Åkerhumla (Bombus pascuorum) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Åkerhumlan är en ganska långtungad humla. Den är orangebrun på mellankropp och bakkroppsspets. Främre delen av bakkroppen är svart; dock har det första segmentet efter mellankroppen oftast både rödbrun och svart behåring. Andra segmentet kan hos drottningar och hanar vara mer eller mindre rent gult. Melanistiska (mer eller mindre helsvarta) individer förekommer. Humlan liknar mosshumla och backhumla, men dessa saknar bakkroppens svarta band. Humlorna, speciellt arbetarna och hanarna, varierar mycket i färgteckning. Arbetarna varierar dessutom i storlek; vissa kan vara nästan så stora som drottningen, men de flesta är klart mindre.[2]
Åkerhumlan förekommer i skog, parker, på äng och vid trädgårdar[3]. Näringsväxter är kransblommiga växter, bland annat salvia, kråkvicker, hallon, gökärt, fruktträd, ärtväxter, rödklöver, vitplister, getväppling, sälg, lejongap, rallarros, häckvicker, vallört, midsommarblomster, oxtunga, åkertistel, och humleblomster.[2] [4]. Boet inrättas oftast ovan jord, i grästuvor, lövhögar och sorkars vinterbon.[4]. Det konstrueras vanligtvis av mossa eller annan växtlighet som mer eller mindre flätas samman. Normalt innehåller det mellan 100 och 200 arbetare, även om så många som 250 har konstaterats.[5]
Enligt vissa forskare är det möjligt att arten söderut (bland annat England) har två generationer per år.[5]
De övervintrande drottningarna kommer fram i mars och flyger till omkring juni, medan de första arbetarna visar sig i april, och könsdjuren (ungdrottningar och drönare) är aktiva från juli till oktober (drottningarna övervintrar därefter). I de norra delarna av utbredningsområdet tenderar humlan att visa sig upptill ett par månader senare.[6]
Åkerhumlan parasiteras av boparasiten åkersnylthumla, i Sverige upp till norra Svealand (nordligare längs kusten).[4] Som många andra humlor med bon ovan markytan predateras den även av grävlingar och rävar.[5]
Humlan är vanlig i större delen av Europa utom de allra nordligaste delarna, samt i de tempererade delarna av Asien österut till Kina.[6] I Sverige förekommer den över hela landet upp till strax ovan skogsgränsen[2], medan den i Finland främst återfinns i södra halvan av landet samt längs Östersjökusten[7].