Die Gewöhnliche Gebirgsschrecke (Podisma pedestris) ist eine Kurzfühlerschrecke aus der Familie der Feldheuschrecken (Acrididae).
Die Männchen der Gewöhnlichen Gebirgsschrecke werden 17 bis 19, die Weibchen 24 bis 30 Millimeter lang. Die Tiere haben eine rotbraune[1][2] oder graue, bräunliche oder gelblich olive, aber niemals grüne[3] Grundfarbe mit gelber und schwarzer Zeichnung.[1][2] Von den Facettenaugen bis zum Hinterrand des Halsschildes verläuft ein breiter schwarzer Streifen. Die Oberseite des Halsschildes ist ebenso wie die Seiten der Hinterleibssegmente vorne dunkel. Die Männchen sind deutlich kontrastreicher gemustert als die Weibchen, wodurch ihr Hinterleib schwarz geringelt wirkt.[3] Die Unterseite des Hinterleibs ist gelb. Die Schenkel (Femora) der Hinterbeine sind auf der Unterseite und innen hellrot, die Schienen (Tibien) bläulich mit weißen Dornen. Die Flügel sind stark zurückgebildet und erreichen nicht die Länge des Halsschildes. Es gibt jedoch sehr selten Individuen mit voll entwickelten Flügeln.[1][2][3]
Die Art ist euroasiatisch von den Pyrenäen bis in die Mongolei ins Altaigebirge verbreitet. In Europa kommt sie vor allem in Skandinavien und in den Alpen vor, man findet sie jedoch auch auf der Balkanhalbinsel von Bulgarien bis zum griechischen Olymp. In Mitteleuropa ist die Art vom Elsass über die Schweiz und Österreich, ostwärts in Süd- und Ostdeutschland, Tschechien und Polen verbreitet.[1] In Deutschland kommt die Art nördlich der Donau östlich der Linie Schweinfurt–Ingolstadt und in den bayerischen Alpen von Garmisch nach Osten vor. Die Vorkommen im Norden Deutschlands sind schon lange erloschen.[2] In der vertikalen Verbreitung werden Höhen von 500 bis 2.800 Metern erreicht.[3]
Besiedelt werden warme, trockene, felsige und schwach bewachsene Hänge mit durchlässigen Böden, wie beispielsweise Schutthalden, steinige Alpenwiesen, Waldlichtungen und Trockenrasen.[3] Manchmal findet man sie auch in Mooren.[2]
Die ausgewachsenen Tiere findet man von Mitte Juni bis Mitte November, wobei der Höhepunkt im August und September liegt. Die Tiere sind Bodenbewohner und halten sich dort sogar bei intensiver Sonneneinstrahlung auf heißen, schwach bewachsenen Felsplatten auf. Sie sind tolerant gegenüber Nachtfrost. Die Gewöhnliche Gebirgsschrecke ernährt sich von verschiedenen Gräsern und krautigen Pflanzen.[3]
Die Weibchen legen ihre Eier in den Boden ab und überdecken sie mit Bodenstreu.[3] Die Oothek ist 9 bis 16, im Schnitt 11 bis 14 Millimeter lang, an den Enden 4,5 bis 5,5 Millimeter, an den Seiten 6 bis 6,5 Millimeter dick und enthält 11 bis 32 Eier. Ein einzelnes Ei ist 4,5 bis 5,1 Millimeter lang und 1,2 bis 1,5 Millimeter dick.[1] Die Eier überwintern ein- bis zweimal, bevor die Tiere schlüpfen. Es werden fünf Larvenstadien durchlaufen.[3]
Beide Geschlechter können nur mit ihren Mandibeln leise knistern. Bei der Balz schleicht sich das Männchen vorsichtig an und vollführt wippende Bewegungen. Reagiert ein Weibchen und kommt näher, bleibt das Männchen stehen und fixiert es, was es ansonsten auch bei anderen Artgenossen tut. Nähert sich das Weibchen auf unter 10 Zentimeter Entfernung an, wird es vom Männchen besprungen. Das Männchen sitzt dann längere Zeit auf dem Weibchen und vollführt neben Hin- und Herbewegungen auch regelmäßige Serien von Schenkelbewegungen.[1]
Die Larven des Fadenwurms Mermis nigrescens entwickeln sich in den Imagines, an den Ootheken sind die Larven der Käfer Zonabris floralis, Mylabris polymorpha, Mylabris quadripunctata sowie die Fliege Thyridanthrax fenestratus nachgewiesen.[1]
Die Art ist in der Roten Liste gefährdeter Arten Deutschlands als „vom Aussterben bedroht“ (Kategorie 1) gelistet[2], in der Schweizer Roten Liste ist sie als „nicht bedroht“ (LC) ausgewiesen[4] und in der Österreichischen Roten Liste ist sie mit „Gefährdung droht“ (NT) aufgenommen.[5]
Die Gewöhnliche Gebirgsschrecke (Podisma pedestris) ist eine Kurzfühlerschrecke aus der Familie der Feldheuschrecken (Acrididae).
Podisma pedestris is a species of 'short-horned grasshoppers' belonging to the family Acrididae subfamily Melanoplinae.
This small wingless grasshopper is present in most of Europe and in eastern Palearctic realm through to temperate, mainland east Asia.[1]
The adult males grow up to 17–25 millimetres (0.67–0.98 in) long, while the females reach 24–30 millimetres (0.94–1.18 in) of length. They can be encountered from mid June through October in dry meadows, in rocky slopes of mountains, alpine pastures and forest clearings. They feed on grasses and herbaceous plants. The females lay their eggs on the ground.
The basic coloration of the body varies from dark-brownish to yellowish, with black and yellow trasversal stripes on the sides of the abdomen. The males have brighter and more intense colours and more extensive black markings than the females. A dark longitudinal stripe runs from the eye to pronotum. The femora of the hind legs are reddish, while tibiae are bluish with white spines.
In both sexes the vestigial wings are oval, very short and unfit to flight (brachyptery), resembling those of a nymph. This species sometimes has well-developed wings, enabling to fly.
Podisma pedestris is a species of 'short-horned grasshoppers' belonging to the family Acrididae subfamily Melanoplinae.
Sinisäär-tirts (Podisma pedestris) sihktiivaliste seltsi kuuluv putukaliik.
Levinud üle Eesti,[1] kuid hiljutisi leiuandmeid on vähe.
Sinisäär-tirts on lennuvõimetu.
Sinisäär-tirts (Podisma pedestris) sihktiivaliste seltsi kuuluv putukaliik.
Levinud üle Eesti, kuid hiljutisi leiuandmeid on vähe.
Sinisäär-tirts on lennuvõimetu.
Kangassirkka (Podisma pedestris) on n. 1,5–3 senttimetrin kokoinen, siivetön heinäsirkkalaji. Se on väriltään puna- tai violetinruskea. Laji viihtyy kangasmetsissä yleisenä koko Suomessa.
Koiras on 15–22 mm pitkä, naaras 24–30 mm. Koiraan vartalon takaosa muistuttaa ampiaista tai mehiläistä.[1]
Kangassirkka (Podisma pedestris) on n. 1,5–3 senttimetrin kokoinen, siivetön heinäsirkkalaji. Se on väriltään puna- tai violetinruskea. Laji viihtyy kangasmetsissä yleisenä koko Suomessa.
Koiras on 15–22 mm pitkä, naaras 24–30 mm. Koiraan vartalon takaosa muistuttaa ampiaista tai mehiläistä.
Podisma pedestris, la miramelle des moraines, est une espèce de criquets appartenant à la famille des Acrididae et à la sous-famille des Melanoplinae.
Podisma pedestris s'appelle en français « miramelle des moraines » ou criquet marcheur[1].
Suivant leur sexe ces insectes mesurent entre 17 et 31 millimètres. Les mâles adultes se développent jusqu'à 17-25 millimètres, tandis que les femelles atteignent une longueur de 24-30 millimètres. Il existe un fort dimorphisme sexuel entre le mâle, plus bariolé, et la femelle à la couleur plus uniforme[1].
Leur couleur de base s'étale du jaune au gris au brun orange. La coloration de base du corps varie de noir brunâtre à jaunâtre en formant des rayures sur l'abdomen. Les mâles ont des couleurs plus vives et plus intenses avec des marques noires plus étendues que les femelles. Les pattes postérieures sont rouge vif à l'intérieur avec, en bas, des raies arrière légèrement bleutées. Chez ce criquet, les petites ailes antérieures sont le produit d'une régression[2].
Podisma pedestris est installé en Europe dans pratiquement tous les massifs montagneux sauf en Scandinavie et dans les pays baltes. En Suisse, ce criquet est très répandu dans les contreforts alpins et il existe quelques dépôts dans le Jura neuchâtelois. En Allemagne, il se retrouve dans les Alpes, le Jura souabe et dans le nord de la Bavière. Dans les Alpes françaises et en Italie de nombreuses autres espèces du genre Podisma ont été décrites, elles sont très proches de Podisma pedestris. Ce dernier est présent des Alpes du Nord aux Alpes du Sud[2].
La miramelle des moraines a une préférence pour des habitats ensoleillés et secs qui se réchauffent rapidement. Entrent dans cette catégorie les pentes rocheuses et à végétation clairsemée, parsemées de pierres et d'arbustes nains. Elle peut être rencontrée, de mi-juin à octobre, dans les prairies montagnardes, elle recherche aussi les alpages, les landes à myrtilles et à genévriers, les clairières, les prairies semi-arides et sèches, ainsi que les pentes non-boisées des montagnes. Dans certains endroits, la miramelle colonise les remblais routiers[1],[2].
Les insectes adultes se reproduisent entre mi-juin et mi-novembre. Les femelles pondent leurs œufs sur le sol. Ceux-ci ont la capacité, en fonction des conditions environnementales, de rester plusieurs années sous la forme embryonnaire. Cet insecte passe par cinq stades larvaires dont la durée moyenne est d'environ dix jours. Les miramelles des moraines se nourrissent de poacées (graminées) et d'autres plantes herbacées[2].
Podisma pedestris, la miramelle des moraines, est une espèce de criquets appartenant à la famille des Acrididae et à la sous-famille des Melanoplinae.
Podisma pedestris (Linnaeus , 1758) è un insetto ortottero della famiglia Acrididae.[1]
È una cavalletta di piccole dimensioni che raggiunge i 17-24 mm nel maschio, 25-30 mm nella femmina. Il dimorfismo sessuale non si limita alle dimensioni ma riguarda anche la livrea che è caratterizzata da una colorazione beige-olivastra nella femmina, a strie gialle e nere nel maschio. Entrambi i sessi presentano ali vestigiali (brachitterismo). Le tibie delle zampe posteriori hanno una caratteristica colorazione bluastra e spine di colore bianco. Quest'ultimo carattere consente la distinzione da un'altra specie della sottofamiglia Melanoplinae, Melanoplus frigidus, che presenta una livrea simile ma spine tibiali scure.
La specie ha un areale centro-asiatico europeo [2]. In Italia è presente su tutto l'arco alpino; vive generalmente al di sopra dei 1300 m, ma in Friuli si spinge fino a 600 m di quota [3].
Popola le radure boschive, i cespuglieti, le praterie e i pascoli alpini.
Sono note le seguenti sottospecie:[1]
Besparnis skėriukas (lot. Podisma pedestris) – Skėrių (Acrididae) šeimai priklausantys vabzdys (Insecta). Randamas didžiojoje Europos dalyje, taip pat ir |Azijoje. Lietuvoje retas, įrašytas į Raudonąją knygą.
Suaugėliai patinėliai užauga iki 17-25 mm ilgio, o patelės dar daugiau - iki 24-30 mm. Kūno spalva varijuoja nuo tamsiai rudos iki geltonos, bet ant pilvelio beveik visada yra aiškiai matomi geltonai juodi dryžiai. Patinėliai yra šviesesnių ir intensyvesnių spalvų, ir labiau išsiskiriančiais dryžiais nei patelės. Abiejų lyčių žiogai turi tamsų išilginį dryžį nuo akies iki pronotumo. Užpakalinių kojų šlaunies apatinė pusė raudona, o blauzda melsva su baltais spygliais. Šių žiogų sparnai dažniausiai labai trumpi, ovalūs, nesiekiantys daugiau 3 mm, naudojami tik kaip čirpimo organas. Tačiau labai retai pasitaiko ilgasparnė forma, kuri gali net skraidyti.
Šie skėriukai randami nuo birželio iki spalio sausose pievose, kalnų šlaituose, tarp uolų, ganyklose, taip pat miškų kirtimuose, proskynose. Augalėdis, maitinasi žole, samanomis, t. t. Patelės deda kiaušinėlius ant žemės. Kiaušiniai žiemoja, o nimfos išsirita gegužės pab. - birželį. Dėl trumpų sparnų nimfos gali būti sumaišytos su suaugėliais, atskiriami tik pagal dydį.
Besparnis skėriukas (lot. Podisma pedestris) – Skėrių (Acrididae) šeimai priklausantys vabzdys (Insecta). Randamas didžiojoje Europos dalyje, taip pat ir |Azijoje. Lietuvoje retas, įrašytas į Raudonąją knygą.
Podisma pedestris is een rechtvleugelig insect uit de familie veldsprinkhanen (Acrididae). De wetenschappelijke naam van deze soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1758 door Linnaeus.
Bronnen, noten en/of referentiesBezskrzydlak pieszy (Podisma pedestris) – eurosyberyjski gatunek owada prostoskrzydłego z rodziny szarańczowatych (Acrididae). Jest gatunkiem typowym rodzaju Podisma[1]. Spotykany w lasach mieszanych i iglastych. Osiąga długość 20 mm. Ciało barwy brunatnej z żółtym rysunkiem. Tylne golenie niebieskie[2].
W Polsce spotykany na niżu (rzadko), gdzie preferuje polanki, przydroża i wrzosowiska w borach sosnowych, oraz w górach – na murawach naskalnych[3].
Na Czerwonej Liście Zwierząt Ginących i Zagrożonych w Polsce klasyfikowany jest w kategorii VU (narażony)[4].
Bezskrzydlak pieszy (Podisma pedestris) – eurosyberyjski gatunek owada prostoskrzydłego z rodziny szarańczowatych (Acrididae). Jest gatunkiem typowym rodzaju Podisma. Spotykany w lasach mieszanych i iglastych. Osiąga długość 20 mm. Ciało barwy brunatnej z żółtym rysunkiem. Tylne golenie niebieskie.
W Polsce spotykany na niżu (rzadko), gdzie preferuje polanki, przydroża i wrzosowiska w borach sosnowych, oraz w górach – na murawach naskalnych.
Na Czerwonej Liście Zwierząt Ginących i Zagrożonych w Polsce klasyfikowany jest w kategorii VU (narażony).
Skogsgräshoppa (Podisma pedestris) är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen markgräshoppor.
Skogsgräshoppan har en kroppslängd på 17 till 30 millimeter, honan vanligen något större än hanen. Färgen varierar mellan och på olika individer, från rödaktig till gråbrun, gulaktig och svart. Hanen är oftast mer intensivt färgad än honan.
Skogsgräshoppan finns i områden av Europa och vidare österut till Sibirien och Mongoliet. I Sverige finns den i större delen av landet, även om den på många höll hör till de mindre vanliga gräshoppsarterna.
Skogsgräshoppans habitat är gräsmarker, ofta i närheten av skog och den håller gärna till på soliga sluttningar, till exempel på åsar. Ofta håller den även till vid kanten på berghällar. Skogsgräshoppan stridulerar, det vill säga spelar inte men både hanen och honan kan frambringa ett klickande ljud med hjälp av käkarna.
Uppvaktningsbeteendet innefattar att hanen långsamt närmar sig honan, under det att han då och då stannar till och utför gungande rörelser med kroppen. När han kommer tillräckligt nära hoppar han upp på honans rygg. Ofta händer det då att honan hoppar iväg och hanen måste då försöka hålla sig fast. Efter detta inleds parningen vanligen inom några minuter.
Skogsgräshoppa (Podisma pedestris) är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen markgräshoppor.
Кобылка бескрылая пешая[1] (лат. Podisma pedestris) — прямокрылое насекомое подсемейства Catantopinae.
Длина тела самца 17—19 мм, самки — 24—30 мм. Тело буровато-рыжее, с жёлтым и чёрным рисунком из пятен и полос[2][3]. Крылья редуцированы до маленьких бурых пластинок. Лоб и нижняя сторона тела жёлтые.
Россия (Европейская часть, юг Сибири, Бурятия, Читинская область), Европа, Северный и Западный Казахстан, Северная Монголия.
Питается зелёными частями травянистых растений[4]. Самка откладывает яйца в почву. Оотека длиной от 9 до 16 мм, толщиной 4,5 — 6,5 мм, содержит от 11 до 32 яиц. Яйцо длиной от 4,5 до 5,1 мм и толщиной 1,2 — 1,5 мм[2].
Кобылка бескрылая пешая (лат. Podisma pedestris) — прямокрылое насекомое подсемейства Catantopinae.