Större paradisfågel[2] (Paradisaea apoda) är en fågel i familjen paradisfåglar.[3] Den är stor, upp till 43 centimeter lång, brun paradisfågel med gul hjässa, mörkgrön hals och svartbrunt bröst. Hanen är utsmyckad med stora gula sidoplymer och ett par långa stjärtfjädrar. Honan är mörkbrun.
Arten är den största inom släktet Paradisaea och lever i skogar på slätter och berg i sydvästra Nya Guinea och Aruöarna i Indonesien. Den livnär sig huvudsakligen på frukter, frön och små insekter. En mindre population introducerades på ön Little Tobago i Västindien av sir William Ingram 1909-1912. Detta var ett försök att rädda arten undan utrotning, då den utsattes för intensiv jakt för sina plymers skull. Denna introducerade population fanns kvar fram till 1950-talet, men är sannolikt numera utdöd.
Carl von Linné gav arten namnet Paradisaea apoda, vilket betyder "benlös paradisfågel", då de tidiga exemplar som nådde Europa hade preparerats och berövats sina ben, vilket gav upphov till en myt om vackra besökare från paradiset som flöt omkring i luften utan att någonsin vidröra marken förrän den dog, så den behövde inte några ben.
Större paradisfågel (Paradisaea apoda) är en fågel i familjen paradisfåglar. Den är stor, upp till 43 centimeter lång, brun paradisfågel med gul hjässa, mörkgrön hals och svartbrunt bröst. Hanen är utsmyckad med stora gula sidoplymer och ett par långa stjärtfjädrar. Honan är mörkbrun.
Arten är den största inom släktet Paradisaea och lever i skogar på slätter och berg i sydvästra Nya Guinea och Aruöarna i Indonesien. Den livnär sig huvudsakligen på frukter, frön och små insekter. En mindre population introducerades på ön Little Tobago i Västindien av sir William Ingram 1909-1912. Detta var ett försök att rädda arten undan utrotning, då den utsattes för intensiv jakt för sina plymers skull. Denna introducerade population fanns kvar fram till 1950-talet, men är sannolikt numera utdöd.
Carl von Linné gav arten namnet Paradisaea apoda, vilket betyder "benlös paradisfågel", då de tidiga exemplar som nådde Europa hade preparerats och berövats sina ben, vilket gav upphov till en myt om vackra besökare från paradiset som flöt omkring i luften utan att någonsin vidröra marken förrän den dog, så den behövde inte några ben.
