Greater gliders are generally restricted to fairly expansive tall eucalyptus forests, and are never found in the rainforest (Grzimek, 1990). Patches of old growth must be at least 20 ha to sustain a population (Possingham, et al. 1994). Greater gliders are associated with high basal areas of over-story, and they need large patch sizes of old-growth forest. They are most often found in sites containing many trees with hollows. A single glider may use 4-18 den sites (Incoll et al., 2001; Lindenmayer et al., 1993).
Habitat Regions: temperate
Terrestrial Biomes: forest
Greater gliders were previously classified as Schoinobates volans until 1982, when the generic name was changed to Petauroides (Nowak,1999).
Perception Channels: tactile ; chemical
Although widespread and abundant in some areas, greater gliders are very sensitive to clear-cuts and fragmentation of their old-growth habitat. Their conservation is entirely dependent upon the responsible management of the old growth forests in which they live (Kavanaugh and Bamkin, 1995; Strahan, 1995). Tyndale-Biscoe and Smith (1969) showed that over 90% of gliders displaced by a clear-cut die rather than establish a new territory in suitable habitat nearby. Greater gliders may have difficulty migrating through unfavorable habitat for several reasons. They are specialist feeders, and only eat the leaves of some eucalyptus trees. They only carry limited quantities of body fat, and are likely to undergo rapid changes in body condition under adverse conditions, such as with dispersal. They are also very clumsy on the ground, and so have difficulty in crossing open tree-less areas (Lindenmayer et al., 1999).
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Since greater gliders require large patches of old growth habitat (Possingham et al., 1994), their needs can conflict with those of humans who wish to cut the trees for timber.
Although the fur is long and thick, it is rather loose and soft which makes it difficult to work with. Luckily for greater gliders, fur traders rarely wanted their skins (Strahan,1995).
The role of these gliders in the ecosystem has not been evaluated. However, they do eat eucalyptus leaves, maing the energy stored in those leaves available to their predators.
Greater gliders are folivores, feeding almost entirely on eucalyptus leaves that they break down with bacterial fermentation in an enlarged cecum (Berra, 1998; Lindenmayer et al., 1999; Possingham et al., 1994). This specialized diet means they are very difficult to keep in zoos (Grzimek, 1990). Greater gliders rarely need to drink (Strahan, 1995).
Plant Foods: leaves
Primary Diet: herbivore (Folivore )
Greater gliders are found along the eastern coast of the Australian mainland, from eastern Queensland to southern Victoria (Nowak, 1999; Troughton, 1966).
Biogeographic Regions: australian (Native )
Longevity may be up to 15 years in the wild (Nowak, 1999).
Range lifespan
Status: wild: 15 (high) years.
Average lifespan
Status: captivity: 15.0 years.
Average lifespan
Status: wild: 6.0 years.
Greater gliders are the largest of the gliding possums. Females have a well-developed pouch and two mammae. P. volans are about the size of a domestic cat, weighing 1-1.5 kg as adults. The head and body length is 300-480 mm and the tail is 450-550 mm long (Nowak, 1999). These marsupials have a short snout and large round ears covered by thick fur (Strahan, 1995). The patagium, which is also covered with fur, extends from the knee to the elbow, (unlike the Petauridae, in which it extends from the ankle to the wrist), giving the glider a triangular shape when in the air (Berra, 1998). The long, furred tail, which is not prehensile, is used as a rudder (Grzimek, 1972). Color varies more than that of any other marsupial. The very long, dense fur is typically brownish-black, but can range from pure black with a creamy underside, to dusky browns and grays, cinnamon, red, yellow, and completely white (Grzimek, 1972; Troughton,1966).
Range mass: 1 to 1.5 kg.
Range length: 300 to 480 mm.
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Average basal metabolic rate: 3.191 W.
Owls may represent the largest threat to gliders. Powerful owls and sooty owls both prey upon them. Dingos and introduced foxes also take P. volans. Because they are gliders, it is likely that they can escape predators by "flying" away.
Known Predators:
Males and females will normally share a den from the onset of breeding until the young emerge from the pouch (Strahan, 1995). Some males are monogamous while others are bigamous, although there is no paternal care given to the young (Nowak, 1999).
Mating System: monogamous ; polygynous
Breeding season begins in March, and a single young is born between April and June. The offspring rides in the mother’s pouch until September, suckling on one of the two teats, then rides on the mother’s back until November or December. In January it reaches the age of independence. Sexually maturity is reached at two years of age. Until weaning, approximately half of the offspring produced are male. After the weaning period, the proportion of the population that is male drops precipitously to 39% (Hand, 1990; Tyndale-Biscoe and Smith, 1969).
Breeding season: Breeding begins in March, and the young is born between April and June.
Range number of offspring: 1 (high) .
Average age at sexual or reproductive maturity (female): 2 years.
Average age at sexual or reproductive maturity (male): 2 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; fertilization (Internal ); viviparous
Average birth mass: 0.273 g.
Average number of offspring: 1.
Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male: 639 days.
Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female: 639 days.
As in all marsupials, the young are born highly altricial in most respects. Development must be completed in the mother's pouch, rather than in the uterus, as it is in placental mammals. The single offspring is nursed in the pouch until September, when the young glider emerges at 150 g to ride on its mother’s back. In November-December, when about 300 g, the young leaves its mother’s back and becomes more independent. In January, at about 600 g, the young is able to live independently. (Tyndale-Biscoe and Smith, 1969).
Parental Investment: altricial ; female parental care
El petaure gegant (Petauroides volans) és un petit marsupial planador originari d'Austràlia. Malgrat el seu nom, no està estretament relacionat amb els petaures, un altre grup de marsupials planadors, sinó amb l'uta lemuroide (Hemibelideus lemuroides), amb el qual comparteix la subfamília dels hemibelideïns.[1]
El petaure gegant (Petauroides volans) és un petit marsupial planador originari d'Austràlia. Malgrat el seu nom, no està estretament relacionat amb els petaures, un altre grup de marsupials planadors, sinó amb l'uta lemuroide (Hemibelideus lemuroides), amb el qual comparteix la subfamília dels hemibelideïns.
Vakovec létavý (Petauroides volans) je vačnatec z čeledi possumovitých.
Žije jen v Austrálii. Jeho celková délka i s ocasem, který měří 45 až 60 cm, je zhruba 100 cm. Váží kolem 1 kg. Svůj dlouhý ocas používá ke kormidlování. Vakovci mají dvě barevné varianty, jednu černošedou až černou, druhá je velmi světle šedá, nebo dokonce mramorově krémově bílá. Má výborný zrak i sluch. Oči i uši jsou nasměrovány dopředu, což umožňuje binokulární vidění a přesný odhad vzdálenosti při skocích. I za naprosté tmy je schopen doplachtit až do vzdálenosti 100 metrů a zcela bez problémů přistát.
Vakovci žijí v párech. Pár vychovává jediné mládě. Celá rodinka žije pohromadě v dutinách stromů.
Vakovec létavý (Petauroides volans) je vačnatec z čeledi possumovitých.
Žije jen v Austrálii. Jeho celková délka i s ocasem, který měří 45 až 60 cm, je zhruba 100 cm. Váží kolem 1 kg. Svůj dlouhý ocas používá ke kormidlování. Vakovci mají dvě barevné varianty, jednu černošedou až černou, druhá je velmi světle šedá, nebo dokonce mramorově krémově bílá. Má výborný zrak i sluch. Oči i uši jsou nasměrovány dopředu, což umožňuje binokulární vidění a přesný odhad vzdálenosti při skocích. I za naprosté tmy je schopen doplachtit až do vzdálenosti 100 metrů a zcela bez problémů přistát.
Vakovci žijí v párech. Pár vychovává jediné mládě. Celá rodinka žije pohromadě v dutinách stromů.
Der Südliche Großflugbeutler (Petauroides volans) ist ein Säugetier aus der Familie der Ringbeutler (Pseudocheiridae), das mit zwei Unterarten im Osten Australiens vorkommt. Die Nominatform, Petauroides volans volans, kommt von Bundaberg im südöstlichen Queensland bis Port Macquarie in New South Wales vor, Petauroides volans incanus lebt vom Hunter Valley in New South Wales bis ins östliche Victoria. Zwei weitere Riesengleitbeutler galten ursprünglich als Unterarten von Petauroides volans, werden aber im 2015 erschienen Beuteltierband des Handbook of the Mammals of the World, einem Standardwerk der Mammalogie, als eigenständige Arten geführt (Mittlerer Großflugbeutler und Nördlicher Großflugbeutler).[1]
Die Tiere erreichen eine Kopfrumpflänge von 35 bis 45 cm, haben einen 45 bis 60 cm langen Schwanz und wiegen 900 bis 1700 g. Damit ist der Südliche Großflugbeutler sowohl größte Art der Riesengleitbeutler als auch die größte zum Gleitflug fähige Beuteltierart. Wie die zwei anderen Arten der Riesengleitbeutler besitzt die Art Gleitmembranen, die vom Ellbogen bis zur Ferse reichen und den Tieren einen Gleitflug ermöglichen. Der Kopf ist kurz, die Schnauze ist zugespitzt. Die großen, ovalen Ohren sind außen behaart, die Innenseite ist unbehaart. Der Schwanz ist buschig und deutlich länger als Kopf und Rumpf zusammen. Er hat an der Unterseite der Spitze einen kurzen, haarlosen Bereich. Das Fell ist dicht und zottelig und bei P. volans volans normalerweise dunkelbraun oder grau gefärbt, insgesamt aber sehr variabel. Oft treten auf Kopf und Gliedmaßen cremefarbene Flecken auf, die sich manchmal auch bis auf den Rumpf ausdehnen. Bei P. volans incanus ist das Fell normalerweise graubraun, ähnlich wie beim Mittleren Großflugbeutler. Von dieser Art unterscheidet sich P. volans incanus durch seine Größe und die proportional größeren Ohren.[1]
Der Südliche Großflugbeutler lebt in verschiedenen Waldtypen die in den meisten Fällen von Eukalyptusbäumen dominiert werden. Dazu gehören sowohl feuchte Wälder als auch trockene Wälder mit Hartlaubvegetation, Wälder mit hohen, alten Eukalyptusbeständen, westlich der Great Dividing Range auch in offene Wälder mit niedrigeren Bäumen. Insgesamt ist das Verbreitungsgebiet inselartig und nur in etwa 50 % der Wälder im Verbreitungsgebiet gibt es tatsächlich Südliche Großflugbeutler. Besonders wo es keine oder nur wenige Baumhöhlen gibt, fehlt die Art. In einigen Regionen kommt sie Art nur zusammen mit bestimmten Pflanzenarten vor. Dazu gehören der Zitroneneukalyptus (Corymbia citriodora) und Eucalyptus tereticornis. Die Tiere sind relativ sesshaft und nachtaktiv. Männchen bewohnen in der Regel ein 1,2 bis 4,4 ha großes Gebiet, das Wohnrevier der Weibchen ist mit 0,9 bis 1 ha deutlich kleiner. Die Wohnreviere von Männchen und Weibchen können sich überlappen aber die Tiere vermeiden Begegnungen außerhalb der Fortpflanzungszeit. Mit ihren Gleitflügen können sie Distanzen von bis zu 100 Metern überwinden.[1]
Der Südliche Großflugbeutler ernährt sich vor allem von jungen Blättern, Knospen und Blüten von Eukalyptusbäumen und von anderen Baumarten aus der Familie der Myrtengewächse. Vor allem die Blätter der Eukalyptenuntergattung Monocalyptus werden verzehrt. Weniger wichtig sind die Blätter der Eukalyptenuntergattung Symphyomyrtus und von Corymbia. Wichtige Nahrungspflanzen sind Eucalyptus cypellocarpa, Breitblättriger Eukalyptus (E. dalrympleana), E. fastigata, E. globoidea, E. moluccana, E. obliqua, E. ovata, Pfefferminz-Eukalyptus (E. radiata), Riesen-Eukalyptus (E. regnans), E. tereticornis und Rutenförmiger Eukalyptus (E. viminalis). Außerdem werden hin und wieder Blätter von Akazien und von Amyema, sowie Knospen und junge Zapfen der Monterey-Kiefer (Pinus radiata) gefressen. Amyema ist eine artenreiche Gattung von Misteln, die zur großen Familie der Riemenblumengewächse gerechnet werden. Im östlichen Australien parasitiert beispielsweise Amyema pendulum auf verschiedenen Eucalyptus-Arten. Meistens fressen die Tiere hoch oben in den Baumwipfeln. Von dort können sie auch die längsten Gleitflüge unternehmen. In einer Nacht werden in den meisten Fällen nur drei bis sechs Bäume zum Fressen aufgesucht. Es handelt sich dabei aber immer um Bäume unterschiedlicher Arten. Der geringe Nährgehalt der Blattnahrung, der kleine Magen der Tiere und die lange Zeit, die zur Verdauung benötigt wird, bewirken, dass der Südliche Großflugbeutler wie alle Ringbeutler ein relativ träges Tier ist, das nur 25 bis 30 % der Zeit aktiv mit Nahrungssuche oder sonstigen Aktivitäten verbringt und ansonsten ruht oder schläft.[1]
Die Jungtiere des Südlichen Großflugbeutlers werden von März bis Juni geboren mit einer Häufung im April und im Mai. Die Jungtiere bleiben die ersten 90 bis 120 Tage im Beutel der Mutter, etwa 90 Tage nach der Geburt werden sie hin und wieder auch auf dem Rücken transportiert. Sie werden mit einem Alter von zehn bis elf Monaten selbstständig. Wahrscheinlich bleiben viele Jungtiere zunächst im Revier der Mutter. Das Geschlechterverhältnis von 1,6:1 zugunsten der Weibchen unter den Jungtieren ist eventuell darauf zurückzuführen, dass die Sterblichkeitsrate bei männlichen Jungtiere aufgrund von aggressivem Verhalten durch die Väter oder anderer Männchen höher ist. Die Jungtiere werden im zweiten Lebensalter geschlechtsreif. Weibchen können jedes Jahr gebären aber nur 60 bis 75 % der ausgewachsenen Weibchen bekommen auch ein Jungtier. Ob sich auch die Männchen an der Aufzucht der Jungtiere beteiligen ist unbekannt.[1]
Der Südliche Großflugbeutler gilt als „ungefährdet“ (Least Concern), reagiert jedoch empfindlich auf Abholzungen. Da er auf alte Baumbestände angewiesen ist, in denen Baumhöhlen vorhanden sind, werden nachwachsende Wälder nur sehr langsam wieder besiedelt. Besonders im Süden des Verbreitungsgebietes leidet die Population des Südliche Großflugbeutlers durch die Nachstellungen des Riesenkauzes (Ninox strenua).[1]
Der Südliche Großflugbeutler (Petauroides volans) ist ein Säugetier aus der Familie der Ringbeutler (Pseudocheiridae), das mit zwei Unterarten im Osten Australiens vorkommt. Die Nominatform, Petauroides volans volans, kommt von Bundaberg im südöstlichen Queensland bis Port Macquarie in New South Wales vor, Petauroides volans incanus lebt vom Hunter Valley in New South Wales bis ins östliche Victoria. Zwei weitere Riesengleitbeutler galten ursprünglich als Unterarten von Petauroides volans, werden aber im 2015 erschienen Beuteltierband des Handbook of the Mammals of the World, einem Standardwerk der Mammalogie, als eigenständige Arten geführt (Mittlerer Großflugbeutler und Nördlicher Großflugbeutler).
The southern greater glider (Petauroides volans),[2] also known as the southern and central greater glider,[3] is a species of large gliding marsupial native to the forests of southeastern Australia.[2] It is a vulnerable species per the IUCN Red List classification, but since 5 July 2022 is listed as endangered under the EPBC Act in Australia.[3] The main threats to its survival are climate change and logging.[4]
This was the first described species of Petauroides, and long thought to be the only species, with Petauroides armillatus and Petauroides minor being thought to comprise a distinct subspecies of it, P. volans minor; together, they were referred to as the greater glider. However, in 2012 and 2015, several field guides written by Colin Groves and/or Stephen Jackson listed the greater glider as being split into three species, confirmed by a 2020 analysis which found significant genetic and morphological differences between the three species.[5][6][7][8][9] The American Society of Mammalogists now considers the two subspecies to be distinct from P. volans.[2]
The Australian Government's Species Profile and Threats Database (SPRAT) refers to the animal as the greater glider (southern and central).[3]
Prior to being split, this species was thought to be found throughout eastern Australia, but recent taxonomic revisions and splits indicate it occupies a much smaller range. Although Jackson and Groves listed the species as ranging from Bundaberg (Queensland) south to Victoria, genetic analysis by McGregor et al. has found this species to not exist near the alleged northern edge of its range, with that species actually being P. armillatus. It is now thought to range from Victoria north to New South Wales, but due to insufficient sampling from New South Wales, the exact border between the range of P. volans and P. armillatus remains unknown as of 2020.[5]
This is the largest species of Petauroides and one of the world's largest gliding mammals, growing to the size of a house cat.[8] Its body spans 35–46 cm (14–18 in). Its furry tail reaches up to 60 cm (24 in) long,[4] but is not prehensile. The gliding membrane stretches from the forearm to the tibia.[10] Its ears are large and furry and it has a short snout.[10]
The glider weighs 900–1,700 g (32–60 oz). The females are larger than males. Its thick fur, which is white or cream underneath and "varies from dark grey, dusky brown through to light mottled grey and cream" above, makes it look bigger than it is.[10] This species displays the famous polymorphism that greater gliders are well-known for, having a dark morph that is almost black in colour with a white underside, and a light morph that is grey and white with a white underside.[5][9]
Of the three greater glider species, this one is thought to be the most threatened and to have suffered the sharpest declines in population. Prior to late 2019, significant logging in the forests of Victoria and New South Wales had already led to the removal of vast swathes of hollow-bearing trees that the species depended on, and caused the species to decline by almost 80% in some areas. This was worsened when a significant proportion of the species' habitat burned in the 2019-20 Australian bushfire season; for example, over half of 96,000 acres (39,000 ha) of forest in Victoria set aside for glider protection are thought to have burned in the fires. Logging may have made these fires worse by allowing brushfires to burn hotter, and changing the composition of the landscape to less palatable food trees.[8][9]
Climate change may also threaten the species in some regions; rising night-time temperatures may cause the cold-adapted gliders to lose their appetite, leading to starvation.[8][9][11]
Conservation actions required to save the species include reconsidering the species' conservation status and banning logging and land clearance for coal mining. Ecotourism to view the species may be a potential source of conservation income as well.[8]
Notably during 2022, in the wake of the bushfires the Australian National University, Greening Australia, and the World Wide Fund for Nature-Australia teamed up to place more than 200 high-tech thermally appropriate nesting boxes at Glenboc, in Victoria's East Gippsland, and inside the Tallaganda National Park near Braidwood, NSW. The boxes utilise insulation, air gaps, and heat-reflective, fire-resistant non-toxic coatings, in order to keep the animals and at the optimal temperature, and best imitate a tree hollow.[12]
The southern glider is a vulnerable species per the IUCN Red List classification. On 5 July 2022 the Australian Government declared the animal to be an endangered species under the Environment Protection and Biodiversity Conservation Act 1999,[3][10] as it becomes more threatened by logging and climate change. Logging is regulated by state governments; however, environment minister Tanya Plibersek said that the federal government was helping to fund ten projects whose goal is to help protect the species.[4]
It is listed as vulnerable under the Nature Conservation Act 2014 (ACT); Nature Conservation (Animals) Regulation 2020 (Queensland) and Nature Conservation Act 1992 (which includes both the southern and central and northern greater gliders); and Flora and Fauna Guarantee Act 1988 (Vic);[3] and three subpopulations are listed as endangered under the Biodiversity Conservation Act 2016 (NSW).[10]
The southern greater glider (Petauroides volans), also known as the southern and central greater glider, is a species of large gliding marsupial native to the forests of southeastern Australia. It is a vulnerable species per the IUCN Red List classification, but since 5 July 2022 is listed as endangered under the EPBC Act in Australia. The main threats to its survival are climate change and logging.
El petauro gigante (Petauroides volans) es un pequeño marsupial planeador originario de Australia. A pesar de su nombre, no está estrechamente relacionado con los petauros, otro grupo de marsupiales planeadores, sino con el falangero lemuroide (Hemibelideus lemuroides), con el cual comparte la subfamilia de los hemibelideinos.
El petauro gigante (Petauroides volans) es un pequeño marsupial planeador originario de Australia. A pesar de su nombre, no está estrechamente relacionado con los petauros, otro grupo de marsupiales planeadores, sino con el falangero lemuroide (Hemibelideus lemuroides), con el cual comparte la subfamilia de los hemibelideinos.
Petauroides volans Petauroides generoko animalia da. Martsupialen barruko Diprotodontia ordeneko animalia da. Hemibelideinae azpifamilia eta Pseudocheiridae familian sailkatuta dago.
Petauroides volans Petauroides generoko animalia da. Martsupialen barruko Diprotodontia ordeneko animalia da. Hemibelideinae azpifamilia eta Pseudocheiridae familian sailkatuta dago.
Grand phalanger volant
Le grand phalanger volant[1],[2],[3] (Petauroides volans), unique représentant du genre Petauroides, est un opossum australien. Il se rapproche beaucoup du Phalanger lémurien (Hemibelideus lemuroides) avec lequel il forme la sous-famille des Hemibelideinae.
Il mesure 40 cm de la tête à la queue avec une queue de 50 cm pour un poids de 1.5 kg. C'est un animal de la taille d'un chat au pelage noir, brun ou gris avec le ventre blanc ou crème. Comme tous les "planeurs", il possède une membrane de peau qui, chez lui, va du coude à la cheville et qui lui permet de planer d'arbre en arbre. Sa queue n'est pas préhensile mais ses doigts sont opposables.
On le trouve dans les forêts sclérophyles depuis Mossman, dans le Queensland jusqu'à Daylesford, dans l'État de Victoria.
Il se nourrit essentiellement de feuilles d'eucalyptus et occasionnellement de fleurs[4].
C'est un animal arboricole, nocturne, solitaire, marquant son territoire par ses glandes anales et chassant tout intrus.
L'accouplement se produit entre mars et juin; il y a le plus souvent un seul petit (s'il y en a deux, un seul survit) qui passera quatre mois dans la poche de sa mère et restera avec elle avec elle jusqu'à l'âge de neuf mois avant de prendre son indépendance
Petauroides ayamaruensis Aplin et al., 1999[5]
Grand phalanger volant
Le grand phalanger volant,, (Petauroides volans), unique représentant du genre Petauroides, est un opossum australien. Il se rapproche beaucoup du Phalanger lémurien (Hemibelideus lemuroides) avec lequel il forme la sous-famille des Hemibelideinae.
Il petauro maggiore (Petauroides volans Kerr, 1792) è un piccolo marsupiale planatore della famiglia degli Pseudocheiridi diffuso in Australia. È l'unica specie del genere Petauroides Thomas, 1888[2]. Non è strettamente imparentato con i marsupiali planatori del genere Petaurus, bensì con il coda ad anello lemuroide (Hemibelideus lemuroides), con il quale condivide la sottofamiglia degli Emibelideini[2].
Il petauro maggiore conduce vita notturna e solitaria; vegetariano, si nutre quasi esclusivamente di foglie e gemme di Eucalyptus[3]. Come il coda ad anello lemuroide, è presente con due forme cromatiche distinte: una color marrone-fuligginoso e l'altra grigio-biancastra[3].
Vive nelle foreste di eucalipto da Mossman (Queensland) a Daylesford (Victoria)[3].
Il petauro maggiore ha una lunghezza testa-corpo di 39–43 cm; le femmine sono generalmente più grandi dei maschi. Il corpo è ricoperto da un ispido mantello di peli che ne accresce le dimensioni apparenti, e la coda, lunga e folta, misura 44–53 cm. La testa è breve, ma il muso è appuntito; le grandi orecchie sono ricoperte ai lati e nella parte posteriore da lunghi peli. Su ogni lato del corpo è presente una membrana allungata fra il gomito e il ginocchio, che consente all'animale di effettuare planate controllate. Al contrario, in altri marsupiali planatori (come il petauro dello zucchero) tali membrane sono allungate tra il polso e il ginocchio[4].
Le zampe sono munite di robusti artigli ricurvi che consentono un'ottima presa sulla corteccia o su altre superfici. Ciascuna zampa ha cinque dita, delle quali il primo delle zampe posteriori e le prime due di quelle anteriori sono opponibili[4].
Il manto è soffice e ciascun pelo misura fino a 60 mm; la colorazione varia anche all'interno di una stessa popolazione, spaziando dal bianco fino al marrone e al nerastro. Il peso degli esemplari segue una variazione clinale dai circa 1600 g nel Victoria meridionale ai circa 600 g nel nord del Queensland.
Il petauro maggiore regola generalmente la propria temperatura corporea leccandosi le estremità e la superficie ventrale del corpo, raffreddandosi grazie all'evaporazione diretta. Al contrario, per riscaldare di più il corpo, può aprire le membrane plananti per aumentare la superficie di esposizione al sole. Tuttavia, il petauro maggiore non è ben equipaggiato per sopportare temperature ambientali elevate, in quanto continua a sprecare saliva per tenersi al fresco nonostante negli habitat arboricoli nei quali vive vi sia scarsa disponibilità di acqua[5].
Il petauro maggiore è in grado di digerire foglie poco nutrienti, in particolare foglie di eucalipto, che contengono tutta una serie di composti fenolici e terpeni e un'alta concentrazione di fibre di lignina. Può digerire circa il 50-60% delle sostanze ingerite durante il loro passaggio attraverso il tubo digerente[6]. L'animale possiede un cieco specializzato che ospita una popolazione di batteri in grado di fermentare i residui di cibo che l'intestino tenue non è riuscito a digerire[7]. Per una popolazione presente in una foresta di eucalipti nei pressi di Maryborough (Queensland), è stato calcolato un apporto energetico giornaliero di circa 1130 kJ, forniti da circa 45-50 g di sostanza solida al giorno[8].
Le femmine adulte partoriscono un unico piccolo una sola volta all'anno, generalmente alla fine dell'autunno o agli inizi dell'inverno. Il piccolo, del tutto inetto, trascorrerà i quattro mesi seguenti all'interno del marsupio materno, dove succhierà il latte e si svilupperà. Rimarrà al sicuro nel marsupio fino all'età di nove mesi[9].
Il petauro maggiore conduce vita prevalentemente notturna, e si aggira di notte nella parte più elevata della volta della foresta in cerca di cibo. Durante il giorno, trascorre gran parte del tempo dormendo nelle cavità degli alberi; ciascun esemplare può utilizzare fino a venti tane differenti entro i confini del proprio territorio. Le tane sono spesso imbottite con foglie e strisce di corteccia[4][10]. Gli studiosi localizzano i membri di una determinata popolazione utilizzando lampade elettriche: infatti, quando un potente fascio di luce viene diretto sugli occhi di un petauro, questi riflettono la luce illuminandosi di un brillante colore rosso[11].
Nelle foreste in cui vivono, maschi e femmine occupano territori distinti stabilendo confini ben definiti tra loro. I territori dei maschi misurano 1,4-4,1 ettari, mentre quelli delle femmine, più piccoli, misurano solo 1,3-3,0 ettari. Nonostante i vari territori possano sovrapporsi tra loro, gli animali conducono generalmente vita solitaria al di fuori della stagione riproduttiva, e solo raramente interagiscono tra loro. A seconda delle dimensioni della foresta, maggiori o minori, i territori sono rispettivamente più o meno estesi[12].
La modalità di planata del petauro maggiore è unica tra i marsupiali. Gli arti anteriori vengono ripiegati in modo che i polsi si infilino sotto il mento, dando al patagio un contorno triangolare quando viene teso. L'animale plana con regolarità tra gli alberi più alti, ed è in grado di utilizzare la coda per mantenere la direzione. Quando è possibile evita sempre di spostarsi sul terreno, e se vi è costretto si sposta lentamente e con difficoltà[4].
I petauri maggiori non emettono alcuna sorta di richiamo[13] e probabilmente comunicano tra loro attraverso marcature odorose. Le ghiandole cloacali conferiscono a questi animali un forte odore di muschio[14][15].
I petauri maggiori si nutrono quasi esclusivamente delle giovani foglioline e delle gemme dei fiori di alcune specie di eucalipto, in particolare di Eucalyptus radiata, E. viminalis ed E. acmenoides[14]. Le giovani foglie vengono preferite poiché presentano maggiori concentrazioni di azoto e minori concentrazioni di lignocellulosa (una fibra acido-detergente). Tuttavia, le foglie di eucalipto offrono solamente poche sostanze nutritive[16].
Dato il suo stile di vita esclusivamente notturno, uno dei principali predatori del petauro è il gufastore possente (Ninox strenua). Questa specie va in cerca di prede concentrandosi in gruppi all'interno di un territorio relativamente vasto, che è costretto ad abbandonare quando il numero delle prede presenti non è più in grado a sostenerne la popolazione[17]. Tra gli altri predatori figurano i gatti randagi, che non sono originari dell'Australia, essendovi stati introdotti dopo l'arrivo degli europei[18].
La stagione riproduttiva del petauro maggiore è relativamente breve, in quanto dura da febbraio a maggio, e i piccoli nascono tra aprile e giugno. Le femmine hanno un marsupio relativamente ben sviluppato, aperto verso la parte anteriore dell'animale, e contenente due capezzoli[4]. Ogni anno nasce un unico piccolo[3].
Alla nascita, il piccolo pesa solo 0,27 g, ma inizierà a lasciare il marsupio non prima dei quattro mesi di età, quando sarà completamente ricoperto di pelo e già ben sviluppato. Dopo aver lasciato il marsupio, la madre lo trasporta sul dorso, fino a quando non sarà completamente svezzato, a circa sette mesi di età. Il piccolo raggiunge l'indipendenza a nove mesi e la maturità sessuale tra i 18 e i 24 mesi[4].
Alcuni petauri maggiori hanno raggiunto i quindici anni di vita[19].
Il petauro maggiore è diffuso nel Queensland meridionale[20], nell'Australia orientale[21], nel Nuovo Galles del Sud sud-orientale[22] e nelle foreste di montagna degli altopiani del Victoria centrale[23]. Gli studiosi ne monitorano le popolazioni localizzando i vari individui con sorgenti luminose lungo percorsi prestabiliti, munendoli di radiocollari e facendoli uscire dalle tane facendo loro ascoltare registrazioni del richiamo dei rapaci notturni[11][24].
Esistono due sottospecie riconosciute[2]:
Il petauro maggiore sceglie il proprio habitat sulla base di vari fattori. Uno dei più determinanti è la presenza di alcune specie di eucalipto. Il numero di esemplari è maggiore nelle regioni dove vi sono foreste di montagna di eucalipti della manna (E. viminalis) ed eucalipti di montagna (E. dalrympleana ed E. obliqua). Inoltre, la presenza di E. cypellocarpa sembra migliorare la qualità dell'habitat per il petauro nelle foreste dominate da E. obliqua. Un altro fattore determinante la densità di popolazione è l'altitudine. Livelli ottimali sono posti a circa 845 m di quota[25]. Entro i confini delle aree di foresta favorite, i petauri prediligono le zone dove vi sono alberi più antichi[24].
Sebbene ritenuto in passato un parente dei Petauridi, il petauro maggiore viene attualmente considerato strettamente imparentato con gli Pseudocheiridi, in particolare con il coda ad anello lemuroide, dal quale i suoi antenati si separarono circa 18 milioni di anni fa. Al contrario, la sua linea evolutiva si separò da quella che avrebbe portato ai Petauridi molto tempo prima, circa 36 milioni di anni fa[26]. I resti fossili di petauro gigante risalenti al Pleistocene superiore indicano che un tempo questo animale occupasse un areale molto più vasto, comprendente almeno alcune aree dell'Australia Meridionale[4].
Il petauro maggiore (Petauroides volans Kerr, 1792) è un piccolo marsupiale planatore della famiglia degli Pseudocheiridi diffuso in Australia. È l'unica specie del genere Petauroides Thomas, 1888. Non è strettamente imparentato con i marsupiali planatori del genere Petaurus, bensì con il coda ad anello lemuroide (Hemibelideus lemuroides), con il quale condivide la sottofamiglia degli Emibelideini.
Il petauro maggiore conduce vita notturna e solitaria; vegetariano, si nutre quasi esclusivamente di foglie e gemme di Eucalyptus. Come il coda ad anello lemuroide, è presente con due forme cromatiche distinte: una color marrone-fuligginoso e l'altra grigio-biancastra.
Vive nelle foreste di eucalipto da Mossman (Queensland) a Daylesford (Victoria).
De reuzenkoeskoes (Petauroides volans) is een klimbuideldier uit het geslacht Petauroides.
De reuzenkoeskoes is een grote koeskoes en ook het grootste buideldier dat in staat is tot zweven. De vlieghuid zit vast aan de ellebogen en de enkels. Het dier heeft grote, ronde, behaarde oren, die net als de grote ogen naar voren zijn gericht, waardoor het dier stereoscopisch kan horen en zien en afstanden nauwkeurig kan inschatten. Daardoor zijn in het donker glijvluchten van meer dan 100 meter mogelijk met een precieze landing. De bovenkant van het lichaam is grijs tot bruin, in allerlei tinten, de onderkant wit of lichtgrijs. De staart is lang en sterk behaard. De kop-romplengte bedraagt 35 tot 48 cm[2], de staartlengte 460 tot 600 mm, de oorlengte 41 tot 52 mm en het gewicht 900 tot 1700 g.
Deze soort is 's nachts actief, is solitair en eet eucalyptusbladeren en -knoppen.
Deze soort komt voor in het oosten van Australië, van Mossman (Queensland) tot Daylesford (Victoria).
Mannetjes en vrouwtjes gaan een vaste paarverbinding aan en wonen de meeste tijd van het jaar samen in een boomhol. Van maart tot juni wordt er gepaard. Er wordt één jong geboren, dat 4 tot 5 maanden in de buidel blijft en daarna 1 tot 2 maanden in het nest blijft of door de moeder wordt gedragen tot het na negen maanden onafhankelijk wordt. Mannelijke jongen worden na 10 maanden door de vader weggejaagd.
De reuzenkoeskoes (Petauroides volans) is een klimbuideldier uit het geslacht Petauroides.
Wolatucha wielka[5] (Petauroides volans) - gatunek ssaka z podrodziny leworków (Hemibelideinae) w rodzinie pseudopałankowatych (Pseudocheiridae).
Wschodnie wybrzeże Australii, również Queensland, Nowa Południowa Walia i Wiktoria. Zamieszkuje lasy, w których dominują eukaliptusy (oprócz lasów deszczowych).
Gatunek po raz pierwszy opisał w 1792 roku szkocki zoolog Kerr, nadając mu nazwę Didelphis volans[3]. Jako miejsce typowe odłowu holotypu Kerr wskazał Nową Południową Walię w Australii[3]. Jedyny przedstawiciel rodzaju wolatucha[5] (Petauroides), opisanego w 1888 roku przez angielskiego teriologa Oldfielda Thomasa[2].
Wierzch ciała ciemnoszary, kremowy, szarokremowy, nakrapiany lub ciemnobrązowy, spód białawy. Głowa o krótkim pysku, dużych oczach i uszach. Długi ogon jest pokryty gęstym futrem i nie jest chwytny. Pomiędzy łapami ma rozpiętą błonę lotną. Sięga od łokcia do kończyn tylnych i nie jest osadzona, tak jak u lotopałanek, na zewnętrznym palcu.
Jest zwierzęciem aktywnym w nocy. Prowadzi samotnicze życie. Terytorium samca wynosi około 2,5 ha. Samice mają mniejsze terytoria, które mogą zachodzić na siebie. Terytoria oznaczone są silnie pachnącą wydzieliną. Żyje w koronach drzew, sprawnie się po nich poruszając. Dzień spędza w dziuplach. Wolatucha podczas ślizgów może pokonać około 100 m, zmieniając kierunek lotu o 90 stopni. Błona lotna chroni też przed nadmierną utratą ciepła. Okres rozrodczy przypada na marzec. Samica rodzi zazwyczaj jedno młode, które przebywa w torbie matki około 4 miesięcy. Przez następne 3 miesiące młode jest noszone przez matkę na grzbiecie. W wieku 9 miesięcy jest już samodzielne i waży 600 g. Dojrzałość płciową uzyskują po dwóch latach życia.
Podobnie jak koala wolatucha jest zwierzęciem, które odżywia się wyłącznie liśćmi eukaliptusa.
Na wolatuchę polują sowy: sownica wielka i płomykówka przydymiona, dingo australijski i lis rudy.
W Czerwonej księdze gatunków zagrożonych Międzynarodowej Unii Ochrony Przyrody i Jej Zasobów został zaliczony do kategorii gatunków narażonych na wyginięcie[4]. Zagrożeniem dla wolatuchy jest wycinka drzew eukaliptusowych.
Wolatucha wielka (Petauroides volans) - gatunek ssaka z podrodziny leworków (Hemibelideinae) w rodzinie pseudopałankowatych (Pseudocheiridae).
Petauroides volans é uma espécie de marsupial da família Pseudocheiridae. É a única espécie descrita para o gênero Petauroides. Endêmica da Austrália.
Petauroides volans é uma espécie de marsupial da família Pseudocheiridae. É a única espécie descrita para o gênero Petauroides. Endêmica da Austrália.
Vakoveverica veľká (lat. Petauroides volans) patrí do skupiny vačkovcov.
Východná Austrália.
Jätteflygfalanger (Petauroides volans) är en art i familjen ringsvanspungråttor och den enda arten i släktet Petauroides.[2] Djuret har flygmembran men räknas inte till familjen flygpungekorrar.
Det vetenskapliga släktnamnet är bildat av Petaurus, som är ett släkte flygpungekorrar, och det grekiska ordet eides (liknande). Artepitet volans är latin för "flygande".[3]
Trots några överensstämmelser i kroppsbyggnaden mellan jätteflygfalanger och flygpungekorrar skiljs de genom flygmembranens form och djurens beteende under flyget. Flyghuden är hos jätteflygfalanger fäst vid armbågslederna och knäna. Under flyget sträcker djuret sina armbågsleder utåt och håller händerna under buken.[4] Från marken ser djuret därför trekantigt ut. Pälsens färg varierar mycket. Ryggen är svart, brun, gråaktig eller vit och buken är ljusare, oftast helt vit. Det finns även mörka individer med vitt huvud. Ansiktet kännetecknas av den korta nosen och de stora, runda öronen. Den långa svansen bär, med undantag av spetsens undersida, hår och används ibland som gripverktyg. Jätteflygfalanger når en kroppslängd (huvud och bål) på mellan 30 och 48 centimeter, en svanslängd på mellan 45 och 55 centimeter och en vikt på mellan 0,9 och 1,5 kilogram.[4]
Arten förekommer i östra Australien. Utbredningsområdet sträcker sig över delstaterna Queensland och Victoria. Habitatet utgörs av skogar, främst med eukalyptus men inga regnskogar. I bergstrakter når jätteflygfalanger 1200 meter över havet.[1]
Jätteflygfalanger är aktiva på natten och vistas nästan hela livet i träd. I motsats till de snabbare flygpungekorrarna gör de långsamma rörelser. Även deras förmåga att glida är mindre bra utvecklad. Å andra sidan kan de med hjälp av svansen byta riktning under flyget (upp till 90 grader). Den svävar ibland på en 100 meter lång nedåt lutande sträcka.[4]
Varje individ lever ensam och har ett revir av 1 till 3 hektar storlek. Territorier av honor överlappas ofta men hannarnas revir är avgränsade från varandra. De sover i trädens håligheter som de fyller med löv. Ibland har en individ upp till 18 sovplatser i reviret. Födan utgörs nästan uteslutande av eukalyptusblad samt av bark och unga växtskott.[4]
Honor har två spenar i den välutvecklade pungen (marsupium). Parningstiden börjar i mars och mellan april och juni (eller något senare beroende på utbredningsområde) föds vanligen ett ungdjur. Ungdjuret stannar upp till 6 månader i honans pung och vistas ytterligare 4 månader i honans bo. Ibland klamrar sig ungen fast vid honans rygg. Efter 10 till 13 månader är ungarna självständiga. De blir könsmogna efter två år och livslängden uppskattas till 15 år.[4]
Arten behöver ett habitat med många träd och är mycket känslig för skogsröjningar. IUCN listar arten trots allt som livskraftig.[1]
Förmågan att glida utvecklades på tre olika sätt i underklassen pungdjur och därför är arten mer släkt med ringsvanspungråttor som saknar flygförmåga än med flygpungekorrar eller dvärgflygfalanger. Jätteflygfalangers närmaste släkting är arten Hemibelideus lemuroides som har förkrympta flygmembran mellan extremiteterna.[4] De sammanfattas därför ibland i en underfamilj, Hemibelideinae.[2]
Det skiljs mellan två underarter[2][5]:
Jätteflygfalanger (Petauroides volans) är en art i familjen ringsvanspungråttor och den enda arten i släktet Petauroides. Djuret har flygmembran men räknas inte till familjen flygpungekorrar.
Det vetenskapliga släktnamnet är bildat av Petaurus, som är ett släkte flygpungekorrar, och det grekiska ordet eides (liknande). Artepitet volans är latin för "flygande".
Schoinobates volans
Dış bağlantılar Wikimedia Commons'ta Petauroides volans ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. Wikispecies'te Petauroides volans ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur.Petauroides volans Avustralya'da bulunan ve kıvrık kuyruklu keseligiller (Pseudocheiridae) familyasından küçük uçan keseli memeli türüdür. Uçan keselilerin oluşturduğu Petaurus grubundan çok birlikte Hemibelideinae alt familyasını paylaştığı Hemibelideus lemuroides ile daha yakın akrabadır.
Petauroides volans Avustralya'da bulunan ve kıvrık kuyruklu keseligiller (Pseudocheiridae) familyasından küçük uçan keseli memeli türüdür. Uçan keselilerin oluşturduğu Petaurus grubundan çok birlikte Hemibelideinae alt familyasını paylaştığı Hemibelideus lemuroides ile daha yakın akrabadır.
Хоч Petauroides volans є найбільшим представником сумчастих, які здатні до ширяння, але це невелика тварина вагою 1—1,5 кг. Довжина голови та тулуба 30—38 см, а довгого хвоста 45—55 см. Характерною особливістю цього літуна є великі пухнасті вуха. Літальна перетинка тягнеться від коліна до ліктя, в той час як у інших сумчастих літунів від литки до зап'ястка. Через це в польоті Petauroides volans згинає передні кінцівки в ліктях, а кисті тримає під підборіддям. Силует тварини в польоті трикутний, а позаду тягнеться довгих та пухнастий хвіст, що відіграє роль керма. Тіло тварини вкрите шовковистим та густим хутром. Забарвлені вони по різному і за варіативністю перевершують інших сумчастих. Трапляються кольори від чисто чорного зі світлою спідньою частиною тіла, корчиневого, сіруватого, жовтого і навіть білого. Найпоширенішими є чорно-коричневі відтінки.
У самок є добре розвинута сумка і два соски.
Ці тварини водяться у евкаліптових лісах і уникають вологих тропічних. Вони віддають перевагу високим деревам, що ростуть відокремлено від інших. Ведуть поодинокий спосіб життя та мають ділянки розміром біля одного-двох гектарів. Ділянки самок та самців нерідко перекриваються. Зазвичай роблять гніздо у дуплах.
Сезон розмноження розпочинається восени у березні. Серед них трапляються як моногамні так і полігамні стосунки, однак в будь якому випадку самці ніякої участі у вихованні потомства не беруть. Від квітня до червня народжується маля, зазвичай лише одне. Дитинча до вересня сидить у матері в сумці, доростаючи до ваги близько 150 г, тобто в 1/10—1/7 дорослої особини. Потім маля перебирається самці на спину і до сидить там до січня доростаючи до приблизно 600 г, тобто його маса складає приблизно половину ваги дорослої тварини. Після цього молодий літун покидає матір і живе самостійно досягаючи статевої зрілості в два роки. У природі ці тварини живуть до 15 років.
Харчуються евкаліптовим листям яке перетравлюють завдяки бактеріям-симбіонтам, що мешкають у їх шлунках. П'ють вони дуже рідко. Через стенофагію утримувати цих тварин у зоопарках поза межами Австралії дуже складно.
Головними природними ворогами літунів є сови, оскільки це виключно деревні тварини і на землю спускаються рідко.
Хоч Petauroides volans є найбільшим представником сумчастих, які здатні до ширяння, але це невелика тварина вагою 1—1,5 кг. Довжина голови та тулуба 30—38 см, а довгого хвоста 45—55 см. Характерною особливістю цього літуна є великі пухнасті вуха. Літальна перетинка тягнеться від коліна до ліктя, в той час як у інших сумчастих літунів від литки до зап'ястка. Через це в польоті Petauroides volans згинає передні кінцівки в ліктях, а кисті тримає під підборіддям. Силует тварини в польоті трикутний, а позаду тягнеться довгих та пухнастий хвіст, що відіграє роль керма. Тіло тварини вкрите шовковистим та густим хутром. Забарвлені вони по різному і за варіативністю перевершують інших сумчастих. Трапляються кольори від чисто чорного зі світлою спідньою частиною тіла, корчиневого, сіруватого, жовтого і навіть білого. Найпоширенішими є чорно-коричневі відтінки.
Petauroides volans là một loài động vật có vú trong họ Pseudocheiridae, bộ Hai răng cửa. Loài này được Kerr mô tả năm 1792.[2]
Phương tiện liên quan tới Petauroides volans tại Wikimedia Commons
Petauroides volans là một loài động vật có vú trong họ Pseudocheiridae, bộ Hai răng cửa. Loài này được Kerr mô tả năm 1792.
Гигантский летучий кускус[1], или большой летающий поссум[1] (лат. Petauroides volans) — сумчатое млекопитающее из семейства кольцехвостых поссумов. Крупнейшее из сумчатых животных, которое способно к парению. Встречается на восточном побережье Австралии. Эти животные довольно неуклюжи на земле, но очень шустрые на деревьях и в полёте.
Хотя гигантский летучий кускус является крупнейшим представителем сумчатых, который способен к парению, но это небольшое животное весом 1—1,5 кг. Длина тела 30—38 см, хвоста 45—55 см. Характерной особенностью этого летуна являются большие пушистые уши. Летательная перепонка тянется от колена до локтя, в то время как у других сумчатых летунов от икры до запястья. Поэтому в полёте гигантский летучий кускус сгибает передние конечности в локтях, а кисти держит под подбородком. Силуэт животного в полёте треугольный, а сзади тянется длинный пушистый хвост играющий роль руля. Тело животного покрыто шелковистым и густым мехом. Животные имеют различную окраску и её вариативностью превосходят других сумчатых. Бывают от чисто чёрного цвета со светлой нижней частью тела, коричневого, сероватого, жёлтого и даже белого цвета. Наиболее распространенными являются чёрно—коричневые оттенки.
У самок хорошо развита сумка и два соска.
Эти животные водятся в эвкалиптовых лесах и избегают влажных тропических. Они предпочитают высокие деревья, которые растут отдельно от других. Ведут одиночный образ жизни и имеют участки размером около одного-двух гектаров. Участки самок и самцов нередко перекрываются. Обычно устраивают гнездо в дуплах.
Сезон размножения начинается осенью в марте. Среди них встречаются как моногамные так и полигамные отношения, однако в любом случае самцы никакого участия в воспитании потомства не принимают. С апреля по июнь рождается детёныш, обычно всего один. Детёныш до сентября сидит у матери в сумке, набирая вес около 150 г, то есть в 1/10—1/7 взрослой особи. Затем малыш перебирается самке на спину и, сидя там до января, дорастает до примерно 600 г, то есть его масса составляет примерно половину веса взрослого животного. После этого молодой летун покидает мать и живет самостоятельно достигая половой зрелости в два года. В природе эти животные живут до 15 лет.
Питаются листьями эвкалипта, которые переваривают благодаря бактериям — симбионтам, обитающим в их желудках Пьют они очень редко. Из-за стенофагии содержать этих животных в зоопарках за пределами Австралии очень сложно.
Главным естественным врагом вида является гигантская иглоногая сова (Ninox strenua), поскольку это исключительно древесные животные и на землю спускаются редко.
Гигантский летучий кускус, или большой летающий поссум (лат. Petauroides volans) — сумчатое млекопитающее из семейства кольцехвостых поссумов. Крупнейшее из сумчатых животных, которое способно к парению. Встречается на восточном побережье Австралии. Эти животные довольно неуклюжи на земле, но очень шустрые на деревьях и в полёте.
주머니날다람쥐(Petauroides volans)는 반지꼬리주머니쥐과에 속하는 유대류의 일종이다. 오스트레일리아에서 발견되는 활강하는 작은 유대류이다. 주머니하늘다람쥐속의 할강하는 유대류와 근연 관계가 없지만 대신에 여우원숭이반지꼬리주머니쥐(Hemibelideus lemuroides)와 함께 여우원숭이반지꼬리주머니쥐아과(Hemibelideinae)에 속한다.[1] 주머니날다람쥐는 야행성 동물이고 무리 생활대신 홀로 생활하며, 거의 유칼립투스 잎과 싹만을 먹는 초식 동물이다.[3] 근연종 여우원숭이반지꼬리주머니쥐처럼, 주머니날다람쥐도 색깔이 다른 두 부류가 발견된다. 한 부류는 거무스름한 갈색을 띠고 나머지는 회색부터 흰색을 띤다.[3] 주머니날다람쥐는 퀸즐랜드 주 모스만과 빅토리아 주 데일스포드에 걸친 유칼립투스 숲에서 발견된다.[3] 주머니날다람쥐는 어떤 소리도 내지 않으며,[4] 서로 냄새 표지를 통해 의사 교환을 하는 것으로 추정된다. 주머니날다람쥐의 항문선은 일반적으로 곰팡 냄새를 풍긴다.
주머니날다람쥐(Petauroides volans)는 반지꼬리주머니쥐과에 속하는 유대류의 일종이다. 오스트레일리아에서 발견되는 활강하는 작은 유대류이다. 주머니하늘다람쥐속의 할강하는 유대류와 근연 관계가 없지만 대신에 여우원숭이반지꼬리주머니쥐(Hemibelideus lemuroides)와 함께 여우원숭이반지꼬리주머니쥐아과(Hemibelideinae)에 속한다. 주머니날다람쥐는 야행성 동물이고 무리 생활대신 홀로 생활하며, 거의 유칼립투스 잎과 싹만을 먹는 초식 동물이다. 근연종 여우원숭이반지꼬리주머니쥐처럼, 주머니날다람쥐도 색깔이 다른 두 부류가 발견된다. 한 부류는 거무스름한 갈색을 띠고 나머지는 회색부터 흰색을 띤다. 주머니날다람쥐는 퀸즐랜드 주 모스만과 빅토리아 주 데일스포드에 걸친 유칼립투스 숲에서 발견된다. 주머니날다람쥐는 어떤 소리도 내지 않으며, 서로 냄새 표지를 통해 의사 교환을 하는 것으로 추정된다. 주머니날다람쥐의 항문선은 일반적으로 곰팡 냄새를 풍긴다.