Spilogale a zo ur genad e rummatadur ar bronneged. Ennañ emañ ar skoñsed brizh.
Bevañ a reont e Kreiz ha Norzhamerika.
4 spesad skoñsed brizh a zo er genad-mañ:
Spilogale a zo ur genad e rummatadur ar bronneged. Ennañ emañ ar skoñsed brizh.
Bevañ a reont e Kreiz ha Norzhamerika.
Les mofetes tacades (Spilogale) són un gènere de carnívors que conté quatre espècies vivents de mofetes, totes de Nord-amèrica. Es caracteritzen per la presència de taques i ratlles blanques i negres al pelatge. Com la resta de mofetes, són conegudes per la forta pudor d'un líquid que poden expulsar de les glàndules anals per foragitar predadors.
Inclou les espècies següents:
Les mofetes tacades (Spilogale) són un gènere de carnívors que conté quatre espècies vivents de mofetes, totes de Nord-amèrica. Es caracteritzen per la presència de taques i ratlles blanques i negres al pelatge. Com la resta de mofetes, són conegudes per la forta pudor d'un líquid que poden expulsar de les glàndules anals per foragitar predadors.
Inclou les espècies següents:
Mofeta tacada meridional (Spilogale angustifrons) Mofeta tacada occidental (Spilogale gracilis) Mofeta tacada oriental (Spilogale putorius) Mofeta tacada pigmea (Spilogale pygmaea)Spilogale (skunk) je jeden z rodů čeledi skunkovití (Mephitidae). Obsahuje čtyři druhy, které jsou rozšířeny v Severní Americe. Název rodu pochází z řečtiny: spilo znamená skvrnitý, gale znamená lasička.
Mammalogové rozlišují skunka západního a skvrnitého kvůli rozdílům v reprodukční morfologii a variacím chromozomů, jejich vzájemné křížení však nebylo nikdy vyvráceno.[1]
Skunkové z rodu Spilogale se obecně nacházejí převážně v houštinách, křovinách, v listnatých lesích a oblastech kolem menších vodních toků. Skunk skvrnitý se ale zdržuje spíše ve skalnatějších lokalitách s bujnou vegetací. Obvykle přebývají v norách, pařezech či dutých kmenech. Ač jsou jejich drápy vhodné i ke hrabání, nory si sami nehloubí, dávají spíše přednost norám, které vyhrabali pytlonošovití, pásovci nebo skunkové pruhovaní.[2] Nory si vybírají takové, kterou jsou uvnitř zcela temné. Skunkové z rodu Spilogale jsou velmi sociální tvorové, často sdílejí své nory s až sedmi dalšími skunky. Výjimkou jsou mateřské nory, kam je cizím skunkům vstup zapovězen.
V tomto článku byl použit překlad textu z článku Spotted skunk na anglické Wikipedii.
{{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. {{Cite journal}} označená jako k „pouze dočasnému použití“. 
Obrázky, zvuky či videa k tématu skunk ve Wikimedia Commons
Spilogale (skunk) je jeden z rodů čeledi skunkovití (Mephitidae). Obsahuje čtyři druhy, které jsou rozšířeny v Severní Americe. Název rodu pochází z řečtiny: spilo znamená skvrnitý, gale znamená lasička.
Mammalogové rozlišují skunka západního a skvrnitého kvůli rozdílům v reprodukční morfologii a variacím chromozomů, jejich vzájemné křížení však nebylo nikdy vyvráceno.
Die Fleckenskunks (Spilogale) sind eine Raubtiergattung aus der Familie der Skunks oder Stinktiere (Mephitidae). Die Gattung umfasst sieben Arten, die in Nord- und Mittelamerika leben.
Das Fell der Fleckenskunks ist auffallend schwarz-weiß gemustert. Namensgebendes Merkmal sind die weißen Flecken oder Streifen, die in sechs streifenförmig angeordneten Längslinien auf dem ansonsten schwarz gefärbten Fell verlaufen, am hinteren Teil des Rumpfes haben sie einige Querstreifen. An der Oberseite des Kopfes haben sie einen weißen, dreieckigen Fleck, auch die Schwanzspitze ist weiß. Die genaue Anordnung der Flecken ist von Individuum zu Individuum verschieden. Ihr Körper ist schlank gebaut, die Gliedmaßen sind verhältnismäßig kurz. Fleckenskunks sind die kleinsten Stinktiere, sie erreichen eine Kopfrumpflänge von 12 bis 34 Zentimeter, der buschige Schwanz wird 7 bis 22 Zentimeter lang. Das Gewicht variiert von 0,2 bis 1,0 Kilogramm.
Fleckenskunks bewohnen eine Reihe von Habitaten wie Grasland, baumbestandene Gebiete oder felsige Regionen, sie fehlen allerdings in dichten Wäldern und allzu feuchten Gebieten. Sie sind nachtaktive Tiere, die den Tag in Erdbauen oder manchmal auch in Bäumen verborgen verbringen. In der Nacht begeben sie sich auf Nahrungssuche, wobei sie sich meist in dichter Vegetation am Boden aufhalten, allerdings gelegentlich auf Bäume klettern. Es sind soziale Tiere, bis zu acht Individuen können sich eine Schlafstätte teilen.
Im Bedrohungsfall stellen sie sich auf die Vorderpfoten, sie beugen den Schwanz über den Kopf und präsentieren so dem Feind den After im Handstand. Nützt diese Drohgeste nichts, versprühen sie ihr streng riechendes Sekret – Thiole enthaltend – aus den zwei Analdrüsen, wobei sie vorrangig auf das Gesicht des Angreifers zielen.
Fleckenskunks sind Allesfresser. Sie verzehren sowohl Fleisch wie kleine Nagetiere, Baumwollschwanzkaninchen, Vögel, Eier und Insekten als auch pflanzliche Nahrung wie Körner und Früchte. Der Speiseplan ist teilweise saisonabhängig.
Nach einer rund 30- bis 50-tägigen Tragzeit bringt das Weibchen rund drei bis sechs Jungtiere zur Welt. Vor allem im Westen des Verbreitungsgebietes kommt es aber zu einer verzögerten Einnistung, sodass zwischen Begattung und Geburt mehrere Monate liegen können. Neugeborene sind blind und hilflos, sie öffnen die Augen mit rund 32 Tagen und werden nach rund 8 Wochen entwöhnt. Während Westliche Fleckenskunks schon nach vier bis fünf Monaten geschlechtsreif werden, dauert dies bei Östlichen Fleckenskunks knapp ein Jahr.
Zur Gattung der Fleckenskunks werden folgende sieben rezente Arten gerechnet:[2]
Ursprünglich wurden nur die ersten vier Arten als eigenständige Arten anerkannt. In einer im Sommer 2021 veröffentlichten phylogenetischen Studie fand man 8 evolutionäre Linien innerhalb der Gattung der Fleckenskunks und erhob deshalb drei Unterarten in den Artrang. Die achte Linie wurde in der Sonora-Wüste gefunden. Die Sonora-Klade unterscheidet sich in ihrer mtDNA von den anderen evolutionäre Linien und entstand möglicherweise im Verlauf einer Hybridisierung.[2]
Spilogale leucoparia
Spilogale angustifrons
Sonora-Klade
Spilogale gracilis
Spilogale interrupta
Spilogale putorius
Spilogale yucatanensis
Spilogale pygmaea
Streifenskunks (Mephitis)
Weißrüsselskunks (Conepatus)
Stinkdachse (Mydaus)
Die wissenschaftliche Erstbeschreibung der Gattung stammt von John Edward Gray aus dem Jahr 1865, der als Typusart den Östlichen Fleckenskunk wählte. Dieser war zuvor als Mephitis interrupta von Rafinesque, 1820, beschrieben und wurde später mit dem von Carl von Linné in seiner Systema naturae 1758 beschriebenen [Viverra] putorius, heute Spilogale putorius, synonymisiert.[7]
Die Fleckenskunks stellen in ihrer Gesamtheit die Schwestergruppe der ebenfalls in Nord- und Mittelamerika verbreiteten Streifenskunks (Mephitis) dar. Die mehr auf Südamerika konzentrierten Weißrüsselskunks (Conepatus) werden diesen gegenübergestellt. Der Zwerg-Fleckenskunk wurde als basale Schwesterart aller anderen Fleckenskunkarten identifiziert. Er trennte sich von diesen schon vor etwa 5 Millionen Jahren. Die übrigen Fleckenskunkarten lassen sich wiederum zwei Kladen zuordnen, eine östliche und eine westliche. Sie trennten sich voneinander vor 1,5 Millionen Jahren. Diese zwei Linien diversifizierten sich in vor 660.000 bis 350.000 Jahren im Zusammenhang mit den Zyklen der Eiszeiten. Zur östlichen Klade gehört der Östliche Fleckenskunk, Spilogale interrupta und S. yucatanensis, zur westlichen der Westliche Fleckenskunk, der Südliche Fleckenskunk, S. leucoparia und die Fleckenskunks aus der Sonora (Sonora-Klade).[2]
Da sich die Tiere manchmal in der Nähe des Menschen niederlassen, sind sie gefürchtet, vor allem wegen des Gestanks, aber auch weil sie manchmal Geflügel reißen. In kleinem Ausmaß werden sie auch wegen ihres Pelzes (Skunkfell) gejagt, eine weitere Gefahr stellt der Automobilverkehr dar, dem viele Tiere zum Opfer fallen.
Trotzdem sind Fleckenskunks weitverbreitet und zählen nicht zu den bedrohten Arten, lediglich der Zwerg-Fleckenskunk wird von der IUCN als gefährdet (vulnerable) gelistet.[5]
Die Fleckenskunks (Spilogale) sind eine Raubtiergattung aus der Familie der Skunks oder Stinktiere (Mephitidae). Die Gattung umfasst sieben Arten, die in Nord- und Mittelamerika leben.
The genus Spilogale includes all skunks commonly known as spotted skunks. Currently, there are four accepted extant species: S. gracilis, S. putorius, S. pygmaea, and S. angustifrons.[3] New research, however, proposes that there may be up to seven.[4][5][6]
In the past, anywhere between two and fourteen species of Spilogale have been recognized, but today most authorities accept a four species model (seen below). A 2021 DNA analysis of 203 specimens from across their known range suggests that there may be as many as seven distinct species in the genus, some cryptic.[4]
Mammalogists consider S. gracilis and S. putorius different species because of differences in reproductive patterns, reproductive morphology, and chromosomal variation.[7] However, interbreeding has never been disproved.[7] The name Spilogale comes from the Greek word spilo, which means "spotted", and gale, which means "weasel". Putorius is the Latin word for "fetid odor". Gracilis is the Latin word for "slender". Several other names attributed to S. putorius include: civet cat, polecat, hydrophobian skunk, phoby skunk, phoby cat, tree skunk, weasel skunk, black marten, little spotted skunk, four-lined skunk, four-striped skunk, and sachet kitty.[8]
The western spotted skunk (Spilogale gracilis) can be found west of the Continental Divide from southern British Columbia to Central America, as well as in some parts of Montana, North Dakota, Wyoming, Colorado, and western Texas. Eastward, its range borders that of the eastern spotted skunk (Spilogale putorius). Spilogale gracilis generally occupies lowland areas but they are sometimes found at higher elevations (2600 m). Although the western spotted skunk is now recognized as S. gracilis, previously, skunks west of the Cascade Crest in British Columbia, Washington, and Oregon were recognized as a distinct subspecies (S. p. latifrons).[9]
Spilogale putorius is found throughout the central and southeastern United States, as well as northeastern Mexico. In Mississippi, S. putorius is found throughout the whole state, except for the northwestern corner by the Mississippi River. In the Great Plains, there has been an observed increase in the geographical range of these skunks, and the cause of this is thought to be a result of an increase in agriculture. This would lead to an increase in mice, which happen to be one of the primary prey for S. putorius.[8]
Spilogale usually like to reside in covered thickets, woods, riparian hardwood, shrubbery, and areas that are located near streams. However, S. putorius usually enjoy staying in rocky and woody habitats that have copious amounts of vegetation. These sly creatures prefer to dwell in a den or natural cavities such as stumps or hollow logs. Spotted skunks have been found to adjust well to a wide array of dry prairie ecosystems in shallow dens. They take on a negative relationship with elevation, particularly in regions such as the Northern and Southern Appalachians of the United States. Although they have very effective digging claws, they prefer to occupy dens that are made by gophers, wood rats, pocket gophers, striped skunks, or armadillos.[9] They occupy dens that are positioned to be completely dark inside. Spilogale are very social creatures and frequently share dens with up to seven other skunks. Although skunks often live in this way, maternal dens are not open to non-maternal skunks.[8]
Around the time of March, the males’ testes begin to enlarge and are most massive by late September. The increase in size is accompanied by a larger testosterone production. Similarly, a female begins to experience an increase in ovarian activity in March. Spilogale begin to mate during March as well. Implantation occurs approximately 14–16 days after mating. For the western spotted skunk, most copulations occur in late September and the beginning of October.[10] Post copulation the zygotes are subject to normal cleavage but stop at the blastocyst stage, where they can remain in the uterus for roughly 6.5 months. After implantation, gestation lasts 30 days and between April and June their offspring are born.[11] Although litter sizes vary considerably, the average litter size is about 5.5 and the gender ratio is 65 M: 35 F.[8]
The newborn skunks are covered with fine hair that shows the adult color pattern. The eyes open between 30 and 32 days.[12] The kits start solid food at about 42 days and are weaned at about two months.[8] They are full grown and reach adult size at about four months. The males do not help in raising the young.
Spotted skunks protect themselves by spraying a strong and unpleasant scent. Two glands on the sides of the anus release the odorous oil through nipples. When threatened, the skunk turns its body into a U-shape with the head and anus facing the attacker. Muscles around the nipples of the scent gland aim them, giving the skunk great accuracy on targets up to 15 feet away. As a warning before spraying, the skunk stamps its front feet, raises its tail, and hisses. They may warn with a unique "hand stand"—the back vertical and the tail waving.[7]
The liquid is secreted via paired anal subcutaneous glands that are connected to the body through striated muscles. The odorous solution is emitted as an atomized spray that is nearly invisible or as streams of larger droplets.[8]
Skunks store about 1 tablespoon (15 g) of the odorous oil and can quickly spray five times in row. It takes about one week to replenish the oil.
The secretion of the spotted skunks differs from that of the striped skunks. The two major thiols of the striped skunks, (E)-2-butene-1-thiol and 3-methyl-1-butanethiol are the major components in the secretion of the spotted skunks along with a third thiol, 2-phenylethanethiol.[13]
Thioacetate derivatives of the three thiols are present in the spray of the striped skunks but not the spotted skunks. They are not as odoriferous as the thiols. Water hydrolysis converts them to the more potent thiols. This chemical conversion may be why pets that have been sprayed by skunks will have a faint "skunky" odor on damp evenings.
Spotted skunks can spray up to roughly 10 feet.
Changing the thiols into compounds that have little or no odor can be done by oxidizing the thiols to sulfonic acids. Hydrogen peroxide and baking soda (sodium bicarbonate) are mild enough to be used on people and animals but changes hair color.
Stronger oxidizing agents, like sodium hypochlorite solutions—liquid laundry bleach—are cheap and effective for deodorizing other materials.
Skunks are omnivorous and will eat small rodents, fruits, berries, birds, eggs, insects and larvae, lizards, snakes, and carrion. Their diet may vary with the seasons as food availability fluctuates.[8] They have a keen sense of smell that helps them find grubs and other food. Their hearing is acute but they have poor vision.
Spotted skunks can live 10 years in captivity, but in the wild, about half the skunks die after 1 or 2 years.
The eastern spotted skunk, S. putorius, is a conservation concern. Management is hampered by an overall lack of information from surveying.[14] During the 1940s, Spilogale populations seemingly crashed and the species is currently listed by various state agencies as endangered, threatened, or ‘of concern’ across much of its range.[15] The species S. pygmaea is endemic to the Mexican Pacific coast and is currently threatened.[16] The tropical dry forest of western Mexico, where these skunks live, is a highly threatened ecosystem that has been placed on conservation priority. S. pygmaea is also the smallest carnivore native to Mexico as well as one of the smallest worldwide.
{{cite book}}: CS1 maint: location (link) The genus Spilogale includes all skunks commonly known as spotted skunks. Currently, there are four accepted extant species: S. gracilis, S. putorius, S. pygmaea, and S. angustifrons. New research, however, proposes that there may be up to seven.
Spilogale es un género de mamíferos carnívoros de la familia Mephitidae conocidos vulgarmente como mofetas moteadas. Están ampliamente distribuidos en América del Norte y Central.
Se reconocen las siguientes especies:[1]
Spilogale es un género de mamíferos carnívoros de la familia Mephitidae conocidos vulgarmente como mofetas moteadas. Están ampliamente distribuidos en América del Norte y Central.
Le genre Spilogale appartient à la famille des Méphitidés.
Le genre Spilogale appartient à la famille des Méphitidés.
Plankumainie skunksi (Spilogale) ir viena no skunksu dzimtas (Mephitidae) ģintīm, kurā ir 4 sugas. Visas plankumaino skunksu sugas dzīvo Ziemeļamerikā, priekšroku dodot zemieņu mežiem un prērijai.
No skunksiem vismazākie ir plankumainie skunksi, kā arī tie ir vislīdzīgākie sermuļu dzimtas dzīvniekiem. Tie ir veiklāki un izveicīgāki, un to kažokāda ir vērtīgāka. Pēdējos 100 gados plankumainos skunksi tiek audzēti kažokzvēru audzētavās, lai iegūtu to smalko, zīdaino kažokādu. Vismazākais no visiem plankumainajiem skunksiem ir mazais plankumainais skunkss (Spilogale pygmaea), kura garums kopā ar asti var būt 18,5 cm un svars 150 g.[1]Toties pārējās 3 sugas ir apmēram līdzīgas gan augumā, gan svarā, to ķermeņa kopējais garums variē no 30—55 cm, svars 0,5—1,0 kg.[2] Vislielākās auguma variācijas ir dienvidu plankumainajam skunksam (Spilogale angustifrons), tā mazākie indivīdi var būt tikpat mazi kā mazie plankumainie skunksi, bet lielākie indivīdi līdzīgi austrumu plankumainajam skunksam (Spilogale putorius) un rietumu plankumainajam skunksam (Spilogale gracilis).[3]
Visi plankumainie skunksi ir melni ar baltiem laukumiem un lauzītām, baltām svītrām, kas rada iespaidu par plankumiem.
Plankumainie skunksi ir vientuļnieki, tomēr ziemas laikā skunksi var sanākt kopā lielākā bariņā, lai gulētu vienā migā. Skunksi savā starpā mēdz nežēlīgi sakauties, kožot, skrāpējot un plēšot viens otru, bet tie nekad viens otru neapšļāc ar smirdīgo anālo dziedzeru sekrētu.
PLankumainie skunksi pret ienaidniekiem sevi aizsargā ar spēcīgu smaku, ko izdala ar anālo dziedzeru sekrētu. Ja skunksu nobiedē, tas saliecas U veidā, pret ienaidnieku ir pagriezta gan galva, gan anālie dziedzeri, kas atrodas zem astes. Dziedzeri ir līdzīgi krūšu galiem, un muskuļi ap tiem izšļāc sekrētu 4—5 metru attālumā. Pirms skunkss izšļāc sekrētu, tas ienaidnieku brīdina, stampājot priekškājas pret zemi, izslienot asti un šņācot. Reizēm skunkss brīdinot paceļas pakaļkājās. Vienā reizē tiek izšļākts apmēram 15 g jeb 1 ēdamkarote sekrēta, kas ir smirdīgs, eļļains šķidrums. Skunkss spēj sekrētu izšļākt 5 reizes pēc kārtas. Paiet apmēram 1 nedēļa līdz skunkss atjauno iztērēto sekrētu. Plankumainā skunksa sekrēts atšķiras no svītrainā skunksa sekrēta. Tā sekrēts nav tik smirdīgs.
Plankumainais skunkss tāpat kā pārējie skunksi ir visēdājs. Tie medī kukaiņus, mazus grauzējus, čūskas, ķirzakas, putnus, izēd no ligzdām olas, pie iespējas barojas ar augļiem, ogām, kukaiņu kūniņām un kāpuriem, neatsakās no maitas. Lai arī plankumainajam skunksam ir slikta redze, tam ir laba dzirde un lieliska oža, kas ļauj atrast barību.
Plankumainie skunksiem ir 2 metieni gadā. Parasti piedzimst 2—6 akli, nevarīgi mazuļi, kurus audzina tikai māte. Jaundzimušie skunksi ir segti ar smalku, zīdainu matojumu, kas uzreiz ir pieauguša skunksa kažoka krāsā. Acis atveras pēc 30—32 dienām. Pēc 42 dienām mazuļi sāk ēst pieaugušu skunksu barību, bet māte tos zīda ar pienu kopumā 2 mēnešus. Tie sasniedz pieaugušu skunksu augumu apmēram 4 mēnešu vecumā.
Plankumainie skunksi (Spilogale) ir viena no skunksu dzimtas (Mephitidae) ģintīm, kurā ir 4 sugas. Visas plankumaino skunksu sugas dzīvo Ziemeļamerikā, priekšroku dodot zemieņu mežiem un prērijai.
De gevlekte skunks (geslacht Spilogale) zijn een viertal roofdiersoorten uit de familie Mephitidae.
Kenmerkend voor de gevlekte skunks is het patroon van zwart-witte vlekken en strepen in de vacht. Net als de overige skunks zijn ook de gestreepte skunks berucht om de scherpe geur van de door de anale klieren geproduceerde vloeistof, die gebruikt wordt tegen vijanden.
Alle soorten zijn afkomstig van het Amerikaanse continent.
Soorten:
De gevlekte skunks (geslacht Spilogale) zijn een viertal roofdiersoorten uit de familie Mephitidae.
Flekkskunker (Spilogale) er ei slekt med stinkdyr (Mephitidae) som består av fire arter, alle endemiske for Nord-Amerika. Flekkskunker har (i varierende grad) hvite flekker på sort bakgrunn. Halen er relativt lang og har gjerne svært busket behåring og kontrastfarger. Slektene Mephitis, Spilogale og Conepatus utgjør tilsammen klanen Mephitini, også kalt amerikanske skunker.
Trærne nedenfor er i henhold til Nyakatura og Bininda-Emonds, (2012).[1] De viser slektsforholdet mellom (A) eksisterende linjer og (B) eksisterende og utdødd linjer. Av de eksisterende linjene var trolig stinkgrevlinger (Mydaus) den først som skilte lag med hovedlinjen, noe som styrker teorien om at familien oppsto i Eurasia.
A:
MephitidaeMydaus (stinkgrevlinger)
Mephitis (hette- og stripeskunker)
Spilogale (flekkskunker)
Conepatus (tryneskunker)
B:
MephitidaeMydaus (stinkgrevlinger, Asia)
Mephitini (skunker, Amerika)
.jpg){kind=small}
Denne zoologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Flekkskunker (Spilogale) er ei slekt med stinkdyr (Mephitidae) som består av fire arter, alle endemiske for Nord-Amerika. Flekkskunker har (i varierende grad) hvite flekker på sort bakgrunn. Halen er relativt lang og har gjerne svært busket behåring og kontrastfarger. Slektene Mephitis, Spilogale og Conepatus utgjør tilsammen klanen Mephitini, også kalt amerikanske skunker.
Multimedia w Wikimedia Commons Skunksik[3] (Spilogale) – rodzaj ssaka z rodziny skunksowatych (Mephitidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Ameryce Północnej i Środkowej[4].
Nazwa rodzajowa jest połączeniem słów z języka greckiego: σπιλος spilos – „cętka, plama” oraz γαλή gale – „łasica”[5].
Mephitis interrupta Rafinesque, 1820 (= [Viverra] putorius Linnaeus, 1758)
Do rodzaju należą następujące gatunki[3][4]:
Skunksik (Spilogale) – rodzaj ssaka z rodziny skunksowatych (Mephitidae).
Fläckskunkarna (Spilogale) är ett släkte i familjen skunkar. I släktet finns tre arter som lever i Nord- och Centralamerika.
Det vetenskapliga namnet är bildat av de grekiska orden spilos (punkt/fläck) och galee (vessla).[1]
Fläckskunkarnas päls har en påfallande svart-vit mönstring. De har 6 strimmiga vita fläckar på den svarta grundfärgen och även på kroppens bakre del finns några vita tvärband. På huvudet finns en trekantig vit fläck och även svansens spets är vit. Fläckarnas fördelning skiljer sig mellan de olika individerna. Kroppen är liksom hos flera mårddjur smärt och extremiteterna är korta. Med en kroppslängd mellan 12 och 34 centimeter och en 7 till 22 centimeter lång yvig svans är fläckskunkarna de minsta skunkarna. Vikten varierar mellan 0,2 och 1,0 kilogram.
Fläckskunkar förekommer i olika habitat som gräsland, klippiga områden och regioner med några träd, de saknas däremot i täta skogar och sumpmarker. De är aktiva på natten och vilar på dagen i bon under jorden eller gömda i träd. Sin föda letar de oftast i tät undervegetation eller på träd. Fläckskunkar har socialt beteende och ibland sover åtta individer i samma bo.
Vid fara ställer sig dessa skunkar på sina främre extremiteter med böjd svans över huvudet så att angriparen ser djurets after. När aggressorn trots allt fortsätter sprutar skunken en illa luktande vätska från sina analkörtlar mot den. Vanligtvis träffas inkräktarens ansikte av vätskan.
Arterna i släktet är allätare. De livnär sig till exempel av kött från exempelvis gnagare, bomullssvanskaniner, insekter, fåglar och av deras ägg. Dessutom äter de frön och frukter. Födans sammansättning är avhängig från årstiden.
Efter dräktigheten som varar i 30 till 50 dagar föder honan 3 till 6 ungdjur. Huvudsakligen i släktets västliga utbredningsområde vilar ägget en tid efter befruktningen. På så sätt ligger flera månader mellan parningen och födelse. Nyfödda fläckskunkar är blinda och hjälplösa, efter cirka 32 dagar öppnar de ögonen och efter ungefär åtta veckor sluter honan att ge di. Individer av arten Spilogale gracilis är efter fyra till fem månader könsmogna, hos den östliga fläckskunken först efter ett år.
Ibland bygger fläckskunkar sina bon i människans närhet och i så fall ogillas de, huvudsakligen för stanken men även för skunkarnas vana att ta tamhöns som byte. Fläckskunkar jagas i viss mån för pälsens skull. En annan fara är trafiken som kräver många offer bland skunkarna.
I släktet skiljs mellan fyra arter[2]:
Fläckskunkarna (Spilogale) är ett släkte i familjen skunkar. I släktet finns tre arter som lever i Nord- och Centralamerika.
Det vetenskapliga namnet är bildat av de grekiska orden spilos (punkt/fläck) och galee (vessla).
Довжина голови й тіла: 115—345 мм, хвіст довжиною 70—220 мм, вага зазвичай 200—1000 гр.
Волосся найдовше на хвості й найкоротше на обличчі. Забарвлення складається з шести білих смуг, які простягаються вздовж спини і боків і розбиваються на менші смуги й плями на крупу. на лобі також є видовжена біла пляма. Хвіст зазвичай закінчується білим волоссям. Є дві запахові залози під основою хвоста, з яких може виділятися рідина із дуже сильним запахом. Самиці мають 10 молочних залоз.
Країни проживання: Канада (Британська Колумбія, Орігон), США, Мексика, Гватемала, Беліз, Сальвадор, Гондурас, Нікарагуа, Коста-Рика. Spilogale зустрічаються в різноманітних кущових, кам'янистих і рідколісних місцях проживання. Зазвичай живуть у підземних норах, але є хорошими дереволазами. Нори встеляють сухою рослинністю.
Spilogale значною мірою нічні тварини й активні цілий рік. Раціон складається з рослинності й комах влітку, гризунів та інших малих ссавців взимку.
Вагітність має затримку й загалом триває 230—250 діб, але дійсний ембріональний розвиток триває 28—31 добу. У виводку від двох до дев'яти, зазвичай від трьох до шести дитинчат. Вага новонароджених 22.5 гр, отримують забарвлення дороослих через 21 добу, відкривають очі через 32 доби, можуть користуватися пахучими залозами через 46 діб, годуються молоком 54 доби, досягають розмірів дорослого за 15 тижнів після народження. Тривалість життя у неволі до 10 років.
Spilogale là một chi động vật có vú trong họ Chồn hôi, bộ Ăn thịt. Chi này được Gray miêu tả năm 1865. Loài điển hình của chi này là Mephitis interrupta Rafinesque, 1820 (= [Viverra] putorius Linnaeus, 1758).
Chi này gồm 4 loài:
.png){kind=small}
Bài viết về các loài trong bộ thú ăn thịt này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Spilogale là một chi động vật có vú trong họ Chồn hôi, bộ Ăn thịt. Chi này được Gray miêu tả năm 1865. Loài điển hình của chi này là Mephitis interrupta Rafinesque, 1820 (= [Viverra] putorius Linnaeus, 1758).
西部斑臭鼬 Spilogale gracilis
東部斑臭鼬 Spilogale putorius
小斑臭鼬 Spilogale pygmaea
Spilogale angustifrons
斑臭鼬屬（學名Spilogale），臭鼬科的一屬，包括三到四種，分佈於北美洲的美國、加拿大、墨西哥，與臭鼬相似，但身上的條紋呈斑點狀。
斑臭鼬屬（學名Spilogale），臭鼬科的一屬，包括三到四種，分佈於北美洲的美國、加拿大、墨西哥，與臭鼬相似，但身上的條紋呈斑點狀。
얼룩스컹크는 몸집이 작아 몸길이는 16-25cm, 꼬리길이는 19-22.5cm이다. 검은색 바탕에 등과 측면에 6개의 흰색 줄무늬가 얼룩져 있다. 적을 만나 분비물을 발사할 때 물구나무서기를 하고, 앞다리만으로 걸을 수 있다. 나무를 잘 타며, 잡식성으로 곤충·과실·옥수수 등을 먹는다. 북아메리카·중앙아메리카에 분포한다.
다음은 스컹크과의 계통 분류이다.[2]
스컹크과 스컹크오소리속 돼지코스컹크속 줄무늬스컹크속 얼룩스컹크속
