La gralla, graula, cucala, cornella negra[1] (caua al Gironès) (Corvus monedula o Coloeus monedula) és un ocell de l'ordre dels passeriformes i de la família dels còrvids present a l'Àfrica del Nord, tota Europa, Iran, nord-oest de l'Índia i Sibèria. Als Països Catalans és bastant abundant i es troba en expansió a les àrees urbanes, però en regressió al sud del Principat de Catalunya.[2] Tant a l'estiu com a l'hivern, a Catalunya es troba principalment a les comarques de Ponent, a l'Empordà i a Barcelona.[3][4] Va desaparèixer dels cingles vermells de les Guilleries arran de la construcció de l'Embassament de Sau. És també sedentària a l'interior i les Comarques Centrals del País Valencià i a la Catalunya Nord, i manca o és accidental a les Balears.[5] És fàcil trobar-ne a ciutats europees, són hàbil voladors i estan avesats a la presència humana. Cal no confondre amb la gralla de bec groc i la gralla de bec vermell que habiten usualment a alta muntanya.
Fa 33 cm de llargària. Plomatge molt fosc amb el cap de color gris clar. S'organitzen en colònies, les activitats dels membres de les quals són regulades segons una jerarquia social molt complexa, que també inclou la defensa comunitària de cadascun dels seus membres. Totes aquestes relacions han estat molt estudiades pel conegut etòleg Konrad Lorenz.
Fa un crit característic. El seu so estrident ha donat nom a un instrument musical de vent, variant de la dolçaina: La gralla.
El seu hàbitat comprèn les zones planes obertes, amb conreus on cerca l'aliment (insectes, patates, fruits, gra, però també carronya, ous i pollets) i que tinguin un clima temperat.
Enllesteixen un niu tot amuntegant branquillons i folrant-lo amb pèl o llana, en forats d'arbres, de penya-segats o en els murs de les construccions humanes (masos i torres de campanar). Al maig fan la posta, de 3 o 6 ous, i la femella, tota sola, els cova durant 18 dies. Els nounats volen després de 30 dies.
Un estol de gralles fotografiat a Rússia
Una gralla volant
Una gralla manipulant un pot de vidre
La gralla, graula, cucala, cornella negra (caua al Gironès) (Corvus monedula o Coloeus monedula) és un ocell de l'ordre dels passeriformes i de la família dels còrvids present a l'Àfrica del Nord, tota Europa, Iran, nord-oest de l'Índia i Sibèria. Als Països Catalans és bastant abundant i es troba en expansió a les àrees urbanes, però en regressió al sud del Principat de Catalunya. Tant a l'estiu com a l'hivern, a Catalunya es troba principalment a les comarques de Ponent, a l'Empordà i a Barcelona. Va desaparèixer dels cingles vermells de les Guilleries arran de la construcció de l'Embassament de Sau. És també sedentària a l'interior i les Comarques Centrals del País Valencià i a la Catalunya Nord, i manca o és accidental a les Balears. És fàcil trobar-ne a ciutats europees, són hàbil voladors i estan avesats a la presència humana. Cal no confondre amb la gralla de bec groc i la gralla de bec vermell que habiten usualment a alta muntanya.
Fa 33 cm de llargària. Plomatge molt fosc amb el cap de color gris clar. S'organitzen en colònies, les activitats dels membres de les quals són regulades segons una jerarquia social molt complexa, que també inclou la defensa comunitària de cadascun dels seus membres. Totes aquestes relacions han estat molt estudiades pel conegut etòleg Konrad Lorenz.
Fa un crit característic. El seu so estrident ha donat nom a un instrument musical de vent, variant de la dolçaina: La gralla.
El seu hàbitat comprèn les zones planes obertes, amb conreus on cerca l'aliment (insectes, patates, fruits, gra, però també carronya, ous i pollets) i que tinguin un clima temperat.
Enllesteixen un niu tot amuntegant branquillons i folrant-lo amb pèl o llana, en forats d'arbres, de penya-segats o en els murs de les construccions humanes (masos i torres de campanar). Al maig fan la posta, de 3 o 6 ous, i la femella, tota sola, els cova durant 18 dies. Els nounats volen després de 30 dies.
Gralla fotografiada a Polònia durant l'hivern.
Un estol de gralles fotografiat a Rússia
Una gralla volant
Una gralla manipulant un pot de vidre
Beletxikia (Coloeus monedula edo Corvus monedula) corvidae familiako eta passeriformes ordenako hegaztia da. Corvus generoko espezierik txikiena da (34-39 cm luze). Lumadi beltz edo gris iluna. Garondo, lepo eta masailak gris argiak. Helduek iris txuria dute. Hots ohikoena chyak-chyak edo kak-kak metaliko eta karrankarria da[2].
Beletxikiak oso banaketa zabala du: Afrikako ipar-mendebaldea, ia Europa osoa, Iran, Indiako ipar-mendebaldea eta Siberia. Populazio gehienak sedentarioak badira ere, ipar eta ekialdekoak migratzaileagoak dira. Oso bizileku desberdinetan ikus daiteke: zuhaiztun estepa, nekazal eremu, larre, itsaslabar eta herrietan. Euskal Herrian isurialde mediterraneoan bizi da.
Elikadura: ornogabeak (intsektu heldu eta larbak, barraskiloak, armiarmak), karraskari txikiak, arrautzak, txitak, haziak, zerealak, fruituak eta haratustela (errepideetan hildako animaliak batez ere)[3].
Beletxikia (Coloeus monedula edo Corvus monedula) corvidae familiako eta passeriformes ordenako hegaztia da. Corvus generoko espezierik txikiena da (34-39 cm luze). Lumadi beltz edo gris iluna. Garondo, lepo eta masailak gris argiak. Helduek iris txuria dute. Hots ohikoena chyak-chyak edo kak-kak metaliko eta karrankarria da.
Beletxikiak oso banaketa zabala du: Afrikako ipar-mendebaldea, ia Europa osoa, Iran, Indiako ipar-mendebaldea eta Siberia. Populazio gehienak sedentarioak badira ere, ipar eta ekialdekoak migratzaileagoak dira. Oso bizileku desberdinetan ikus daiteke: zuhaiztun estepa, nekazal eremu, larre, itsaslabar eta herrietan. Euskal Herrian isurialde mediterraneoan bizi da.
Elikadura: ornogabeak (intsektu heldu eta larbak, barraskiloak, armiarmak), karraskari txikiak, arrautzak, txitak, haziak, zerealak, fruituak eta haratustela (errepideetan hildako animaliak batez ere).
De kauw (Coloeus monedula)[2] is een zangvogel uit de familie van de kraaien. De wetenschappelijke naam van de soort werd als Corvus monedula in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus.[3] Het is met een lengte van 34 tot 39 cm een van de kleinste leden van de familie.
De vogel is 34 tot 39 cm lang, duidelijk kleiner dan de andere geheel zwarte kraaiachtigen zoals zwarte kraai en roek. Kenmerkend zijn de grijze kleur van de zijhals en het achterhoofd en de lichtgroen-grijze oogring. Vrijwel volledig zwarte exemplaren komen overigens ook voor. Kauwen komen meestal in groepen of paren voor, en foerageren vaak gezamenlijk in weilanden en wegbermen, ook binnen de bebouwde kom. De paarband blijft ook binnen een grotere groep waarneembaar. De roep is een tsjak-tsjak-achtig geluid. In de groep hebben ze veel geluiden waarmee ze communiceren, van vrolijk kwetteren tot zacht tokkelen (kikakaka ko). De bekendste roep is hun naam "kauw kauw". De dieren hebben complexe banden met elkaar en blijven als koppel elkaar trouw voor het leven.
Kauwen hebben een zeer uitgebreid menu, dat voornamelijk bestaat uit kleine ongewervelde dieren (zoals insecten, slakken en spinnen), zaden, granen, eieren en fruit. In de omgeving van de mens doen kauwen zich ook tegoed aan afval en karkassen van overreden dieren.
Kauwen vertonen actief voedseldelen onder soortgenoten, onafhankelijk van het geslacht of de verwantschap tussen gever en aannemer.[4] Dit voedseldelen gebeurt voornamelijk op initiatief van de voedseldonor. Kauwen kennen een uitgebreider voedseldelen dan waargenomen bij andere soorten, zoals chimpansees. De reden voor dit voedseldelen is nog niet volledig duidelijk. Twee hypothesen vinden ondersteuning: 1) een kauw geeft makkelijker aan een andere kauw indien hij er ook van krijgt (reciprociteit); 2) door voedseldelen kopen kauwen rust af en worden ze niet lastiggevallen door soortgenoten (intimidatie).
Kauwen werden vroeger als huisdier gehouden. Vooral als ze als jong al met de mens in contact komen kunnen ze erg tam worden. Het is wettelijk niet meer toegestaan om kauwen te houden die in de vrije natuur zijn geboren. In gevangenschap geboren en correct geringd mogen zij wel als huisdier worden gehouden.
Het houden van kauwen is niet eenvoudig. Het zijn zeer energieke vogels en in een kooitje kwijnen ze weg. Als ze ouder worden gaan ze vaak een soort paarbinding aan met hun verzorger en mijden anderen in de omgeving. Het dier kan dan zelfs jaloers en agressief reageren op andere mensen.
In Nederland en België nestelt de kauw meestal in groepen in bomen, gewelven van kerken en elders ook wel op rotswanden en in schoorstenen. De 4-5 eieren worden 16-17 dagen bebroed en de jongen vliegen na ongeveer 30-35 dagen uit.
Kauwen hebben een zeer ruim verspreidingsgebied. Ze komen voor in vrijwel het gehele palearctische gebied, waarbij vier ondersoorten worden onderscheiden:
De kauw wordt meestal gerekend tot het geslacht Corvus. Sinds 1903 zijn er auteurs die de twee kauwensoorten in een apart genus Coloeus zetten. Modern moleculair genetisch onderzoek lijkt deze aparte positie te bevestigen.[5] Daarom staan de kauwen in de IOC-lijst onder het geslacht Coloeus.[2] Deze indeling vindt echter weinig navolging. Op de meeste soortenlijsten staat de kauw nog als Corvus monedula.[6]
De kauw (Coloeus monedula) is een zangvogel uit de familie van de kraaien. De wetenschappelijke naam van de soort werd als Corvus monedula in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus. Het is met een lengte van 34 tot 39 cm een van de kleinste leden van de familie.
Kaie (Corvus monedula) er en art i kråkefamilien (Corvidae) som er utbredt over store deler av det vestre Eurasia og det ekstremt nordvestre Afrika. Utbredelsen omfatter også det sørlige Fennoskandia, inkludert Sør-Norge til og med kysten av Trøndelag[1].
Kaien blir omkring 34-39 cm lang og veier normalt 136–265 g.[2] Fjærdrakten er gjennomgående grå og sort. Hodet har sort isse og er ganske flatt. Nebbet er sort og kort. Øynene har lys blågrå iris. Nakken, ryggen og undersiden er grå, Vingene og stjerten, som er moderat lang, er sort med blålig glans. De nedre ekstremitetene er sorte, inkludert klørne. Arten har gripeføtter og kan vagle.[2]
I likhet med kornkråka er kaiene ofte sosiale og lever i kolonier. Flokkene kan omfatte flere hundre individer[3]. Arten trives både i jordbruksområder og urbane strøk, der de ofte finnes i parker og på åpne plasser, som torg og lignende. Den er alteter (omnivor), men i mindre grad kjøttetende enn kråke og mange andre artsfrender. I én studie besto 84 % av dietten av plantemateriale, blant annet korn, frø og bær. Det er imidlertid kjent at arten eter mer kjøtt i hekketiden enn ellers om året. En normal sommerdiett består ellers typisk av virvelløse dyr, gresshopper, maur, fluer, larver og biller. Noen fugler spesialiserer seg også i å røve egg fra andre.[2]
Kaia er monogam og danner livslangt parforhold. Den hekker helst i kolonier, og hekkeplassen kan være huler i trær og større fuglekasser. I byer og tettsteder kan de hekke i skorsteiner og kirketårn. Om man vil henge opp spesielle fuglekasser beregnet for kaier, bør man henge opp flere siden denne fuglearter hekker i kolonier. Disse spesielle fuglekassene henges opp i en høyde på minimum 6–8 meter og hver kasse bør ha en avstand på minst 1–2 meter fra hverandre. Begge kjønn tar del i byggingen av redet, som varierer i størrelse, men kan være ganske så massivt. Redet bygges av kvister og strå og tettes med søle og dyreskitt. Redet er skålformet og fôres innvendig med mose og annet mykt materiale.[2]
Hunnen legger 3–8 egg (4 i snitt) og ruger dem ut selv. Inkubasjonstiden tar cirka 17–19 dager, av og til mer. Ungene mates og stelles av begge foreldrene i opp mot 30 dager. De blir selv kjønnsmodne omkring 2 år gamle.[2] I naturen er det observert opptil 14 år gamle kaier[4].
Kaias utbredelse i Norge er hovedsakelig i den sørlige delen av landet, med hovedtyngden på det sørlige Østlandet, rundt Trondheimsfjorden, og på Jæren.
Inndelingen under følger HBW Alive og er i henhold til dos Anjos & Bonan (2017)[5]. Oppdelingen av underfamilier følger Jønsson et al. (2016).[6] Alle norske navn følger Norsk navnekomité for fugl (NNKF) og er i henhold til Syvertsen et al. (2008),[7] med unntak for navn gitt i parentes. Disse har fortsatt ikke fått avklart sitt norske navn og må derfor kun betraktes som beskrivende uttrykk.
Kaie (Corvus monedula) er en art i kråkefamilien (Corvidae) som er utbredt over store deler av det vestre Eurasia og det ekstremt nordvestre Afrika. Utbredelsen omfatter også det sørlige Fennoskandia, inkludert Sør-Norge til og med kysten av Trøndelag.
Multimedia w Wikimedia Commons 
Hasło w Wikisłowniku Kawka zwyczajna[3], kawka (Corvus monedula) – gatunek średniej wielkości ptaka synantropijnego z rodziny krukowatych, blisko spokrewniony z kawką srokatą. Zamieszkuje Eurazję i północną Afrykę.
Po raz pierwszy gatunek opisał Karol Linneusz w 1758. Holotyp pochodził ze Szwecji. Autor nadał mu nazwę Corvus monedula[4], podtrzymywaną obecnie przez Międzynarodowy Komitet Ornitologiczny[5]. Kawka zwyczajna razem z kawką srokatą (C. dauuricus) bywała wydzielana do rodzaju Coloeus, jak i uznawana za ten sam gatunek.
IOC wyróżnia 4 podgatunki kawki[5]. Oprócz tego opisywano m.in. podgatunki turrium, brehmi i hilgerti (wschodnie Niemcy), ibericus (południowa Hiszpania) oraz nigerrimus (Maroko), wszystkie zsynonimizowano z spermologus, do tego tischleri (północno-wschodnia Polska), sophiae (wschodnia Polska), schluteri (Białoruś), collaris (Macedonia Północna), pontocaspicus (Cypr) i ultracollaris (Tienszan) traktowane jako synonimy soemmerringii[4].
Zamieszkuje w zależności od podgatunku[5]:
W Polsce średnio liczny ptak lęgowy niżu (na zachodzie częściej podgatunek C. m. spermologus, na wschodzie – C. m. soemmerringii). Lokalnie może być liczny. Zimą przylatują wielkie stada ptaków z północy i wschodu, należących do podgatunków C. m. monedula (liczniejszy na wybrzeżu) oraz C. m. soemmerringii[6]. Przedstawiciele dwóch północnych gatunków tworzą z gawronami (C. frugilegus) wielkie stada, z którymi wspólnie nocują[7].
Kawki pierwotnie zamieszkiwały skupiska starych, dziuplastych drzew i szczelin skalnych, w których się lęgły. W Europie zaczęły przysposabiać się do środowisk miejskich po II wojnie światowej, kiedy to wskutek bombardowań miasta miejscami zamieniły się w rumowiska skalne, dobre miejsca do gniazdowania. Kawki nauczyły się również korzystać z pokarmu, jaki dostarcza im człowiek. W latach 80. XX wieku w Europie nastąpił spadek liczebności kawek o nieznanej do końca przyczynie. W wielu niemieckich miastach kawki są rzadkie, a w Warszawie łatwiej spotkać je na peryferiach, niż w centrum. Przypuszczalnie wraz z postępującą budową wieżowców na miejscach kamienic postępować będzie zmniejszanie się liczebności kawek[7].
Jest ptakiem towarzyskim, zazwyczaj tworzy niewielkie stada. Zimą łączą się one w większe, bardzo często z gawronami. Mimo to cały rok zachowują więź partnerską i w lecącym stadzie łatwo można wyróżnić pary trzymające się blisko siebie[9]. Do zachowań towarzyskich należy odruchowy atak na potencjalnego drapieżnika. Wrodzony mechanizm wyzwalający uruchamiany jest na widok szamoczącego się osobnika. Jest on na tyle niedokładny, że może zostać wywołany również na widok machania czarną szmatką, a jednocześnie nie jest wywoływany przez widok nieopierzonego pisklęcia branego do ręki. Jeżeli mechanizm ten zostaje wywoływany u danego osobnika kilka razy przez tego samego potencjalnego drapieżnika, zapamiętuje on go i przejawia agresję, przynajmniej dźwiękową, na sam jego widok. Agresja ta udziela się innym osobnikom i w ten sposób informacja o potencjalnym drapieżniku przekazywana jest reszcie stada, także międzypokoleniowo. Osobniki ze stada włączają się również w grupową obronę zaatakowanego pobratymca, co ma miejsce np. w czasie lęgów. Czynnikiem wyzwalającym jest odpowiedni głos atakowanego (opisywany jako „jüp”), który przejmują pozostali członkowie stada. Gdy napastnikiem była inna kawka, jej również udziela się ogólny nastrój, co w końcu wygasza agresję[10]. Odnotowane są również przypadki oswojenia kawek. Wówczas zachowania towarzyskie przenoszą one na ludzi, zwłaszcza gdy zaszło odpowiednie wdrukowanie. Jednocześnie takie kawki niektóre zachowania stadne (np. wspólne podrywanie się do lotu) przejawiają również wobec innych krukowatych[10].
W stadach kawek panuje ścisła hierarchia. Dotyczy ona również łączenia się tych ptaków w pary. Samiec mający np. numer 10. w hierarchii stada kojarzy się z partnerką również zajmującą miejsce dziesiąte. W przypadku zmiany kolejności hierarchicznej kawek w strukturze stada zmianie ulegają również związki kawek. Przykładowo, jeżeli jeden z partnerów awansuje w stadzie, zawiera nowy związek z kawką, która poprzednio w strukturze stada znajdowała się od niego o jedną pozycję wyżej[11]. Miejsce w hierarchii wyrażane jest postawą – imponującą (wyciągnięta szyja z podniesioną głową i napiętym karkiem oraz piórami położonymi po sobie) lub wycofaną. Postawa grożąca przypomina gotowość do wzniesienia się (i zaatakowania z góry) – ciało jest wyciągnięte, a pióra położone po sobie. Taka postawa występuje zwykle podczas rozgrywek hierarchicznych. Inna postawa grożąca polega na pozornym powiększeniu rozmiaru ciała (pochylenie się z wykrzywieniem szyi tworzącym garb, wykręcanie ogona w stronę przeciwnika) i prychaniu. Jest to postawa sygnalizująca gotowość obrony zajętego miejsca, i gdy przeciwnik w istocie nie jest zainteresowany jego zajęciem, nawet będąc wyżej w hierarchii, ustępuje. Będąca w związku samica wobec swojego partnera przejawia postawę przypominającą zaproszenie do kopulacji – pochyla się i trzepocze skrzydłami i ogonem. Przeszeregowanie pozycji w hierarchii występuje rzadko. Interakcje, takie jak odpędzanie od jedzenia, zachodzą głównie między osobnikami o podobnej pozycji w hierarchii, a osobniki o bardzo wysokiej pozycji prawie ignorują te o bardzo niskiej. Zdarza się w związku z tym, że do sporu między osobnikami o niskiej pozycji, np. o miejsce gniazdowania, włącza się znacznie wyżej stojący w hierarchii osobnik, przepędzając osobnika o relatywnie wyższej pozycji, jednak sam nie potrzebuje i nie zajmuje tego miejsca, przez co wygrywa osobnik najsłabszy. Młode kawki zostają „zaadoptowane” przez inne ptaki w kolonii, jeśli ich rodzice zginą. Młody osobnik przejmuje po rodzicach pozycję w stadzie. Nieodpowiedzialne i nieuzasadnione zabieranie od rodziców kawek uznanych za „opuszczone” (podczas gdy te oczekują na rodziców) sprawia, że kawki zostają odrzucone przez stado, któremu się je potem odda, lub zajmują najniższą hierarchię w stadzie[7].
W okresie lęgowym podstawę diety stanowią owady i ich larwy, okazjonalnie drobne gryzonie[7], ślimaki, jagody[12]. W zimie kawki wiejskie jedzą głównie ziarno zbóż, miejskie wszystko jadalne, co znajdą[7]. W okresie lęgów kawki bywają szkodliwe, wybierając jaja lub pisklęta drobnych ptaków śpiewających[13]. Kawki produkują wypluwki. Długość kawczej wypluwki waha się między 25 mm a 30 mm, a średnica wynosi od 10 do 15 mm. Wypluwki są małe i wydłużone, zwarte, ale nie gęste. Często zawierają wyłącznie resztki roślinne, lecz można znaleźć również resztki kości[8].
IUCN uznaje kawkę za gatunek najmniejszej troski (LC, Least Concern) nieprzerwanie od 1988 (stan w 2016). Szacunkowy zasięg tego gatunku to 15,6 mln km²[15]. Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ochroną gatunkową ścisłą[16].
Niekiedy kawki zakładają gniazda w kominach i wylotach wentylacyjnych – zapobieganie polega na osłanianiu otworów siatką. W celu stworzenia nowego miejsca lęgowego dla kawek można zbudować budkę. Skrzynka lęgowa przeznaczona dla tych krukowatych powinna mieć dno w formie kwadratu o boku 19 cm, wysoką na 40 cm ściankę przednią i wysoką na 43 cm ściankę tylną, otwór wejściowy o średnicy 8–8,5 cm i być zbudowana z deski grubej na około 2,5 cm. Sporadycznie w budce przeznaczonej dla kawek zalęgnąć się mogą siniaki (C. oenas)[14].
Kawka zwyczajna, kawka (Corvus monedula) – gatunek średniej wielkości ptaka synantropijnego z rodziny krukowatych, blisko spokrewniony z kawką srokatą. Zamieszkuje Eurazję i północną Afrykę.
Stăncuța (Corvus monedula, sin. Coloeus monedula) este o pasăre migratoare, din genul Corvus, famila Corvidae, unele populații cuibăresc în ținuturi sălbatice, și altele antropofile, ce cuibăresc în localități. Cele din regiuni sălbatice au cuibul în scorburi și pereți de stâncă, pe când celelate în construcții, coșuri, ornamentații, crăpături de ziduri, clopotnițe etc. Femela depune în cuib 4-6 ouă albicioase-albăstrui, cu pete brune. Timpul cuibăritului începe în luna aprilie, ouăle sunt clocite de femelă timp de 17-18 zile. Stăncuță are o dimensiune de 35 cm, penajul este de culoare neagră, numai ceafa și dosul gâtului sunt cenușii. În România stăncuța este sedentară, populează regiunile joase, ca și văile râurilor de munte. Populațiile nordice migrează in iarnă spre Europa și Asia de Sud.
Evoluție și dispariție Comportament Liste ClasificareStăncuța (Corvus monedula, sin. Coloeus monedula) este o pasăre migratoare, din genul Corvus, famila Corvidae, unele populații cuibăresc în ținuturi sălbatice, și altele antropofile, ce cuibăresc în localități. Cele din regiuni sălbatice au cuibul în scorburi și pereți de stâncă, pe când celelate în construcții, coșuri, ornamentații, crăpături de ziduri, clopotnițe etc. Femela depune în cuib 4-6 ouă albicioase-albăstrui, cu pete brune. Timpul cuibăritului începe în luna aprilie, ouăle sunt clocite de femelă timp de 17-18 zile. Stăncuță are o dimensiune de 35 cm, penajul este de culoare neagră, numai ceafa și dosul gâtului sunt cenușii. În România stăncuța este sedentară, populează regiunile joase, ca și văile râurilor de munte. Populațiile nordice migrează in iarnă spre Europa și Asia de Sud.
Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men en del populationer i norr och öster flyttar söderut på vintern. Fyra underarter har identifierats. De utskiljer sig framförallt i fjäderdräktens färger på huvudet och nacken. Carl von Linné var den första som beskrev denna art formellt. Han gav den namnet Corvus monedula. DNA-analys har senare visat att denna art, tillsammans med klippkaja, är en tidig förgrening i släktet Corvus och eventuellt tillräckligt olika de andra för att motivera att de klassificeras som ett eget släkte, Coloeus.
Den blir 34-39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten. Den lever i en liten grupp med komplex social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer. Kajan bildar monogama par som bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Den lägger ungefär fem ägg som är blekt blåa eller blågröna, med bruna fläckar. Äggen ruvas av honan. Ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen.
Kajan förekommer över hela Europa, i västra Nordafrika och i Asien österut till de nordvästligare delarna av Kina. Tidigare förekom den på Malta och i Tunisien men där förekommer den inte längre.
Den delas ofta upp i fyra underarter med följande utbredning:[2]
Vissa delar vidare också upp den i underarterna:
Tidigare klassificerade vissa taxonomer kajor som häckade i Centraleuropa till den egna underarten C. m. turrium.[3]. Denna underart kom först att inkluderas i underarten C. m. spermologus men förs idag istället till C. m. monedula.[4]
Det är en klinal övergång från C. m. spermologus till C. m. monedula till C. m. soemmerringii.
Tillsammans med den närbesläktade klippkajan (Corvus dauricus) som lever i östra Asien bildar kajan undersläktet Coloeus. Vissa bryter ut det ur Corvus.[5] Vissa taxonomer klassificerar klippkaja som en underart till kaja.[6]
En del kajor stannar kvar i Sverige på vintern, inte bara i Skåne, utan också i Uppland. Andra flyttar till sydligare länder. De kajor som flyttar, brukar komma tillbaka redan i mars-april. Kajan är vanlig i södra och mellersta Sverige och dess utbredning har ökat under 1900-talet.
Honan och hanen är lika. På ovansidan av huvudet är den blåsvart. Dess rygg är svart, de undre kroppsdelarna mörkgråa, vingarna och stjärten är glänsande svarta. Ögonen är ljusa.[7] Kroppslängden är nära 34 cm och vingspannet 64–73 cm. Den väger ungefär 240 gram. Näbben är kort och kraftig. Den adulta fågeln har en ljusblå iris medan ungfågeln har en brun. Ungfåglar har också en brunare ton på vingarna.
Att skilja kajans underarter C. m. soemmerringii, C. m. monedula & C. m. spermologus åt är inte enkelt och det är främst adulta fåglar som låter sig identifieras i fält. Eftersom övergången mellan underarterna är klinal, finns det en rad övergångsformer som är omöjliga att identifiera i fält.
Kajan är, speciellt i flockar, mycket talför och kan skränande dra omkring. Ibland ger den ifrån sig ett något klagande läte. Lockropet är ett metalliskt "jack".
Liksom många andra arter i släktet kråkor är kajan intelligent, nyfiken och social, och är i allmänhet livligare och snabbare än de andra i sina rörelser. De kan uppträda oskyggt men är alltid vaksamma. En juvenil kaja kan ganska lätt göras tam och kan läras att härma ord eller att komma när man kallar på den.[källa behövs]
Den sociala hierarkin i kajflockar formas genom strider, undanträngning och hotfulla beteenden - varav flera har beskrivits. Exempelvis förekommer en kroppsställning där huvud och näbb vinklas uppåt och fågeln stryker fjäderdräkten tätt intill kroppen. Detta visar på lugn och självsäkerhet och används när fågeln är på väg in i födosökande flock.
Ett annat exempel på hotfullt beteende är när kajan istället sänker näbben samtidigt som den reser fjädrarna på huvud och nacke. Ibland kombineras detta med att vingarna höjs något. Kajor utmanar ofta varandra på detta sätt. Det kan då sluta med att endera fågeln viker undan eller att de går i strid. En ytterligare hotfull kroppsställning är när fågeln håller kroppen vågrätt och sträcker fram huvudet.
För att bli ännu hotfullare kan den även burra upp fjädrarna och sprida ut eller hålla upp vingarna. Denna ytterlighet används när kajor konkurrerar om bon eller honor.[8] Om fågeln sänker huvud och näbb, sprider ut stjärtfjädrarna och burrar upp fjäderdräkten i allmänhet så uttrycker detta försvarsvilja. Undanträngning är när fågeln tränger sig på och knuffar undan en annan fågel från en sittplats. Den fågeln drar sig då oftast undan utan att ta strid. Kajor strider genom att kasta sig mot varandra med fötterna före och brottas med fötterna intrasslade i varandra samtidigt som de hackar varandra med näbben. De andra i flocken brukar då samlas kring de stridande och kraxa högt.[9]
Genom att blotta nacken och burra upp huvudfjädrarna ber kajan sin partner att putsa dem. Putsningen utförs huvudsakligen på huvudet och nacken. Detta beteende förekommer nästan bara mellan häckande par.[9]
Födosökandet sker framförallt på öppna markytor, men kajan söker föda också i träd, på sophögar, i soptunnor, på gator och i trädgårdar, helst tidigt på morgonen, när få människor är där.[10] Den använder diverse olika metoder för att komma åt födan, till exempel hoppa, picka, undersökning av jorden med näbben och ibland grävning. Den fångar flugor runt komockor genom att hoppa upp från marken och ibland genom att sjunka ned snabbt från några meters höjd. Maskar kan den plocka upp från nyplöjd jord, men de kan inte dras ut ur sina normal gångar i jorden.[11] Kajor kan rida på ryggen av får och andra däggdjur och söker då efter fästingar att äta och ull att använda till bobygge. I denna situation kan de också fånga flygmyror i flykten.[12]
Jämfört med andra kråkfåglar tillbringar kajan mer tid med att undersöka och vända på saker med näbben. Så har den också en näbb som är rakare och mindre nedåtriktad och bättre binokulär syn, vilket är fördelaktigt för de som tillämpar denna födosökningsstrategi.[13] Kajan äter framförallt små ryggradslösa djur, upp till 18 mm stora, som den finner ovan marken. Bland djuren som den äter finns diverse arter av skalbaggar (särskilt ollonborrar av släktet Melolontha[14] och larver och puppor av vivlar[11]), flugor och fjärilar, liksom sniglar och spindlar. De äter också små gnagare, fågelägg och döda djur, till exempel sådana som dödats i trafiken. Bland vegetabilier som kajan äter finns säd från sädesfält (råg, vete och havre), ogräsfrö, fläderbär, ekollon och olika odlade frukter.[11] Undersökningar av muskelmagen på kajor som skjutits på Cypern under vår och sommar visade en diet bestående av spannmål (huvudsakligen vete) och insekter (framförallt cikador och skalbaggar).[15] Dieten bestod till 84% av växtmaterial utom under häckning, vid vilken huvudfödan utgjordes av insekter.[12] En studie av kajors spybollar i södra Spanien fann att de innehöll betydande mängder smågrus av kiseloxid och kalciumkarbonat för att bidra till den mekaniska bearbetningen av födan och till kalciumintaget.[16]
Kajan är skicklig på att utnyttja de olika möjligheter som dyker upp. Dess diet varierar betydligt alltefter vad som för tillfället står till buds.[17] Det finns observationer av hur den tagit ägg och ungar ur andra fåglars bon, till exempel sånglärka,[18] mindre lira, tordmule, sillgrissla, gråhäger, [14] klippduva,[19] och turkduva.[14] En fältundersökning vid en stor soptipp utanför staden León i nordvästra Spanien visade att kajorna letar efter mat där tidigt på morgonen och i skymningen och att de i viss mån stjäl mat från andra.[20] Kajor delar med sig av mat sinsemellan. Initiativet till överföringen tas av givaren. Detta sker oberoende av kön och släktskap. De delar med sig mer av den mat de tycker bäst om.[21] Hos de flesta fågelarter sker visst aktivt matgivande i samband med omvårdnad av ungar eller parbildande. Men kajor delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter, inklusive chimpanser.[22]
Kajan föredrar glesa lövskogar eller blandskogar, där det finns äldre träd med håligheter. Den återfinns ofta i närheten av mänsklig bebyggelse och om vintern samlas ofta större flockar i städer.
Kajor häckar vanligen i kolonier med par som samarbetar om att hitta en lämplig plats att bygga bon på, som de sedan försvarar mot andra par och mot rovdjur under större delen av året.[23] Kajan utnyttjar ofta existerande håligheter, till exempel hackspettshål eller skorstenar som bon, men placerar också sitt bo på klippavsatser, klippskrevor och liknande, i övergivna hus och ruiner eller om nödvändigt i träd. Det gemensamma särdraget för alla dessa ställen är att de utgör skyddade platser för boet. Tillgängligheten av lämpliga boplatser påverkar hur många kajor som finns på respektive lokal.[24]
Boet byggs av kvistar och gräs, samt fodras med strån, hår och ull. Ofta påbörjas bygget genom att de släpper ned pinnar på den tilltänkta platsen. Själva boet byggs sedan på den plattform som därmed bildats.[25] Detta beteende har ibland lett till att skorstenar blivit igenproppade och att bon ramlat ned i spisar. Ibland har fåglarna suttit kvar i boet när det ramlat ned.[26] Boplattformen kan uppnå en avsevärd storlek. I boken The Natural History and Antiquities of Selborne skriver Gilbert White att kajor brukade bygga bo i skrevor under stenarna i Stonehenge. Han beskriver också hur en fågel bygger bo i ett kaninhål.[27] I Holland har det hänt att kajor trängt undan kattuggla från sin boplats.[28] Den kan också ta över gamla boplatser från spillkråka[29] och skogsduva. Häckande kolonier kan också tränga undan alpkråka, men de kan också själva i sin tur bli undanträngda av större kråkfåglar, som råka, kråka och skata.[9]
Äggen, som läggs i april-maj, är 4–7 stycken, blekt blågröna, med glest placerade svartbruna och askgrå fläckar. Honan ruvar äggen i 17–18 dagar. Det tar ungarna cirka en månad att bli flygfärdiga, och under tiden matar både hane och hona dem med uppstött föda. Framåt hösten samlas kajorna i flockar, ofta tillsammans med råkor och kråkor.
Kajor blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Genetisk analys av par och deras avkomma visar inga tecken på befruktning utanför det häckande paret[30] och det finns mycket få indikationer på att par delar upp sig ens efter flera misslyckade häckningsförsök.[23] Några par separerar under de första månaderna, men nästan alla par som varit tillsammans mer än sex månader håller ihop resten av livet och skiljs åt först när en av dem dör.[31] Den kaja som blir ensam kvar far illa, ofta blir den utkastad från boet eller reviret och oförmögen att föda upp ungar i sin ensamhet.[31]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[32] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[32] I Europa tros det häcka mellan knappt 10 och 20,8 miljoner par.[33] Eftersom Europa motsvarar ungefär hälften av kajans utbredningsområde kan därför världspopulationen mycket preliminärt uppskattas till mellan knappt 40 och 83,4 miljoner vuxna individer.[32]
De i Skåne, Halland och Blekinge förekommande dialektala orden alika och aleka [34] för kaja kommer från lågtyska. Varifrån uttrycken fyllekaja och full som en alika härstammar är omdiskuterat. I Skåne och Blekinge har alika använts som skällsord för "ett dumt och elakt fruntimmer" [34] I sydsvensk dialekt har uttrycket dum som en alika förekommit vilket överensstämmer med liknande engelska uttryck. Ordet kaja kommer av lätet, liksom korp och kråka.[35][36]
I svensk folktro betraktas kajan som en varslande fågel. Många kajor som uppträder vid ett och samma tillfälle förebådar krig, pest eller annan epidemi. Kajor som skriker på kvällstid varslar om regn.[37]
Wikimedia Commons har media som rör kaja.
Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men en del populationer i norr och öster flyttar söderut på vintern. Fyra underarter har identifierats. De utskiljer sig framförallt i fjäderdräktens färger på huvudet och nacken. Carl von Linné var den första som beskrev denna art formellt. Han gav den namnet Corvus monedula. DNA-analys har senare visat att denna art, tillsammans med klippkaja, är en tidig förgrening i släktet Corvus och eventuellt tillräckligt olika de andra för att motivera att de klassificeras som ett eget släkte, Coloeus.
Den blir 34-39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten. Den lever i en liten grupp med komplex social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer. Kajan bildar monogama par som bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Den lägger ungefär fem ägg som är blekt blåa eller blågröna, med bruna fläckar. Äggen ruvas av honan. Ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen.
Küçük karga (Corvus monedula), kargagiller (Corvidae) 33 cm boyunda, açık alanlar, kayalıklar ve kentlerde yaşayan bir kuş türü.
Diğer kargalar gibi "zeki" olarak bilinir. Gövdesi siyah, ensesi gri, gözleri beyazdır. Sesi diğer kargalarınkinden daha tiz ve metaliktir. Kentlerde sıkça görülürler.
Ötücü kuşlar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz. Маса тіла 140—225 г. Довжина тіла близько 33 см. У дорослого птаха оперення чорне; потилиця, покривні пера вух, задня частина і боки шиї сірі, іноді білувато-сірі; крила і хвіст з металічним полиском, від зеленого до пурпурово-синього; дзьоб і ноги чорні; райдужна оболонка ока світло-блакитна. У молодого птаха потилиця, покривні пера вух, задня частина і боки шиї темно-бурі, металічний полиск відсутній; райдужна оболонка ока темно-сіра.[2]
Звуки — досить дзвінкі викрики «кеее-кеее» або «каа-каа».
Широко поширена в західній половині Євразії і в Північній Африці. В Україні — осілий птах на всій території.
Галки часто збираються великими зграями. Може збиратися у зграї разом із граками, воронами або навіть сизими голубами.
Трапляється в населених пунктах, розріджених лісах, на скелястих узбережжях морів. Гніздиться в порожнинах скель, нішах будівель, під дахами, у норах, дуплах дерев. Часто (особливо навесні) галки сидять на дахах будинків і димарях, де нерідко роблять свої гнізда. Крім населених пунктів, оселяється також в лісах і гаях.
Галки роблять гніздо з гілок та вистилають його всередині соломою, ганчір'ям, ватою, клаптиками паперу та ін. Вони відкладають до 8 яєць, на яких сидять 18—20 днів. Пташенята вилуплюються голі, сліпі. У червні вони вже можуть літати і залишають гніздо.
У неволі молоді птахи швидко звикають до людини. Це птахи з порівняно добре розвиненою центральною нервовою системою.
Живляться галки переважно харчовими відходами, падлом, комахами, чи поїданням яєць інших птахів.
Геральдично зображена на гербах Галичини — Івано-Франківська, Івано-Франківської області.
Це незавершена стаття з орнітології.Quạ gáy xám phương Tây (danh pháp khoa học: Coloeus monedula) còn được gọi là quạ gáy xám châu Âu, quạ gáy xám Á - Âu hay đơn giản là quạ gáy xám là một loài chim thuộc chi Coloeus, trước đây được coi là một phần của chi Quạ. Được tìm thấy ở hầu khắp châu Âu, phía đông châu Á và bắc châu Phi, loài chim này là loài hầu như không di trú mặc dù những con chim thuộc loài này sống ở phương bắc và phương đông sẽ di cư xuống phương nam vào mùa đông.
Quạ gáy xám phương Tây là một trong nhiều loài được Linnaeus mô tả trong tác phẩm viết trong thế kỷ 18 của ông là Systema Naturae[2]. Do người ta cho rằng nó thích gắp các đồng tiền nên Linnaeus đã đặt cho nó danh pháp hai phần là Corvus monedula, với phần định danh loài mǒnēdŭla có nguồn gốc từ moneta, một từ nguồn gốc La tinh để chỉ "tiền"[3][4]. Tên chi Coloeus, có nguồn gốc từ tiếng Hy Lạp cổ đại κολοιός (koloios) để chỉ quạ gáy xám[5] được Peter Pallas tạo ra năm 1766, mặc dù cho tới gần đây thì nhiều công trình vẫn giữ 2 loài quạ gáy xám trong chi Corvus[6].
Một nghiên cứu năm 2000 nhận ra rằng khoảng cách di truyền giữa các loài quạ gáy xám với các thành viên khác trong chi Corvus là lớn hơn so với khoảng cách trong phạm vi phần còn lại của chi[7]. Điều này làm cho Pamela Rasmussen phục hồi lại tên gọi Coloeus trong cuốn sách Birds of South Asia (Chim Nam Á) của bà năm 2005[8], một xử lý từng được sử dụng trong danh sách phân loại năm 1982 tại Đức của Hans Edmund Wolters[9]. Một nghiên cứu phát sinh chủng loài đối với chim dạng quạ thực hiện năm 2007 đã so sánh các trình tự ADN trong khu vực kiểm soát ti thể của vài loài chim dạng quạ. Nó phát hiện ra rằng quạ gáy xám phương Tây và họ hàng gần của nó, quạ gáy xám Dauria (Corvus dauuricus) ở miền đông Nga và Trung Quốc, là cơ sở đối với nhánh Corvus phần lõi[10]. Kể từ đó, các tên gọi Coloeus monedula và Coloeus dauuricus đã được Đại hội Điểu học Quốc tế (IOC) chấp nhận trong danh sách chính thức của họ[11]. Hai loài quạ gáy xám này từng được thông báo là có lai ghép trong khu vực dãy núi Altai, nam Siberi, Mông Cổ. Phân tích ADN ti thể các mẫu vật của 2 loài thu thập trong phần lõi phạm vi sinh sống của chúng chỉ ra rằng chúng là khác biệt về mặt di truyền[10].
Hiện tại người ta công nhận 4 phân loài quạ gáy xám phương Tây[12][13]. Tất cả các phân loài ở châu Âu đều có dạng quá độ tại những nơi các quần thể của chúng có sự chồng lấn khu vực sinh sống[14]. C. m. monedula chuyển dần thành C. m. soemmerringii trong khu vực chuyển tiếp chạy từ Phần Lan về phía nam qua biển Baltic và đông Ba Lan tới Romania và Croatia[15].
.jpg)
|coauthors= bị phản đối (trợ giúp) Quạ gáy xám phương Tây (danh pháp khoa học: Coloeus monedula) còn được gọi là quạ gáy xám châu Âu, quạ gáy xám Á - Âu hay đơn giản là quạ gáy xám là một loài chim thuộc chi Coloeus, trước đây được coi là một phần của chi Quạ. Được tìm thấy ở hầu khắp châu Âu, phía đông châu Á và bắc châu Phi, loài chim này là loài hầu như không di trú mặc dù những con chim thuộc loài này sống ở phương bắc và phương đông sẽ di cư xuống phương nam vào mùa đông.
