Dicrostonyx hudsonius ye una especie de royedor de la familia Cricetidae.
Alcuéntrase na tundra del norte de Quebec y Llabrador. Aliméntase de camperes, xuncos y otres plantes verdes pel branu y les cañes de les salgueres, álamos y abedurios pel hibiernu. El depredadores inclúin mustélidos , y l'Alopex llamau tamiém raposu árticu.
Dicrostonyx hudsonius ye una especie de royedor de la familia Cricetidae.
Dicrostonyx hudsonius és una espècie de rosegador de la família dels cricètids. És endèmic del Canadà (Labrador, Terranova, Nunavut i Quebec). Els seus hàbitats naturals són la tundra, les terrasses costaneres, els vessants rocosos i els prats alpins per sobre del límit arbori. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.[1] El seu nom específic, hudsonius, significa 'de Hudson' en llatí.[2]
Dicrostonyx hudsonius és una espècie de rosegador de la família dels cricètids. És endèmic del Canadà (Labrador, Terranova, Nunavut i Quebec). Els seus hàbitats naturals són la tundra, les terrasses costaneres, els vessants rocosos i els prats alpins per sobre del límit arbori. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie. El seu nom específic, hudsonius, significa 'de Hudson' en llatí.
Der Ungava-Halsbandlemming (Dicrostonyx hudsonius) ist ein Nagetier in der Unterfamilie der Wühlmäuse, das im Nordosten Kanadas vorkommt.[1]
Die Art erreicht eine Gesamtlänge von 13,5 bis 16,7 cm, inklusive eines 1,3 bis 2,0 cm kurzen Stummelschwanzes. Der Ungava-Halsbandlemming hat 20 bis 24 mm lange Hinterfüße sowie etwa 9 mm lange Ohren. Das Gewicht variiert zwischen 55 und 112 g. Im Sommer ist das Fell der Oberseite überwiegend gesprenkelt graubraun gefärbt mit Ausnahme eines dunklen Aalstrichs. Eine schmale orangegelbe Linie bildet die Grenze zur hellgrauen bis hellbraunen Unterseite. Der Name Halsbandlemming bezieht sich auf ein helleres Band um den Hals, das bei vielen erwachsenen Exemplaren vorkommt. Auf den Wangen ist das Sommerfell mehr gelbbraun bis rotbraun. Weitere Kennzeichen sind helle orangerote Flecken neben den Augen sowie auf der Kehle. Der Fleck auf der Kehle kann in einen orangeroten Streifen bis zur Bauchmitte übergehen. Der Schwanz ist in eine dunkle Oberseite und eine helle Unterseite unterteilt. An seiner Spitze kommt eine kleine Quaste aus steifen weißen Haaren vor.[2]
Beim Fellwechsel im Herbst werden die Haare der Oberseite weiß. Sie sind an der Basis grau, was sich in einer hellgrauen Schattierung widerspiegelt. Zusätzlich erhalten die dritte und die vierte Zehe der Vorderpfoten dicke Ballen sowie breite Krallen. Damit kann der Lemming besser im harten Schnee graben.[2]
Der Ungava-Halsbandlemming lebt in Kanada auf der Ungava-Halbinsel sowie in angrenzenden Gebieten der Provinzen Labrador und Québec. Er kommt auch auf verschiedenen Inseln vor, die zum Territorium Nunavut zählen, z. B. auf den Belcherinseln. Das Verbreitungsgebiet erreicht an manchen Stellen 1000 Meter Höhe. Der vorherrschende Vegetationstyp ist Tundra.[3]
Das Verbreitungsgebiet deckt sich nicht mit dem Lebensraum des Nördlichen Halsbandlemmings (Dicrostonyx groenlandicus).[2]
Dieser Lemming gräbt unterirdische Baue im Boden oder im Schnee. Oft liegen die Baue verschiedener Exemplare dicht beieinander, was als Kolonie aufgefasst werden kann.[3] Im Sommer besteht der Bau aus einem Gang, der selten länger als 1 Meter ist, aus einer Kammer, die mit trockenen Pflanzenteilen gepolstert wird, sowie aus ein oder zwei Ausgängen. Im Winter werden meist verzweigte Tunnelsysteme erschaffen. Oft hat ein Individuum mehrere Baue im Revier.[2]
Der Ungava-Halsbandlemming kann tags und nachts aktiv sein. Er hält keinen Winterschlaf. Die Nahrung besteht in der warmen Jahreszeit aus Beeren, Gras und Kräutern während im Winter trockene Halme, junge Triebe und Rinde gefressen werden.[3]
Bei Weibchen kommen zwischen März und September bis zu drei Würfe vor. Nach einer Trächtigkeit von 22 bis 24 Tagen werden bis zu sieben Jungtiere geboren, meist vier oder fünf. Die Geschlechtsreife tritt bei Weibchen nach einem Monat ein und bei Männchen einen halben Monat später.[3]
Die Art hat viele Fressfeinde wie Eulen, Falkenartige, Möwen, Marder, Polarfüchse und Wölfe. Wie bei anderen Lemmingen schwankt der Bestand im Laufe der Jahre.[2] Alle zwei bis fünf Jahre ist die Population am größten.[3]
Für den Ungava-Halsbandlemming liegen keine nennenswerten Bedrohungen vor. Er wird von der IUCN als nicht gefährdet (Least Concern) gelistet.[3]
Der Ungava-Halsbandlemming (Dicrostonyx hudsonius) ist ein Nagetier in der Unterfamilie der Wühlmäuse, das im Nordosten Kanadas vorkommt.
The Ungava collared lemming or Labrador collared lemming (Dicrostonyx hudsonius) is a small North American lemming.
This species has a short, chunky body covered with brownish-grey fur, with a thin dark stripe along the back and a yellow line along its sides. It has small ears, short legs and a very short tail, and a reddish collar across its chest and a reddish patch behind its ears. In winter, it is covered with white fur, and develops enlarged digging claws on its front feet. They average 14 cm long with a 1.5 cm tail, and weigh about 60 g.
These animals are found in the tundra of northern Quebec and Labrador. They feed on grasses, sedges and other green vegetation in summer, and twigs of willow, aspen, and birches in winter. Predators include snowy owls, mustelids, and Arctic foxes.
Females have two or three litters of four to eight young in a year. The young are born in a nest in a burrow or concealed in vegetation.
They are active year-round, day and night. They make runways through the surface vegetation and also dig burrows above the permafrost. They burrow under the snow in winter. Lemming populations go through a three- or four-year cycle of boom and bust. When their population peaks, lemmings disperse from overcrowded areas.
Remains of these animals dating back to the end of the last ice age have been discovered in the Ottawa valley, far south of their current range.
The Ungava collared lemming or Labrador collared lemming (Dicrostonyx hudsonius) is a small North American lemming.
This species has a short, chunky body covered with brownish-grey fur, with a thin dark stripe along the back and a yellow line along its sides. It has small ears, short legs and a very short tail, and a reddish collar across its chest and a reddish patch behind its ears. In winter, it is covered with white fur, and develops enlarged digging claws on its front feet. They average 14 cm long with a 1.5 cm tail, and weigh about 60 g.
These animals are found in the tundra of northern Quebec and Labrador. They feed on grasses, sedges and other green vegetation in summer, and twigs of willow, aspen, and birches in winter. Predators include snowy owls, mustelids, and Arctic foxes.
Under a rock, near Quaqtaq Females have two or three litters of four to eight young in a year. The young are born in a nest in a burrow or concealed in vegetation.
They are active year-round, day and night. They make runways through the surface vegetation and also dig burrows above the permafrost. They burrow under the snow in winter. Lemming populations go through a three- or four-year cycle of boom and bust. When their population peaks, lemmings disperse from overcrowded areas.
Remains of these animals dating back to the end of the last ice age have been discovered in the Ottawa valley, far south of their current range.
Dicrostonyx hudsonius es una especie de roedor de la familia Cricetidae.
Se encuentra en la tundra del norte de Quebec y Labrador. Se alimentan de pastos, juncos y otras plantas verdes en verano y las ramas de los sauces, álamos y abedules en invierno. Los depredadores incluyen mustélidos , y Ártico Fox .
Datos: Q1768611
Multimedia:
Especies: Dicrostonyx hudsonius
Dicrostonyx hudsonius es una especie de roedor de la familia Cricetidae.
Dicrostonyx hudsonius Dicrostonyx generoko animalia da. Karraskarien barruko Arvicolinae azpifamilia eta Cricetidae familian sailkatuta dago.
Dicrostonyx hudsonius Dicrostonyx generoko animalia da. Karraskarien barruko Arvicolinae azpifamilia eta Cricetidae familian sailkatuta dago.
Dicrostonyx hudsonius, le Lemming d'Ungava[1],[2] ou Lemming à collerette du Labrador[3] est une espèce de lemmings, des rongeurs de la famille des Cricétidés. L'espèce se rencontre dans le nord de la Péninsule du Labrador. Des vestiges de la fin de la dernière période glaciaire ont démontré que ce lemming a déjà habité le sud du Québec[4]. Cette espèce est considérée par certains spécialistes comme une sous-espèce du Lemming variable[5].
Dicrostonyx hudsonius, le Lemming d'Ungava, ou Lemming à collerette du Labrador est une espèce de lemmings, des rongeurs de la famille des Cricétidés. L'espèce se rencontre dans le nord de la Péninsule du Labrador. Des vestiges de la fin de la dernière période glaciaire ont démontré que ce lemming a déjà habité le sud du Québec. Cette espèce est considérée par certains spécialistes comme une sous-espèce du Lemming variable.
De gekraagde lemming (Dicrostonyx hudsonius) is een zoogdier uit de familie van de Cricetidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Pallas in 1778.
De soort komt voor in Canada.
Bronnen, noten en/of referentiesDe gekraagde lemming (Dicrostonyx hudsonius) is een zoogdier uit de familie van de Cricetidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Pallas in 1778.
Multimedia w Wikimedia Commons Obrożnik labradorski[3] (Dicrostonyx hudsonius) – gatunek gryzonia, występujący na Półwyspie Labrador i Wyspach Belchera w Kanadzie[2][4].
Gatunek został opisany naukowo w 1778 roku przez P.S. Pallasa. Badania genetyczne wskazują, że gatunek ten oddzielił się od innych lemingów z rodzaju Dicrostonyx jeszcze przed zlodowaceniem Wisconsin (północnoamerykańskim zlodowaceniem, które wystąpiło równocześnie ze zlodowaceniem Wisły w Europie)[4]. Skamieniałości wskazują, że w plejstocenie, pomiędzy 800 a 50 tysięcy lat temu, przodkowie tych lemingów zamieszkiwali na większości obszarów arktycznych Ameryki Północnej i Azji[5].
Zwierzęta te zamieszkują tundrę od poziomu morza do 1000 m n.p.m. Tworzą małe kolonie, typowo zajmujące obszar ok. 1 akra. Są aktywne przez cały rok[2].
Sezon rozrodczy trwa od marca do początku września, gryzonie budują gniazda w podziemnych korytarzach. Ciąża trwa 22 do 26 dni, typowo rodzi się od 4 do 5 młodych. Rocznie samica wydaje na świat dwa do trzech miotów[2].
Gryzonie te mierzą od 125 do 166 mm długości, typowo 145 mm. Masa ciała zawiera się od 35 do 85 gramów, typowo 60 g[5].
Ze względu na dosyć szeroki zasięg występowania i dużą liczebność, jest to gatunek najmniejszej troski. Gęstość populacji, w zależności od miejsca, zmienia się od jednego do ponad 140 osobników na akr; prawdopodobnie lemingi te podlegają dużym wahaniom populacji co dwa do pięciu lat[2].
Obrożnik labradorski (Dicrostonyx hudsonius) – gatunek gryzonia, występujący na Półwyspie Labrador i Wyspach Belchera w Kanadzie.
Dicrostonyx hudsonius[2][3][4][5][6][7][8] är en däggdjursart som först beskrevs av Peter Simon Pallas 1778. Dicrostonyx hudsonius ingår i släktet halsbandslämlar, och familjen hamsterartade gnagare.[9][10] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[9]
Arten når en kroppslängd av 13,5 till 16,7 cm, inklusive en stubbsvans som bara är 1,3 till 2,0 cm lång. Dicrostonyx hudsonius har 20 till 24 mm långa bakfötter och cirka 9 mm långa öron. Vikten varierar mellan 55 och 112 g. Pälsen på ovansidan har under sommaren en gråbrun färg förutom en mörkare längsgående linje på ryggens topp. Det finns en tydlig gräns mot den ljusgråa till ljusbruna undersidan i form av en smal orangegul linje. Vid kinderna är pälsen mer gulbrun till rödbrun. Vid varje öga och på strupen förekommer orangeröda fläckar. Ibland går en orangeröd strimma från fläcken över halva buken. Flera vuxna individer har blek päls kring halsen vad som liknar ett halsband. Även svansen är mörk på ovansidan och ljus på undersidan. Den har en liten tofs av vita styva hår vid slutet.[11]
Under hösten blir håren på ovansidan vita. De är grå nära roten vad som ger pälsen en ljusgrå skugga. Dessutom får det tredje och det fjärde fingret tjocka trampdynor samt breda klor som förbättrar förmågan att gräva i hård snö. Tandformeln är I 1/1 C 0/0 P 0/0 M 3/3, alltså 16 tänder.[11]
Denna halsbandslämmel förekommer i Kanada öster om Hudson Bay och fram till norra Newfoundland. Den vistas i den låglänta tundran och i kuperade områden upp till 1000 meter över havet. Arten bygger enkla underjordiska tunnelsystem.[1]
Dicrostonyx groenlandicus förekommer likaså i Kanada men inte i samma region som Dicrostonyx hudsonius.[11]
Individerna bildar små kolonier. De äter gräs och bär på sommaren samt växtskott och bark på vintern. Dicrostonyx hudsonius kan vara aktiv på dagen och på natten, den håller ingen vinterdvala. Mellan mars och september kan honor föda upp till tre kullar. Dräktigheten varar 22 till 24 dagar och sedan föds upp till sju ungar, oftast fyra eller fem. Honor blir könsmogna efter en månad och hanar en halv månad senare.[1]
Arten gräver underjordiska bon i jorden eller i snön. Under sommaren är boet en tunnel som vanligen är kortare än en meter samt en kammare som fodras med torra växtdelar. Dessutom finns en eller två ingångar. Vinterboet kan vara ett mera komplext tunnelsystem. Ofta har varje halsbandlämmel flera bon i reviret.[11]
Denna gnagare jagas av flera rovlevande djur som ugglor, falkfåglar, måsar, fjällräv, mårddjur och varg. Liksom hos andra lämlar förekommer populationssvängningar över åren.[11]
Wikimedia Commons har media som rör Dicrostonyx hudsonius.
Wikispecies har information om Dicrostonyx hudsonius.
Dicrostonyx hudsonius är en däggdjursart som först beskrevs av Peter Simon Pallas 1778. Dicrostonyx hudsonius ingår i släktet halsbandslämlar, och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.
Країни проживання: Канада (Лабрадор, Нунавут, Квебек). Цей вид зустрічається в арктичній тундрі від рівня моря до 1000 м над рівнем моря.
Має коротке кремезне тіло вкрите буро-сірим хутром з тонкою чорною смугою вздовж спини і жовтими лініями уздовж боків. Має невеликі вуха, короткі ноги і дуже короткий хвіст. Має червонуватий комір на грудях. Має великі копальні кігті на передніх лапах. Взимку хутро стає білим. Довжина тіла 14 см, хвоста — 1,5 см, вага близько 60 гр.
Шлюбний сезон зазвичай триває з початку березня до початку вересня. Вагітність триває 22-26 днів. У виводку 1—7, в середньому 4—5 дитинчат. Самиці можуть мати 2—3 виводки на рік. Самиці стають статевозрілими протягом одного місяця, самці в 1,5 місяця. Живуть невеликими колоніями. Літній раціон складається з трав і ягід, взимку з бруньок і кори дерев. Вони є активними вдень / вночі протягом року. Хижаки: сова біла, песець і куницеві.
Dicrostonyx hudsonius là một loài động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Pallas mô tả năm 1778.[2]
Bài viết liên quan đến họ gặm nhấm Cricetidae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Dicrostonyx hudsonius là một loài động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Pallas mô tả năm 1778.
웅가바목걸이레밍 또는 래브라도목걸이레밍(Dicrostonyx hudsonius), 엉게이바목걸리레밍은 비단털쥐과에 속하는 설치류의 일종이다.[2] 북아메리카 레밍이다.[1]
짧고 통통한 몸에 갈색과 회색 털이 덮여 있으며, 얇고 짙은 줄무늬가 등을 따라 이어지며, 옆구리 쪽으로 노란 줄이 나 있다. 작은 귀와 짧은 다리, 아주 짧은 꼬리를 갖고 있으며, 목덜미의 붉은 무늬가 가슴을 가로질러 이어지며 귀 뒤로 붉은 반점이 있다. 겨울에는 흰털이 덮이며, 땅을 파기 좋게 앞발에 발톱이 발달해 있다. 평균 몸길이는 14cm이고, 꼬리 길이는 1.5cm, 몸무게는 약 60g이다.
퀘백주 북부와 래브라도의 툰드라 지역에서 발견된다. 여름에는 풀과 사초속 식물, 기타 녹색 식물을 먹고, 겨울에는 버드나무와 사시나무, 자작나무 등을 먹는다.
일년에 2~3번에 걸쳐 4~8마리의 새끼를 낳는다. 지하 또는 은폐된 식물 속 둥지에서 새끼를 낳는다. 연중, 밤과 낮에 모두 활동적이다. 지표면 위 식물 사이에 통로를 만들며 영구동토층 위에 굴을 판다. 겨울에는 눈 아래에 굴을 판다. 3~4년을 주기로 개체수가 과잉 또는 급락한다. 개체수가 최고로 달할 때 레밍은 과잉 지역을 벗어난다. 마지막 빙하기 시기에 남아 있던 웅가바레밍의 흔적이 현재 분포 지역에서 멀리 떨어져 있는 오타와 계곡에서 발견된다.
