The members of the genera Machaeropterus and Manacus have heavily modified wing feathers, which they use to make buzzing and snapping sounds. Members of Manacus and Ceratopipra have superfast wing movements, thought to have evolved through a gradual process of gene expression changes throughout manakin evolution. [6]
Building of the nest (an open cup, generally low in vegetation), the incubation for 18 to 21 days, and care of the young for 13 to 15 days are undertaken by the female alone, since most manakins do not form stable pairs. (The helmeted manakin does form pairs, but the male's contribution is limited to defending the territory.) The normal clutch is two eggs, which are buff or dull white, marked with brown.[2]
Lekking polygyny seems to have been a characteristic of the family's original ancestor, and the associated sexual selection led to an adaptive radiation in which relationships may be traced by similarities in displays. An evolutionary explanation connecting lekking to fruit-eating has been proposed.[2]
The family Pipridae was introduced (as Pipraria) by the French polymath Constantine Samuel Rafinesque in 1815.[7][8] The members of the genus Schiffornis were previously placed in this family, but are now placed in Tityridae.[9]
The manakins are a family, Pipridae, of small suboscine passerine birds. The group contains 55 species distributed through the American tropics. The name is from Middle Dutch mannekijn "little man" (also the source of the different bird name mannikin).
La Pipredoj (Pipridae) estas genroriĉa familio el la ordo de la Paseroformaj birdoj (Passeriformes)
Pipredoj loĝumas en la tropikaj arbaroj en Mez- kaj Sudameriko.
La Pipredoj (Pipridae) estas genroriĉa familio el la ordo de la Paseroformaj birdoj (Passeriformes)
Los pípridos (Pipridae) son una familia de aves paseriformes del parvorden Tyrannida, que agrupa a alrededor de cincuenta y tres especies en diecisiete géneros, nativas de la América tropical (Neotrópico), donde habitan principalmente en selvas tropicales y subtropicales húmedas de baja altitud. Son conocidos por el nombre popular de saltarines,[2] y también bailarines o manaquines, entre otros.[3][4]
El nombre de la familia deriva del género Pipra, que proviene del griego «pipra» (también «piprō, piprōs o pipōn»), pequeño pájaro mencionado por Aristóteles y otros autores, pero nunca propiamente identificado y falsamente asociado con «pipō»: carpintero. La asociación del término con los coloridos saltarines neotropicales parece ser arbitraria, aunque Sick (1993) registra que «el nombre pipira es usado indiscriminadamente para pípridos y algunos tráupidos en Bolivia, Brasil y Perú».[5]
Son pequeños pájaros arborícolas, midiendo entre 7,5 cm (los menores: Tyranneutes virescens y Lepidothrix isidorei ) a 15 cm (el mayor: Chiroxiphia caudata ) de longitud y pesando entre 8 y 30 g. La silueta es compacta, con el pico corto y ancho, y alas cortas. La cola también es corta, excepto en los machos de algunas especies. Los pípridos llamados "típicos" exhiben notable dimorfismo sexual, el plumaje de los machos suele ser principalmente negro con parches de colores muy vivos, y algunas especies muestran colas largas y decorativas o plumas eréctiles del cuello. En algunas especies, los machos entre dos y cuatro años ostentan un vistoso plumaje subadulto de colores vivos. El plumaje de las hembras es menos llamativo, generalmente verdoso.[6][7][8]
La siringe, o "caja de voz" es única y distinta en los pípridos, separándolos de las otras familias parientes Cotingidae y Tyrannidae. Además, varía de forma tan precisa dentro del grupo de géneros, que hasta especies pueden ser identificadas por la siringe en si, diferente de la mayoría de las familias de aves canoras. Los sonidos emitidos son silbidos, trinos y zumbidos.[6] Otros géneros de la familia (Tyranneutes, Neopelma) son de colores más apagados y son más inconspícuo.[8]
Se distribuyen desde las tierras bajas del sur de México, tanto del golfo, como del Pacífico, por América Central y del Sur, inclusive Trinidad y Tobago, hasta el sur del Perú y norte de Bolivia por el oeste, y hasta el sur de Brasil, este de Paraguay y noreste de Argentina por el este.[9] Algunas especies de altitud realizan migraciones altitudinales.
Los saltarines se alimentan en el sotobosque, de pequeñas frutas (pero a menudo bastante grandes para el tamaño de las aves),[10] incluyendo bayas, y en menor grado de insectos. Desde que obtienen las frutas en vuelo, como otras especies cazadoras hacen con insectos, se cree que hayan evolucionado desde aves comedoras de insectos. Las hembras ocupan grandes territorios de los cuales no necesariamente excluyen otras aves de su especie, sino que se alimentan, de alguna forma, socialmente. Los machos gastan la mayor parte de su tiempo en los locales de galanteo. Algunas veces se juntan a bandadas mixtas de alimentación.[6]
Muchas especies presentan espectaculares rituales de apareamiento por el sistema de lek, especialmente elaborados en los géneros Pipra , Pseudopipra y Chiroxiphia. Los miembros de los géneros Machaeropterus y Manacus tienen las plumas de vuelo muy modificadas, que usan para realizar zumbidos y estallidos. No forman parejas estables, y corren a cargo de la hembra la construcción del nido, una estructura simple en formato de taza (generalmente colocado bajo en la vegetación), la incubación, que dura entre 18 y 21 días, y el cuidado de los polluelos durante 13 a 15 días. El saltarin de yelmo (Antilophia galeata) forma parejas, pero el papel del macho se limita a defender territorio. Normalmente ponen dos huevos, que son pardo amarillentos o blanco sucio, marcados con pardo.[6]
La poligenia del lek parece haber sido una característica del ancestral original de la familia, y la selección sexual a ella asociada condujo a una irradiación adaptativa en la cual los parentescos pueden ser investigados por las similitudes en las exhibiciones. Se ha propuesto una explicación evolutiva conectando leks a la alimentación frugívora.[6]
De acuerdo con la Unión Internacional para la Conservación de la Naturaleza (IUCN), la situación de conservación en el mes de mayo de 2020, de las 53 especies listadas por Birdlife International, es la siguiente:[11]
La familia Pipridae fue introducida por el naturalista franco – estadounidense Constantine Samuel Rafinesque-Schmaltz en 1815 en una clasificación científica de la naturaleza, bajo el nombre original de «Pipraria».[1] El género tipo definido es Pipra Linnaeus, 1764.[12]
De acuerdo a la clasificación tradicional (Traylor, 1977),[13] la presente familia pertenecía a la superfamilia Tyrannoidea, junto a Cotingidae, Oxyruncidae y Tyrannidae. El género más diversificado era, entonces, Pipra, con 17 especies válidas, encontradas principalmente en la selva Amazónica. En 1992, Prum condujo un estudio taxonómico de once géneros de pípridos (incluyendo 16 especies del género Pipra), con base en las características morfológicas de la musculatura de la siringe.[14] La organización resultante de este estudio contradijo el monofiletismo del género Pipra, dado que sus miembros se repartían en tres ramos no aparentados entre sí. El autor sugirió los siguientes cambios: la especie P. pipra fue designada como Dixiphia pipra, mientras ocho especies del grupo P. serena fueron alocadas al género Lepidothrix y las ocho especies restantes en Pipra divididas en dos subgéneros, el llamado clado erythrocephala, denominado Ceratopipra con cinco especies, y las tres restantes en el subgénero Pipra, referido como clado aureola. Diversos estudios posteriores con enfoques diferentes no ofrecieron nuevas sugestiones de cambios taxonómicos.
En 2007, Rêgo et al usaron datos secuenciales de ADN mitocondrial (mtDNA) para corroborar la tesis levantada por Prum.[15] Estudios de filogenia molecular posteriores, de Tello et al (2009)[16] y McKay et al (2010),[17] aparte de corroborar las tesis expuestas, verificaron la existencia de dos clados bien diferenciados dentro de la familia: el llamado subfamilia Neopelminae, Tello, Moyle, Marchese & Cracraft, 2009 agrupando a los saltarines más asemejados a atrapamoscas de los géneros Neopelma y Tyranneutes; y los restantes géneros llamados de «saltarines propiamente dichos» en un clado monofilético. Tello et al (2009) van más allá y proponen la división de este segundo clado en dos subfamilias: el mayor, Piprinae Rafinesque, 1815, (conteniendo Lepidothrix, Heterocercus, Manacus, Pipra, Machaeropterus, Pseudopipra y Ceratopipra) distribuido principalmente dentro de la cuenca amazónica, y uno menor Ilicurinae Reichenbach, 1850 (conteniendo Chloropipo, Xenopipo, Chiroxiphia, Antilophia, Ilicura, Corapipo y Masius) distribuido ampliamente fuera de la cuenca amazónica.
Los amplios estudios de filogenia molecular de los paseriformes subóscinos realizados por Ohlson et al (2013)[18] confirmaron los estudios anteriores, sin embargo, en relación al clado de los «saltarines propiamente dichos», prefirieron dejarlo en una única subfamilia Piprinae en virtud de la divergencia ser relativamente reciente (cerca de 12,5 Mya). El Comité de Clasificación de Sudamérica (SACC) adopta esta última división y secuencia linear de los géneros, a partir de la aprobación de la Propuesta N° 591.[19] La clasificación Clemens Checklist v.2017, el Congreso Ornitológico Internacional (IOC)[20][9] y el Comité Brasileño de Registros Ornitológicos (CBRO)[21] adoptan integralmente esta secuencia y división (el CBRO adopta la división en tres subfamilias, siguiendo a Tello et al (2009)).
De acuerdo a Ohlson et al. (2013), queda así definida la posición y composición de la presente familia:[18]
Parvorden Tyrannida PipridaeNeopelminae: Tyranneutes, Neopelma
Piprinae: Chloropipo (sedis mutabilis), Xenopipo (sedis mutabilis), Ilicura, Masius, Corapipo, Antilophia, Chiroxiphia, Lepidothrix, Heterocercus, Manacus, Pipra, Machaeropterus, Pseudopipra, Ceratopipra
Superfamilia TyrannoideaSedis mutabilis: significa que existe una ligera incerteza cuanto a la relación de estos géneros con sus taxones inmediatamente superiores debido a resultados no conclusivos.
De acuerdo a la secuencia filogenética adoptada por el SACC[22] y a las clasificaciones del IOC[20] y Clements Checklist[9] (con excepción del género Piprites, comentado más abajo), así como también de las clasificaciones Aves del Mundo (HBW) y Birdlife International (BLI), la presente familia agrupa a los siguientes géneros y especies. Las diferencias entre las clasificaciones están comentadas en Notas taxonómicas. Los nombres en español, a menos que se encuentren entre paréntesis, provienen de la lista propuesta por la Sociedad Española de Ornitología.[2]
El género Piprites estuvo incluido tradicionalmente en la presente familia, donde lo sitúa hasta ahora Clements Checklist v.2020.[9] Esa clasificación fue cuestionada desde Ames (1971), cuando se propuso su inclusión en la familia Tyrannidae,[31] hipótesis que fue corroborada por estudios genéticos de Tello et al (2009)[16] y donde lo sitúa el IOC.[32] Por el momento y mientras aguarda una propuesta, es considerado Incertae sedis por el Comité de Clasificación de Sudamérica (SACC) de la American Ornithologists' Union.[22] Más recientemente, a partir de los estudios de filogenia molecular de Ohlson et al (2013)[18] se ha propuesto una nueva familia exclusiva para el género Piprites: Pipritidae Ohlson, Irestedt, Ericson & Fjeldså, 2013.
Esta enigmática especie, como su nombre científico indica, fue tratada por mucho tiempo como un miembro aberrante de la presente familia, pero, numerosos estudios demostraron estar más cercana a los subóscinos de Viejo Mundo (infraorden Eurylaimides) lo que llevó a tratarla como Incertae sedis.[33] Corroborando estas hipótesis, Moyle et al (2006)[34] e Irestedt et al (2006)[35] propusieron colocarlo en la familia Eurylaimidae, lo que fue aprobado por la Propuesta N° 336 al SACC.[36] Posteriormente, y dado que el sapayoa es genética, morfológica y biogeográficamente diferente del resto de los lejanos subóscinos del Viejo Mundo, y siguiendo el mismo estudio de Irestedt et al. (2006), se propuso su separación en una familia propia Sapayoidae Irestedt, Ohlson, Zuccon, Källersjö & Ericson, 2006 lo que fue aprobado por el North American Classification Committee y seguido por el SACC, mediante la Propuesta N° 480.[37]
El género Schiffornis estuvo incluido por mucho tiempo en la presente familia. Sin embargo los datos morfológicos y genéticos, especialmente Chesser (2004),[38] Barber & Rice (2007)[39] y Tello et al (2009),[16] indican que no pertenece a tal y que si forma parte de un clado de géneros que van de Tityra hasta Pachyramphus, lo que justificó la inclusión de todos en una familia Tityridae.
|formato=
requiere |url=
(ayuda)) (en inglés). Los pípridos (Pipridae) son una familia de aves paseriformes del parvorden Tyrannida, que agrupa a alrededor de cincuenta y tres especies en diecisiete géneros, nativas de la América tropical (Neotrópico), donde habitan principalmente en selvas tropicales y subtropicales húmedas de baja altitud. Son conocidos por el nombre popular de saltarines, y también bailarines o manaquines, entre otros.
Tanssijat (Pipridae) on heimo pienenkokoisissa varpuslinnuissa. Niitä löytyy luonnonvaraisina trooppisilta ja subtrooppisilta alueilta Keski- ja Etelä-Amerikasta sekä Trinidadista ja Tobagosta. Tanssijat ovat pieniä lintuja, jotka viihtyvät metsissä. Koirastanssijat ovat yleensä värikkäitä ja naarastanssijat ovat yksivärisempiä, yleensä vihertäviä lintuja. Tanssijat syövät hedelmiä, marjoja ja myös hyönteisiä. Naaraat hoitavat poikasia yksin, ja normaalissa pesässä on kaksi munaa.
Heimoon kuuluu 53 lajia ja 17 sukua. Suvuista suurimpaan, lakkitanssijoihin kuuluu 8 lajia.[1]
Tanssijat (Pipridae) on heimo pienenkokoisissa varpuslinnuissa. Niitä löytyy luonnonvaraisina trooppisilta ja subtrooppisilta alueilta Keski- ja Etelä-Amerikasta sekä Trinidadista ja Tobagosta. Tanssijat ovat pieniä lintuja, jotka viihtyvät metsissä. Koirastanssijat ovat yleensä värikkäitä ja naarastanssijat ovat yksivärisempiä, yleensä vihertäviä lintuja. Tanssijat syövät hedelmiä, marjoja ja myös hyönteisiä. Naaraat hoitavat poikasia yksin, ja normaalissa pesässä on kaksi munaa.
Heimoon kuuluu 53 lajia ja 17 sukua. Suvuista suurimpaan, lakkitanssijoihin kuuluu 8 lajia.
Les Pipridae (ou pipridés) sont une famille de passereaux constituée de 14 genres et 52 espèces de manakins.
Ce sont de petits oiseaux arboricoles (de 7 à 16,5 cm de longueur) à la silhouette compacte, au bec court et assez large et aux ailes courtes. Leur queue est courte, excepté chez les mâles de quelques espèces.
Ces oiseaux se nourrissent surtout de fruits, cueillis en vol, et d'insectes.
Ils vivent en Amérique centrale et dans la partie tropicale de l'Amérique du Sud. On les rencontre principalement dans la forêt tropicale, quelques espèces dans les bois broussailleux et les fourrés.
Dans la classification de Sibley, le Sapayoa à bec large (Sapayoa aenigma), autrefois considéré comme une espèce de pipridés, est classé dans une famille particulière, les Sapayoidés aux affinités mal définies.
D'après la classification de référence du Congrès ornithologique international :
D'après la classification de référence (version 5.2, 2015) du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique) :
Les Pipridae (ou pipridés) sont une famille de passereaux constituée de 14 genres et 52 espèces de manakins.
I pipridi (Pipridae Rafinesque, 1815) sono una famiglia di uccelli dell'ordine dei Passeriformi, diffusa nella zona tropicale del Nuovo mondo.[1]
Il Congresso Ornitologico Internazionale (settembre 2013) assegna alla famiglia Pipridae i seguenti generi e specie:[1]
Il genere Schiffornis, in precedenza assegnato a questa famiglia, è oggi inquadrato tra i Tityridae.
I pipridi (Pipridae Rafinesque, 1815) sono una famiglia di uccelli dell'ordine dei Passeriformi, diffusa nella zona tropicale del Nuovo mondo.
Pipriniai (lot. Pipridae, angl. Manakins, vok. Schnurrvögel) – žvirblinių (Passeriformes) būrio paukščių šeima, kuriai priklauso ryškiaspalviai paukščiai su trumpu snapu ir uodega bei rutulio formos akimis.
Šeimoje 15 genčių, 53 rūšys. Gyvena Centrinėje ir Pietų Amerikoje. Būdingi savotiški tuoktuviniai ritualai. Deda 2 kiaušinius, peri 12-15 dienų. Minta vabzdžiais, smulkiais vaisiais ir uogomis
Pipriniai (lot. Pipridae, angl. Manakins, vok. Schnurrvögel) – žvirblinių (Passeriformes) būrio paukščių šeima, kuriai priklauso ryškiaspalviai paukščiai su trumpu snapu ir uodega bei rutulio formos akimis.
Šeimoje 15 genčių, 53 rūšys. Gyvena Centrinėje ir Pietų Amerikoje. Būdingi savotiški tuoktuviniai ritualai. Deda 2 kiaušinius, peri 12-15 dienų. Minta vabzdžiais, smulkiais vaisiais ir uogomis
Manakins (Pipridae) zijn een familie van vogels uit de orde zangvogels.
De mannetjes zijn kleurrijk, vrouwtjes zijn eerder groen.
Ze voeden zich voornamelijk met vruchten en soms met insecten. Deze vogels vertonen een opmerkelijke balts. De mannetjes bewegen zeer snel met hun vleugels en maken grote sprongen. Bij andere soorten gaan de mannetjes in een rij op een tak zitten en proberen ze elkaar te intimideren.
Het vrouwtje bouwt het nest, dat bestaat uit een gevlochten kom in een horizontale takvork. Ze bebroedt ook de 2 eieren, die na 12 tot 15 dagen uitkomen en voert de jongen met insecten.
Manakins zijn vogels die in het wild alleen in tropisch Midden- en Zuid-Amerika voorkomen. Ze leven er in het laaglandregenwoud.
Het woord manakin (of mannikin) is afgeleid van het Middelnederlandse woord mannekijn (mannetje). In het Engels heeft nog een groep vogels soms de naam mannikin, dat zijn geen verwante vogelsoorten. Deze mannikins zijn vinkachtigen uit het geslacht Lonchura, uit de familie Estrildidae en superfamilie Passeroidea. Deze heten in het Nederlands vaak mannetje, zoals het spitsstaartbronzemannetje (Lonchura striata).
Helmmanakin (Antilophia galeata)
Prachtmanakin (Chiroxiphia pareola)
Witkruinmanakin (Dixiphia pipra
Roodkruinmanakin (Pipra erythrocephala
Goudvleugelmanakin (Masius chrysopterus)
De Manakins (Pipridae) zijn echter niet verwant aan de prachtvinken (Estrildidae). Het is een typisch Amerikaanse familie die behoort tot de onderorde Suboscines. Het is een zustergroep van de Tyrannidae.
De familie telt 52 soorten.[1] De familie manakins bestaat uit de volgende geslachten en soorten:
Manakins (Pipridae) zijn een familie van vogels uit de orde zangvogels.
Manakinar, Pipridae, er ein familie med omkring 56 artar av små sporvefuglar, ordenen Passeriformes. Familien har utbreiing i topisk Amerika.
Manakinar varierer i storleik frå 7 til 15 cm og i vekt 8 til 30 g. I slekta Tyranneutes finn vi dei minste artane. Manakinar er kompakte fuglar med kort hale, breie og avrunda venger, og store hovud. Nebba er korte og har eit breitt gap. Hoer og eittårige hannar har matt grøn fjørdrakt. Dei fleste artane har hekkedrakt, hannane som oftast svart drakt med flotte fargeflekkar, og nokre artar har lange dekorative halefjør, kronfjør eller utståande strupefjør. Hos enkelte artar har umodne hannar på to til fire år ei særeigen fjørdrakt.
Syrinxen er karakteristisk hos manakinar og skil manakinar frå dei næraste slektningane, kotingaer og tyrannar. Syrinxen er så distinktiv for grupper og slekter av manakinar at til og med artar kan bli identifisert av syrinxen aleine, i motsetnad til artar av songfuglfamiliar. Lydane er fløytetonar, trillar, og summing.
Vi finn manakinar frå det sørlege Mexico ned til Nord-Argentina, Paraguay, og det sørlege Brasil, dessutan på Trinidad og Tobago. Dei er svært arboreale fuglar, finst nesten utelukkande i skog og skogsterreng. Dei fleste artane lever i fuktig tropisk lågland, med få artar i tørr skog og elveskog. Nokre artar i høglandet gjer vertikale fugletrekk. Føda er små frukter, bær og i mindre grad insekt. Dei kan plukke frukt i flukt, difor trur ein dei kan ha utvikla seg frå instektetande fuglar. Somme tider dannar dei fleirartsflokkar for matauk.
Mange manakinartar har spektakulære ritual i paringsleiken, som er særleg omstendelege hos slektene Pipra og Chiroxiphia. Medlemmene av slektene Machaeropterus og Manacus har spesielle vengfjør som dei nyttar til å lage summelydar og klappelydar. Reiret er skålforma og ligg generelt lågt i terrenget. Hoane utfører ruging i 18 til 21 dagar, og sørgjer for føde til ungane i 13 – 15. Hjelmmanakin dannar stabile par, men bidraget frå hannen er avgrensa til å forsvare territoriet. Normalt er det er to egg i kvart kull, dei er mattgule eller skittenkvite med brune markeringar.
Manakinar i rekkjefølgje etter EBird/Clements Checklist v2018[1] med norske namn etter Norske navn på verdens fugler:[2]
Slekt Tyranneutes
Slekt Neopelma
Slekt Chloropipo
Slekt Antilophia
Slekt Chiroxiphia
Slekt Ilicura
Slekt Masius
Slekt Corapipo
Slekt Xenopipo
Slekt Cryptopipo
Slekt Lepidothrix
Slekt Heterocercus
Slekt Manacus
Slekt Pipra
Slekt Machaeropterus
Slekt Dixiphia
Slekt Ceratopipra
Slekt Piprites
Manakinar, Pipridae, er ein familie med omkring 56 artar av små sporvefuglar, ordenen Passeriformes. Familien har utbreiing i topisk Amerika.
Manakiner er ei gruppe spurvefugler i det subtropiske og tropiske fastlandet i Mellom- og Sør-Amerika, og Trinidad og Tobago.
Manakiner varierer i størrelse fra 7 til 15 cm og i veier 8 til 30 g. I slekta Tyranneutes finnes de minste artene. Manakiner er kompakte fugler med kort hale, breie og avrunda vinger, og store hoder. Nebba er korte og har et breitt gap. Hunneneog ettårige hanner har matt grøn fjærdrakt. De fleste artene har hekkedrakt, hannene som oftest svart drakt med flotte fargeflekker, og noen arter har lange dekorative halefjær, kronfjær eller utstående strupefjær. Hos enkelte arter har hanner på to til fire år som ikke er voksne ei særegen fjærdrakt.
Syrinxen er karakteristisk hos manakiner og skiller manakiner fra de næreste slektningene, kotingaer og tyranner. Syrinxen er så distinktiv for grupper og slekter av manakiner at til og med arter kan bli identifisert av syrinxen alene, i motsetning til arter av sangfugler. Lydene er fløytetoner, triller, og summing.
Manakiner finnes fra det sørlige Mexico ned til Nord-Argentina, Paraguay, og det sørlige Brasil, dessuten på Trinidad og Tobago. De er svært trelevende fugler, finnes nesten utelukkende i skog og skogsterreng. De fleste artene lever i fuktig tropisk lavland, med få arter i tørr skog og elveskog. Noen arter i høglandet har altitudinal migrering. Føden er små frukter, bær og i mindre grad insekt. De kan plukke frukt i flukt, derfor tror man de kan ha utvikla seg fra instektetende fugler. Av og til danner de flokker med ulike arter på matauk.
Mange manakinarter har spektakulære ritual i paringsleiken, som er særlig omstendelige hos slektene Pipra og Chiroxiphia. Medlemmene av slektene Machaeropterus og Manacus har spesielle vingefjær som de bruker til å lage summelyder og klappelyder. Reiret er skålforma og ligger generelt lavt i terrenget. Hunnene ruger i 18 til 21 dager, og sørger for føde til ungene i 13–15 dager. Hjelmmanakin danner stabile par, men bidraget fra hannen er begrensa til å forsvare territoriet. Normalt er det er to egg i hvert kull, de er mattgule eller skittenkvite med brune markeringer.
Manakiner er ei gruppe spurvefugler i det subtropiske og tropiske fastlandet i Mellom- og Sør-Amerika, og Trinidad og Tobago.
Gorzykowate, gorzyki (Pipridae) – rodzina ptaków z rzędu wróblowych (Passeriformes). Obejmuje gatunki zamieszkujące nizinne lasy Ameryki Południowej, Środkowej oraz Trynidadu i Tobago[2].
Ptaki te charakteryzują się następującymi cechami:
Do rodziny zaliczane są następujące podrodziny[3]:
oraz rodzaj o bliżej nieokreślonym pokrewieństwie:
Gorzykowate, gorzyki (Pipridae) – rodzina ptaków z rzędu wróblowych (Passeriformes). Obejmuje gatunki zamieszkujące nizinne lasy Ameryki Południowej, Środkowej oraz Trynidadu i Tobago.
Piprídeos[2] (Pipridae) é uma família de aves da ordem Passeriformes nativa dos neotrópicos encontrada do sul do México ao nordeste da Argentina e Brasil, incluindo Trindade e Tobago. São conhecidos popularmente como uirapuru, dançador, tangará, manaquim, rendeira, fruxu e soldadinho.
Sibley e Ahlquist (1990) incluíram o grupo dentro da família Tyrannidae como uma subfamília, a Piprinae.[3]
Piprídeos (Pipridae) é uma família de aves da ordem Passeriformes nativa dos neotrópicos encontrada do sul do México ao nordeste da Argentina e Brasil, incluindo Trindade e Tobago. São conhecidos popularmente como uirapuru, dançador, tangará, manaquim, rendeira, fruxu e soldadinho.
Manakiner är en familj (Pipridae) fåglar av unika små suboscina tättingar. Gruppen består av ca 60 arter som är utspridda i de amerikanska tropikerna. Namnet kommer från medelnederländskans mannekijn 'liten man'.[1]
Storleken varierar från sju till 15 centimeter och vikten från åtta till 30 gram. De minsta manekinerna återfinns i släktet Tyranneutes och de största Antilophia. Fåglarna är kompakta och korta med korta stjärtfjädrar, breda och avrundade vingar och stora huvuden. Näbben är kort och har stor öppning. Honor och ettåriga hanar har nedtonad grön fjäderdräkt; de flesta arter är könsdimorfa och har olika färger på fjäderdräkten och hanarna har .[2]
Fåglarnas syrinx (röstorgan) är distinkt hos manakinerna och skiljer dem från besläktade familjer som Cotingidae och Tyrannidae. Variationen är också mycket stor inom familjen manakiner och vissa arter kan identifieras enbart av med hjälp av detta organ. Ljuden som produceras består av visslingar, drillar och surr.[2]
Manakiner förekommer från södra Mexiko till norra Argentina, Paraguay och södra Brasilien och på Trindidad och Tobago. De är högst skogsanpassade och nästan exklusivt förekommande i skogsområden. De flesta fåglar lever i fuktiga tropiska lågländer medan några lever i torra skogar, skogar med floder och i subtropiska Anderna.[3] Vissa höglandsarter tillämpar migration mellan olika höjder.
Tidigare ingick släktet Schiffornis i familjen manakiner men är nu omklassificerade till familjen Tityridae.[4]
Familjen Pipridae
Munkmanakin (hane)
Hjälmmanakin (Antilophia galeata)
Praktmanakin (Chiroxiphia pareola)
Vitkronad manakin (Pipra pipra)
Gyllenhuvad manakin (Pipra erythrocephala)
Gladiatormanakin (Masius chrysopterus)
Manakiner är en familj (Pipridae) fåglar av unika små suboscina tättingar. Gruppen består av ca 60 arter som är utspridda i de amerikanska tropikerna. Namnet kommer från medelnederländskans mannekijn 'liten man'.
Pipridae là một họ chim trong bộ Passeriformes.[1] Nhóm này chứa khoảng 60 loài phân phối khắp các vùng nhiệt đới Mỹ.
Chúng có kích thước 7–15 cm (2,8–6 in) và trọng lượng 8-30 g (0,28-1,1 oz). Các Tyranneutes chi bao gồm các thành viên nhỏ nhất, chi Antilophia được cho là lớn nhất (do các chi Schiffornis là manakins không còn xem xét). Chúng là những con chim mập nhỏ gọn với đuôi ngắn, đôi cánh rộng và tròn, và đầu to. Mỏ ngắn và có một khoảng cách lớn. Chim trống và chim mái trong năm đầu tiên có bộ lông màu xanh lá cây xỉn; hầu hết các loài đều có lưỡng hình giới tính trong bộ lông của mình, chim trống chủ yếu là màu đen với màu sắc nổi bật trong các mảng nổi bật, và trong một số loài có dài, có đuôi đuôi dài sặc sỡ hoặc lông chỏm đầu hoặc lông họng dựng lên. Ở một số loài, chim trống từ hai đến bốn tuổi có bộ lông gần trưởng thành.
Pipridae là một họ chim trong bộ Passeriformes. Nhóm này chứa khoảng 60 loài phân phối khắp các vùng nhiệt đới Mỹ.
Pipridae Rafinesque, 1815
АреалМанакиновые (лат. Pipridae) — семейство воробьиных птиц. Включает мелких, кругленьких и ярко окрашенных птиц, похожих на синиц. Длина тела 8,5—16 см, весят 9—34 г. Крылья и хвост короткие. Оперение у самцов чёрное с жёлтым, красным, белым, реже с голубым; оперение самок зеленоватое.
Распространены в тропических лесах Центральной и Южной Америки. В период размножения самцы токуют одиночками, парами или группами по 5—10 (до 70) самцов на площадках, расчищенных на земле или на ветвях. В гнездовании самцы никакого участия не принимают. Строят чашевидные гнёзда, обычно располагающиеся невысоко от земли, среди густой поросли. В кладке 2 белых или рыжеватых с бурыми пестринами яйца. Насиживание длится 17—21 день, птенцы сидят в гнезде 13—15 дней. Питаются ягодами, мелкими плодами, насекомыми. В семействе 51 вид, в основном приурочены к лесам Амазонии и горным лесам восточных склонов Анд, в остальных районах Южной Америки (за исключением района Ориноко и Венесуэлы) они не разнообразны.
Манакиновые (лат. Pipridae) — семейство воробьиных птиц. Включает мелких, кругленьких и ярко окрашенных птиц, похожих на синиц. Длина тела 8,5—16 см, весят 9—34 г. Крылья и хвост короткие. Оперение у самцов чёрное с жёлтым, красным, белым, реже с голубым; оперение самок зеленоватое.
Распространены в тропических лесах Центральной и Южной Америки. В период размножения самцы токуют одиночками, парами или группами по 5—10 (до 70) самцов на площадках, расчищенных на земле или на ветвях. В гнездовании самцы никакого участия не принимают. Строят чашевидные гнёзда, обычно располагающиеся невысоко от земли, среди густой поросли. В кладке 2 белых или рыжеватых с бурыми пестринами яйца. Насиживание длится 17—21 день, птенцы сидят в гнезде 13—15 дней. Питаются ягодами, мелкими плодами, насекомыми. В семействе 51 вид, в основном приурочены к лесам Амазонии и горным лесам восточных склонов Анд, в остальных районах Южной Америки (за исключением района Ориноко и Венесуэлы) они не разнообразны.
侏儒鸟科(学名:Pipridae)也称娇鶲科,是雀形目霸鹟亚目的一个科,现存15属,分布于美洲热带地区。是一种小型森林鸟类,以植物的果实和昆虫为食。
侏儒鸟科(学名:Pipridae)也称娇鶲科,是雀形目霸鹟亚目的一个科,现存15属,分布于美洲热带地区。是一种小型森林鸟类,以植物的果实和昆虫为食。
娇鶲属(Pipra) Lepidothrix Dixiphia Antilophia Chiroxiphia Ilicura 金翅侏儒鸟属(Masius) Corapipo 白须侏儒鸟属(Xipholena) Machaeropterus Xenopipo Heterocercus 霸侏儒鸟属(Neopelma) Tyranneutes PipritesPiprinae
和名 マイコドリ(舞子鳥) 英名 Manakins 属14属
ウィキスピーシーズにマイコドリ科に関する情報があります。 ウィキメディア・コモンズには、マイコドリ科に関連するカテゴリがあります。マイコドリ科(マイコドリか、学名 Pipridae)は、鳥類スズメ目の科である。
マイコドリ(舞子鳥)と総称される。
新熱帯区(中南米の熱帯、ただしカリブ諸島を除く)に生息する。
全長9–16cmの小型の群である。性的二型を示し、雄は鮮やかな羽色である。
求愛の際、雄が複数羽で集いダンスを披露することから、マイコドリの名がある。
系統樹は Tree of Life Web Project[1]より。
タイランチョウ小目マイコドリ科は、新世界亜鳴禽類の2大グループの1つタイランチョウ小目の1科である。ただし小目内の系統関係は解けておらず、マイコドリ科の姉妹群についてはカザリドリ科、タイランチョウ科+ハグロドリ科、残りのタイランチョウ小目といった説がある。
マイコドリ科の基底で、2属からなる tyrant‐manakins が分岐した。残りが core manakins で10属からなる。
伝統的にマイコドリ科とされていたズグロマイコドリ属 Piprites・ニッケイマイコドリ Neopipo は、タイランチョウ科の基底付近に位置する。
Sibley & Ahlquist (1990) では、タイランチョウ小目をタイランチョウ科1科とし、マイコドリ科はその中のマイコドリ亜科 Piprinae としていた。
무희새류(舞姬 ― 類, manakins)는 작고 독특한 명금류사촌 조류 분류군이다. 무희새과(Pipridae)를 형성하며, 아메리카 열대 지역에 사는 약 60여 종을 포함하고 있다.
다음은 2019년 올리버로스(Oliveros) 등의 연구에 의한 산적딱새아목 계통 분류이다.[1]
산적딱새아목 넓적부리새하목