dcsimg

Associations

provided by BioImages, the virtual fieldguide, UK
Foodplant / parasite
Sphacelia anamorph of Claviceps purpurea parasitises inflorescence of Nardus stricta
Remarks: season: 7

Foodplant / saprobe
immersed pseudothecium of Paraphaeosphaeria michotii is saprobic on dead leaf of Nardus stricta
Remarks: season: 1-7

Foodplant / saprobe
scattered, immersed pseudothecium of Phaeosphaeria nardi is saprobic on dead stem of Nardus stricta
Remarks: season: 7-9

Foodplant / saprobe
sessile apothecium of Pyrenopeziza maculans is saprobic on dead stem of Nardus stricta

Foodplant / saprobe
clypeate apothecium of Scutomollisia punctum is saprobic on Nardus stricta

Foodplant / saprobe
numerous, scattered or in short rows, immersed pycnidium of Stagonospora coelomycetous anamorph of Stagonospora subseriata is saprobic on dead stem of Nardus stricta
Remarks: season: 4-5

license
cc-by-nc-sa-3.0
copyright
BioImages
project
BioImages

Physical Description

provided by USDA PLANTS text
Perennials, Terrestrial, not aquatic, Rhizomes present, Rhizome short and compact, stems close, Basal sheaths fibrous, old leaves persistent at base of plant, Stems nodes swollen or brittle, Stems erect or ascending, Stems solitary, Stems terete, round in cross section, or polygonal, Stems branching above base or distally at nodes, Stem nodes bearded or hairy, Stem internodes hollow, Stems with inflorescence less than 1 m tall, Stems, culms, or scapes exceeding basal leaves, Leaves mostly basal, below middle of stem, Leaves conspicuously 2-ranked, distichous, Leaves sheathing at base, Leaf sheath mostly open, or loose, Leaf sheath smooth, glabrous, Leaf sheath and blade differentiated, Leaf blades linear, Leaf blades very narrow or filiform, less than 2 mm wide, Leaf blade margins folded, involute, or conduplicate, Leaf blades more or less hairy, Ligule present, Ligule an unfringed eciliate membrane, Inflorescence terminal, Inflorescence simple spikes, Inflorescence solitary, with 1 spike, fascicle, glomerule, head, or cluster per stem or culm, Inflorescence single raceme, fascicle or spike, Inflorescence branches terminating in bristle or point, Flowers bisexual, Spikelets sessile or subsessile, Spikelets dorsally compressed or terete, Spikelet less than 3 mm wide, Spikelets with 1 fertile floret, Spikelets solitary at rachis nodes, Spikelets all alike and fertille, Spikelets bisexual, Spikelets disarticulating above the glumes, glumes persistent, Spikelets disarticulating beneath or between the florets, Spikelets secund, in rows on one side of rachis, Spikelets closely appressed or embedded in concave portions of axis, Rachilla or pedicel glabrous, Glumes present, empty bracts, Glumes 1 clearly present, the other greatly reduced or absent, Glumes shorter than adjacent lemma, Lemmas thin, chartaceous, hyaline, cartilaginous, or membranous, Lemma 3 nerved, Lemma glabrous, Lemma rugose, with cross wrinkles, or roughened, Lemma apex acute or acuminate, Lemma mucronate, very shortly beaked or awned, less than 1-2 mm, Lemma distinctly awned, more than 2-3 mm, Lemma with 1 awn, Lemma awn less than 1 cm long, Lemma awned from tip, Lemma awns straight or curved to base, Lemma margins thin, lying flat, Lemma straight, Palea present, well developed, Palea membranous, hyaline, Palea about equal to lemma, Palea 2 nerved or 2 keeled, Stamens 3, Styles 2-fid, deeply 2-branched, Stigmas 2, Fruit - caryopsis, Caryopsis ellipsoid, longitudinally grooved, hilum long-linear.
license
cc-by-nc-sa-3.0
compiler
Dr. David Bogler
source
Missouri Botanical Garden
source
USDA NRCS NPDC
original
visit source
partner site
USDA PLANTS text

Cawnen ddu ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Planhigyn blodeuol Monocotaidd a math o wair yw Cawnen ddu sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Poaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nardus stricta a'r enw Saesneg yw Mat-grass.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cawnen Ddu, Cas Gan Fladurwr, Crawcwellt Cwrs.

Gall dyfu bron mewn unrhyw fan gan gynnwys gwlyptiroedd, coedwigoedd a thwndra. Dofwyd ac addaswyd y planhigyn gan ffermwyr dros y milenia; chwiorydd i'r planhigyn hwn yw: india corn, gwenith, barlys, reis ac ŷd.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gerddi Kew; adalwyd 21 Ionawr 2015
Comin Wikimedia
Mae gan Gomin Wikimedia
gyfryngau sy'n berthnasol i:
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Cawnen ddu: Brief Summary ( Welsh )

provided by wikipedia CY

Planhigyn blodeuol Monocotaidd a math o wair yw Cawnen ddu sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Poaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Nardus stricta a'r enw Saesneg yw Mat-grass. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Cawnen Ddu, Cas Gan Fladurwr, Crawcwellt Cwrs.

Gall dyfu bron mewn unrhyw fan gan gynnwys gwlyptiroedd, coedwigoedd a thwndra. Dofwyd ac addaswyd y planhigyn gan ffermwyr dros y milenia; chwiorydd i'r planhigyn hwn yw: india corn, gwenith, barlys, reis ac ŷd.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CY

Katteskæg ( Danish )

provided by wikipedia DA

Katteskæg (Nardus stricta) er et 20-30 cm højt græs, der vokser på heder og sandede marker.

Beskrivelse

Katteskæg er en stedsegrøn og flerårig, urteagtig plante med en stiv, tueformet vækst. Bladene er stift oprette, rørformet indfoldede og blågrønne. I løbet af vinteren visner forrige års blade og bliver gule. De bliver dog siddende og beskytter således de friske blade i tuen.

Blomstringen sker i maj-juni, hvor man finder blomsterne samlet i små, endestillede aks. Den blomsterbærende stængel er tynd og ru på stykket lige under akset. Hvert aks består af et antal småaks, der hver kun rummer én, reduceret og uregelmæssig blomst. Småaksene er violetblå og uden stak. Ved modningen står småaksene kamformet frem. Frøene er nødder.

Rodsystemet består af tæt trævlede og dybtgående rødder.

Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,10 x 0,10 m (10 x 10 cm/år). De blomsterbærende stængler er dog op til 0,20 m lange.

Voksested

Katteskæg er udbredt i Kaukasus, Sibirien og det meste af Europa, herunder også i Danmark, hvor arten er almindelig på sandede marker, overdrev, heder og i klitter, særlig hyppig i Jylland. Den er knyttet til lysåbne voksesteder med veldrænet, ofte mager bund, og den optræder som pionerplante på helt humusfri jord.

Craigdilly er et særligt udvalgt naturområde, som ligger på en meget stejl og ret tør bakkeskråning ved Megget Water, en opstemning i Lothianområdet på sydsiden af Firth of Forth, Skotland. Her findes Katteskæg sammen med bl.a. Blåbær, Revling, Bølget Bunke, Hedelyng, Hypnum cupressiforme, Lyng-Snerre, Polytrichum commune, Tormentil og Tyttebær[1]

Anvendelse

Planten kan glimrende anvendes i hedebedet på den helt magre bund, men den er fuldstændigt overset til have- og parkformål.




Note

Kilder

Eksterne henvisninger

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Katteskæg: Brief Summary ( Danish )

provided by wikipedia DA

Katteskæg (Nardus stricta) er et 20-30 cm højt græs, der vokser på heder og sandede marker.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visit source
partner site
wikipedia DA

Borstgras ( German )

provided by wikipedia DE

Borstgras (Nardus stricta),[1] auch Hirschhaar, Bürstling, Fachs und Narde genannt, ist die einzige Art der einzigen Gattung Nardus der Tribus Nardeae innerhalb der Pflanzenfamilie der Süßgräser (Poaceae). Es ist in Eurasien weitverbreitet.

Beschreibung

 src=
Borstgras, horstiger Habitus
 src=
Illustration

Das Borstgras ist eine überwinternd grüne, ausdauernde krautige Pflanze, die Wuchshöhen zwischen 10 und 30 Zentimeter erreicht. Es wächst in graugrünen, brettartigen Horsten. Die dichten, festen Horste werden von den gelblichen Blättern des Vorjahres umhüllt. Die Halme sind dünn und unter den Ähren rau.

Die Laubblätter sind in Blattscheide und Blattspreite gegliedert. Die Blattscheide besitzt ein Gelenk, an dem die unteren Blätter sich waagerecht nach außen biegen. Das zugespitzte Blatthäutchen wird bis zwei Millimeter lang. Die Blattspreiten sind borstlich und dabei wild und dicht gebüschelt (sogenannter „Punkerschopf“).

Die Blütezeit reicht von Mai bis Juli. Die einblütigen, 7 bis 15 Millimeter langen Ährchen sind schmal, einseitswendig, schwach konvex und anfangs borstenförmig (daher der Name). Die Ährchen sind purpurfarben bis bläulich. Es sind keine Hüllspelzen vorhanden. Die Deckspelze ist kurzgrannig und sehr dunkel. Bei Reife stehen die Ährchen schräg kammförmig ab.

Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 26 oder 30.[2]

Ökologie

Beim Borstgras handelt es sich um einen Hemikryptophyten.[1] Um den Horst entsteht eine dichte Streudecke, da die toten Blätter schwer zersetzbar sind. Die Blätter sind borstlich, es liegt also vermutlich eine Peinomorphose als eine Anpassung an die Mineralsalzarmut des Bodens vor. Eine vegetative Vermehrung erfolgt durch das bis 5 cm lange Rhizom, es ist kurz, kriechend und stellt ein an den Jahresabschnitten zickzackförmig gebogenes, brettförmiges Sympodium dar. Es liegt eine arbuskuläre Mykorrhiza vor, der Symbiosepartner ist wahrscheinlich der für entsprechende Gräsersymbiosen typische Pilz Glomus intraradices. Die Art ist ein Rohhumuszehrer.[3] Sie wurzelt bis 80 Zentimeter tief.[2]

Die Blüten sind vorweiblich und windblütig.[3]

Das von einem Luftraum umgebene Korn (Karyopse) ist von den bleibenden Deck- und Vorspelzen umhüllt. Seine Ausbreitung erfolgt als Regenschwemmling und wegen der rauen Deckspelzen findet auch Klettausbreitung statt, ebenso wie Zufallsausbreitung mit der Nahrungsaufnahme durch Huftiere. Fruchtreife ist von August bis Oktober.[3]

Vorkommen

Das Borstgras kommt in weiten Teilen Europas vor. Das ursprüngliche Verbreitungsgebiet sind Mittel- und Hochgebirgen Europas, unter anderem die Alpen, der Balkan, die Karpaten, Pyrenäen, Sudeten und Vogesen.[4] Es kommt meist in Höhenlagen zwischen 1000 und 2000 Metern vor, in den Schweizer Alpen wurde es auch bei 3000 Metern und im Atlasgebirge bei 3500 Metern nachgewiesen.[5] Zudem ist es im Kaukasus, in Ostsibirien, in der Mongolei[6] und in der Türkei weit verbreitet. In Nordafrika ist es in Algerien und in Marokko beheimatet, kommt aber auch auf den Azoren vor.[6]

Das Borstgras ist in Grönland[7] und Neuseeland ein Neophyt. In den USA wird es als schädliches Gras (noxious weed) geführt. Es wurde auch schon auf Hochebenen Costa Ricas, auf den Falklandinseln und auf Mount Huxley auf Tasmanien nachgewiesen.[5]

Borstgras kommt auf trockenen, sandigen und humusfreien Böden, wie bei Heidelandschaften, vor, aber es ist auch in feuchten Hochmooren eine weit verbreitete Grasart.[7] Es ist auf vielen Bergwiesen eine dominante Pflanze.[4]

Beim Borstgras handelt es sich unter anderem um die namengebende Charakterart der alpinen Pflanzengesellschaft Nardetum strictae (Borstgrasweide, hochmontane Borstgrasmatten). Es kommt aber in verschiedenen Gesellschaften der Ordnung Nardetalia vor, auch im Nardo-Gnaphalietum supini des Verbands Salicion herbaceae oder in denen des Verbands Juncion squarrosi.[2]

Sonstiges

Borstgras ist empfindlich gegenüber Kalkung und Düngung. Es ist ein Rohhumuszeiger und Trockentorfbildner. Das Gras zeigt extensive Weidewirtschaft an. Es wird vom Vieh nur im jungen Zustand gefressen, in älteren Stadien als „Borstgrasleichen“ nach dem Ausrupfen ausgespieen. Für die Weidetiere hat es keinerlei Futterwert. Das auch als „Fachs“ bezeichnete starrhalmige Borstengras wird auch als Stallstreu verwendet (Das Einernten von Gras, Heu und Streu nannte man früher auch „Fächsen“).[8] Geschätzt ist es als Bodenbefestiger auf Graudünen. Borstgras wird durch Beweidung und lange Schneedecken begünstigt.

Der Name Nardus wurde von Linné willkürlich auf diese Gattung übertragen. Im Altertum war nardos (aus dem Indischen) ein Duftöl (Narde) lieferndes Baldriangewächs, später bezeichnete man so auch die aromatisch riechenden Grundachsen verschiedener Bartgrasarten.

Literatur

  • Manfred A. Fischer, Wolfgang Adler, Karl Oswald: Exkursionsflora für Österreich, Liechtenstein und Südtirol. 2., verbesserte und erweiterte Auflage. Land Oberösterreich, Biologiezentrum der Oberösterreichischen Landesmuseen, Linz 2005, ISBN 3-85474-140-5.
  • Dietmar Aichele, Heinz-Werner Schwegler: Unsere Gräser: Süßgräser, Sauergräser, Binsen, 10. Auflage, Kosmos, 1991. ISBN 3-440-06201-5.
  • Hans Joachim Conert: Poaceae. In Gustav Hegi: Illustrierte Flora von Mitteleuropa. Band 1, Teil 3, Blackwell Wissenschaftsverlag, Berlin 1994. ISBN 3-8263-3015-3.

Einzelnachweise

  1. a b Borstgras. FloraWeb.de
  2. a b c Erich Oberdorfer: Pflanzensoziologische Exkursionsflora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8. Auflage. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart 2001, ISBN 3-8001-3131-5. Seite 240.
  3. a b c Ruprecht Düll, Herfried Kutzelnigg: Taschenlexikon der Pflanzen Deutschlands und angrenzender Länder. Die häufigsten mitteleuropäischen Arten im Porträt. 7., korrigierte und erweiterte Auflage. Quelle & Meyer, Wiebelsheim 2011, ISBN 978-3-494-01424-1.
  4. a b Pavel Dan Turtureanu, Ceres Barros, Stéphane Bec, Bogdan-Iuliu Hurdu, Amélie Saillard, Jozef Šibík, Zoltan Robert Balázs, Andriy Novikov, Julien Renaud, Dorina Podar, Wilfried Thuiller, Mihai Pușcaș, Philippe Choler: Biogeography of intraspecific trait variability in matgrass (Nardus stricta): High phenotypic variation at the local scale exceeds large scale variability patterns. In: Perspectives in Plant Ecology, Evolution and Systematics. Band 46, 2020, doi:10.1016/j.ppees.2020.125555.
  5. a b W. Daniel Kissling , Martin Schnittler , Philip J. Seddon , Katharine J. M.Dickinson & Janice M. Lord: Ecology and distribution of Nardus stricta L. an alien invader into New Zealand. In: New Zealand Natural Sciences. Band 29, 2004, S. 1–12.
  6. a b Rafaël Govaerts (Hrsg.): Nardus stricta. In: World Checklist of Selected Plant Families (WCSP) – The Board of Trustees of the Royal Botanic Gardens, Kew, abgerufen am 7. November 2016.
  7. a b William G. Smith: The Distribution of Nardus Stricta in Relation to Peat. In: Journal of Ecology. Band 6, Nr. 1, 1918, S. 1–13.
  8. Alfred Helfenstein: Das Namengut des Pilatusgebietes. Keller, Luzern 1982, ISBN 3-85766-004-X, S. 40 f. (Fachsboden).
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Borstgras: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Borstgras (Nardus stricta), auch Hirschhaar, Bürstling, Fachs und Narde genannt, ist die einzige Art der einzigen Gattung Nardus der Tribus Nardeae innerhalb der Pflanzenfamilie der Süßgräser (Poaceae). Es ist in Eurasien weitverbreitet.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Brėidgauris ( Samogitian )

provided by wikipedia emerging languages
 src=
Brėidgauris

Brėidgauris, kėtap brėidgaurė, vilkžuolė (luotīnėškā: Nardus stricta) ī tuokė sausū vėitu žuolie, katra muokslėškā prėgol varpėniu augalū (Poaceae) šeimā.

Tas daugiametis, 10-30 cm augoma augals ī, katros aug baisē tonkēs kēsās, būktās brėidė kailis. Brėidgaurė šaknis stuoras, kap virvė ī. Stombris ėlgesnis kap lapā, tiktās apatėnė dalės lapouta ī, vuo viršotėnė plika, šiorkštė. Lapā pilkšvā žali, paskom palėik balzgani, šiorkštūs kap šerē. Žėids tā paprasta, tēva, reta, lėg 10 cm ėgoma varpa ī.

Žīdietė brėidgaurė praded gegožė mienesei. Tas tonkos augals Lietovuo ī, aug ont kalnū, sausūs pėivūs.

Brėidgauris bjauros augals pjautė ī: ons velias i draboži, bīr nū vežėma, anamė galė dalgi nūsoktė.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Swinsbas (Nardus) ( North Frisian )

provided by wikipedia emerging languages
Amrum.pngTekst üüb Öömrang

At swinsbas (Nardus stricta) as en plaantenslach faan det skööl Nardus uun't famile swetgäärs (Poaceae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Swinsbas (Nardus): Brief Summary ( North Frisian )

provided by wikipedia emerging languages

At swinsbas (Nardus stricta) as en plaantenslach faan det skööl Nardus uun't famile swetgäärs (Poaceae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors

Nardus stricta ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El cervuno (Nardus stricta) es una especie de planta gramínea herbácea, único miembro del género Nardus.

Descripción

El nardus es un género aparte caracterizado por ser perenne con inflorescencias muy delgadas, con espículas sentadas que nacen alternas de las escotaduras del eje. Tiene espículas con una flor. La gluma inferior es muy pequeña y la superior está ausente. La lema tiene tres nervios con dos o tres quillas aristadas.

El cervuno es una planta vivaz, dura, fuerte, densamente crepitosa, de pequeña talla y porte erecto y de tres a ocho centímetros de longitud. Tiene la espiguilla con una sola flor sentada e inserta en el raquis pero vuelta del mismo lado. Las flores son violáceas o verdosas con estambre de grandes anteras blanco lechosas bien visibles en la antera y sin glumas, unilaterales muy delgadas y erectas. Las hojas son largas, setosas y de casi 0.5 mm de anchura. Posee numerosas hojas basales finas, arrolladas y algo punzantes, así como las espigas en su madurez.

Distribución y hábitat

Euroasiática. Hemicriptófito. Prados sobre suelos ácidos y rezumantes, enclaves pisoteados y pastoreados con abundante humedad.

Ecología

Es planta invasora que suaviza los pastos deficientemente aprovechados del piso subalpino y que puede ser eliminada o consumida por el pastoreo del ganado mayor. Responde mal a cualquier tipo de fertilizante excepto el fosfórico.

Así, los suelos en los que se encuentra el cervuno tienen las siguientes características edáficas:

Teniendo en cuenta estas características edáficas y siguiendo la clasificación de la FAO, los cervunales pueden ser encuadrados dentro de las categorías de luvisol y phaeozem.

Producción

La producción de estos pastos es bastante alta, con frecuencia de entre 2000 y 3500 kg de materia seca por hectárea y año. A pesar de ello, no están muy pastoreados, ya que tanto su palatabilidad como su calidad nutritiva son bajas debido a su dureza, su elevado contenido en materia seca y fibra y su baja digestibilidad.

Así sólo podrían proporcionar como máximo unas 1000 o 1800 U.F. y 90 o 150 kg de PD por hectárea y año.

Valor pascícola

Pasto de mala calidad y poco valor nutritivo, característico de suelos ácidos. El valor pastoral de los cervunales es mediocre, por su escasa diversidad y por la baja calidad individual de las especies que lo constituyen.

Aprovechamiento

El aprovechamiento se realiza a diente, por el ganado bovino o equino y menos por el ovino.

Se hace un pastoreo temprano e intenso para controlar al cervuno y las deyecciones de los animales favorecen la dispersión de las especies de mayor calidad. El despunte debido al pastoreo temprano provoca el rebrote del cervuno y reduce su dureza.

Una vez mejorado pueden ser interesantes otro tipo de mejoras como enmiendas calizas o fertilización fosfórica.

Ganado consumidor

No apetecido por el ganado ovino pero el ganado vacuno lo tolera bien comiendo únicamente el brote tierno. El equino, poco exigente en la calidad del pasto, consume bien el cervuno y contribuye a la calidad del pasto aunque puede plantear problemas de plastificado del suelo. El ovino no es el más indicado para aprovechar los cervunales, ya que, la humedad del suelo favorece la aparición del pedero.

Observaciones

Esta especie se puede asociar con otras como Trifolium alpinum, Campanula herminii, Phleum alpinum, Potentilla erecta, Plantago o Thalackeri para formar los cervunales, que son pastos dentro de la clase Nardetea strictae.

Nombre común

  • Castellano: berceo cervuno, cerrillo, cervuno, grama de céspedes, hierba cerbuna.[1]

Referencias

  1. «Nardus stricta». Real Jardín Botánico: Proyecto Anthos. Consultado el 10 de marzo de 2010.

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Nardus stricta: Brief Summary ( Spanish; Castilian )

provided by wikipedia ES

El cervuno (Nardus stricta) es una especie de planta gramínea herbácea, único miembro del género Nardus.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores y editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia ES

Jusshein ( Estonian )

provided by wikipedia ET
See Artikkel See artikkel on liigist. Perekonna kohta vaata artiklit Jusshein (perekond).

Jusshein (Nardus stricta) kõrreliste sugukonda kuuluv taimeliik.

Taim kasvab puisniitudel, niitudel, nõmmedel, karjamaadel. Taime leidub Eestis paiguti.[1]

Viited

  1. Eesti taimede määraja. Toimetaja Malle Leht. Tartu, EPMÜ ZBI, Eesti Loodusfoto, 1999. Lk 374

Välislingid

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visit source
partner site
wikipedia ET

Jusshein: Brief Summary ( Estonian )

provided by wikipedia ET
See Artikkel See artikkel on liigist. Perekonna kohta vaata artiklit Jusshein (perekond).

Jusshein (Nardus stricta) kõrreliste sugukonda kuuluv taimeliik.

Taim kasvab puisniitudel, niitudel, nõmmedel, karjamaadel. Taime leidub Eestis paiguti.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipeedia autorid ja toimetajad
original
visit source
partner site
wikipedia ET

Jäkki ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Jäkki (Nardus stricta) on monivuotinen, tuulipölytteinen, tiheästi mätästävä heinälaji. Jäkin lehdet ovat rihmamaiset, jäykät ja karheat. Kukinto on toispuolinen tähkä. Tähkylät ovat 6–8 millimetrisiä ja yksikukkaisia. Kaleet ovat hyvin pieniä. Ulkohelpeen vihne on 1–3 mm. [1] Ulkonäöltään jäkki muistuttaa hieman lampaannataa (Festuca ovina).

Levinneisyys Suomessa

Jäkki on yleinen koko Suomessa saaristosta tuntureille. Runsaimmin sitä esiintyy Ahvenanmaalla, Kainuussa, Koillismaalla ja pohjoisessa Lapissa kuten Käsivarren Lapissa; vähiten Etelä-Suomen sisäosissa, kuten Etelä-Hämeessä, ja Keski-Lapissa.[2] Suomen uhanalaisuusluokituksessa jäkki on vähenemisen vuoksi silmälläpidettävä laji.[3]

Lähteet

  1. Hämet-Ahti, L., Suominen, J., Ulvinen, T. & Uotila, P. (toim.): Retkeilykasvio. Helsinki: Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo, 1998. ISBN 951-45-8167-9.
  2. Lampinen, R., Lahti, T. & Heikkinen, M.: Kasviatlas 2014: Suomen putkilokasvien levinneisyyskartasto (Jäkki Nardus stricta) 2014. Helsinki: Helsingin Yliopisto, Luonnontieteellinen keskusmuseo, Kasvimuseo.
  3. Rassi, P., Hyvärinen, E., Juslén, A. & Mannerkoski, I. (toim.): Suomen lajien uhanalaisuus – Punainen kirja 2010, s. 198. Helsinki: Ympäristöministeriö & Suomen ympäristökeskus, 2010. ISBN 978-952-11-3805-8.

Aiheesta muualla

Tämä kasveihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Jäkki: Brief Summary ( Finnish )

provided by wikipedia FI

Jäkki (Nardus stricta) on monivuotinen, tuulipölytteinen, tiheästi mätästävä heinälaji. Jäkin lehdet ovat rihmamaiset, jäykät ja karheat. Kukinto on toispuolinen tähkä. Tähkylät ovat 6–8 millimetrisiä ja yksikukkaisia. Kaleet ovat hyvin pieniä. Ulkohelpeen vihne on 1–3 mm. Ulkonäöltään jäkki muistuttaa hieman lampaannataa (Festuca ovina).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visit source
partner site
wikipedia FI

Nardus stricta ( French )

provided by wikipedia FR

Nardus stricta, le nard raide, est une espèce de plantes herbacées de la famille des Poaceae (Graminées). C'est la seule espèce actuellement acceptée du genre Nardus.

Étymologie

Nardus dérive de nardos, nom grec de cette plante.

Caractéristiques

Appelée aussi poil de bouc, cette graminée est considérée comme une mauvaise herbe dans les pâtures de montagne où elle peut devenir très envahissante et remplacer peu à peu les herbes comestibles. Sa faible appétence, surtout avant le stade épiaison (faibles palatabilité, qualité nutritionnelle et digestibilité), explique son refus par le bétail qui peut représenter jusqu'à 80 % de la productivité primaire annuelle des parcours montagnards[1].

Hémicryptophyte, cette xérophyte sclérophylle a une adaptation originale pour résister à la sécheresse : ses feuilles s’enroulent dès que leur teneur en eau s’abaisse en dessous de 85 %, minimum caractéristique de l'espèce[2].

Notes et références

  1. Gérard Joberton, Yves Perret et Thierry Dalbavie, Arbres et fleurs de nos montagnes, Éditions de Borée, 1991, p. 85
  2. Jean-Claude Laberche, Biologie végétale, Dunod, 2010, p. 219

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Nardus stricta: Brief Summary ( French )

provided by wikipedia FR

Nardus stricta, le nard raide, est une espèce de plantes herbacées de la famille des Poaceae (Graminées). C'est la seule espèce actuellement acceptée du genre Nardus.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia FR

Herba das brañas ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician

A herba das brañas[1] (Nardus stricta) é unha especie de planta gramínea herbácea, único membro do xénero Nardus.

Descrición

Nardus é un xénero caracterizado por seren plantas perennes con inflorescencias moi magras, con espículas sentadas que nacen alternas das escotaduras do eixo. Ten espículas cunha flor. A gluma inferior é moi miúda e a superior está ausente. A lema ten tres nervios con dúas ou tres carenas arestadas.

A herba das brañas é unha planta vivaz, dura, forte e rexa, densamente crepitosa, de pequeno talle e porte erecto e de tres a oito centímetros de lonxitude. Ten a espícula cunha soa flor sentada e inserta no raque mais volta do mesmo lado. As flores son violáceas ou averdadas con estame de grandes anteras branco leitosas ben visíbeis na antera e sen glumas, unilaterais moi magras e erectas. As follas son longas, setosas e de case 0.5 mm de largura. Posúe numerosas follas basais finas, enroladas e algo punzantes, así como as espigas na súa madureza.

Distribución e hábitat

Euroasiática. Hemicriptófito. Prados sobre solos acedos e zumegantes, enclaves esmagados e pastoreados con abundante humidade (brañas e lameiros).

Ecoloxía

É planta invasora que suaviza os pastos deficientemente aproveitados do piso subalpino e que pode ser eliminada ou consumida polo pastoreo do gado maior. Responde mal a calquera tipo de fertilizante agás o fosfórico. Así, os solos nos que se atopa a herba das brañas teñen a características edáficas a seguir:

Tendo en conta estas características edáficas e seguindo a clasificación da FAO, os herbais das brañas poden ser encadrados dentro das categorías de luvisol e phaeozem.

Produción

A produción destes pastos é bastante alta, con frecuencia de entre 2000 e 3500 kg de materia seca por hectárea e ano. A pesar disto, non están moi alindados, xa que tanto a súa palatabilidade coma a súa calidade nutritiva son baixas por mor da súa dureza, o seu elevado contido en materia seca e fibra e a súa baixa dixestibilidade.

Así só poderían fornecer coma máximo unhas 1000 ou 1800 U.F. e 90 ou 150 kg de PD por hectárea e ano.

Valor pastícola

Pasto de má calidade e pouco valor nutritivo, característico de solos acedos. O valor pastoral destes herbais é mediocre, pola súa escasa diversidade e pola baixa calidade individual das especies que o constitúen.

Aproveitamento

O aproveitamento realízase a dente, polo gando vacún ou cabalar e menos polo ovino.

Faise un pastoreo cedo e intenso para controlar a herba das brañas e as dexeccións dos animais favorecen o espallamento das especies de maior calidade. O despunte por mor do pastoreo temperán provoca o regromo da herba das brañas e reduce a súa dureza.

Unha volta mellorado poden ser interesantes outro tipo de melloras coma fertilizacións calcarias ou fosfóricas.

Gado consumidor

Non apetecido polo gado ovino mais o vacún atúrao ben comendo unicamente os gomos tenros. O cabalr, pouco esixente na calidade do pasto, consome ben a herba das brañas e contribúe á calidade do pasto aínda que pode considerar problemas de plastificado do solo. O ovino non é o máis indicado para aproveitar estes herbais, xa que, a humidade do solo favorece a aparición da paroniquia ou uñeiro (infección supurante localizada entre a uña do pezuño e a carne na ovella e na cabra, causada por Dichelobacter nodosus e algunha outra bacteria, e que provoca a coxeira do animal. [2]).

Observacións

Esta especie pódese asociar con otras coma o trevo alpino (Trifolium alpinum), Campanula herminii, Phleum alpinum, a solda (Potentilla erecta), as chantaxes (Plantago) ou Thalackeri para formar os herbais, que son pastos dentro da clase Nardetea strictae.

Notas

  1. Nome vulgar galego en E. Losada, J. Castro e E. Niño, (1992): Nomenclatura vernácula da flora vascular galega, Xunta de Galicia e en Termos esenciais de botánica, Universidade de Santiago de Compostela, 2004
  2. Dicionario galego de termos médicos' e Diccionario científico y tecnológico. Barcelona, Chambers - Omega, 1979

Véxase tamén

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Herba das brañas: Brief Summary ( Galician )

provided by wikipedia gl Galician

A herba das brañas (Nardus stricta) é unha especie de planta gramínea herbácea, único membro do xénero Nardus.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia gl Galician

Wšědny seršćik ( Upper Sorbian )

provided by wikipedia HSB

Wšědny seršćik (Nardus stricta) je rostlina ze swójby słódkich trawow (Poaceae). Dalše serbske mjeno je prosta trawa.

Wopisanje

Wšědny seršćik je trajne zelo, kotrež docpěwa wysokosć wot 5 hač do 40 cm. Rostliny tworja huste, krute kupy .

Łopjena steja husto a su seršćojte, proste a šěrozelene.

Kćěje wot meje hač do junija. Kłosa je za čas kćěwa jara šwižna a njese zwjetša fijałkojte kłóski.

Stejnišćo

Rosće na suchich hórskich pastwach a łukach, holach, wuschnjenych wysokich tymjenjach. Preferuje sylnje kisałe, małowutkate pódy.

Rozšěrjenje

Wužiwanje

Žórła

  • Spohn, Aichele, Golte-Bechtle, Spohn: Was blüht denn da? Kosmos Naturführer (2008), ISBN 978-3-440-11379-0, strona 450
  • Brankačk, Jurij: Wobrazowy słownik hornjoserbskich rostlinskich mjenow na CD ROM. Rěčny centrum WITAJ, wudaće za serbske šule. Budyšin 2005.
  • Kubát, K. (Hlavní editor): Klíč ke květeně České republiky. Academia, Praha (2002)
  • Lajnert, Jan: Rostlinske mjena. Serbske. Němske. Łaćanske. Rjadowane po přirodnym systemje. Volk und Wissen Volkseigener Verlag Berlin (1954)
  • Rězak, Filip: Němsko-serbski wšowědny słownik hornjołužiskeje rěče. Donnerhak, Budyšin (1920)
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia HSB

Wšědny seršćik: Brief Summary ( Upper Sorbian )

provided by wikipedia HSB

Wšědny seršćik (Nardus stricta) je rostlina ze swójby słódkich trawow (Poaceae). Dalše serbske mjeno je prosta trawa.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia HSB

Finnungur ( Icelandic )

provided by wikipedia IS

Finnungur (fræðiheiti: Nardus stricta) er þúfugras af ættkvíslinni Nardus sem vex víða í tempraða beltinu í Evrópu og Asíu. Blöð Finnungs eru þráðmjó, stinn og snörp viðkomu. Axið er einhliða (smáöxin raða sér öðru megin á stráið) með uppréttum smáöxum.[1] Finnungur hefur stuttan jarðstöngul og af honum vaxa sprotar sem mynda þéttar, gráhvítar þúfur. Finnungur vex víða í graslautum, brekkurótum og snjódældum. Hann er algengur um allt Ísland, þó síst á Suður- og Suðausturlandi. Hann hefur heldur ekki fundist á Miðhálendinu.

Tilvísanir

  1. Finnungur Flóra Íslands, skoðað 16. sept. 2018.
Wikimedia Commons er með margmiðlunarefni sem tengist
Wikilífverur eru með efni sem tengist
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IS

Finnungur: Brief Summary ( Icelandic )

provided by wikipedia IS

Finnungur (fræðiheiti: Nardus stricta) er þúfugras af ættkvíslinni Nardus sem vex víða í tempraða beltinu í Evrópu og Asíu. Blöð Finnungs eru þráðmjó, stinn og snörp viðkomu. Axið er einhliða (smáöxin raða sér öðru megin á stráið) með uppréttum smáöxum. Finnungur hefur stuttan jarðstöngul og af honum vaxa sprotar sem mynda þéttar, gráhvítar þúfur. Finnungur vex víða í graslautum, brekkurótum og snjódældum. Hann er algengur um allt Ísland, þó síst á Suður- og Suðausturlandi. Hann hefur heldur ekki fundist á Miðhálendinu.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Höfundar og ritstjórar Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IS

Nardus stricta ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il nardo cervino (nome scientifico Nardus stricta L., 1753 è una specie di pianta spermatofita monocotiledone appartenente alla famiglia Poaceae (sottofamiglia Pooideae). È l'unica specie del genere Nardus L., 1753; ed è anche l'unica specie della tribù Nardeae W.D.J. Koch, 1837.[1][2]

Etimologia

Il nome generico (Nardus) deriva da un antico nome semitico per un balsamo aromatico (francese antico narde; latino nardus; greco nardos).[3][4] L'epiteto specifico (stricta) significa "stretto" e fa riferimento alla sottile infiorescenza di questa pianta.[5]

Il nome scientifico della specie è stato definito da Linneo (1707 – 1778), conosciuto anche come Carl von Linné, biologo e scrittore svedese considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione "Species Plantarum" (Sp. Pl. 1: 53.1753)[6] del 1753.[7] Il nome scientifico del genere (Nardus) è stato definito dallo stesso Autore nella medesima pubblicazione.[8] Il nome scientifico della tribù (Nardeae) è stato definito dal medico e botanico tedesco Wilhelm Daniel Joseph Koch (Kusel, 5 marzo 1771 – Erlangen, 14 novembre 1849) nella pubblicazione "Synopsis Florae Germanicae et Helveticae" (Syn. Fl. Germ. Helv. 830.) del 1837.[9]

Descrizione

Nardus stricta Atlas Alpenflora.jpg
 src=
Il portamento
 src=
Le foglie
 src=
Infiorescenza
 src=
La spiga
 src=
Spighetta generica con tre fiori diversi

Altezza massima: 1 - 3 dm. La forma biologica è emicriptofita cespitosa (H caesp), sono piante erbacee, perenni, con gemme svernanti al livello del suolo e protette dalla lettiera o dalla neve e presentano ciuffi fitti di foglie molto densi che si dipartono dal suolo.[1][10][11][12][13][14][15]

Radici

Le radici sono secondarie da corti rizomi.

Fusto

La parte aerea del fusto (i culmi) è eretta e rigida. I culmi sono cavi a sezione più o meno rotonda.

Foglie

Le foglie sono prevalentemente basali, quelle lungo il culmo sono disposte in modo alterno, sono distiche e si originano dai vari nodi. Sono composte da una guaina abbracciante il fusto e priva di auricole, una ligula membranosa, cigliata e acuta e una lamina lineare-filiforme sottile, canalicolata, coriacea e rigida con apici acuti e subpungenti. Le venature sono parallelinervie. Non sono presenti i pseudopiccioli e, nell'epidermide delle foglia, le papille. Il portamento delle foglie è molto caratteristico: dapprima sono erette, poi divergono a 90°. Le foglie inferiori sono ridotte a delle guaine squamiformi giallastre; quelle superiori sono verdi, glabre e lucenti. Lunghezza della ligula: 1,5 mm.

Infiorescenza

  • Infiorescenza principale (o sinfiorescenza o semplicemente spiga): le infiorescenze, dei racemi ascellari e terminali, in genere non sono ramificate e sono formate da una spiga unilaterale. La fillotassi dell'inflorescenza inizialmente è a due livelli, anche se le successive ramificazioni la fa apparire a spirale. Le punte delle infiorescenze sono sterili. Lunghezza della spiga: 5 – 10 cm.
  • Infiorescenza secondaria (o spighetta): le spighette, compresse lateralmente, lineari e diritte, sottese da due brattee distiche e strettamente sovrapposte chiamate glume (inferiore e superiore), sono formate da un solo fiore. La glume inferiore è ridotta; quella superiore è assente o minuta. Possono essere presenti dei fiori sterili; in questo caso sono in posizione distale rispetto a quelli fertili. Alla base di ogni fiore sono presenti due brattee: la palea (un profillo con due venature e cigliato) e il lemma strettamente lanceolato, colorato di violaceo o quasi nero, prolungato in una resta di 3 mm. La disarticolazione avviene con la rottura della rachilla tra i fiori o sopra i glumi persistenti. La rachilla non si estende oltre al fiore. Lunghezza del lemma: 6 mm. Lunghezza della spighetta: 5 – 9 mm.

Fiore

I fiori fertili sono attinomorfi formati da 3 verticilli: perianzio ridotto, androceo e gineceo.

Frutti

I frutti sono del tipo cariosside, ossia sono dei piccoli chicchi indeiscenti, fusiformi, nei quali il pericarpo è formato da una sottile parete che circonda il singolo seme. In particolare il pericarpo è fuso al seme ed è aderente. L'endocarpo non è indurito e l'ilo è lungo e lineare. L'embrione è piccolo e provvisto di epiblasto ha un solo cotiledone altamente modificato (scutello senza fessura) in posizione laterale. I margini embrionali della foglia non si sovrappongono. Lunghezza del frutto: 3 – 4 mm.

Riproduzione

  • Impollinazione: in generale le erbe delle Poaceae sono impollinate in modo anemogamo. Gli stigmi piumosi sono una caratteristica importante per catturare meglio il polline aereo.
  • Riproduzione: la fecondazione avviene fondamentalmente tramite l'impollinazione dei fiori (vedi sopra).
  • Dispersione: i semi cadendo (dopo aver eventualmente percorso alcuni metri a causa del vento – dispersione anemocora) a terra sono dispersi soprattutto da insetti tipo formiche (disseminazione mirmecoria).

Distribuzione e habitat

 src=
Distribuzione della pianta
(Distribuzione regionale[16] – Distribuzione alpina[17])
In Italia è presente in quasi tutta la penisola (con l'eccezione della Puglia) e in Sicilia; assente in Sardegna. Sui pascoli alpini e appenninici può dar luogo ad una formazione vegetale nota come "nardeto", una fitocenosi seminaturale, caratterizzata dalla presenza dominante del nardo, che si forma in genere come conseguenza di un sovraccarico di pascolo.[19]
  • Habitat: l'habitat tipico per questa pianta sono i pascoli montani e alpini su terreni acidi, le pietraie e i ghiaioni, le torbiere e le lande. Il substrato preferito è calcareo ma anche siliceo con pH acido, bassi valori nutrizionali del terreno che deve essere mediamente umido.[17]
  • Distribuzione altitudinale: sui rilievi queste piante si possono trovare da 1.200 fino a 2.600 m s.l.m. (raramente da 200 a 3.100 m s.l.m.); frequentano quindi i seguenti piani vegetazionali: subalpino, alpino e in parte quello montano.

Fitosociologia

Areale alpino

Dal punto di vista fitosociologico alpino la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[17]

  • Formazione: delle comunità delle praterie rase dei piani subalpino e alpino con dominanza di emicriptofite
    • Classe: Nardetea strictae

Areale italiano

Per l'areale completo italiano la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[20]

  • Macrotipologia: vegetazione sopraforestale criofila e dei suoli crioturbati
    • Classe: Caricetea curvulae Br.-Bl. 1948 nom. cons. propos. Rivas-Martínez, Diaz, Ferná ndez- González, Izco, Loidi, Lousa & Penas, 2002
      • Ordine: Caricetalia curvulae Br.-Bl. in Br.-Bl. & Jenny, 1926
        • Alleanza: Nardion strictae BR.-BL. IN BR.-BL. & JENNY, 1926

Descrizione. L'alleanza Nardion strictae è relativa alle praterie acidofile e mesofile che si sviluppano in stazioni pianeggianti o poco pendenti presenti sui rilievi montuosi più elevati dell’Europa meridionale. Spesso queste aree sono legate a siti caratterizzati da innevamento prolungato. La distribuzione dell'alleanza è situata nella fascia dell’Europa media, andando dai Pirenei ai Carpazi. In Italia è presente sulle Alpi e, localizzata, sull'Appennino settentrionale.[21]

Alcune specie presenti nell'associazione: Ajuga pyramidalis, Alopecurus gerardii, Gnaphalium sylvaticum, Hieracium aurantiacum, Plantago alpina, Pseudorchis albida, Ranunculus villarsii, Trifolium alpinum e Viola ferrarinii.

Altre alleanze per questa specie sono:[20]

  • Hyperico calabricae-Asphodelion macrocarpi
  • Ranunculo pollinensis-Nardion strictae
  • Violion caninae
  • Nardo strictae-Juncion squarrosi

Biologia

Questa pianta è infestante delle aree eccessivamente sfruttate per il pascolo in quanto i bovini non mangiano il Nardus e quindi si trova in vantaggio rispetto ad altre specie arbustive.[11]

Tassonomia

La famiglia di appartenenza di questa specie (Poaceae) comprende circa 650 generi e 9.700 specie (secondo altri Autori 670 generi e 9.500[13]). Con una distribuzione cosmopolita è una delle famiglie più numerose e più importanti del gruppo delle monocotiledoni e di grande interesse economico: tre quarti delle terre coltivate del mondo produce cereali (più del 50% delle calorie umane proviene dalle graminacee). La famiglia è suddivisa in 11 sottofamiglie, il genere della specie di questa voce è descritto al'interno della sottofamiglia Pooideae (tribù Nardeae).[1][10]

Filogenesi

Il genere Nardus (insieme con le tribù Brachyelytrum e Lygeeae) rappresenta il primo ramo divergente delle Pooideae.[1] La tribù Nardeae (il cui unico genere è Nardus) insieme alla tribù Lygeeae forma la supertribù Nardodae.[22]

Con questa specie, da un punto di vista filogenetico, tutta la rimanente sottofamiglia si presenta con le seguenti sinapomorfie:[1]

  • La fillotassi dell'inflorescenza inizialmente è a due livelli.
  • Le spighette sono compresse lateralmente.
  • I margini embrionali della foglia non si sovrappongono.
  • L'embrione è privo della fessura scutellare.

Il numero cromosomico della specie è: 2n = 26.[1] Si tratta di una specie apomottica che facilmente forma delle popolazioni con numeri cromosomici variabili da 24 a 30.[11][23]

Sinonimi

Questa entità ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco seguente indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:[24]

  • Nardus glabriculmis Sakalo
  • Nardus stricta var. glabriculmis (Sakalo) Tzvelev
  • Natschia stricta (L.) Bubani

Altre notizie

Il nardo rigido in altre lingue è chiamato nei seguenti modi:

  • (DE) Borstgras
  • (FR) Nard raide
  • (EN) Mat-grass

Note

  1. ^ a b c d e f Kellogg 2015, pag. 208.
  2. ^ Soreng et al. 2017, pag. 284.
  3. ^ Online Etymology Dictionary, su etymonline.com, p. Nard. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  4. ^ Etymo Grasses, pag 201.
  5. ^ David Gledhill 2008, pag.363.
  6. ^ BHL - Biodiversity Heritage Library, su biodiversitylibrary.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  7. ^ The International Plant Names Index, su ipni.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  8. ^ The International Plant Names Index, su ipni.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  9. ^ The International Plant Names Index, su ipni.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  10. ^ a b c Judd et al 2007, pag. 311.
  11. ^ a b c Pignatti 1982, Vol. 3 - pag. 598.
  12. ^ Motta 1960, Vol. 2 - pag. 346.
  13. ^ a b Strasburger 2007, pag. 814.
  14. ^ Pasqua et al 2015, pag. 467.
  15. ^ Kew - GrassBase - The Online World Grass Flora, su kew.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  16. ^ Conti et al. 2005, pag. 132.
  17. ^ a b c Aeschimann et al. 2004, Vol. 2 - pag. 996.
  18. ^ (EN) Clayton, W.D., Harman, K.T. and Williamson, H., Nardus stricta, in GrassBase - The Online World Grass Flora, Board of Trustees of the Royal Botanic Gardens, Kew. URL consultato il 19 dicembre 2010.
  19. ^ La flora e la vegetazione delle praterie alpine, in WorldWideMetaMuseum, Museo Civico di Storia Naturale di Morbegno.
  20. ^ a b Prodromo della vegetazione italiana, su prodromo-vegetazione-italia.org. URL consultato il 29 gennaio 2019.
  21. ^ Prodromo della vegetazione italiana, su prodromo-vegetazione-italia.org, p. 47.1.2 ALL. NARDION STRICTAE BR.-BL. IN BR.-BL. & JENNY 1926. URL consultato il 29 gennaio 2019.
  22. ^ PeerJ 2018, pag. 13.
  23. ^ Tropicos Database, su tropicos.org. URL consultato il 28 gennaio 2019.
  24. ^ The Plant List, su theplantlist.org. URL consultato il 29 gennaio 2019.

Bibliografia

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Nardus stricta: Brief Summary ( Italian )

provided by wikipedia IT

Il nardo cervino (nome scientifico Nardus stricta L., 1753 è una specie di pianta spermatofita monocotiledone appartenente alla famiglia Poaceae (sottofamiglia Pooideae). È l'unica specie del genere Nardus L., 1753; ed è anche l'unica specie della tribù Nardeae W.D.J. Koch, 1837.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autori e redattori di Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia IT

Stačioji briedgaurė ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT

Stačioji briedgaurė (Nardus stricta) – miglinių (Poaceae) šeimos, briedgaurių (Nardus) genties augalas.

Daugiametis, 10-30 cm aukščio žolinis augalas, sudarantis labai tankius (kaip briedžio kailis), į vieną pusę nuaugusius kerus. Šakniastiebis trumpas, šliaužiantis. Šaknys storos, virviškos. Stiebas ilgesnis už lapus, tik apatinė dalis lapuota, viršutinė plika, šiurkšti. Lapai pilkšvai žali, vėliau pasidaro balzgani, šeriški, šiurkštūs, susitelkę kuokštais. Lapkočio pamatas sustorėjęs, lenktas, gelsvas. Lapai stačiu kampu atsilošę nuo makšties. Žiedynas - paprasta, laiba, vienašalė, reta, iki 10 cm ilgio varpa. Žiedyno ašis tribriaunė, ant jos iš vieno šono išaugusios vienažiedės, be varpažvynių, yliškos, melsvai arba violetiniai pilkšvo atspalvio varputės. Prieš žydėjimą jos būna prigludusios prie žiedyno ašies, o peržydėjusios atsilošusios. Apatinis žiedažvynis skiauterėtas, su akuotu, viršutinis be akuoto. Grūdas tribriaunis, apie 5 mm ilgio.

Žydėti pradeda gegužės mėn. Dažna visoje Lietuvoje.

Literatūra

Pavasarį žydintys augalai, Živilė Lazdauskaitė, Vilnius, Mokslas, 1985, 130 psl.


Vikiteka

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Stačioji briedgaurė: Brief Summary ( Lithuanian )

provided by wikipedia LT

Stačioji briedgaurė (Nardus stricta) – miglinių (Poaceae) šeimos, briedgaurių (Nardus) genties augalas.

Daugiametis, 10-30 cm aukščio žolinis augalas, sudarantis labai tankius (kaip briedžio kailis), į vieną pusę nuaugusius kerus. Šakniastiebis trumpas, šliaužiantis. Šaknys storos, virviškos. Stiebas ilgesnis už lapus, tik apatinė dalis lapuota, viršutinė plika, šiurkšti. Lapai pilkšvai žali, vėliau pasidaro balzgani, šeriški, šiurkštūs, susitelkę kuokštais. Lapkočio pamatas sustorėjęs, lenktas, gelsvas. Lapai stačiu kampu atsilošę nuo makšties. Žiedynas - paprasta, laiba, vienašalė, reta, iki 10 cm ilgio varpa. Žiedyno ašis tribriaunė, ant jos iš vieno šono išaugusios vienažiedės, be varpažvynių, yliškos, melsvai arba violetiniai pilkšvo atspalvio varputės. Prieš žydėjimą jos būna prigludusios prie žiedyno ašies, o peržydėjusios atsilošusios. Apatinis žiedažvynis skiauterėtas, su akuotu, viršutinis be akuoto. Grūdas tribriaunis, apie 5 mm ilgio.

Žydėti pradeda gegužės mėn. Dažna visoje Lietuvoje.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visit source
partner site
wikipedia LT

Borstelgras ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Borstelgras (Nardus stricta) is een vaste plant die behoort tot de grassenfamilie (Poaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als algemeen voorkomend maar sterk afgenomen. De plant komt van nature voor op het noordelijk halfrond. In Zuid-Holland en Zuid-Limburg is de plant zeer zeldzaam.

Borstelgras groeit in dichte pollen en wordt 10-40 cm hoog. De dunne stengels staan rechtop en zijn meestal alleen aan de voet met bladeren bezet. De borstelvormige, ruwe bladeren zijn grijsgroen. Het drienervige, afgeknotte tongetje is 0,9 mm lang.

De plant bloeit in mei en juni met 3-8 cm lange, groene of paarsachtige aren. De 7-15 mm lange aartjes staan in twee rijen aan één zijde van de as. Het onderste, driehoekige kelkkafje heeft een brede voet dat met de stengel is vergroeid. Het bovenste kelkkafje ontbreekt of is zeer klein. Het onderste, genaalde kroonkafje is 9 mm lang en het bovenste 5 mm. De stempels zijn ongeveer 8 mm lang.

 src=
Aar

De vrucht is een graanvrucht.

Borstelgras komt voor op arme, droge, zure gronden langs heidepaden en in blauwgrasland, ook wel pijpenstrootjesgrasland genoemd.

Plantengemeenschap

Het borstelgras is een kensoort voor de klasse van de heischrale graslanden (Nardetea).

In andere talen

  • Duits: Borstgras
  • Engels: Mat-grass
  • Frans: Nard raide
 src=
Borstelgras
Logo Wikimedia Commons
Commons heeft mediabestanden op de pagina Nardus stricta.

Externe link

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Borstelgras: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Borstelgras (Nardus stricta) is een vaste plant die behoort tot de grassenfamilie (Poaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als algemeen voorkomend maar sterk afgenomen. De plant komt van nature voor op het noordelijk halfrond. In Zuid-Holland en Zuid-Limburg is de plant zeer zeldzaam.

Borstelgras groeit in dichte pollen en wordt 10-40 cm hoog. De dunne stengels staan rechtop en zijn meestal alleen aan de voet met bladeren bezet. De borstelvormige, ruwe bladeren zijn grijsgroen. Het drienervige, afgeknotte tongetje is 0,9 mm lang.

De plant bloeit in mei en juni met 3-8 cm lange, groene of paarsachtige aren. De 7-15 mm lange aartjes staan in twee rijen aan één zijde van de as. Het onderste, driehoekige kelkkafje heeft een brede voet dat met de stengel is vergroeid. Het bovenste kelkkafje ontbreekt of is zeer klein. Het onderste, genaalde kroonkafje is 9 mm lang en het bovenste 5 mm. De stempels zijn ongeveer 8 mm lang.

 src= Aar

De vrucht is een graanvrucht.

Borstelgras komt voor op arme, droge, zure gronden langs heidepaden en in blauwgrasland, ook wel pijpenstrootjesgrasland genoemd.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Bliźniczka psia trawka ( Polish )

provided by wikipedia POL
Nardus stricta mountain medow.JPG

Bliźniczka psia trawka, b. wyprostowana[3] (Nardus stricta L.) – gatunek rośliny z rodziny wiechlinowatych (Poaceae)[2]. Znany też jako psia trawka, psiarka[4]. Zasięg obejmuje całą Europę, rejon Kaukazu oraz wschodnią Syberię, poza tym w wiele miejsc introdukowany i zdziczały[2]. W Polsce gatunek rodzimy, występuje dość pospolicie na niżu i w górach (tutaj częściej).

Morfologia

Pokrój
Roślina zielna, tworząca bardzo gęste kępy (roślina darniowa).
Łodyga
Jej źdźbła, wysokie na 10 – 40 cm (zależnie od warunków środowiska) są sztywne i pokryte łuskowatymi okrywami. Źdźbła są ulistnione tylko dołem, w górnej, bezlistnej części są ostre w dotyku, gdyż są na nich zadziory.
Liście
Sinozielone liście, w dolnej części są, podobnie jak łodyga pokryte łuskowatymi okrywami. Mają one sztywną blaszkę liściową, bardzo wydłużoną i ostro zakończoną.
Kwiaty
Zebrane są w wydłużony, jednostronny kłos, wiechę lub grono na szczycie łodygi. Kwiatostan ten ma, podobnie, jak liście, siny kolor i składa się z kilkunastu kłosków. Budowa całego kwiatu jest bardzo uproszczona. Pojedyncze kwiaty składają się tylko ze słupka, pręcików i dwóch plewek. Słupek ma piórkowate, pojedyncze, niepozorne znamię, trzy pręciki mają drobne, zmarniałe pylniki. Kilka takich kwiatów tworzy kłosek, który pod spodem ma dwie plewy.
Owoce
Drobne ziarniaki.
Korzeń
Ma bardzo silne, sznurowate korzenie, którymi mocno zakorzenia się w glebie, tak, że roślina jest trudna do wyrwania.

Biologia i ekologia

Przypisy

  1. Stevens P.F.: Angiosperm Phylogeny Website (ang.). 2001–. [dostęp 2010-12-26].
  2. a b c Taxon: Nardus stricta (ang.). W: Germplasm Resources Information Network (GRIN) [on-line]. United States Department of Agriculture. [dostęp 2010-12-26].
  3. Zbigniew Mirek, Halina Piękoś-Mirkowa, Adam Zając, Maria Zając: Flowering plants and pteridophytes of Poland. A checklist. Krytyczna lista roślin naczyniowych Polski. Instytut Botaniki PAN im. Władysława Szafera w Krakowie, 2002. ISBN 83-85444-83-1.
  4. Zofia Radwańska-Paryska: Rośliny tatrzańskie. WSiP, 1988. ISBN 83-02-00872-9.
  5. Władysław Matuszkiewicz: Przewodnik do oznaczania zbiorowisk roślinnych Polski. Warszawa: Wyd. Naukowe PWN, 2006. ISBN 83-01-14439-4.

Bibliografia

  1. Zofia Radwańska-Paryska: Rośliny tatrzańskie. WSiP, 1988. ISBN 83-02-00872-9.
  2. Lucjan Rutkowski: Klucz do oznaczania roślin naczyniowych Polski niżowej. Warszawa: Wyd. Naukowe PWN, 2006. ISBN 83-01-14342-8.
  3. Władysław Szafer, Stanisław Kulczyński: Rośliny polskie. Warszawa: PWN, 1953.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Bliźniczka psia trawka: Brief Summary ( Polish )

provided by wikipedia POL
Nardus stricta mountain medow.JPG

Bliźniczka psia trawka, b. wyprostowana (Nardus stricta L.) – gatunek rośliny z rodziny wiechlinowatych (Poaceae). Znany też jako psia trawka, psiarka. Zasięg obejmuje całą Europę, rejon Kaukazu oraz wschodnią Syberię, poza tym w wiele miejsc introdukowany i zdziczały. W Polsce gatunek rodzimy, występuje dość pospolicie na niżu i w górach (tutaj częściej).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visit source
partner site
wikipedia POL

Nardus stricta ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

Nardus stricta é uma espécie de planta com flor pertencente à família Poaceae.

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 53. 1753.[1]

O seu nome comum é servum.[2]

Portugal

Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental e no Arquipélago dos Açores. É a cobertura herbácea mais predominante na região da Serra da Estrela, sendo vulgarmente conhecida por Servum[3].

Em termos de naturalidade é nativa das duas regiões atrás indicadas.

Protecção

Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.

Referências

  1. Tropicos.org. Missouri Botanical Garden. 7 de Outubro de 2014 http://www.tropicos.org/Name/25511276>
  2. Nardus stricta - Flora Digital de Portugal. jb.utad.pt/flora.
  3. Requeijão Serra da Estrela - Denominação de Origem - Caderno de Especificações.

Bibliografia

 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Nardus stricta: Brief Summary ( Portuguese )

provided by wikipedia PT

Nardus stricta é uma espécie de planta com flor pertencente à família Poaceae.

A autoridade científica da espécie é L., tendo sido publicada em Species Plantarum 1: 53. 1753.

O seu nome comum é servum.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autores e editores de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia PT

Stagg ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Stagg (Nardus stricta) är en växt i familjen gräs, den enda i släktet Nardus ("staggar"). [1]

Bygdemål

Namn Trakt Referens Borstgräs [1] Finnskägg Norra Närke, Värmland [2] [3] Getskägg [1] Hera Medelpad, Västerbotten [1] Hära Dalarna, Delsbo i Hälsingland, Ångermanland [1] [4] Stålgräs [4] Äng(s)borst Dalarna, Hälsingland, Ångermanland [1]

Beskrivning

Detta gräs växer i tuvor och är grönt året om. De blågröna trådsmala bladen är rörformat invikta och står rakt upp. De skott som ska bära blommor sträcker sig över tuvans blad och får senare gulaktiga fröställningar. Blomman har 3 ståndare med violetta märken och 1 pistill.

Växten är diploid med kromosomtal 2n=26.

Den blir 5–10 cm hög, blomställningar kan dock nå 20 cm. Blomningen sker i maj (i södra Skandinavien).[4]

Boskap ratar ofta stagg vid bete vilket beror på dess höga innehåll av lignin och kiseldioxid (kiselsyra). Detta sliter också hårt på lien vid slåtter, varför stagg blivit avskydd av bonden.[4]

Habitat

Den trivs bäst där den inte alls är skuggad. I fjälltrakter finns stagg i söderlägen, i Jotunheimen upp till 1 750 m ö h; i norra Norge upp till ca 600 m ö h.

Biotop

Mager gräsmark. Stagg kan ta rollen som pionjärväxt på helt humusfri jord och kan ses till exempel i bilspår, på vägrenar och på sanddyner. Den är kalkskyende, och trivs alltså bäst på sura jordar.[4]

Förväxlingsart

 src=
Fårsvingel
Axet skiljer sig från staggens
Teckning av Otto Wilhelm Thomé i Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz, Gera 1885

En liknande art är Fårsvingel, Festuca ovina. Den skiljs från stagg lättast genom vippans utseende.

Utbredning

Stagg är vanlig i hela Sverige, utom övre Norrland. Vanlig i hela Danmark och Norge och södra Finland. Vanlig i större delen av Centraleuropa.

Utbredningskartor

  • Norden [3]
  • Norra halvklotet [4]

Etymologi

  • Nardus kan härledas från grekiska nardos, en växt (borstgräs) nämnd i skrifter sen långt före Kristus.[5] Nardos kan i sin tur härledas från hebreiska nerd = vasstrå, av sanskrit nalah med samma betydelse.[6]
  • Strikta kommer av latin strictus = rak, styv

Noter

  1. ^ [a b c d e f] Bilder ur Nordens flora
  2. ^ Svedjebruk
  3. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 138 [1] Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ [a b c d e] Hävdgynnade växter i Dalarna
  5. ^ Den virtuella floran
  6. ^ Shenet [2] Se avsnitt Historia

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Stagg: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Stagg (Nardus stricta) är en växt i familjen gräs, den enda i släktet Nardus ("staggar").

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Біловус стиснутий ( Ukrainian )

provided by wikipedia UK

Опис

Багаторічник. Кореневища короткі. Стебла прямостоячі; 25–60 см завдовжки; жилаві. Листя в основному базальне. Язичок 1–2 мм довжиною. Пластинки листя 4–30 см завдовжки, шириною 0.5–1 мм, шкірясті, жорсткі. Колоски ланцетні; дорсально стиснуті; 5–9 мм довжиною Зернівки 3–4 мм завдовжки. 2n=26.

Поширення

Північна Африка: Алжир; Азія: Азербайджан, Вірменія, Грузія, Росія, Туреччина; Європа: Білорусь, Естонія, Латвія, Литва, Україна, Австрія, Бельгія, Чехія, Німеччина, Угорщина, Нідерланди, Польща, Словаччина, Швейцарія, Данія, Фінляндія, Ірландія, Норвегія, Швеція, Велика Британія, Албанія, Болгарія, Хорватія, Греція, Італія, Румунія, Сербія, Словенія, Франція, Португалія, Іспанія. Натуралізований у деяких інших країнах.

В Україні зростає на суходільних луках і в заплавах річок, на болотах, в хвойних, змішаних і дрібнолистих лісах, на галявинах і узліссях, прогалинах, вирубках, гарі, уздовж доріг — у Поліссі та Карпатах, часто; в Лісостепу, рідко; в Степу відоме одне місце зростання в Криворізькому р-ні Дніпропетровської обл[1].

Галерея

Примітки

  1. а б Доброчаева Д. Н., Котов М. И., Прокудин Ю. Н., и др. Определитель высших растений Украины. — Киев : Наукова думка, 1987. — С. 463.
  2. Довідник назв рослин України
  3. Dictionary of Botanical Epithets

Джерела

Starr 001026-8001 Poa pratensis.jpg Це незавершена стаття про Тонконогові.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Автори та редактори Вікіпедії
original
visit source
partner site
wikipedia UK

Nardus stricta ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Nardus stricta là một loài thực vật có hoa trong họ Hòa thảo. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ The Plant List (2010). Nardus stricta. Truy cập ngày 6 tháng 6 năm 2013.

Liên kết ngoài


Bài viết chủ đề phân họ thực vật Pooideae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

Nardus stricta: Brief Summary ( Vietnamese )

provided by wikipedia VI

Nardus stricta là một loài thực vật có hoa trong họ Hòa thảo. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visit source
partner site
wikipedia VI

나르두스 ( Korean )

provided by wikipedia 한국어 위키백과

나르두스(nardus, 학명: Nardus stricta 나르두스 스트릭타[*])는 포아풀아과단형 나르두스족(nardus族, 학명: Nardeae 나르데아이[*])의 단형 나르두스속(nardus屬, 학명: Nardus 나르두스[*])에 속하는 유일한 이다.[1][2] 이 식물의 이름은 고대 그리스어 "나르도스"(ναρδοσ)에서 유래했다. 원산지는 아이슬란드아소르스 제도부터 몽골에 이르는 유라시아북아프리카(알제리모로코) 그리고 북아메리카(그린란드, 캐나다 동부, 미국 북동부)이다.

이전에는 다음 종을 나르두스속(Nardus)에 포함시켰다.[3]

  • Nardus aristata - 현재의 Psilurus incurvus
  • Nardus articulata - 현재의 Parapholis incurva
  • Nardus ciliaris - 현재의 Eremochloa ciliaris
  • Nardus dactyloides - 현재의 Digitaria insularis
  • Nardus gangitis - 현재의 Ctenium aromaticum
  • Nardus incurva - 현재의 Psilurus incurvus
  • Nardus indica - 현재의 Microchloa indica
  • Nardus monandra - 현재의 Psilurus incurvus
  • Nardus scorpioides - 현재의 Ctenium aromaticum
  • Nardus thomaea - 현재의 Oropetium thomaeum

계통 분류

계통 분류는 다음과 같다. 괄호 안의 숫자는 추정되는 종의 수이다.[4]

BOP 분지군

벼아과 (110)

     

대나무아과 (1450)

포아풀아과

담상이삭풀족

       

리게움족

   

나르두스족

       

산기장족

       

브릴키니아족

   

쌀새족

         

암펠로데스모스족

   

나래새족

       

용수염족

  핵심 포아풀아과  

숲개보리족

     

포아풀족

  보리상족  

리틀레달레아족

     

참새귀리족

   

보리족

                         

각주

  1. Koch, Wilhelm Daniel Joseph. Synopsis Florae Germanicae et Helveticae 830. 1837.
  2. Linnaeus, Carl von. Species Plantarum 1: 53. 1753.
  3. Kew World Checklist of Selected Plant Families
  4. Grass Phylogeny Working Group II (2012). “New grass phylogeny resolves deep evolutionary relationships and discovers C4 origins”. 《New Phytologist》 193 (2): 304–312. doi:10.1111/j.1469-8137.2011.03972.x. PMID 22115274.
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia 작가 및 편집자

나르두스: Brief Summary ( Korean )

provided by wikipedia 한국어 위키백과

나르두스(nardus, 학명: Nardus stricta 나르두스 스트릭타[*])는 포아풀아과단형 인 나르두스족(nardus族, 학명: Nardeae 나르데아이[*])의 단형 인 나르두스속(nardus屬, 학명: Nardus 나르두스[*])에 속하는 유일한 이다. 이 식물의 이름은 고대 그리스어 "나르도스"(ναρδοσ)에서 유래했다. 원산지는 아이슬란드아소르스 제도부터 몽골에 이르는 유라시아북아프리카(알제리모로코) 그리고 북아메리카(그린란드, 캐나다 동부, 미국 북동부)이다.

이전에는 다음 종을 나르두스속(Nardus)에 포함시켰다.

Nardus aristata - 현재의 Psilurus incurvus Nardus articulata - 현재의 Parapholis incurva Nardus ciliaris - 현재의 Eremochloa ciliaris Nardus dactyloides - 현재의 Digitaria insularis Nardus gangitis - 현재의 Ctenium aromaticum Nardus incurva - 현재의 Psilurus incurvus Nardus indica - 현재의 Microchloa indica Nardus monandra - 현재의 Psilurus incurvus Nardus scorpioides - 현재의 Ctenium aromaticum Nardus thomaea - 현재의 Oropetium thomaeum
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia 작가 및 편집자