dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

provided by AnAge articles
Maximum longevity: 8.1 years (wild) Observations: In the wild, these animals have been known to live up to 8.1 years (http://www.pwrc.usgs.gov/BBL/homepage/longvrec.htm), but possibly they live considerably longer.
license
cc-by-3.0
copyright
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
partner site
AnAge articles

Benefits

provided by Animal Diversity Web

Least auklets are sometimes used as food by indigenous populations.

Positive Impacts: food

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Behavior

provided by Animal Diversity Web

Least auklets communicate through vocalizations. They are very vocal when in breeding colonies. Adults have four kinds of vocalization: chatter, deep chatter, chirp, and chirr-buzz. They slowly rock their heads when alternating notes.

Communication Channels: visual ; acoustic

Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Conservation Status

provided by Animal Diversity Web

Although least auklet populations are declining due to predation and pollution such as oil spills, least auklets have a large range and population size so their current IUCN conservation status is Least Concern.

US Migratory Bird Act: no special status

US Federal List: no special status

CITES: no special status

State of Michigan List: no special status

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Benefits

provided by Animal Diversity Web

There are no known adverse effects of least auklets on humans.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Associations

provided by Animal Diversity Web

There is little information on the ecosystem roles that least auklets play.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Trophic Strategy

provided by Animal Diversity Web

Least auklets are invertivores. Adults dive into the water to find small crustaceans such as copepods and decapod larvae to feed upon. Young are fed by adults and mostly eat copepods so, during chick rearing, adults feed almost exclusively on copepods but may also eat krill.

Animal Foods: aquatic crustaceans

Primary Diet: carnivore (Eats non-insect arthropods)

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Distribution

provided by Animal Diversity Web

Least auklets (Aethia pusilla) are found in the northern Pacific. Populations are native to the United States, Russia, and Japan. Occasional vagrants are seen in Canada.

Biogeographic Regions: nearctic (Native ); palearctic (Native ); pacific ocean (Native )

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Habitat

provided by Animal Diversity Web

The marine habitat of least auklets consists of near shore waters to deep, pelagic waters. Terrestrial habitat is occupied during the breeding season and consists of rocky coasts, talus slopes, and cliffs.

Habitat Regions: temperate ; polar ; saltwater or marine

Aquatic Biomes: pelagic ; coastal

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Life Expectancy

provided by Animal Diversity Web

The average lifespan of least auklets is around 4.5 years.

Average lifespan
Status: wild:
4.5 years.

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Morphology

provided by Animal Diversity Web

Least auklets are the smallest of the auklets, weighing about 86 g and measuring about 16 cm in length. Basic plumage consists of black to brown on the back and a white, spotted, or black breast. Variation in chest color signals status. They have yellow eyes and black webbed feet. Males and females have colorful bills, horny knob ornaments, and white facial plumes during the mating season.

Average mass: 86 g.

Average length: 16 cm.

Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry

Sexual Dimorphism: sexes alike

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Associations

provided by Animal Diversity Web

Arctic foxes (Vulpes lagopus) and Norwegian rats (Rattus norvegicus, a non-native species) are major predators to least auklets. Humans are also known predators. They hunt least auklets for food and occasionally least auklets are caught in fishing nets.

Known Predators:

  • Arctic foxes (Vulpes lagopus)
  • Norwegian rats (Rattus norvegicus)
license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Reproduction

provided by Animal Diversity Web

Least auklets are monogamous colonial breeders. Colony size may reach as many as 100,000 breeding pairs or more. Nests are found on rocky coasts, offshore islands, coastal scree, and cracks in coastal cliffs. Nests are hidden under rocks and are often reused in following years.

Mating System: monogamous

Least auklets lay only one egg at a time. Eggs are laid from June to August and take about 28 to 36 days for incubation. Young take about 26 to 31 days to fledge. It takes 3 or more years before least auklets breed for the first time.

Breeding interval: Least auklets breed once a year.

Breeding season: Least auklets breed from June to August.

Average eggs per season: 1.

Range time to hatching: 28 to 36 days.

Range fledging age: 26 to 31 days.

Range time to independence: 26 to 31 days.

Average age at sexual or reproductive maturity (female): 3 years.

Average age at sexual or reproductive maturity (male): 3 years.

Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; oviparous

Both parents take turns incubating the egg. After hatching, both continue to tend to the young. After fledging, there is no further parental care.

Parental Investment: altricial ; male parental care ; female parental care ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Male, Female, Protecting: Male, Female)

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
The Regents of the University of Michigan and its licensors
bibliographic citation
Rhodes, C. 2011. "Aethia pusilla" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Aethia_pusilla.html
author
Candace Rhodes, Florida State University
editor
Emily DuVal, Florida State University
editor
Tanya Dewey, University of Michigan-Ann Arbor
original
visit source
partner site
Animal Diversity Web

Godogig korr ( Breton )

provided by wikipedia BR


Ar Godogig korr[1] (liester: Godogiged korr) a zo un evn-mor, Aethia pusilla an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

 src=
Daou godogig korr.

Boued

Annez

Neizhiañ a ra en inizi henternoz Meurvor Habask[2].

Rummatadur

Liammoù diavaez

Notennoù ha daveennoù

  1. Perig Herbert, "Anvioù laboused Europa", Hor Yezh, niv.203-204, 1995, p.26.
  2. Aethia pusilla war al lec'hienn Avibase.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Godogig korr: Brief Summary ( Breton )

provided by wikipedia BR


Ar Godogig korr (liester: Godogiged korr) a zo un evn-mor, Aethia pusilla an anv skiantel anezhañ.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia BR

Gavotí menut ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA
Crystal128-pipe.svg
Aquest article o secció no cita les fonts o necessita més referències per a la seva verificabilitat.

El gavotí menut (Aethia pusilla) és un ocell de la família dels àlcids (Alcidae). D'hàbits pelàgics, cria sobre vessants rocoses, penya-segats costaners i platges de la costa de la Península de Txukotka, illes Pribilof, Aleutianes i altres del Pacífic boreal. Més tard es dispersa més cap al sud, entre les costes del sud d'Alaska i el nord del Japó.

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Gavotí menut Modifica l'enllaç a Wikidata
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Carfil bychan ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil bychan (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod bychain) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aethia pusilla; yr enw Saesneg arno yw Least auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. pusilla, sef enw'r rhywogaeth.[2]

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

Teulu

Mae'r carfil bychan yn perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Carfil bach Alle alle Carfil bychan Aethia pusilla
Leastauklet6.jpg
Carfil Cassin Ptychoramphus aleuticus
Cassins Auklet.jpg
Carfil Japan Synthliboramphus wumizusume
Synthliboramphus wumizusume -Japan-8.jpg
Carfil mwstasiog Aethia pygmaea
Whiskered Auklet351.jpg
Carfil rhyncorniog Cerorhinca monocerata
Wiki-utou2.jpg
Gwylog Uria aalge
Common Murre Uria aalge.jpg
Gwylog Brünnich Uria lomvia
Uria lomvia1.jpg
Gwylog ddu Cepphus grylle
Tystie1.jpg
Gwylog sbectolog Cepphus carbo
SpectacledGuillemot.jpg
Llurs Alca torda
Razorbill iceland.JPG
Pâl Fratercula arctica
Atlantic Puffin.jpg
Pâl corniog Fratercula corniculata
Fratercula corniculataUSFWSSL0002774.jpg
Pâl pentusw Fratercula cirrhata
Tufted Puffin Alaska (cropped).jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Carfil bychan: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil bychan (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod bychain) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aethia pusilla; yr enw Saesneg arno yw Least auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. pusilla, sef enw'r rhywogaeth.

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Lille dværgalk ( Danish )

provided by wikipedia DA

Lille dværgalk (Aethia pusilla) er en alkefugl, der lever i det nordlige Stillehavet.

Noter

Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Lille dværgalk: Brief Summary ( Danish )

provided by wikipedia DA

Lille dværgalk (Aethia pusilla) er en alkefugl, der lever i det nordlige Stillehavet.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Zwergalk ( German )

provided by wikipedia DE

Der Zwergalk (Aethia pusilla) ist die kleinste Art aus der Familie der Alkenvögel. In großen Teilen seines Verbreitungsgebietes ist der Zwergalk der kleinste Seevogel, nach dem Aleutenalk zählt er zu den am besten untersuchten Alkenvögeln.[1]

Mit einer Population von 9 Millionen Individuen ist er der häufigste Meeresvogel an der nordamerikanischen Pazifikküste. Es werden keine Unterarten für diese Art unterschieden, allerdings unterscheidet sich die Gefiederfärbung in einzelnen Regionen des Verbreitungsgebietes. So haben Zwergalke, die auf den Pribilof Islands brüten eine hellere Körperunterseite als Brutvögel auf Buldir Island.[2]

Erscheinungsbild

Der Zwergalk erreicht eine Körperlänge von 15 Zentimeter und ist damit etwas kleiner als ein Haussperling. Das Gewicht variiert zwischen 70 und 101 Gramm und beträgt durchschnittlich etwa 85 Gramm.[3] Die Iris ist in allen Federkleidern weiß, die Füße und Läufe sind wie bei allen Arten der Gattung Aethia blaugrau mit dunkleren Schwimmhäuten. Der Sexualdimorphismus ist nur sehr schwach ausgebildet. Männchen haben lediglich etwas kräftigere Schnäbel.[4] An Land ist die Körperhaltung des Zwergalks aufrecht. Sie berühren gewöhnlich nur mit den Füßen den Boden, was sie beispielsweise vom Silberalk unterscheidet, der an Land in der Regel auf dem Bauch liegt. Obwohl die Flügel des Zwergalkes rund und kurz sind, sind sie in der Lage, sehr schnell von der Wasseroberfläche aufzufliegen. Sie sind allerdings schlechte Flieger und pendeln im Flug etwas von einer Seite zur anderen. Gegen starke Winde können sie nicht anfliegen, sondern werden regelmäßig in Orkanböen mitgetragen.[5]

Im Prachtkleid weisen Zwergalken eine dunkelgraue oder schwärzliche Körperoberseite, wobei die Schwingen weißliche Flecken haben können. Brutvögel haben an der Stirn und hinter dem Auge einzelne schmale, etwas verlängerte Federn. Der Schnabel ist an der Basis dunkel mit einem vorderen roten Schnabelteil. Die Körperunterseite ist in der Regel weißlich mit unregelmäßigen dunkleren Flecken und Querstreifen. Einzelne Individuen können davon jedoch stark abweichen und haben beispielsweise eine rein weiße oder fast schwarze Körperunterseite. Individuen mit einer sehr dunklen Körperunterseite weisen in der Regel einen weißlichen Kehlfleck auf. Insgesamt machen Individuen mit einer rein weißen oder fast schwarzen Unterseite etwa fünf Prozent der Population aus.[6]

Das Schlichtkleid ähnelt dem Prachtkleid, jedoch haben alle Zwergalken dann eine weiße Körperunterseite. Der Schnabel ist schwarz, im Gesicht haben sie nur vereinzelte längere weiße Federn. Noch nicht geschlechtsreife Zwergalke im zweiten Lebensjahr sind an der Stirn überwiegend braun. Sie haben nur vereinzelte oder keine weiße Gesichtsfedern. Die Schnabelfarbe ist matt dunkel. Sie weisen ebenfalls eine variabel gefärbte Körperunterseite auf, sind aber in der Regel dunkler gefärbt als die geschlechtsreifen adulten Vögel. Jungvögel ähneln im ersten Winter bereits den Adulten in ihrem Schlichtkleid. Bei Ihnen ist die Iris jedoch eher blassgrau als weißlich.[7]

Stimme

Zwergalke sind sehr ruffreudige Vögel, für die ein hohes Zwitschern charakteristisch ist. Balzende Männchen rufen beispielsweise so, wenn sie sich in den Brutkolonien aufhalten. Benachbarte Vögel reagieren je nach Geschlecht darauf unterschiedlich: Weibchen werden von den zwitschernden Rufen angezogen. Bei konkurrierenden Männchen löst das rufende Männchen dagegen ein aggressives Verhalten aus. Balzende Paare rufen auch im Duett. Zwergalke verfügen außerdem über schrille Alarmrufe, die vor allem von auffliegenden Vögel zu hören sind. Insgesamt unterscheidet sich das Rufrepertoire deutlich von dem anderer Aethia-Arten und dem Aleutenalk.[8]

Verbreitungsgebiet

 src=
Ein Paar Zwergalke

Zwergalke halten sich bevorzugt auf Gewässern auf, die während des Sommers auf Gewässern eine Oberflächentemperatur von zwei bis elf Grad und während des Winterhalbjahres eine von einem bis fünf Grad aufweisen.[9]

An der nordamerikanischen Küste brütet der Zwergalk auf den Aleuten, den Semidi Islands, den Shumagin Islands und in der Beringsee auf Pribilof Islands, St.-Matthew-Insel, Sankt-Lorenz-Insel, King Island und der Ratmanow-Insel. An der Westküste des Pazifiks brüten Zwergalken vereinzelt auf den Kurilen, auf Inseln im Ochotskischem Meer, den Kommandeurinseln sowie entlang der Küste der Kamtschatka-Halbinsel bis zur südlichen Küste der Tschuktschen-Halbinsel. Sehr große Brutkolonien befinden sich unter anderem auf Kiska Island und der Sankt-Lorenz-Insel sowie einer Insel im Japanischen Meer. Während des Sommerhalbjahrs werden Zwergalken auch deutlich weiter höher im Norden beobachtet. Beobachtungen liegen unter von Point Barrow, der nördlichsten Landspitze des US-Bundesstaates Alaska und der Wrangelinsel vor.

Während des Winterhalbjahres halten sich Zwergalke bevorzugt in der Nähe ihrer Brutkolonien auf, sofern dort die Gewässer eisfrei bleiben. An der Westküste des Nordpazifik finden sich überwinternde Vögel jedoch bis zur Küste Nordjapans ein.[10]

Nahrung

Zwergalke finden ihre Nahrung unter Wasser, allerdings ist über ihre Tauchgänge nur wenig bekannt. Wegen ihres geringen Gewichtes und ihrer kleinen Flügel gelten sie aber nur als schlechte Schwimmer. Einigen Autoren schätzen, dass sie auf Grund ihrer geringen Körpermasse nur begrenzt tauchen können und Gewässertiefen von maximal 15 Meter erreichen können. Andere Autoren gehen von einer maximalen Tauchtiefe von bis zu 25 Meter aus.[11] Ihre Nahrung besteht überwiegend aus Ruderfußkrebsen und anderen Tieren des marinen Planktons. Dort, wo sich ihr Verbreitungsgebiet mit dem des Bartalks überschneidet, ähnelt sich die Nahrungszusammensetzung der beiden Arten sehr.

Fortpflanzung

 src=
Zwergalke auf der St.-Matthew-Insel
 src=
Schopfalk, ein Alkenvogel, mit denen Zwergalke häufig in einer Brutkolonie vergesellschaftet sind
 src=
Schutthang der Little Diomede Island

Brutkolonien

Zwergalken brüten in sehr großen Kolonien entlang felsiger Küstenabschnitte sowie Küstenabschnitten mit Schutthalden oder Lavafeldern. Die meisten Kolonien finden sich an Hängen, die sich unmittelbar an der Küste befinden. Schutthalden werden jedoch bis zu einer Entfernung von 1,5 Kilometer auch im Inselinneren genutzt.[12] Gewöhnlich weist das Areal der Brutkolonie keinen oder nur sehr geringen Pflanzenwuchs auf. Auf den Aleuten finden sich Brutkolonien jedoch auch an älteren Lavafeldern, die mittlerweile einen kräftigen Pflanzenwuchs aufweisen. Grundsätzlich führt der Pflanzenbewuchs aber dazu, dass das Gebiet zunehmend als Niststandort ungeeignet ist, weil Humus und Vegetationsreste die Felsspalten füllen. Die größten vier Kolonien der Aleuten befinden sich entsprechend auch an verhältnismäßig jungen Lavafeldern. Die Art ist auf Grund ihrer Standortanforderung grundsätzlich von Erosion und vulkanischer Aktivität abhängig.[13]

Sozialverhalten

Die Brutkolonien sind während der Fortpflanzungszeit bereits aus der Ferne auszumachen, weil eine große Anzahl von Zwergalken zwischen der offenen See und der Brutkolonie hin- und her fliegen. Verglichen mit dem Schopfalk sind fliegende Schwärme von Zwergalken jedoch weniger dicht und ihre Fluggeschwindigkeit ist geringer. Auffallend ist die Schwierigkeit der Zwergalke, gegen den Wind anzufliegen.

Brutkolonien haben in der Regel zwei Aktivitätshöhepunkte, während derer die größte Zahl der Brutvögel anwesend sind. Auf den Aleuten und den Pribilof Islands fällt zu Beginn der Fortpflanzungszeit der erste Aktivitätshöhepunkt in den Zeitraum von etwa neun bis 14 Uhr und der zweite in den Zeitraum von 23 und 24 Uhr, wenn in diesen Breitengraden typischerweise die Dämmerung einbricht. Im Verlauf der Brutzeit verschiebt sich der Zeitraum des ersten Aktivitätspunktes in die Zeit von 11 bis 16 Uhr. Im äußersten Norden des Brutgebietes, beispielsweise auf der Little Diomede Island, wo während der Fortpflanzungszeit nahezu kontinuierlich Tageslicht gegeben ist, verteilen sich die Aktivitäten etwas gleichmäßiger über den Tag.[14] Aggressives Verhalten zwischen Zwergalke ist in den Brutkolonien sehr häufig zu beobachten. Normalerweise reagieren vor allem Männchen sowohl auf sich nähernde Geschlechtsgenossen als auch Jungvögel beider Geschlechter mit Schnabelhacken, wobei sie häufig auf die Augen ziehen. Zum Aggressionsverhalten zählt aber auch ein Ergreifen des anderen Vogel am Nacken oder an den etwas verlängerten, weißen Gesichtsfedern. Zwergalke, die solche Auseinandersetzungen für sich entscheiden, haben gewöhnlich ein etwas helleres Gefieder. In Experimenten konnte nachgewiesen werden, dass ein helles Gefieder ein Statussignal hat.

In den Kolonien brüten Zwergalke häufig mit anderen Alkenvögel gemeinsam. Auf vielen Inseln sind sie mit dem Schopfalk vergesellschaftet. Typischerweise landen von der See zurückkehrende Zwergalke vor den Schopfalken in den Brutkolonien.[15] In Kämpfen um geeignete Nistplätze unterliegen die kleinen Zwergalken regelmäßig den zum Teil deutlich größeren Aethia-Arten. Tote Zwergalken, die in Felsspalten liegen, sind vermutlich die Opfer aggressiver Schopfalken.[16]

Gelege

Zwergalken sind grundsätzlich monogame Vögel, jedoch kommen Kopulationen außerhalb der Paarbeziehung häufiger vor als bei anderen Aethia-Arten. So zog in einer Studie von zwanzig Männchen zwei einen Jungvogel auf, der nicht von ihnen abstammte.[17] Zwergalken nisten in Felsenspalten, wobei der brütende Vogel gelegentlich sichtbar bleibt. In Brutkolonien mit einer sehr dicken Schuttschicht kann sich das Nest mehrere Meter unterhalb der Oberfläche befinden, jedoch nisten Zwergalke grundsätzlich nicht so tief wie die Schopfalken.

Die Eiablage ist abhängig von der geographischen Breite. In den westlichen Aleuten, die etwa auf dem 52. nördlichen Breitengrad liegen, fällt der Höhepunkt der Eiablage auf Ende März, auf den Pribilif Inseln (ca. 57° N) fällt sie auf Anfang Juni, auf St.-Matthew-Island (ca. 60° N) auf Mitte bis Ende Juni und auf der Sankt-Lorenz-Insel (ca. 63° N) in den frühen Juli. In den nördlicheren Brutkolonien beeinflusst dabei der Zeitpunkt der Schneeschmelze den Zeitpunkt der Eiablage. In Jahren mit langem Schneefall kann sich die Eiablage um zwei Wochen nach hinten verschieben. Gelege finden sich gelegentlich auch im Schnee. Diese Gelege werden jedoch nicht bebrütet. In gemischten Brutkolonien schlüpfen die Jungvögel der Zwergalken nicht nur vor denen der Schopfalken, sondern werden auch früher flügge.

Das Gelege besteht nur aus einem Ei, dass entweder direkt auf den blanken Felsen oder auf kleine Kieseln gelegt wird. Nachgelege bei Gelegeverlust sind für Zwergalken untypisch. Das Ei ist oval mit einer glatten Oberfläche. Die Schale ist nach der Eiablage weiß, wird aber im Verlauf der Brut dann zunehmend schmutzig braun. Es wiegt durchschnittlich 18,7 Gramm, was etwa 22 Prozent der Körpermasse des Weibchens entspricht.[18] Es wird von beiden Elternvögeln bebrütet, die jeweils zwei Brutflecken aufweisen. Die Brutzeit beträgt durchschnittlich 31,2 Tage. Beide Elternvögel wechseln sich gewöhnlich in einem Intervall von 24 Stunden ab. Das Ei ist grundsätzlich unempfindlich gegenüber Brutunterbrechungen. Zu solchen kommt es beispielsweise durch Menschen, die sich in der Brutkolonie aufhalten oder bei Nahrungsmangel.[19]

Jungvogel

Jungvögel der Zwergalken wiegen zum Zeitpunkt des Schlupfes durchschnittlich 11,9 Gramm und können während ihrer Nestlingszeit bis zu sechs Gramm pro Tag zunehmen. Zum Zeitpunkt des flügge werden wiegen sie etwa 91,5 Gramm und sind damit etwa acht Prozent schwerer als der durchschnittliche, ausgewachsene Brutvogel.[20]

Frisch geschlüpfte Jungvögel werden am ersten Lebenstag fast ununterbrochen gehudert, werden dann aber zunehmend während des Tages von den Elternvögel allein gelassen. Einer oder sogar beide Elternvögel verbringen in den ersten zehn Tagen nach dem Schlupf jedoch die Nacht im Bau. Die Elternvögel tragen während des Tages zwei bis vier Mal Futter heran. Diese Futtermenge wird auf etwa 5,4 Gramm geschätzt. Auch hier sind beide Elternvögel fast gleichermaßen beteiligt.[21] Zwergalke sind mit durchschnittlich 28,6 Tagen flügge, sie haben dann eine Flügellänge, die den adulten Vögeln entspricht. Mehrere Tage vor dem Flügge klettern die Jungvögel aus den Bauen und trainieren ihre Flugmuskulatur, indem sie für 15 bis 30 Sekunden heftig mit den Flügeln schlagen. Am Tag, an dem die Jungvögel die Brutkolonie verlassen, klettern sie gewöhnlich auf einen Felsbrocken, der sich in der Nähe des Baues befindet und fliegen dann in Richtung Meer. Sehr viele der Jungvögel landen nach diesem Erstflug auf hoher See. Jungvögel, die deutlich unter dem Durchschnittsgewicht liegen, versuchen das Meer laufend zu erreichen oder landen am Fuß des Schutthügels. Sie werden in der Regel durch Prädatoren der Zwergalke geschlagen. Eine Versorgung ausgeflogener Jungvögel durch die Elternvögel findet nicht statt.[22]

Bruterfolg und Lebenserwartung

 src=
Von einer Ratte getöteter Zwergalk

Der Bruterfolg von Zwergalken wird auf fünfzig bis siebzig flügge werdende Jungvögel pro einhundert Brutpaare geschätzt. Zu den Prädatoren des Zwergalks zählen sowohl Polar- als auch Rotfüchse, die vor allem adulte Vögel in den Kolonien schlagen. Braunbären graben in Schutthalden liegende Baue aus, um Adulte, Nestlinge und Eier zu fressen. Wühlmäuse fressen vor allem Eier und Nestlinge. Hermeline und eingeführte Ratten schlagen ausgewachsene Zwergalken, Nestlinge und Eier. Zu den Prädatoren der Zwergalken zählen außerdem Kamtschatka-, Bering- und Eismöwe, Schneeeule, Sumpfohreule, Weißkopfadler, Riesenseeadler, Gerfalke und Wanderfalke.[23]

Die Mortalitätsrate ausgewachsener Zwergalke beträgt 21 Prozent. Ihr durchschnittliche Lebenserwartung liebt bei etwa 5,5 Jahren. Zwergalke erreichen ihre Geschlechtsreife mit etwa drei Jahren.[24]

Bestand

Der Bestand in Russland wurde gegen Ende des 20. Jahrhunderts auf mehrere Millionen geschätzt. Der United States Fish and Wildlife Service schätzte die Zahl der nordamerikanischen Zwergalken 1993 allein in Alaska auf neun Millionen. Es ist aber möglich, dass dieses Schätzungen deutlich zu niedrig sind und dort mehr als 20 Millionen Zwergalke beträgt. Weitere Millionen an Zwergalken brüten an der russischen Küste, sind aber in ihrem Bestand ebenfalls nicht genau erfasst. Bestandstrends sind nur schwer zu ermitteln, da die Anwesenheiten in den Brutkolonien während des Tages und im Verlauf des Jahres stark variiert.[25] Auf einigen Inseln der Aleuten ist der Bestand zurückgegangen nachdem dort Polarfüchse eingeführt wurden. Zwergalken brüten anders als einige andere Alkenvögel jedoch auch auf Inseln, auf denen Füchse, Wiesel und Bären natürlich vorkommen.

Belege

Literatur

  • Jonathan Alderfer (Hrsg.): Complete Birds of North America, National Geographic, Washington D.C. 2006, ISBN 0-7922-4175-4
  • Anthony J. Gaston, Ian L. Jones: The Auks (= Bird Families of the World. Bd. 4 (recte 5)). Oxford University Press, Oxford u. a. 1998, ISBN 0-19-854032-9.

Einzelbelege

  1. Gaston et al., S. 259
  2. Gaston et al., S. 253
  3. Gaston et al., S. 254
  4. Gaston et al., S. 253
  5. Gaston et al., S. 252
  6. Gaston et al., S. 252
  7. Gaston et al., S. 253
  8. Gaston et al., S. 256
  9. Gaston et al., S. 256
  10. Gaston et al., S. 255
  11. Gaston et al., S. 256
  12. Gaston et al., S. 259
  13. Gaston et al., S. 259
  14. Gaston et al., S. 257
  15. Gaston et al., S. 257
  16. Gaston et al., S. 258
  17. Gaston et al., S. 258
  18. Gaston et al., S. 260
  19. Gaston et al., S. 260
  20. Gaston et al., S. 260
  21. Gaston et al., S. 260
  22. Gaston et al., S: 261
  23. Gaston et al., S. 261
  24. Gaston et al., S. 262
  25. Gaston et al., S. 255

Weblinks

 src=
– Album mit Bildern
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Zwergalk: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Der Zwergalk (Aethia pusilla) ist die kleinste Art aus der Familie der Alkenvögel. In großen Teilen seines Verbreitungsgebietes ist der Zwergalk der kleinste Seevogel, nach dem Aleutenalk zählt er zu den am besten untersuchten Alkenvögeln.

Mit einer Population von 9 Millionen Individuen ist er der häufigste Meeresvogel an der nordamerikanischen Pazifikküste. Es werden keine Unterarten für diese Art unterschieden, allerdings unterscheidet sich die Gefiederfärbung in einzelnen Regionen des Verbreitungsgebietes. So haben Zwergalke, die auf den Pribilof Islands brüten eine hellere Körperunterseite als Brutvögel auf Buldir Island.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Least auklet

provided by wikipedia EN

The least auklet (Aethia pusilla) is a seabird and the smallest species of auk. It is the most abundant seabird in North America, and one of the most abundant in the world, with a population of around nine million birds. They breed on the islands of Alaska and Siberia, and spend the winter close to the edge of the ice sheet. Their largest colonies are on the Aleutian Islands, St. Lawrence Island and Little Diomede Island.

Diet and feeding

Least auklets feed predominantly on calanoid copepods, particularly those of the genus Neocalanus. They also eat euphausiids, pteropods and other zooplankton species. They hunt for these in stratified waters caused where upwelling and thermoclines cause these prey items to be tightly clumped together. Like all auks they are pursuit divers, using their wings to provide thrust and "fly" under the water. They are voracious predators, consuming 86% of their body weight each day.

Breeding

Least auklets are highly colonial, nesting in rocky crevices in colonies of up to a million birds. These colonies are often mixed, with other species of auklet nesting with, and competing with the least auklets. While this coexistence with other species may bring the benefits of protection from predators, least auklets are vulnerable to being displaced from their nesting sites by the larger crested auklets. A single egg is laid in the crevice and incubated for a month, after which a semi-precocial black downy chick is hatched. Both parents share incubation duties, as well as brooding and feeding duties. Unlike many auks, which are fed fish carried crosswise in the bill, chicks of the least auklet are fed copepods and other zooplankton from a sublingual pouch, as are other small auklets. The chicks receive no further parental care after they fledge, and can dive to hunt as soon as they leave the nest.

Status and conservation

Staffer from the Alaska Maritime National Wildlife Refuge holding a least auklet

Least auklets are vulnerable to oil spills and introduced species. The introduction of Arctic foxes to many of the Aleutian Islands caused the species to be wiped out on many of those islands, and rats are also a problem on many islands. However, at present they are still a very common species, and are not considered threatened by the IUCN.

References

Wikimedia Commons has media related to Aethia pusilla.
Wikispecies has information related to Aethia pusilla.
  1. ^ BirdLife International (2020). "Aethia pusilla". IUCN Red List of Threatened Species. 2020: e.T22694921A168850125. doi:10.2305/IUCN.UK.2020-3.RLTS.T22694921A168850125.en. Retrieved 12 November 2021.
  • Jones, I. L. 1993. Least Auklet (Aethia pusilla). In The Birds of North America, No. 69 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Least auklet: Brief Summary

provided by wikipedia EN

The least auklet (Aethia pusilla) is a seabird and the smallest species of auk. It is the most abundant seabird in North America, and one of the most abundant in the world, with a population of around nine million birds. They breed on the islands of Alaska and Siberia, and spend the winter close to the edge of the ice sheet. Their largest colonies are on the Aleutian Islands, St. Lawrence Island and Little Diomede Island.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Malgranda aŭketo ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Malgranda aŭketo, Aethia pusilla, estas marbirdo kaj la plej eta el la specioj de la familio de aŭkedoj.

Disvastiĝo

Ĝi estas la plej abunda marbirdo de Norda Ameriko, kaj unu el la plej abundaj en la mondo kun loĝantaro de ĉirkaŭ naŭ milionoj da birdoj. Ili reproduktiĝas en insuloj de Alasko kaj Siberio, kaj vintras proksime de la bordo de la glacia tavolo. La plej grandaj kolonioj estas ĉe la Aleŭtaj Insuloj, nome St. Lawrence kaj Diomedeto.

Aspekto

Temas pri eta birdeto malhelbruna supre kaj hela sube sed markita de horizontalaj brunaj strietoj. Kiam ĉefe la kolo kaj la brusto, sed ankaŭ la ventro, malheliĝas, almenaŭ la gorĝo restas blanka kaj eĉ pli kontrasta kun la resto malhela. La beko estas fortika, mallarĝa ĉebaze kaj pintakra, nigra kaj kun ruĝa pinto. La okulo havas grandan flavan irizon, kiu tre kontrastas kun la nigra vizaĝo. Krome estas etaj serietoj da etaj blankaj plumoj kiuj iras malantaŭen ekde supre la beko kaj ekde sub la okulo kaj krome ekde la beko supren tra la tuta frunto.

Kutimoj

La Malgranda aŭketo manĝas ĉefe kopepodojn, ĉefe tiuj de la genro Neocalanus. Ili manĝas ankaŭ eŭfaŭsiidojn, pteropodojn kaj aliajn speciojn da zooplanktono. Ili prenas ilin en stratigitaj akvoj kaŭzite de suprenfluoj kaj termoklinoj kiuj kunigas la predaĵojn. Kiel ĉiuj aŭkoj ili estas plonĝantaj persekutantoj kaj uzas siajn flugilojn kiel propulsado subakve. Ili estas troaj manĝantoj, ĉar ili konsumas 86 % el siaj korpoj ĉiutage.

La Malgranda aŭketo estas tre koloniaj, nestumante en rokaj truoj en kolonioj de ĝis miliono da birdoj. Tiuj kolonioj estas ofte miksitaj kun aliaj specioj de aŭketoj. Per tiu kunvivado kun aliaj specioj la Malgranda aŭketo povas profiti protektadon el eventualaj predantoj, sed ĝi povas esti movita de siaj nestolokoj de la pli granda Tufaŭko.

La ino demetas ununuran ovon en la nestotruo, ĝi estos kovata dum unu monato kaj poste eloviĝos duonfrumatura lanuga ido; ambaŭ gepatroj kovas kaj zorgas la idon. Malkiel aliaj aŭkoj kiuj manĝigas la idojn per fiŝoj, tiuj manĝigas ilin per kopepodoj kaj aliaj zooplanktono el sublanga saketo, kiel faras aliaj etaj aŭketoj. La idoj ne ricevas plu gepatran zorgadon post kiam iil elnestiĝas kaj de tiam ili jam kapablas plonĝi por manĝi.

Minacoj

La Malgranda aŭketo povas esti endanĝerita de oleoverŝado kaj enmetitaj specioj. La enmeto de Arkta vulpo en multaj el la Aleŭtoj forigis la specion de multaj insuloj kaj ankaŭ ratoj estas granda problemo en multaj insuloj. Tamen ĝisnune estas ankoraŭ sufiĉe komuna specio.

Referencoj

Jones, I. L. 1993. Least Auklet (Aethia pusilla). In The Birds of North America, No. 69 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Malgranda aŭketo: Brief Summary ( Esperanto )

provided by wikipedia EO

La Malgranda aŭketo, Aethia pusilla, estas marbirdo kaj la plej eta el la specioj de la familio de aŭkedoj.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visit source
partner site
wikipedia EO

Aethia pusilla ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El mérgulo mínimo o alcita pequeña (Aethia pusilla)[2][3]​ es una especie de ave caradriforme de la familia Alcidae.

Es el ave marina más abundante en América del Norte, y una de las más abundantes en el mundo, con una población de alrededor de nueve millones de aves. Se reproducen en las islas de Alaska y Siberia, invernando cerca del borde de la capa de hielo. Sus colonias más grandes se encuentran en la islas Aleutianas, isla St. Lawrence y la isla Little Diomede.

Alimentación

Se alimentan principalmente de calanoideos copépodos, en particular las de los géneros Neocalanus. También se alimentan de krill, pterópodos y otras especies de zooplancton. Cazan en estas aguas estratificadas causadas cuando las surgencias y termoclinas hacen que estas presas estén estrechamente agrupadas. Como todos los álcidos son buzos de persecución, usando sus alas para proporcionar empuje y "volar" bajo el agua. Son depredadores voraces, consumiendo el 86% de su peso corporal cada día.

Reproducción

Estas aves son muy coloniales, anidan en las grietas rocosas en colonias de hasta un millón de aves. Estas colonias a menudo se mezclan con otras especies de álcidos en anidación. Mientras que esta coexistencia con otras especies puede ser beneficiosa para la protección de los depredadores, los mérgulos mínimos son vulnerables a ser desplazados de sus sitios de anidación por los más grandes mérgulos empenachados (Aethia cristatella).

La hembra coloca un solo huevo en una ranura, siendo incubado durante un mes. Ambos padres comparten las tareas de incubación, así como la alimentación. A diferencia de muchas alcas que se alimentan de pescado transportado transversalmente en el pico, los polluelos del mérgulo mínimo son alimentados de copépodos y zooplancton a través de una bolsa sublingual, así como otras alcas pequeñas. Los polluelos no reciben ningún cuidado adicional después de que los padres abandonan el nido, y pueden sumergirse a cazar tan pronto como abandonan el nido.

Son vulnerables a los derrames de petróleo y las especies introducidas. La introducción de zorros árticos y ratas a muchas de las islas Aleutianas han causado que la especie desaparezca en muchas de esas islas. Sin embargo, en la actualidad sigue siendo una especie muy común.

Referencias

  1. BirdLife International (2012). «Aethia pusilla». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2012.1 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 15 de marzo de 2013.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1996). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Tercera parte: Opisthocomiformes, Gruiformes y Charadriiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 43 (2): 231-238. ISSN 0570-7358. Consultado el 15 de marzo de 2013.
  3. «Mérgulo Mínimo (Aethia pusilla) (Pallas, 1811)». avibase. Consultado el 15 de marzo de 2013.
  • Jones, I. L. 1993. Least Auklet (Aethia pusilla). In The Birds of North America, No. 69 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Aethia pusilla: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El mérgulo mínimo o alcita pequeña (Aethia pusilla)​​ es una especie de ave caradriforme de la familia Alcidae.

Es el ave marina más abundante en América del Norte, y una de las más abundantes en el mundo, con una población de alrededor de nueve millones de aves. Se reproducen en las islas de Alaska y Siberia, invernando cerca del borde de la capa de hielo. Sus colonias más grandes se encuentran en la islas Aleutianas, isla St. Lawrence y la isla Little Diomede.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Aethia pusilla ( Basque )

provided by wikipedia EU

Aethia pusilla Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Aethia pusilla: Brief Summary ( Basque )

provided by wikipedia EU

Aethia pusilla Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visit source
partner site
wikipedia EU

Pikkukiislanen ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Pikkukiislanen (Aethia pusilla) on runsaslukuinen arktisen merialueen ruokkilintu.

Koko ja ulkonäkö

Linnun pituus on 15–17 cm[2] ja paino enintään 84g[3]eli se on hieman pienempi kuin töyhtökiislanen. Höyhenpuku on päältä tummanharmaa ja vatsapuolelta likaisen valkoinen tummin täplin. Silmäterä on valkoinen, samoin kapea viiru silmän takana, ja nokka on punertava. Sukupuolet ovat samanvärisiä.

Esiintyminen

Pikkukiislaset pesivät arktisilla alueilla Tšukotkan ja Alaskan välillä ja ovat runsain alueella elävistä ruokeista. Kokonaispopulaatio on noin 24 miljoonaa yksilöä.[4] Suurimmat yhdyskunnat ovat Aleuteilla, Saint Lawrencen saarella ja Little Diomeden saarella.

Elinympäristö

Lisääntymisaikana arktisen merialueen louhikkoiset ja vuoristoiset rannat ja saaret, muulloin avoin meren ulappa.

Lisääntyminen

Pikkukiislaset pesivät valtavina yhdyskuntina, joissa voi olla miljoona yksilöä. Pesä on paljaalla kalliolla tai kallionhalkeamassa ja naaras munii yhden munan, jota haudotaan noin kuukausi. Molemmat emot huolehtivat poikasesta, joka jättää pesän noin kuukauden ikäisenä.[5]

Ravinto

Pikkukiislanen syö pääasiassa eläinplanktonia.

Lähteet

  1. BirdLife International: Aethia pusilla IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 2.6.2014. (englanniksi)
  2. Chest of Books (englanniksi)
  3. Sealifebase (englanniksi)
  4. BirdLife (englanniksi)
  5. Nature Works (englanniksi)
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Pikkukiislanen: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Pikkukiislanen (Aethia pusilla) on runsaslukuinen arktisen merialueen ruokkilintu.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Starique minuscule ( French )

provided by wikipedia FR

Aethia pusilla

La Starique minuscule (Aethia pusilla) ou alque minuscule, est une espèce d'oiseaux marins de la famille des alcidés.

Cet oiseau peuple l'arc des Aléoutiennes.

Références externes

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Starique minuscule: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Aethia pusilla

La Starique minuscule (Aethia pusilla) ou alque minuscule, est une espèce d'oiseaux marins de la famille des alcidés.

Cet oiseau peuple l'arc des Aléoutiennes.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Aethia pusilla ( Italian )

provided by wikipedia IT

L'alca minima (Aethia pusilla, Pallas 1811) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

Sistematica

Aethia pusilla non ha sottospecie, è monotipico.

Distribuzione e habitat

Questo uccello vive soprattutto nel Pacifico: Russia, Giappone, Alaska, Stati Uniti occidentali (California), Canada occidentale (Columbia Britannica) ma anche settentrionale (Territori del Nord-Ovest e Nunavut).

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International 2009, Aethia pusilla, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Aethia pusilla: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

L'alca minima (Aethia pusilla, Pallas 1811) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Mažoji alkelė ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT
Binomas Aethia pusilla

Mažoji alkelė (lot. Aethia pusilla, angl. Least Auklet, vok. Zwergalk) – alkinių (Alcidae) šeimos paukštis. Peri Arktinėse pakrantėse, o vasarą keliauja piečiau, nors ir apsistoja netoli šiaurės poliaračio.[1]

Šaltiniai

  1. Taylor, Barbara. Arktis ir Antarktis. Vilnius: Alma littera, 1998, 20 psl. ISBN 9986-02-498-6.

Vikiteka

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Mažoji alkelė: Brief Summary ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT

Mažoji alkelė (lot. Aethia pusilla, angl. Least Auklet, vok. Zwergalk) – alkinių (Alcidae) šeimos paukštis. Peri Arktinėse pakrantėse, o vasarą keliauja piečiau, nors ir apsistoja netoli šiaurės poliaračio.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Dwergalk ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Vogels

De dwergalk (Aethia pusilla) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

Kenmerken

Het verenkleed is zwart tot bruin op de rug en een witte, gevlekte of zwarte borst. Variaties in de borstkleur bepalen de status. Ze hebben gele ogen en zwarte zwemvliezen. Mannetjes en vrouwtjes hebben kleurrijke snavels, hoornachtige knobbelachtige versieringen en witte gezichtspluimen in de paartijd. Het verenkleed is bij beide geslachten gelijk. De lichaamslengte bedraagt 15 cm en het gewicht 85 gram.

Leefwijze

Dwergalken zijn planktoneters, met name copepoden, larven van kreeftachtigen en visbroed behoren tot hun dieet.

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in de noordelijke Stille Oceaan. Populaties zijn inheems in de Verenigde Staten, Rusland en Japan. Incidentele zwervers worden gezien in Canada. Hun leefgebied bestaat uit vlak voor de kust liggende, diepe, pelagische wateren met rotskusten, hellingen en kliffen.

Voortplanting

Deze gedeeltelijke trekvogels zijn monogame, in kolonies broedende dieren, die kunnen bestaan uit liefst 100.000 broedparen of meer. Nesten worden gevonden op rotsachtige kusten, eilanden voor de kust, kust puin, en scheuren in kliffen. Nesten worden verborgen onder stenen en worden vaak hergebruikt in de volgende jaren. Dwergalken leggen slechts een ei per keer. Eieren worden gelegd van juni tot augustus en de incubatietijd duurt ongeveer 28 tot 36 dagen. Na ongeveer 26 tot 31 dagen vliegen de jongen uit. Het duurt 3 of meer jaar voordat dwergalken voor de eerste keer broeden. Beide ouders bebroeden om de beurt het ei. Na het uitvliegen, is er verder geen ouderlijke zorg. De gemiddelde levensduur bedraagt ongeveer 4,5 jaar.

Vijanden

Poolvossen (Vulpes lagopus) en Noorse ratten (Rattus norvegicus, een niet-inheemse soort) zijn belangrijke roofdieren voor dwergalken. Ook mensen behoren tot die categorie. Ze bejagen deze vogels voor het vlees en nu en dan worden ze gevangen in visnetten.

Status

Hoewel de populatie afneemt als gevolg van predatie en vervuiling, zoals olievlekken, hebben deze vogels een groot bereik en de omvang van de populatie, zodat hun huidige IUCN staat van instandhouding is Niet Bedreigd.[2]

Externe link

Bronnen, noten en/of referenties
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Dwergalk: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De dwergalk (Aethia pusilla) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Nurniczek malutki ( Polish )

provided by wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons Wikisłownik Hasło w Wikisłowniku

Nurniczek malutki (Aethia pusilla) — gatunek małego ptaka z rodziny alek. Występuje na wyspach północnego Oceanu Spokojnego, także u wybrzeży północno-wschodniej Rosji i na wyspach Alaski.

Występowanie

Zasięg występowania na wyspach wynosi około 65 200 km2. Gniazduje wzdłuż wybrzeży na wyspach północnego Oceanu Spokojnego; w okolicach Zatoki Szelichowa i w zachodniej części Morza Ochockiego; na wyspach w rejonie karagińskim kraju Kamczackiego, na wyspach północnego Morza Beringa (Wyspy Diomedesa, Wyspa Świętego Wawrzyńca, oraz Wyspach Pribilof) oraz na terenach należących do Alaski: na końcu półwyspu Lisburne, Aleutach, niekiedy na Point Barrow[3]. Poza okresem lęgowym spotykany także w innych lokacjach[4].

Morfologia

Najmniejszy spośród nurniczków. Długość ciała wynosi 14-16 cm, rozpiętość skrzydeł 33-36 cm, masa ciała około 85 gram[5]. Długość dzioba wynosi 1,482 cm a skoku 1,9 cm[6]. Występuje nieznaczna zmienność ubarwienia. Dziób krótki, czerwony; tęczówki białe. Czoło pokryte nieregularnymi, białymi pasami. Za okiem biały bas (niekiedy niewyraźny). Gardło brudnobiałe. Wierzch głowy i ciała, broda, skrzydła z wyjątkiem początków lotek oraz sterówki ciemnoszare. Pierś upierzona różnorodnie, od niemal całej szarej w nieregularne, białe plamy po białawą w nieregularne szare pasy lub plamy. Stopy jasnoszare.

Pożywienie

Żywi się małymi skorupiakami (jak np. przedstawiciele rodzaju Neocalanus oraz Calanus marshallae[7] z rodziny Calanidae[8]), które łapie w trakcie nurkowania. Podobny pokarm (głównie widłonogi) otrzymują pisklęta[9].

Lęgi

Przed sezonem lęgowym nurniczki malutkie badane w latach 1988 i 1989 traciły odpowiednio 7% i 4% masy ciała. Badania przeprowadzane były na Saint Paul Island. Masa ciała powróciła do normy po wykluciu się piskląt. Przypuszczalnie służy to zmniejszeniu kosztów energetycznych lotu[10]. Gatunek monogamiczny, tworzy kolonie lęgowe mogące liczyć ponad 100 000 par. Okres składania jaj przypada na maj i czerwiec. Gniazdo stanowi zagłębienie w ziemi. Składa jedno białe jajo o wymiarach około 39x28 mm[11]. Inkubacja trwa 28-36 dni; wysiadują oba ptaki z pary. Pisklęta są w pełni opierzone po 26-31 dni. Dojrzałość płciową nurniczki malutkie uzyskują w wieku 3 lat[12]. Długość życia wynosi około 4,5 roku[9].

Przypisy

  1. Aethia pusilla, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Aethia pusilla. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. Charles E. Hellmayr: Catalogue of birds of the Americas and the adjacent islands in Field Museum of Natural History. T. 13. 1948, s. 363.
  4. Least Auklet Aethia pusilla. BirdLife International. [dostęp 19 lipca 2013].
  5. Mark Brazil: Birds of East Asia. A&C Black, 2009, s. 240. ISBN 0-7136-7040-1.
  6. Aethia Pusilla, least auklet. SeaLife Database. [dostęp 19 lipca 2013].
  7. Alexander L. Bond, Ian L. Jones, Jeffrey C. Williams, G. Vernon Byrd. Diet of auklet chicks in the Aleutian Islands, Alaska: similarity among islands, interspecies overlap, and relationships to ocean climate. „Journal of Ornithology”. 153, 2010. DOI: 10.1007/s10336-011-0704-3.
  8. I. Dorresteijn, A. S. Kitaysky, C. Barger, Z. M. Benowitz-Fredericks, G. V. Byrd, M. Shultz, R. Young. Climate affects food availability to planktivorous least auklets Aethia pusilla through physical processes in the southeastern Bering Sea. „Marine Ecology Progress Series”. 454, s. 207-220, 2012.
  9. a b Candace Rhodes: Aethia pusilla. Animal Diversity Web. [dostęp 19 lipca 2013].
  10. Ian L. Jones. Mass changes of Least Auklets Aethia pusilla during the breeding season: evidence for programmed lost of mass. „Journal of Animal Ecology”. 63, s. 71-78, 1994.
  11. Chester A. Reed: The bird book : illustrating in natural colors more than seven hundred North American birds; also several hundred photographs of their nests and eggs. Nowy Jork: 1915.
  12. Aethia pusilla. Least Auklet. NatureServe Explorer: An Encyclopedia of Life. [dostęp 19 lipca 2013].
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Nurniczek malutki: Brief Summary ( Polish )

provided by wikipedia POL

Nurniczek malutki (Aethia pusilla) — gatunek małego ptaka z rodziny alek. Występuje na wyspach północnego Oceanu Spokojnego, także u wybrzeży północno-wschodniej Rosji i na wyspach Alaski.

Występowanie

Zasięg występowania na wyspach wynosi około 65 200 km2. Gniazduje wzdłuż wybrzeży na wyspach północnego Oceanu Spokojnego; w okolicach Zatoki Szelichowa i w zachodniej części Morza Ochockiego; na wyspach w rejonie karagińskim kraju Kamczackiego, na wyspach północnego Morza Beringa (Wyspy Diomedesa, Wyspa Świętego Wawrzyńca, oraz Wyspach Pribilof) oraz na terenach należących do Alaski: na końcu półwyspu Lisburne, Aleutach, niekiedy na Point Barrow. Poza okresem lęgowym spotykany także w innych lokacjach.

Morfologia

Najmniejszy spośród nurniczków. Długość ciała wynosi 14-16 cm, rozpiętość skrzydeł 33-36 cm, masa ciała około 85 gram. Długość dzioba wynosi 1,482 cm a skoku 1,9 cm. Występuje nieznaczna zmienność ubarwienia. Dziób krótki, czerwony; tęczówki białe. Czoło pokryte nieregularnymi, białymi pasami. Za okiem biały bas (niekiedy niewyraźny). Gardło brudnobiałe. Wierzch głowy i ciała, broda, skrzydła z wyjątkiem początków lotek oraz sterówki ciemnoszare. Pierś upierzona różnorodnie, od niemal całej szarej w nieregularne, białe plamy po białawą w nieregularne szare pasy lub plamy. Stopy jasnoszare.

Pożywienie

Żywi się małymi skorupiakami (jak np. przedstawiciele rodzaju Neocalanus oraz Calanus marshallae z rodziny Calanidae), które łapie w trakcie nurkowania. Podobny pokarm (głównie widłonogi) otrzymują pisklęta.

Lęgi

Przed sezonem lęgowym nurniczki malutkie badane w latach 1988 i 1989 traciły odpowiednio 7% i 4% masy ciała. Badania przeprowadzane były na Saint Paul Island. Masa ciała powróciła do normy po wykluciu się piskląt. Przypuszczalnie służy to zmniejszeniu kosztów energetycznych lotu. Gatunek monogamiczny, tworzy kolonie lęgowe mogące liczyć ponad 100 000 par. Okres składania jaj przypada na maj i czerwiec. Gniazdo stanowi zagłębienie w ziemi. Składa jedno białe jajo o wymiarach około 39x28 mm. Inkubacja trwa 28-36 dni; wysiadują oba ptaki z pary. Pisklęta są w pełni opierzone po 26-31 dni. Dojrzałość płciową nurniczki malutkie uzyskują w wieku 3 lat. Długość życia wynosi około 4,5 roku.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Dvärgalka ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Dvärgalka[2] (Aethia pusilla) är en vadarfågel inom familjen alkor, den minsta i familjen och Nordamerikas vanligaste sjöfågel.[3]

Utseende och läte

Dvärgalkan är en mycket liten och kompakt sjöfågel, endast knappt 16 centimeter lång. I alla dräkter är den tecknad i svart och vitt, med liten näbb och karakteristiska bleka strimmor på dels skapularerna, dels undervingens täckare. I häckningsdräkt har den fläckig buk och vit strupe, medan hela buken är vit utanför häckningstid. Från det vita ögat går ett vitt streck bakåt på det mörka huvudet. Arten är tystlåten utom vid häckningskolonin där den yttrar ett gällt tjatter eller raspande drill.[4]

 src=
Ett dvärgalkspar i häckningsdräkt.
 src=
Flygande dvärgalka i vinterdräkt.

Utbredning och systematik

Fågeln lever och häckar i östra Sibirien och västra Alaska, samt övervintrar i södra och norra Japan.[3] De största kolonierna finns i Aleuterna samt på St. Lawrence Island och Little Diomede Island. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

Föda

Dvärgalkor lever huvudsakligen av hoppkräftor, framför allt de av släktet Neocalanus, men kan också inta exempelvis krill. Liksom alla alkor dyker de efter födan och använder vingarna för att "flyga" genom vattnet. Fågeln intar så mycket som 86% av sin egen kroppsvikt dagligen.[5]

Häckning

Dvärgalkan häckar i klippskrevor i stora kolonier om upp till en miljon individer, ofta tillsammans med andra alkarter. Den stora kolonin skyddar fåglarna från predatorer, men dvärgalkan kan lätt konkurreras ut av den större papegojalkan (Aethia psittacula) vad gäller boplats. Den lägger ett enda ägg som ruvas en månad av båda föräldrarna, som också hjälps åt att mata ungen, till skillnad från andra alkor med plankton och inte med fisk. Så fort ungen är flygg kan den rå för sig själv och födosöka på egen hand.[5]

 src=
Häckningskoloni på St. Matthews Island.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en mycket stor världspopulation på över 24 miljoner individer. Den tros dock minska i antal, till följd av predation från invasiva arter, störningar från människan samt miljöförstöring. Den minskar dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Aethia pusilla Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 215. ISBN 0-679-45120-X
  5. ^ [a b] Jones, I. L. 1993. Least Auklet (Aethia pusilla). In The Birds of North America, No. 69 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Dvärgalka: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Dvärgalka (Aethia pusilla) är en vadarfågel inom familjen alkor, den minsta i familjen och Nordamerikas vanligaste sjöfågel.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Aethia pusilla ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Aethia pusilla là một loài chim trong họ Alcidae.[2]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Aethia pusilla. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Aethia pusilla: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Aethia pusilla là một loài chim trong họ Alcidae.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Конюга-крошка ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Подотряд: Lari
Семейство: Чистиковые
Род: Конюги
Вид: Конюга-крошка
Международное научное название

Aethia pusilla (Pallas, 1811)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 177020NCBI 28686EOL 1049894FW 372771

Конюга-крошка[1] (лат. Aethia pusilla) — самый малый вид из семейства чистиковых (Alcidae). С численностью более чем 9 миллионов особей он является наиболее распространённой морской птицей на тихоокеанском побережье Северной Америки. Ареалами гнездования конюги-крошки служат островах у побережья Сибири и Северной Америки. Зиму они проводят у рубежей арктической зоны льдов.

Описание

Конюги-крошки питаются преимущественно головоногими. Как и все чистиковые, они умеют хорошо нырять, употребляя крылья в качестве вёсел. Конюги-крошки — очень успешные охотники и количество еды, которые они ежедневно принимают, составляет около 86% от их общего веса.

Этот вид живёт очень общественно в многотысячных колониях на скалистых и каменистых отрезках побережья. Колонии бывают часто смешанные другими представителями семейства чистиковых, что лучше защищает конюг-крошек от хищников. Однако иногда они испытывают неудобства из-за того, что их вытесняют большие конюги. Самка откладывает по одному яйцу, которое насиживает на протяжении месяца. В насиживании и снабжении птенца едой самец и самка часто сменяют друг друга. После появления оперенья птенцы сразу начинают плавать и нырять, добывая пропитание самостоятельно.

Конюги-крошки чувствительно реагируют на загрязнение окружающей среды нефтяной промышленностью, а также на завезённые человеком в ареалы гнездования виды животных. Завезённый на Алеутские острова песец прогнал конюг-крошек со многих из них. Большую проблему для конюг-крошек составляют и крысы.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 93. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

Конюга-крошка: Brief Summary ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию

Конюга-крошка (лат. Aethia pusilla) — самый малый вид из семейства чистиковых (Alcidae). С численностью более чем 9 миллионов особей он является наиболее распространённой морской птицей на тихоокеанском побережье Северной Америки. Ареалами гнездования конюги-крошки служат островах у побережья Сибири и Северной Америки. Зиму они проводят у рубежей арктической зоны льдов.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

コウミスズメ ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語
コウミスズメ コウミスズメ 保全状況評価 LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : チドリ目 Charadriiformes : ウミスズメ科 Alcidae : エトロフウミスズメ属 Aethia : コウミスズメ A. pussilla 学名 Aethia pussilla
(Pallas, 1811) 和名 コウミスズメ 英名 Least Auklet

コウミスズメ(小海雀、学名:Aethia pusilla)は、チドリ目ウミスズメ科に分類される海鳥の一種。


形態[編集]

体長15cmほど。ウミスズメ科では最小の種類で、スズメより少し大きい程度である。くちばし、首、尾羽が短く全体的に丸っこい体型をしている。くちばしは先端だけが赤い。目の後ろに細くて白い飾り羽があり、頭から背中は灰黒色の羽毛に覆われる。足は灰色である。冬羽では腹が白いが、夏羽では腹が白と灰黒色のまだら模様となり、くちばしの上に白髪のような細かい羽毛が現れる。シラヒゲウミスズメに似るが、シラヒゲウミスズメは腹まで灰黒色で、頭部に冠羽と長い飾り羽があることで区別する。オスメスとも同じ羽色で、外見から性別を判別することはできない。

分布[編集]

千島列島からアリューシャン列島ベーリング海の島嶼で繁殖し、は周辺の海上で小さな群れを作って生活する。日本では冬に北日本の海上で見ることができる。推定個体数は約900万羽で、ウミスズメ科の中では最も生息数が多い種類とされている。

生態[編集]

海に潜水してケンミジンコや小魚などの動物プランクトンを捕食する。捕食の際は海底から上昇する湧昇流によってプランクトンが集中する海域を狙い、翼と足を使って巧みに潜水する。非常に貪欲で、1日に自分の体重の86%もの餌を食べる。

春には海岸の崖に大きな集団繁殖地(コロニー)を作り、アリューシャン列島各地やセントローレンス島リトルダイオメード島には100万羽が集結する大きな繁殖地もある。また、コロニーには他のウミスズメ類が混じることも多い。岩の隙間に1個だけ産卵し、両親が抱卵と育雛を行う。成長して巣立ったヒナはすぐに潜水し、自分で餌を捕るようになる。

原油流出などの事故で死ぬ個体が多い。また、繁殖地ではホッキョクギツネネズミ類などにも狙われる。それでもウミスズメ科では最も個体数が多く、分布域ではわりと一般的な種となっている。

Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類

関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、コウミスズメに関連するメディアがあります。
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語

コウミスズメ: Brief Summary ( Japanese )

provided by wikipedia 日本語

コウミスズメ(小海雀、学名:Aethia pusilla)は、チドリ目ウミスズメ科に分類される海鳥の一種。


license
cc-by-sa-3.0
copyright
ウィキペディアの著者と編集者
original
visit source
partner site
wikipedia 日本語