Ar c'hlareell Aostralia a zo un evn, Stiltia isabella an anv skiantel anezhañ.
Ar spesad nemetañ eo er genad Stiltia.
Bevañ a ra al labous en Aostralia hag e Timor.
Diouzh an evnoniourien e vez renket ar c'hlareell Aostralia en urzhiad Charadriiformes pe Ciconiiformes.
Ar c'hlareell Aostralia a zo un evn, Stiltia isabella an anv skiantel anezhañ.
La perdiu de mar australiana (Stiltia isabella) és un ocell de la família dels glareòlids (Glareolidae) i única espècie del gènere Stiltia. Habita praderies, camps i bordells de pantans del nord i interior d'Austràlia, arribant fins a les illes de la Sonda durant l'època seca.
La perdiu de mar australiana (Stiltia isabella) és un ocell de la família dels glareòlids (Glareolidae) i única espècie del gènere Stiltia. Habita praderies, camps i bordells de pantans del nord i interior d'Austràlia, arribant fins a les illes de la Sonda durant l'època seca.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad-wennol Awstralia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiad-wenoliaid Awstralia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Stiltia isabella; yr enw Saesneg arno yw Australian pratincole. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiad-wenoliaid (Lladin: Glareolidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. isabella, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.
Mae'r cwtiad-wennol Awstralia yn perthyn i deulu'r Cwtiad-wenoliaid (Lladin: Glareolidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cwtiad-wennol adeinddu Glareola nordmanni Cwtiad-wennol Awstralia Stiltia isabella Cwtiad-wennol bach Glareola lactea Cwtiad-wennol dwyreiniol Glareola maldivarum Cwtiad-wennol Madagasgar Glareola ocularis Cwtiad-wennol torchog Glareola pratincola Rhedwr Burchell Cursorius rufus Rhedwr gwregysog Rhinoptilus cinctus Rhedwr India Cursorius coromandelicus Rhedwr Jerdon Rhinoptilus bitorquatus Rhedwr mygydog Rhinoptilus chalcopterus Rhedwr Temminck Cursorius temminckii Rhedwr torchog Rhinoptilus africanus Rhedwr y twyni Cursorius cursorAderyn a rhywogaeth o adar yw Cwtiad-wennol Awstralia (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cwtiad-wenoliaid Awstralia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Stiltia isabella; yr enw Saesneg arno yw Australian pratincole. Mae'n perthyn i deulu'r Cwtiad-wenoliaid (Lladin: Glareolidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn S. isabella, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Awstralia.
Die Stelzenbrachschwalbe (Stiltia isabella) gehört innerhalb der Ordnung der Regenpfeiferartigen zur Familie der Brachschwalbenartigen.
Die Stelzenbrachschwalbe unterscheidet sich von allen anderen Brachschwalben-Arten durch die langen Beine. Auch in anderen Merkmalen ähnelt sie eher den Rennvögeln. Sie hat einen mittellangen Hals und einen großen, keilförmigen Kopf. Die Flügel des Vogels sind sehr lang und am Ende stark zugespitzt. Sein Schwanz ist kurz, gegabelt und wird deutlich von den Handschwingen überragt. Ihr Schnabel ist kurz, dünn und auf ganzer Länge leicht nach unten gebogen. Der Schnabelschaft ist orangerot gefärbt, die Schnabelspitze ist dunkel. Ihre großen Augen sind von einem weißen Lidring umgeben. Die Kehle des Vogels ist cremefarben, der Kopf, der Hals und die Brust sind gelbbraun gefärbt. Der Rücken und die Schulterfedern sind rotbraun, der Schwanz und die restlichen Teile der Flügel haben eine dunkelbraune Färbung. Der Bauch der Stelzenbrachschwalbe ist beige bis weiß, zwischen diesem und der Brust befindet sich ein rötliches Band. Jungvögel sind insgesamt grauer gefärbt. Diese Brachschwalbe wird 23 Zentimeter lang.
Die Stelzenbrachschwalbe fängt ihre Beutetiere (Insekten) sowohl in der Luft als auch auf dem Boden. Sie pickt die Tiere auf oder reckt sich, um tief fliegende Insekten zu erbeuten. In der Dämmerung jagt sie im Schwarm und kann dabei sehr hoch aufsteigen. Das Nest ist eine einfache, mit den Füßen gegrabene und durch Körperdruck geformte Bodenmulde. Sie wird manchmal mit Steinen und Zweigen umgrenzt, aber nicht ausgepolstert. Die zwei bis drei Eier haben eine Tarnfärbung. Die Jungvögel verlassen gleich nach dem Schlüpfen das Nest. Die Stelzenbrachschwalbe ist ein Teilzieher.
Diese Brachschwalben-Art brütet im nördlichen Australien, einige Vögel überwintern in Nordaustralien, auf Neuguinea, den Molukken, Sulawesi, Südost-Borneo und auf den Inseln von Timor bis Java. Sie ist damit ein Teilzieher. Sie bewohnt teilweise sehr trockene Gebiete wie Wüsten und Steppen, bleibt aber immer in der Nähe von Wasser.
Die Stelzenbrachschwalbe (Stiltia isabella) gehört innerhalb der Ordnung der Regenpfeiferartigen zur Familie der Brachschwalbenartigen.
The Australian pratincole (Stiltia isabella) is a species of bird in the family Glareolidae. It breeds in Australia's interior; it winters to northern and eastern parts of the continent, Indonesia and New Guinea. It is a medium-sized nomadic shorebird which is commonly found in arid inland Australia. It breeds predominantly from south-western Queensland to northern Victoria and through central Australia to the Kimberley region in Western Australia. The Australian population is estimated at 60,000 individuals. They are a migratory species that generally move to the southern parts of their distribution range to breed during spring and summer. During winter they migrate to northern Australia, New Guinea, Java, Sulawesi and southern Borneo to over-winter.[2] Although they are common, their occurrence is unpredictable and varies in location.[3]
The Australian pratincole belongs to the family Glareolidae. It is monotypic within the genus Stiltia.[4]
Pratincole, Arnhem Land grouse, Australian courser, roadrunner (not to be confused with the genus of North American cuckoos Geococcyx), nankeen plover, swallow-plover.[5]
The Australian pratincole is a medium-sized slender shorebird with long legs, long pointed wings and a short decurved bill. It is 19–24 cm (7.5–9.4 in) long, has a wingspan of 50–60 cm (20–24 in) and weighs 55–75 g (1.9–2.6 oz).[5]
The sexes look alike however their breeding and non-breeding plumage differs.
Breeding plumage – The head, neck, breast and upperparts are a sandy brown grading. The wings are pointed and black and there is a black loral strip. The chin and throat are white and the breast is a sandy brown.[5] The bill is bright red with a black base and the iris is dark brown. Legs and feet are grey to black.[2]
Non-breeding plumage – This plumage is not well known as there are also effects from seasonal and individual variation. The loral stripe is fainter than when in breeding plumage and the base of the bill is paler.[2] The upperparts are grey-brown with sandy-buff fringes. Sometimes there are dark flecks at the borders of the pale throat.[5]
Juvenile – The plumage is similar to a non-breeding adult but a slightly paler sandy brown colour. The lores lack the black colour and the forehead, crown and nape are streaked dark brown. The bill is grey-black with a faint reddish base.[2]
In flight – The upperbody and inner wing are sandy brown with black on the outer wing. The tail is square-cut with the upper-tail coverts and sides of the tail white.[2]
The Australian pratincole is slightly slimmer and smaller in size with longer legs than oriental pratincole (Glareola maldivarum).[2] Juveniles with worn plumage and birds in non-breeding plumage could also be confused with the oriental pratincole [5]
The habitat of the Australian pratincole is treeless, open and sparse wooded plains, grasslands, claypans and gibberstone.[3] Most of these areas are usually in arid and semi-arid rainfall zones. They are also sometimes found around the margins of wetlands, creeks, river beds, bore drains, lagoons, springs, claypans and sewage farms. During the breeding season they need scattered low shrubland as the chicks use the shrubs to hide and shelter in.[5]
Their diet consists of mainly insects, spiders and centipedes. Insects are caught either hawking in the air or pecked from the ground's surface. When foraging on the ground they stalk their prey, then dart forward with sometimes one wing outspread to catch the prey. They actively forage during the day with peak periods at dawn and dusk.[5] They require drinking water because they thermoregulate by evaporation from the mouth. As they have salt glands, both saline and ephemeral water can be drunk.[6]
They are a monogamous species with pairs staying together during the breeding season. They usually lay 2 eggs on the bare ground in a scrape.[5] Sometimes in a dry season, only one egg is laid.[7] The scrape can be on stony ground and if the ground is soft they will make a small depression. The nests are sometimes ringed with small stones or sheep droppings. They are sometimes lined with small pebbles, dry plant material or rabbit droppings.[5] The eggs are light cream to stony brown in colour with short wavy streaks and irregularly shaped with spots of brownish black intermingled with smaller under lying bluish-grey evenly distributed markings.[5] Approximate egg measurement is 31mm x 24mm.[7] Both sexes have been observed to incubate the eggs and care for the chicks. The young are semi-precocial. The downy young are sandy buff with black markings. At approximately 10 days feathers start to appear and at 3 weeks of age they are fully feathered with similar colouration to that of a non-breeding adult. The parents continue to feed the young until they are able to fly at 4–5 weeks of age.[5]
They are known to gather in flocks to migrate, and calls heard continuously within the flock.[5]
When they first arrive in the breeding grounds they appear to already be paired. At this time, the birds appear to be maintaining their bonds and possibly entering into courtship rituals. It appears that the nest site selection is part of the pair-bond ritual with both sexes involved equally. They have been observed running to a spot where one sits down and shuffles its belly and throws small objects sideways. The mate watches, then selects another spot and repeats the ritual.[5]
After hatching, the chicks are led by the parents to nearby cover or refuge. Some chicks however do stay in the nest for one day. The parents feed the chicks, flying up to nearly 1 km (0.62 mi) away with food in the bill. The chicks then run out to be fed, probably in response to calls by the parents.[5]
The Australian pratincole has a repertoire of displays to distract threats, including;
The Australian pratincole are known to call during summer thunderstorms. The calls are sweet or plaintive whistles or very soft and muted, trills and loud sharp notes. No differences in calls between males and females have been identified.[5] Four different types of calls have been clearly identified:
The Australian pratincole (Stiltia isabella) is a species of bird in the family Glareolidae. It breeds in Australia's interior; it winters to northern and eastern parts of the continent, Indonesia and New Guinea. It is a medium-sized nomadic shorebird which is commonly found in arid inland Australia. It breeds predominantly from south-western Queensland to northern Victoria and through central Australia to the Kimberley region in Western Australia. The Australian population is estimated at 60,000 individuals. They are a migratory species that generally move to the southern parts of their distribution range to breed during spring and summer. During winter they migrate to northern Australia, New Guinea, Java, Sulawesi and southern Borneo to over-winter. Although they are common, their occurrence is unpredictable and varies in location.
La Aŭstralia glareolo (Stiltia isabella), estas eta vadbirdo de la familio de glareoloj nome Glareoledoj el la ordo de Ĥaradrioformaj, sed ĝi estas la ununura glareolo kiu ne apartenas al genro Glareola sed al genro Stiltia.
La aŭstralia glareolo estas loĝanta birdo kiu reproduktiĝas en Aŭstralio nome en nordokcidento, nordo, centro kaj suden ĝis ĉirkaŭ Adelajdo kaj vintras en la tuta norda teritorio - ĉefe nordoriente - kaj for de Aŭstralio en suda insuloj kaj regionoj de Indonezio kaj Novgvineo. Movoj okazas ne nur pro sezonoj sed ankaŭ pro okazantaj aŭ neokazantaj pluvoj.
Temas pri vadbirdo de tre specifa konturo, sed pli svelta ol la glareoloj de la genro Glareola. Ĝi havas mezlongajn krurojn kaj kolon, longajn pintajn flugilojn - pli malhelaj ĉepinte - kaj forkoformajn vostojn. Ili havas mallongajn bekojn kio estas adaptiĝo al aera manĝado; pli precize la beko estas mallonga, dika ĉebaze kaj meze kaj tre akrapinta subenkurvita; krome ĝi estas nigra ĉepinte kaj ruĝa ĉebaze. La kapo, brusto, dorso kaj la flugiloj estas helbrunaj. Pli precize reproduktuloj havas ruĝbrunan unuan parton de la ventro kaj blankan duan parton pli sube. La kruroj estas verdbrunecaj.
Ilia plej nekutima eco inter birdoj klasitaj kiel vadbirdoj estas ke ili ĉasas siajn predojn inter insektoj dumfluge kiel hirundedoj, kvankam ili povas manĝi ankaŭ surplanke per rapida kurado. Iliaj mallongaj bekoj estas adaptiĝo al aera manĝado.
La ino demetas 2-4 ovojn en grunda truo.
Ilij estas birdoj de maferma kamparo kaj estas vidataj ofte apud akvo vespere, gvatantaj insektojn.
La Aŭstralia glareolo (Stiltia isabella), estas eta vadbirdo de la familio de glareoloj nome Glareoledoj el la ordo de Ĥaradrioformaj, sed ĝi estas la ununura glareolo kiu ne apartenas al genro Glareola sed al genro Stiltia.
La canastera patilarga (Stiltia isabella),[2] también conocida como canastera partilarga, corredor del Godavari o corredora de patas largas,[3][4] es una especie de ave caradriforme de la familia Glareolidae que habita Australia, la isla de Navidad, Indonesia, Timor Oriental, Malasia y Papúa Nueva Guinea.[1]
Es una ave nómada costera mediana que se encuentra comúnmente en el interior de la Australia árida. Se reproduce principalmente del sudoeste de Queensland al norte de Victoria y por el centro de Australia hasta la región de Kimberley en Australia Occidental. La población australiana se estima en 60 000. Son una especie migratoria que generalmente se trasladan a la parte sur de su área de distribución para reproducirse durante la primavera y el verano. Durante el invierno migran hacia el norte de Australia, Nueva Guinea, Java, Célebes y el sur de Borneo para pasar el invierno.[5] Aunque son comunes, su aparición es imprevisible y varía en ubicación.[6]
La especie es una ave playera delgada de tamaño mediano con las piernas largas, alas largas y puntiagudas y un pequeño pico curvo. Tiene 19 a 24 cm de largo, una envergadura de 50 a 60 cm y un peso de 55 a 75 gramos.[4]
Los sexos son muy parecidos, sin embargo difiere en sus crias y plumaje no reproductivo.
Su plumaje reproductivo consta de una cabeza, cuello, pecho y partes superiores con tonos marrones arenosos. Las alas son puntiagudas y negras, con una franja loral negra. El mentón y la garganta son blanquecinos y el pecho es de un marrón arenoso.[4] El pico es rojizo brillante con una base negra y el iris es marrón oscuro. Las piernas y los pies son de color gris a negro.[5]
El plumaje no reproductivo no es muy conocido porque también hay efectos de la variación estacional e individual. La franja loral es más débil en el plumaje nupcial y la base del pico es más pálida.[5] Las partes superiores son de color gris-marrón con franjas bufas arenosas. En ocasiones, hay manchas oscuras en los bordes de la garganta pálida.[4]
El plumaje de los jóvenes es similar a un adulto no reproductivo, pero de un color marrón arenoso ligeramente más pálido. Las bridas carecen de color negro, y la frente, píleo y nuca son rayados de marrón oscuro. El pico es gris-negro con una base rojiza tenue.[5]
Durante el vuelo, la parte superior del cuerpo y el ala interior son de color marrón arena con negro en el exterior de las alas. La cola tiene un filo cuadrado y las coberteras superiores y los lados de la son blanquecinos.[5]
La canastera patilarga es ligeramente más delgada y pequeña en tamaño, con piernas más largas que la canastera oriental (Glareola maldivarum).[5] El plumaje de los jóvenes es desgastado y las aves no reproductivas también podrían confundirse con la canastera oriental.[4]
La canastera patilarga pertenece a la familia Glareolidae. Solo existe una otra especie miembro de la familia Glareolidae, la canastera oriental.[7] La especie tiene una alta singularidad taxonómica, ya que es la única especie que pertenece al género Stiltia dentro de la familia Glareolidae.[7]
La especie habita ambientes sin árboles, abiertos y llanuras boscosas dispersas y praderas. La mayor parte de estas áreas son, por lo general, zonas áridas y semiáridas.[6] También se encuentran en los márgenes de humedales, arroyos, cauces de ríos, drenajes, lagunas, manantiales y granjas de aguas residuales. Durante la temporada de reproducción necesitan matorrales dispersos que los polluelos utilizan para esconderse y refugiarse.[4]
La canastera patilarga (Stiltia isabella), también conocida como canastera partilarga, corredor del Godavari o corredora de patas largas, es una especie de ave caradriforme de la familia Glareolidae que habita Australia, la isla de Navidad, Indonesia, Timor Oriental, Malasia y Papúa Nueva Guinea.
Es una ave nómada costera mediana que se encuentra comúnmente en el interior de la Australia árida. Se reproduce principalmente del sudoeste de Queensland al norte de Victoria y por el centro de Australia hasta la región de Kimberley en Australia Occidental. La población australiana se estima en 60 000. Son una especie migratoria que generalmente se trasladan a la parte sur de su área de distribución para reproducirse durante la primavera y el verano. Durante el invierno migran hacia el norte de Australia, Nueva Guinea, Java, Célebes y el sur de Borneo para pasar el invierno. Aunque son comunes, su aparición es imprevisible y varía en ubicación.
Stiltia isabella Stiltia generoko animalia da. Hegaztien barruko Glareolidae familian sailkatua dago.
Stiltia isabella Stiltia generoko animalia da. Hegaztien barruko Glareolidae familian sailkatua dago.
Sirppipääskykahlaaja (Stiltia isabella) on australialainen rantalintu ja sukunsa ainoa laji. Sen elinympäristö käsittää mantereen itä- ja pohjoisosien kuivat seudut. Sateisina kausina se siirtyy etelämmäs kuivemmille seuduille. Se talvehtii Australian pohjoisosissa, Papua-Uudessa-Guineassa ja Indonesiassa. Lajin holotyypin kuvaili Louis Jean Pierre Vieillot 1816.[2]
Sirppipääskykahlaaja (Stiltia isabella) on australialainen rantalintu ja sukunsa ainoa laji. Sen elinympäristö käsittää mantereen itä- ja pohjoisosien kuivat seudut. Sateisina kausina se siirtyy etelämmäs kuivemmille seuduille. Se talvehtii Australian pohjoisosissa, Papua-Uudessa-Guineassa ja Indonesiassa. Lajin holotyypin kuvaili Louis Jean Pierre Vieillot 1816.
Stiltia isabella
La Glaréole isabelle (Stiltia isabella) est une espèce de limicoles appartenant à la famille des Glareolidae. D'après Alan P. Peterson, c'est une espèce monotypique.
Cet oiseau vit en Australie ; il hiverne en terre d'Arnhem, au Queensland, en Indonésie et en Nouvelle-Guinée.
La pernice di mare australiana (Stiltia isabella Vieillot, 1816) è un uccello della famiglia Glareolidae. È l'unica specie del genere Stiltia.[2]
Questo animale ha le zampe lunghe e le ali eccezionalmente lunghe. Ha la livrea color cannella sul dorso e nocciola chiaro con una macchia più scura sul ventre. Il becco, leggermente ricurvo, ha la base rossa e la punta scura.
La pernice di mare australiana corre rapidamente per catturare insetti a terra ma si nutre persino in volo, talvolta formando stormi che cacciano a quote rilevanti.
Questa pernice di mare è endemica dell'Australia. Vive anche in Indonesia, Papua Nuova Guinea, Malaysia e su Christmas Island.
La pernice di mare australiana (Stiltia isabella Vieillot, 1816) è un uccello della famiglia Glareolidae. È l'unica specie del genere Stiltia.
De steltvorkstaartplevier (Stiltia isabella) is een vogel behorend tot de renvogels en vorkstaartplevieren, de vogel behoort tot het genus Stiltia en is de enige soort behorend tot dit genus. Er zijn geen ondersoorten van de vogel bekend.
De bovenzijde van het verenkleed is bleek-kaneelbruin, de onderzijde licht-bruingrijs. Op de buik bevindt zich een kastanjebruine vlek. De vogel heeft lange poten, lange vleugels, een vorkstaart en een korte, gebogen snavel met rode mondhoeken. Het verenkleed is bij beide geslachten gelijk. De lichaamslengte bedraagt 21 tot 24 cm en het gewicht 60 tot 70 gram.
Zijn voedsel bestaat uit insecten, die hij tijdens de vlucht vangt, maar op de grond rent hij er ook achteraan. De steltvorkstaartplevier moet regelmatig drinken en zal dus nooit ver bij het water vandaan gaan. Het nest, een ondiepe kuil bedekt met droge planten en omringd met kleine kiezels, bevindt zich op kale, rotsachtige grond.
Deze soort komt in het wild voor op Kerstmiseiland, Australië, Indonesië, Maleisië, Papoea-Nieuw-Guinea en Oost-Timor. Ze broeden in Midden- en Noord-Australië. Ze bewonen kale, open gebieden met wat gras en lage struiken, en komen ook wel voor langs kale oevers van ondiepe meren.
Bronnen, noten en/of referentiesDe steltvorkstaartplevier (Stiltia isabella) is een vogel behorend tot de renvogels en vorkstaartplevieren, de vogel behoort tot het genus Stiltia en is de enige soort behorend tot dit genus. Er zijn geen ondersoorten van de vogel bekend.
Isabellabrakksvale (Stiltia isabella) er en monotypisk art i brakksvalefamilien (Glareolidae), og som sådan inngår den som eneste art i slekten Stiltia. Familien tilhører gruppen av måkefugler (Lari), som inngår i ordenen vade-, måse- og alkefugler (Charadriiformes). Arten er endemisk for Australasia og regnes som basal blant brakksvalene i denne familien, som ellers også består av såkalte løpere. Brakksvalene utgjøres av de to slektene Stiltia og Glareola.
Isabellabrakksvale blir cirka 21–24 cm lang og veier omkring 54–75 g. Fjærdrakten er hovedsakelig kanelbrun, med innslag av sort på vingene, stjerten og i buken, lys rosabrunt på halsen og brystet, samt hvit i gumpen, mens nebbet er karakteristisk nedoverkrummet og de undere ekstremitetene forholdsvis lange.[1]
Arten er endemisk for Australasia (Northern Territory og Queensland) og trives i relativt nakne områder med sort jord med sparsom vegetasjon av gress (mest vanlig i Queensland), rødjord rygger, grus- og åpne sletter med sandstein og jernholdig stein og grus bevokst av kratt, langs bredden av innsjøer, laguner og elver. Den oppholder seg sjelden langt fra vann. På Ny-Guinea i høyder fra havnivået og opp til cirka 2 000 moh. Ellers er den utbredt nordvestover til de østre indonesiske øygruppene, så langs som til Sumatra.[1]
Fuglene eter mest gresshopper, biller, øyenstikkere, termitter og andre større insekter, men også litt edderkopper, skolopendere og frø. Maten fanges typisk på bakken, men den kan også fange byttedyr under flukt. Arten er hurtig til bens på bakken, men den kan også av og til hopp opp i luften for å fange insekter. Isabellabrakksvaler har behov for å drikke ofte.[1]
Arten trekker sørover for å hekke (spesielt i regnfulle sesonger), og nordover for å overvintre. Disse forflyttingene er påvirket av været (regn). Den regnes imidlertid som standfugl i et nordvestlig til sørøstlige belte av den nordlige delen av Australia.[1]
Isabellabrakksvale tilhører gruppen med brakksvaler (i motsetning til løpere), som av og til blir delt inn i underfamilien Glareolinae eller tribuset Glareolini, men ingen av disse inndelingene støttes av HBW Alive og er derfor heller ikke tatt med i treet under.[2]
Arten blir av noen inkludert som en basal art i slekten Glareola, basert på forskning gjort i forbindelse med en doktoravhandling av Cohen (2011).[3] Den er også forsøkt plassert i sin egen underfamilie; Stiltiinae, men i begge tilfeller avventes videre forskning.[1]
Noen anser at slekten Stiltia kan være et mellomstadium, mellom Cursorius (løpere) og Glareola (brakksvaler).[2]
Inndelingen følger HBW Alive og er i henhold til Maclean & Kirwan (2018).[1] Norske navn følger Norsk navnekomité for fugl og er i henhold til Syvertsen et al. (2008, 2017)[4][5]
Isabellabrakksvale (Stiltia isabella) er en monotypisk art i brakksvalefamilien (Glareolidae), og som sådan inngår den som eneste art i slekten Stiltia. Familien tilhører gruppen av måkefugler (Lari), som inngår i ordenen vade-, måse- og alkefugler (Charadriiformes). Arten er endemisk for Australasia og regnes som basal blant brakksvalene i denne familien, som ellers også består av såkalte løpere. Brakksvalene utgjøres av de to slektene Stiltia og Glareola.
Australisk vadarsvala[2] (Stiltia isabella) är en fågel i familjen Glareolidae inom gruppen vadarsvalor.[3]
Australisk vadarsvala är en medelstor (19-24 cm) slank vadarfågel, med kort böjd röd och svart näbb samt långa spetsiga vingar. Den är något mindre och har längre vingar än orientvadarsvala. Det som framför allt utmärker arten är dess långa ben, längre än alla andra vadarsvalor. Det är dessa långa ben som släktnamnet och det tidigare svenska trivialnamnet refererar till.[4]
I övrigt är fågeln sandbrun ovan och på bröstet, vit på haka och strupe. Näbben är svart med röd spets, ben och fötter är svarta. I flykten syns vitt övergump och sandbruna vingar med svarta handpennor. Könen är lika.[4] Den är känd för att låta under dåligt väder, en mjuk och sorgsam vissling, dämpad drill eller vassare och ljudliga toner.[5]
Arten häckar enbart i Australien. Delar av populationen är flyttfåglar som bland annat övervintrar i Indonesien, Malaysia och på Papua Nya Guinea, och årligen passerar den Christmas Island på sin flyttning till och från häckningsområdena.[6] Den delas inte upp i några underarter.[6]
Tidigare placerades den i släktet Glareola tillsammans med de övriga vadarsvalorna men placeras idag vanligast i det egna släktet Stiltia, som först beskrevs 1855 av George Robert Gray. Teorin är att den utgör en mellanform mellan de äkta vadarsvalorna och ökenlöparna i Cursorius. DNA-studier visar dock att detta synsätt troligen är inkorrekt och att australisk vadarsvala trots allt är inbäddat i släktet Glareola.[7]
Australisk vadarsvala förekommer i trädlös öppen terräng med sparsam växtlighet.[8] Ibland kan den också ses i närheter av våtmarker, flodbäddar, laguner och reningsverk. Under häckningstid behöver den tillgång till buskage som ungarna kan skydda sig i.[5]
Fågeln lever framför allt av insekter, spindlar och hundrafotingar. Födan fångas i luften eller från marken dagtid men framför allt kring gryning och skymning.[5] Australisk vadarsvala har saltkörtlar, vilket betyder att den kan dricka saltvatten.[9]
Världspopulationen uppskattas till 60.000 individer. Trots att den globala utvecklingstrenden inte är beräknad så kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]
Australisk vadarsvala (Stiltia isabella) är en fågel i familjen Glareolidae inom gruppen vadarsvalor.
Stiltia isabella là một loài chim trong họ Glareolidae.[2]
Stiltia isabella là một loài chim trong họ Glareolidae.