Birgöz (lat. Ligustrum) — dalamazçiçəklilər sırasının zeytunkimilər fəsiləsinə aid bitki cinsi.
Dekorativ kol bitkisidr. Yaşıllaşmada bu bitkidən qayçılama yolu ilə şar, kvadrat, üçbucaq, küzə və başqa formalar əldə etmək mümkündür. Toxumları və qələmləri ilə çoxaldılırlar.
Kök və yarpaqlarında aşı maddələri vardır.
Azərbaycan florasında adi birgöz növü bitir. Mərkəzi Nəbatat Bağında kolleksiyada 4 növü becərilir.
Canlı çəpər kimi müxtəlif yaşıllıqların salınmasında istifadə olunur. Çiçəklərinin tərkibində efir yağı vardır, ətirli olduqları üçün ətriyyatda işlədilir.
Birgöz (lat. Ligustrum) — dalamazçiçəklilər sırasının zeytunkimilər fəsiləsinə aid bitki cinsi.
Els Ligustrum són un gènere dins la família de les oleàcies.
Als Països Catalans es troben espontanis Ligustrum vulgare anomenat olivereta i com a planta de jardineria la Troana (Ligustrum japonicum i Ligustrum ovalifolium)
El gènere té de 40 a 50 espècies de fulla persistent, semipersistent o caduca. En forma d'arbusts o petits arbres.
El gènere Ligustrum té el centre de diversitat biològic a la Xina`, Himàlaia, Japó i Taiwan. També es troben espècies a Europa, nord de l'Àfrica i Australàsia.
Flors petites i oloroses reunides en panícula. Quatre pètals i dos estams per sobre del pistil. Fruits en drupa semblants a les de l'olivera.
Els Ligustrum són un gènere dins la família de les oleàcies.
Als Països Catalans es troben espontanis Ligustrum vulgare anomenat olivereta i com a planta de jardineria la Troana (Ligustrum japonicum i Ligustrum ovalifolium)
El gènere té de 40 a 50 espècies de fulla persistent, semipersistent o caduca. En forma d'arbusts o petits arbres.
El gènere Ligustrum té el centre de diversitat biològic a la Xina`, Himàlaia, Japó i Taiwan. També es troben espècies a Europa, nord de l'Àfrica i Australàsia.
Ptačí zob (Ligustrum) je rod rostlin patřící do čeledě olivovníkovité (Oleaceae).
Ptačí zob lze v ČR použít jako okrasné rostliny. Keře mohou být použity do skupin, jako solitéra se používají pouze pestrolisté kultivary.[1] Ptačí zob je pro člověka nejedlý. Pro ptactvo ano, jelikož ptáci snesou až 1000 krát větší množství jedu než člověk.[zdroj?] Ptačí zob také předkládají chovatelé strašilek svým miláčkům druhu Peruphasma schultei.[zdroj?]
Ptačí zob (Ligustrum) je rod rostlin patřící do čeledě olivovníkovité (Oleaceae).
Liguster (Ligustrum) er en slægt med 40-50 arter, der er udbredt i Nordafrika, Mellemøsten, Kaukasus, Sibirien, Østasien, Indonesien og Europa med tyngdepunktet i Østasien. Det er løvfældende eller vintergrønne buske med modsatte, kortstilkede og helrandede blade. Blomsterne er samlet i endestillede eller akselstillede toppe. De enkelte blomster er 4-tallige og regelmæssige med sammenvoksede kronrør og oftest hvide kronblade. Frugterne er sorte stenfrugter eller bær med et til tre frø. Her beskrives kun de arter, der er almindeligt dyrket i Danmark.
Beskrevne arter
Die Liguster (Ligustrum), oder selten Rainweiden genannt, sind eine Pflanzengattung aus der Familie der Ölbaumgewächse (Oleaceae). In deutschen Texten ist mit Liguster meist der Gewöhnliche Liguster gemeint.
Ligustrum-Arten wachsen als laubabwerfende oder immergrüne Sträucher oder Bäume. Die gegenständig angeordneten Laubblätter sind kurz gestielt, einfach und ganzrandig.
Die Blüten stehen in endständigen oder achselständigen, oft rispigen Blütenständen zusammen. Die zwittrigen, vierzähligen Blüten duften oft. Die vier Kelchblätter sind glockenförmig verwachsen. Die vier meist weißen Kronblätter sind röhrig bis trichterförmig verwachsen. Die zwei Staubblätter ragen nicht aus der Kronröhre heraus. Zwei Fruchtblätter sind zu einem oberständigen Fruchtknoten verwachsen. Es werden ein- bis dreisamige Beeren oder Steinfrüchte gebildet.
Die Ligustrum-Arten haben Areale in der Alten Welt. Die meisten Arten haben ihre Heimat im östlichen Asien, wenige in Europa, Afrika und Australasien. In Europa ist nur der Gewöhnliche Liguster (Ligustrum vulgare) heimisch.
Wenige Arten werden als Ziergehölze kultiviert und insbesondere in Gärten zur Anlage von Hecken verwendet. Die meisten dieser Arten stammen ursprünglich aus Japan oder China. Liguster wird oft als Schnitthecke gepflanzt.
Die Gattung Ligustrum gehört zur Tribus Oleeae in der Familie der Oleaceae. Synonyme für Ligustrum L. sind: Esquirolia H.Lév., Faulia Raf., Ligustridium Spach, Parasyringa W.W.Sm., Phlyarodoxa S.Moore, Visiania DC.[1]
Es gibt etwa 40 bis 50 Ligustrum-Arten[1]:
Die Liguster (Ligustrum), oder selten Rainweiden genannt, sind eine Pflanzengattung aus der Familie der Ölbaumgewächse (Oleaceae). In deutschen Texten ist mit Liguster meist der Gewöhnliche Liguster gemeint.
Lagostern (Ligustrum) san en plaantenskööl uun det famile faan a Öölebuumplaanten (Oleaceae).
L. delavayanum – L. ibota – L. japonicum – L. lucidum – L. microcarpum – L. obtusifolium – L. ovalifolium – L. pricei – L. sinense – Ligustrum vulgare
Lagostern (Ligustrum) san en plaantenskööl uun det famile faan a Öölebuumplaanten (Oleaceae).
Το λιγούστρο ή λιγκούστρο (Ligustrum) είναι γένος αειθαλών ή φυλλοβόλων θάμνων, οι οποίοι μπορεί να γίνουν δέντρα μικρού ή μεσαίου μεγέθους. Ανήκει στα ελαιοειδή. Το γένος απαρτίζεται από σαράντα περίπου είδη. Τα λιγούστρα χρησιμοποιούνται κυρίως για την δημιουργία φυτοφρακτών και πράσινων πλαισίων, ενώ μπορούν να φυτευτούν και σε γλάστρες. Είναι ημισκιόφυτα και φωτόφυτα και αναπτύσσονται σε καλά στραγγιζόμενα εδάφη. Πολλαπλασιάζονται με σπόρους και με μοσχεύματα. Οι δενδρώδεις ποικιλίες πολλαπλασιάζονται με εμβόλια πάνω στο L. japonicum.[1]
Τα λιγούστρα είναι θάμνοι ή μικρά δέντρα, τα οποία μπορούν να φτάσουν σε ύψος έξι μέτρων ή και μεγαλύτερο, ανάλογα με το είδος. Τα φύλλα τους είναι απλά, επιμήκη ή οβάλ και έχουν αντίθετη φυλλοταξία. Ανθίζουν την άνοιξη και το καλοκαίρι και τα μικρά λευκά άνθη τους σχηματίζουν κωνικές ταξιανθίες. Τα άνθη αποτελούνται από τέσσερα πέταλα ενωμένα στο βασικό τους μισό[2]. Οι καρποί είναι μικρά κηρώδη μπλε και μαύρα μούρα που παραμένουν πάνω στο φυτό το χειμώνα.[3]
Τα φυτά είναι ολόκληρα τοξικά, συμπεριλαμβανομένων των καρπών. Η τοξική ουσία που παράγουν τα λιγούστρα είναι ένα γλυκοσίδιο, η συριγκίνη ή λιγουστρίνη, η οποία είναι ερεθιστική για τον άνθρωπο και μπορεί να προκαλέσει ναυτία, εμετό, διάρροια και κοιλιακές κράμπες, αλλά δεν υπάρχει καταγεγραμμένη περίπτωση δηλητηρίασης στον άνθρωπο από λιγούστρο. Αντίθετα, το φυτό είναι δηλητηριώδες για τα μηρυκαστικά.[3]
Εκχυλίσματα των διαφόρων ειδών λιγούστρου φαίνεται ότι έχουν αντιοξειδωτική (προστατεύουν τα ερυθρά αιμοσφαίρια από την αιμόλυση), αντιφλεγμονώδη και ηπατοπροστατευτική δράση. Θεωρείται επίσης ότι ενισχύει το ανοσοποιητικό σύστημα και βοηθάει στην πρόληψη του καρκίνου, αν και τα στοιχεία δεν είναι αρκετά.[4] Εκχύλισμα από τα φύλλα του είδους L. robustum χρησιμοποιούνται στην παραδοσιακή κινεζική ιατρική.[5]
Το γένος περιλαμβάνει περίπου 40 είδη. Από αυτά έντεκα είναι δεκτά από το ITIS (Integrated Taxonomic Information System)[6]:
Το λιγούστρο ή λιγκούστρο (Ligustrum) είναι γένος αειθαλών ή φυλλοβόλων θάμνων, οι οποίοι μπορεί να γίνουν δέντρα μικρού ή μεσαίου μεγέθους. Ανήκει στα ελαιοειδή. Το γένος απαρτίζεται από σαράντα περίπου είδη. Τα λιγούστρα χρησιμοποιούνται κυρίως για την δημιουργία φυτοφρακτών και πράσινων πλαισίων, ενώ μπορούν να φυτευτούν και σε γλάστρες. Είναι ημισκιόφυτα και φωτόφυτα και αναπτύσσονται σε καλά στραγγιζόμενα εδάφη. Πολλαπλασιάζονται με σπόρους και με μοσχεύματα. Οι δενδρώδεις ποικιλίες πολλαπλασιάζονται με εμβόλια πάνω στο L. japonicum.
A privet is a flowering plant in the genus Ligustrum. The genus contains about 50 species of erect, deciduous or evergreen shrubs, sometimes forming small or medium-sized trees,[1] native to Europe, north Africa, Asia, many introduced and naturalised in Australasia, where only one species, Ligustrum australianum,[2] extends as a native into Queensland.[3] Some species have become widely naturalized or invasive where introduced. Privet was originally the name for the European semi-evergreen shrub Ligustrum vulgare, and later also for the more reliably evergreen Ligustrum ovalifolium and its hybrid Ligustrum × ibolium used extensively for privacy hedging, though now the name is applied to all members of the genus.[4] The generic name was applied by Pliny the Elder (23–79 AD) to L. vulgare.[5] It is often suggested that the name privet is related to private, but the OED states that there is no evidence to support this.[6]
Privet is a group of shrubs and small trees of southern and eastern Asia, from the Himalayas extending into Australia. They may be evergreen or deciduous, and are tolerant of different soil types. They often have conspicuous heads of white flowers[7] followed by black berries.
In addition to being cultivated to create ornamental hedges and foliage, privet is also widely used in horticulture and flower arrangements.[8] The oval leaf privet Ligustrum ovalifolium is used for hedges, while its flexible twigs are sometimes used as cords for lashing.[8] The tree species, especially Chinese privet is frequently used as a street tree in Europe, while other species including Ligustrum japonicum and Ligustrum quihoui are among the others also sometimes used as ornamental plants in gardens.[9] Privet became very popular in Britain as a replacement for ornamental railings around properties, which had been lost to the 1941 Government compulsorily requisitioning of all post-1850 iron gates and railings for the war effort[10] the idea being that the donated metal would be melted down for use in the manufacture of armaments in WWII, although this ultimately did not happen.[11] The remaining stubs of sawn-off railings can still be seen on many garden walls in the UK, often partly obscured by privet bushes.
Chinese privet is used in traditional herbal medicine.[12] The decoction of privet leaves or bark helps to treat diarrhea, stomach ulcers, chronic bowel problems, chapped lips, sore mouths and throats, and a wash for skin problems.[12] Privet leaves and bark have bitter properties that make a useful tea for improving appetite and digestion in chemotherapy patients.[12] Kuding is a Chinese tea made from either a Ligustrum or Ilex species.
Some species produce a fruit, which is mildly toxic to humans.[8][13] Symptoms from eating privet fruit include nausea, headache, abdominal pain, vomiting, diarrhea, weakness, low blood pressure, and low body temperature.[8] At least some privet species are known to be toxic to horses.[14]
A plant may produce thousands of fruits, most of which are eaten by birds. Privet is used as a food plant by the larvae of some Lepidoptera species including the common emerald, common marbled carpet, copper underwing, engrailed, mottled beauty, scalloped hazel, small angle shades, v-pug, privet hawk moth and willow beauty.
Privet is a successful invasive species because of its ability to outcompete and therefore displace native vegetation, due to its adaptability. Various species are now a problem in North America, Australia and New Zealand.
The Integrated Taxonomic Information System lists eleven "accepted" species of Ligustrum.[15] Additional species are listed in other references.[16][17][18]
A privet is a flowering plant in the genus Ligustrum. The genus contains about 50 species of erect, deciduous or evergreen shrubs, sometimes forming small or medium-sized trees, native to Europe, north Africa, Asia, many introduced and naturalised in Australasia, where only one species, Ligustrum australianum, extends as a native into Queensland. Some species have become widely naturalized or invasive where introduced. Privet was originally the name for the European semi-evergreen shrub Ligustrum vulgare, and later also for the more reliably evergreen Ligustrum ovalifolium and its hybrid Ligustrum × ibolium used extensively for privacy hedging, though now the name is applied to all members of the genus. The generic name was applied by Pliny the Elder (23–79 AD) to L. vulgare. It is often suggested that the name privet is related to private, but the OED states that there is no evidence to support this.
Ligustro (latine: Ligustrum) estas genro el Oleacoj. Ĝi enhavas ĉirkaŭ 50 speciojn de arbedoj. La tipa specio estas Ligustrum vulgare.
Ligustroj estas arbustoj aŭ malgrandaj arboj falfoliaj aŭ havantaj foliaron pli-malpli daŭran. La specioj originas preskaŭ eksluzive en la Malnova Mondo: plej multaj indiĝenas en Orienta Azio, dum kelkaj havas sian originon en Eŭropo, Afriko kaj Aŭstralazio. Nur ligustro ordinara (Ligustrum vulgare) estas indiĝena en Eŭropo. Iuj specioj, plejparte originaj el Japanio kaj Ĉinio, estas uzataj en hortikulturo kiel ornamaj plantoj kaj por krei heĝojn.
En iuj partoj de la mondo kie ili ne estas indiĝenaj, specioj de ligustro iĝis invadaj vepraĵoj, forigante la indiĝenajn speciojn el naturaj areoj. Tio estas aparta problemo en Nordameriko, kie ne ekzistas indiĝenaj specioj ligustraj.[1]
Laŭ The Plant List:
Ligustro (latine: Ligustrum) estas genro el Oleacoj. Ĝi enhavas ĉirkaŭ 50 speciojn de arbedoj. La tipa specio estas Ligustrum vulgare.
Ligustroj estas arbustoj aŭ malgrandaj arboj falfoliaj aŭ havantaj foliaron pli-malpli daŭran. La specioj originas preskaŭ eksluzive en la Malnova Mondo: plej multaj indiĝenas en Orienta Azio, dum kelkaj havas sian originon en Eŭropo, Afriko kaj Aŭstralazio. Nur ligustro ordinara (Ligustrum vulgare) estas indiĝena en Eŭropo. Iuj specioj, plejparte originaj el Japanio kaj Ĉinio, estas uzataj en hortikulturo kiel ornamaj plantoj kaj por krei heĝojn.
En iuj partoj de la mondo kie ili ne estas indiĝenaj, specioj de ligustro iĝis invadaj vepraĵoj, forigante la indiĝenajn speciojn el naturaj areoj. Tio estas aparta problemo en Nordameriko, kie ne ekzistas indiĝenaj specioj ligustraj.
La alheña o ligustro es el nombre común de las especies botánicas pertenecientes al género Ligustrum, el cual abarca cerca de 40-50 especies aceptadas - de las casi 180 descritas[2] - de arbustos y pequeños árboles perennifolios, semi-perennifolios o caducifolios. Nativo de Europa, norte de África, Asia, Australasia, con centro de diversidad en China, Himalaya, Japón, Taiwán. Pertenecen a la familia del olivo, las oleáceas.
Derivado latín del verbo lĭgo, āvi, ātum, āre (atar), por la flexibilidad de sus ramas jóvenes que servían para atar; aplicado ya por Plinio el Viejo (12,109; 24, 74).
Las flores son pequeñas y fragantes y terminan en panículos. Tienen cuatro pétalos rizados y dos estambres altos con anteras amarillas o rojas, y entre ellos los pistilos bajos; pétalos y estambres salen después que la flor es fertilizada, llevando el pistilo al tubo del cáliz. La floración arranca luego de 330 grados días. Los frutos, en grupos, son drupas pequeñas púrpuras a negras, venenosas para humanos, pero bien asimiladas por muchas aves. En condiciones favorables de crecimiento, un arbusto individual puede producir miles de frutos.
Algunas especies de este género representan un gran problema en Nueva Zelanda. De hecho, está prohibido la venta o el cultivo de plantas del género Ligustrum debido a los efectos de su polen en los asmáticos, ya que se ha demostrado que es un desencadenante de ataques de asma y eccemas en personas sensibles. Se puede contactar con las autoridades locales para eliminar algún ejemplar si se encuentra.
El ligustro es atacado por las larvas de algunas especies de lepidópteros (polillas), entre ellas: Hemithea aestivaria, Chloroclysta truncata, Amphipyra pyramidea, Ectropis crepuscularia, Alcis repandata, Odontopera bidentata, Euplexia lucipara, Chloroclystis v-ata, Peribatodes rhomboidaria.
En España solo están presentes las siguientes especies: L. lucidum, L. ovalifolium y L. vulgare.[3]
En algunas partes del mundo donde no es nativa, algunas especies de ligustro se han hecho invasivas malezas, yendo a áreas silvestres, desplazando a las especies nativas. Es particularmente un problema en Norteamérica, donde no hay especies naturales.[4]
La alheña o ligustro es el nombre común de las especies botánicas pertenecientes al género Ligustrum, el cual abarca cerca de 40-50 especies aceptadas - de las casi 180 descritas - de arbustos y pequeños árboles perennifolios, semi-perennifolios o caducifolios. Nativo de Europa, norte de África, Asia, Australasia, con centro de diversidad en China, Himalaya, Japón, Taiwán. Pertenecen a la familia del olivo, las oleáceas.
Liguster (Ligustrum) on taimeperekond õlipuuliste sugukonnast.
Perekonda kuulub 40–50 liiki põõsaid ja väikesi lehtpuid. Osa liike igihaljad.
Perekonna looduslik levila haarab Kesk- ja Lõuna-Euroopa, Põhja-Aafrika, Lõuna-Aasia ja Austraalia.
Liguster (Ligustrum) on taimeperekond õlipuuliste sugukonnast.
Perekonda kuulub 40–50 liiki põõsaid ja väikesi lehtpuid. Osa liike igihaljad.
Perekonna looduslik levila haarab Kesk- ja Lõuna-Euroopa, Põhja-Aafrika, Lõuna-Aasia ja Austraalia.
Ligustrum Oleaceae familiako genero landare loredun baten izen arrunta da, barnean 50 espezie dituena.
Ligustrum Oleaceae familiako genero landare loredun baten izen arrunta da, barnean 50 espezie dituena.
Likusterit (Ligustrum) on öljypuukasvien (Oleaceae) heimoon kuuluva suku, jossa on noin 40–50 lajia. Näistä osa on ainavihantia, osa puoliainavihantia, osa lehtensä pudottavia pensaita ja pieniä puita. Lajit ovat lähtöisin Euroopasta, Pohjois-Afrikasta, Aasiasta ja Australaasiasta. Monimuotoisimmillaan ne esiintyvät Kiinassa, Himalajalla, Japanissa ja Taiwanissa. Suomessa suvun lajeista on kasvatettu lähinnä aitalikusteria, joka luonnonvaraisena menestyy Etelä-Ruotsin korkeudelle saakka.
Likusterien pienikokoiset ja voimakastuoksuiset kukat sijaitsevat kukinnoissa. Niissä on neljä terälehteä ja kaksi korkeaa hedettä, joissa on keltaisia ja punaisia ponsia sekä näiden välissä matala emi. Terälehdet ja kukinnot putoavat kukan hedelmöityttyä. Tällöin emi jää verhiön sisään. Kukinta alkaa, kun kasvukauden astepäiväluku on 330. Terttuina kasvavat pienikokoiset hedelmät ovat tyypiltään luumarjoja, väriltään lilasta mustaan. Joidenkin lajien hedelmä on ihmiselle lievästi myrkyllinen.[1]
Suotuisissa kasvuoloissa yksittäinen pensas saattaa tuottaa tuhansia hedelmiä, joita linnut mielellään käyttävät ravinnokseen. Likustereita käyttävät ravintonaan myös monien perhosten toukat.
Monien muiden kasvien tavoin likusterit ovat myrkyllisiä hevoselle. Seuduilla, joiden luontaiseen kasvistoon likusterit eivät kuulu, näistä on tullut rikkakasveja, jotka korvaavat luontaisia lajeja levittäytymällä erämaa-alueille. Erityinen ongelma tämä on ollut Pohjois-Amerikassa, missä ei luontaisesti esiinny yhtään tämän suvun lajia.[3] Uudessa-Seelannissa likusterien kasvatus ja viljely on kokonaan kielletty niiden aiheuttamien terveyshaittojen takia – likusterien siitepöly on tunnettu astman ja ihottuman aiheuttaja. Siellä likusterien hävittämiseen riittää ilmoitus viranomaisille niiden sijainnista. Ligustrum robustum -likusterilaji luetaan sadan haitallisimman vieraslajin joukkoon.[4]
Isossa-Britanniassa tehdyssä tutkimuksessa 36 prosenttia puutarhureista ilmoitti, että jättäisi likusterien takia kiinteistön hankkimatta.
Likusterit (Ligustrum) on öljypuukasvien (Oleaceae) heimoon kuuluva suku, jossa on noin 40–50 lajia. Näistä osa on ainavihantia, osa puoliainavihantia, osa lehtensä pudottavia pensaita ja pieniä puita. Lajit ovat lähtöisin Euroopasta, Pohjois-Afrikasta, Aasiasta ja Australaasiasta. Monimuotoisimmillaan ne esiintyvät Kiinassa, Himalajalla, Japanissa ja Taiwanissa. Suomessa suvun lajeista on kasvatettu lähinnä aitalikusteria, joka luonnonvaraisena menestyy Etelä-Ruotsin korkeudelle saakka.
Likusterien pienikokoiset ja voimakastuoksuiset kukat sijaitsevat kukinnoissa. Niissä on neljä terälehteä ja kaksi korkeaa hedettä, joissa on keltaisia ja punaisia ponsia sekä näiden välissä matala emi. Terälehdet ja kukinnot putoavat kukan hedelmöityttyä. Tällöin emi jää verhiön sisään. Kukinta alkaa, kun kasvukauden astepäiväluku on 330. Terttuina kasvavat pienikokoiset hedelmät ovat tyypiltään luumarjoja, väriltään lilasta mustaan. Joidenkin lajien hedelmä on ihmiselle lievästi myrkyllinen.
Ligustrum
Ligustrum (les troènes) est un genre de plantes dicotylédones de la famille des Oleaceae, originaire d'Eurasie et d'Afrique du Nord, qui comprend une cinquantaine d'espèces.
Ce sont des arbustes ou de petits arbres au feuillage caduc, semi-persistant ou persistant. Beaucoup d'espèces de troènes sont utilisées en horticulture pour créer des haies taillées. En France seul le troène commun (Ligustrum vulgare) est indigène.
Selon The Plant List (1 juin 2018)[3] :
Le nom commun troène remonte à l’ancien français troine (XIIe s.), altéré (d'après chêne, frêne) d’un troile[4] (cf. poitevin troulle, lorrain troille, wallon trôye), emprunté à l’ancien haut-francique trugil « bois dur ; auget », trugilboum, harttrugil « troène ; cornouiller », conservé en allemand régional Trögel, Trügel, au sens de « auget, coffret », et Hartriegel « cornouiller ».
Le nom générique, « Ligustrum », est le nom latin du troène. Ce terme dérive du verbe ligare « lier », car ses tiges flexibles servaient à faire des liens.
Les chenilles des papillons de nuit (hétérocères) suivants se nourrissent de troène :
Le troène peut être mortel en cas d'ingestion de feuilles (chevaux, ruminants) ou de baies (chien, enfants). La mort peut survenir quelques heures après l'ingestion[5],[6]. Cet arbuste est un neurotoxique (convulsivant) et un entérotoxique (diarrhée) du fait qu'il renferme un hétéroside, la ligustrine. Il renfermerait aussi des saponosides. Chez l'enfant, l'ingestion de 30 baies entraîne une intoxication grave, les baies noires sont attirantes pour les enfants, elles sont confondues avec des myrtilles.
Certaines espèces de troènes se sont révélées invasives dans des régions d'Amérique du Nord et d'Australie où elles ont été introduites[7].
Dans le calendrier républicain, le Troène était le nom attribué au 4e jour du mois de ventôse[8].
Ligustrum
Ligustrum (les troènes) est un genre de plantes dicotylédones de la famille des Oleaceae, originaire d'Eurasie et d'Afrique du Nord, qui comprend une cinquantaine d'espèces.
Ce sont des arbustes ou de petits arbres au feuillage caduc, semi-persistant ou persistant. Beaucoup d'espèces de troènes sont utilisées en horticulture pour créer des haies taillées. En France seul le troène commun (Ligustrum vulgare) est indigène.
Tom nó crann beag, duillsilteach nó síorghlas, dúchasach do réigiúin mheasartha. Na duilleoga urchomhaireach leathrúil. Na bláthanna feadánach, le 4 mhaothán leata, bánbhuí cumhra, i mbláthraí scoilte cónacha. Na caora dubh nó corcra, nimhiúil. Fástar cuid mhaith cineálacha mar fháil gairdíní.
Os alfaneiros[2] ou ligustros son os nomes comúns das especies botánicas pertencentes ao xénero Ligustrum, que abrangue arredor dunhas 40-50 especies aceptadas -das case 180 descritas[3]- de arbustos e arboriñas perennifolias, semiperennifolias ou caducifolias. Nativos de Europa, norte de África, Asia, Australasia, con centro de diversidade na China, o Himalaia, o Xapón e Taiwán. Pertencen á mesma familia da oliveira, as oleáceas.
Derivado latín do verbo lĭgo, āvi, ātum, āre (atar), pola flexibilidade das súas pólas noviñas que servían para atar feixes; aplicado xa por Plinio o Vello (12,109; 24, 74).
As flores son miúdas e recendentes e rematan en panículos. Teñen catro pétalos ensortillados e dous estames altos con anteras amarelas ou arroibadas, e entre eles os pistilos baixos; pétalos e estames saen despois que a flor for fertilizada, levando o pistilo ao tubo do cáliz. A floración comeza logo de 330 graos días. Os froitos, en grupos, son bagas drupas miúdas púrpuras ou negras, velenosas para os humanos, porén ben asimiladas por moitas aves. En condicións favorábeis de crecemento, un arbusto individual pode producir milleiros de froitos.
Algunhas especies deste xénero representan un gran problema en Nova Zelandia. De feito, está prohibida a venda ou o cultivo de plantas do xénero Ligustrum por mor aos efectos do seu pole nos asmáticos, xa que se ten demostrado que é un causante de ataques de asma e eccemas en persoas sensíbeis.
O alfaneiro é atacado polas larvas dalgunhas especies de lepidópteros (avelaíñas), entre elas: Hemithea aestivaria, Chloroclysta truncata, Amphipyra pyramidea, Ectropis crepuscularia, Alcis repandata, Odontopera bidentata, Euplexia lucipara, Chloroclystis v-ata ou Peribatodes rhomboidaria.
Na Península Ibérica só están presentes as especies a seguir: L. lucidum, L. ovalifolium e L. vulgare[4]. Non sendo comúns en Galicia.
Nalgunhas partes do mundo onde non son nativos, algunhas especies de alfaneiro considéranse plantas invasoras, tendo desprazado as especie nativas. É particularmente un problema en América do Norte, onde non hai especies naturais.[5]
Os alfaneiros ou ligustros son os nomes comúns das especies botánicas pertencentes ao xénero Ligustrum, que abrangue arredor dunhas 40-50 especies aceptadas -das case 180 descritas- de arbustos e arboriñas perennifolias, semiperennifolias ou caducifolias. Nativos de Europa, norte de África, Asia, Australasia, con centro de diversidade na China, o Himalaia, o Xapón e Taiwán. Pertencen á mesma familia da oliveira, as oleáceas.
Kalina (zimolezina, lat. lat. Ligustrum), Rod listopadnih, poluzimzelenih grmova i drveća iz porodice maslinovki (Oleaceae). Rod je raširen po Europi, Aziji, sjevernoj Africi, a jedna vrsta intruducirana je i u Queensland. Postoji četrdesetak vrsta[1], a u Hrvatskoj rastu tri vrste, među kojima obična kalina (L. vulgare)
Latinsko ime roda dolazi po glagolu ligāre, vezati, jer su se grančice koristile pletenje. Drvo obične kaline je tvrdo i pogodno za izradu sitnih predmeta. Biljka je otrovna, a njeini plodovi mogu izazvati povraćanja, proljeve i u težim slučajevima smrt.[2]
Kalina (zimolezina, lat. lat. Ligustrum), Rod listopadnih, poluzimzelenih grmova i drveća iz porodice maslinovki (Oleaceae). Rod je raširen po Europi, Aziji, sjevernoj Africi, a jedna vrsta intruducirana je i u Queensland. Postoji četrdesetak vrsta, a u Hrvatskoj rastu tri vrste, među kojima obična kalina (L. vulgare)
Latinsko ime roda dolazi po glagolu ligāre, vezati, jer su se grančice koristile pletenje. Drvo obične kaline je tvrdo i pogodno za izradu sitnih predmeta. Biljka je otrovna, a njeini plodovi mogu izazvati povraćanja, proljeve i u težim slučajevima smrt.
Ligustrum L., 1753 è un genere di piante arbustive della famiglia delle Oleacee.[1]
Il nome del genere deriva da un antico nome latino, già usato da Plinio il Vecchio (23 – 79]) scrittore, ammiraglio e naturalista romano, e da Virgilio (70 a.C. – 19 a.C.), poeta romano, per le piante chiamate volgarmente ligustro o olivella.[2][3] ll primo botanico a usare questo nome associato al "ligustro" è stato Dioscoride (Anazarbe, 40 circa – 90 circa), medico, botanico e farmacista greco dell'antichità, che esercitò a Roma ai tempi dell'imperatore Nerone; mentre in "tempi moderni" è stato il botanico francese Joseph Pitton de Tournefort (Aix-en-Provence, 5 giugno 1656 – Parigi, 28 dicembre 1708) a usare questo vocabolo con valore di genere.[4] Il nome deriva dal latino ligare: fa riferimento alla possibilità di usare i suoi rami flessibili per legature in diversi lavori agricoli. Il nome scientifico è stato definito da Linneo (1707 – 1778), biologo svedese considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione "Species Plantarum - 1: 7. 1753"[5] del 1753.[6]
Queste piante possono arrivare fino ad una altezza di 20 - 30 metri. La forma biologica è fanerofita arborea (P scap), sono piante legnose con portamento arboreo e gemme poste ad altezze dal suolo superiori ai due metri. Altre forme biologiche sono: nano-fanerofita (NP), sono piante perenni e legnose, con gemme svernanti poste ad un'altezza dal suolo tra i 30 cm e i 2 metri o anche fanerofite cespugliose (P caesp) a seconda del tipo di crescita. Alla base del fusto possono formarsi diversi stoloni che diffondendosi per via vegetativa creano densi cespugli. In genere queste piante sono profumate dal tipico odore di lattice.[4][7][8][9][10][11]
Le radici in genere sono legnose.
La parte aerea del fusto è cespugliosa e prostrata oppure decisamente arborea ma sempre molto ramosa; la corteccia in genere è colorata di bruno-verdastro e liscia.
Le foglie sono intere, coriacee e lucide, verdi su entrambe le facce ed hanno un portamento opposto; formano dei verticilli a 2 a 2 e ogni verticillo è posizionato a 90° rispetto a quello sottostante. In genere le foglie sono caduche (nelle zone climatiche più calde come nel Mediterraneo sono più o meno persistenti anche durante la stagione invernale). Le foglie sono picciolate e si dividono in foglie basali (quelle dei rami più bassi) con una lamina da ovale-acuminata a ellittica e quelle apicali con lamine lanceolate. Sia il picciolo che le venature centrali possono essere rossastre. Le stipole sono assenti.
Le infiorescenze sono formate da pannocchie terminali con forme ovato-piramidali. I fiori sono raccolti densamente e in genere sono subsessili.
Il frutto è una bacca subsferica con endocarpo membranoso o cartaceo, raramente è una drupa oppure è lucolicida. I semi sono da 1 a 4 con endosperma carnoso e con una breve radichetta verso l'alto. Il colore del frutto in genere è nero lucido tendente al rossastro cupo; le bacche sono velenose.
L'area di origine delle specie di questo genere è sia europea (Europa centro meridionale e Africa settentrionale) sia est-asiatica (Cina, Corea e Giappone), con habitat temperati. Allo stato spontaneo cresce nei boschi e nelle siepi. In Europa è soprattutto naturalizzata (come anche nell'America del Nord).[4]
Delle cinque specie presenti sul territorio italiano solamente due si trovano sull'arco alpino. La tabella seguente mette in evidenza alcuni dati relativi all'habitat, al substrato e alla distribuzione delle specie alpine[13].
La famiglia di appartenenza di questo genere (Oleaceae) comprende 25 generi e circa 600 specie[7] (29 generi e 600 specie secondo altri Autori[9][14] oppure 24 generi con 615 specie[15]) con distribuzione cosmopolita dalle regioni tropicali fino a quelle temperate. Il genere di questa specie è descritto all'interno della sottotribù Ligustrinae (tribù Oleeae); gruppo botanico caratterizzato dalla presenza di flavoni glicosidi, ovario con 2 ovuli penduli per loculo, vasi multipli e fibre libriformi nel legno.[16]
I coltivatori e giardinieri dividono le specie del genere Ligustrum in due gruppi (più ulteriori suddivisioni):[4]
Il numero cromosomico delle specie di questo genere è: 2n = 46 (48).[7]
In Italia sono presenti le seguenti specie (più o meno naturalizzate):[8][17]
Il genere comprende le seguenti specie:[1]
L'entità di questa voce ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco seguente indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:[18]
Il genere si compone di arbusti e piccoli alberi sempreverdi o decidui che per la loro resistenza sono spesso usati in giardini (piante ornamentali), a costituire barriere verdi occludenti, o siepi.[19]
Dalle bacche si estrae, mediante trattamento con acqua distillata bollente, una sostanza colorante, la ligulina, che è usata come indicatore chimico di pH in quanto ha la proprietà di virare al color rosso in ambiente acido (da pH 6 a 0), e di virare al verde in ambiente basico (da pH 8 a 14). Segnala, inoltre, la presenza di calcare nell'acqua, col viraggio dell'acqua stessa al colore azzurro.
Liguster (Ligustrum) is een geslacht van planten uit de olijffamilie (Oleaceae) waartoe onder ander de wilde liguster behoort.
Het is een geslacht van struiken waartoe bekende tuinplanten behoren, die een belangrijke voedselbron is voor veel dieren, zoals een aantal rupsen van nachtvlinders (bijvoorbeeld de ligusterpijlstaart). De geurende bloesems trekken insecten aan, zoals honingbijen en vlinders. Ook wordt deze struik veel gebruikt voor het maken van heggen. De struik heeft in de vruchttijd zwarte besjes.
Ligustrum eller ligusterslekta er ei planteslekt i tribusen Oleeae i oljetrefamilien med om lag 40 artar av opprette, lauvfellande eller eviggrønne busker, nokre gongar dannar dei små eller mellomstore tre.[1] Dei er alle kjente under namnet liguster. Fleire av dei blir nytta som hagevekster og i nokre tilfelle som hekkplante.
Ligusterslekta er utbreidd i Nord-Afrika, Mellemausten, Kaukasus, Sibir, Aust-Asia, Indonesia og Europa med tyngdepunktet i Aust-Asia. Det er lauvfellande eller vintergrønne buskar med motsette, kortstilka og heilranda blad. Blomstrane er samla i endestilte eller akselstilte toppar. Dei einskilte blomstrane er 4-talige og regelmessige med samanvaksne kronrøyr og oftast kvite kronblad. Fruktene er svarte steinfrukter eller bær med eitt til tre frø.
Ligusterslekta står nært syrinslekta (Syringa), men har kjøttaktige bær og ikkje tørre kapslar som syrin-artane har. Desse to slektene utgjer same subtribus, Ligustrinae, i tribusen Oleeae.
Integrated Taxonomic Information System lister elleve godtekne ("accepted") artar av Ligustrum.[2] I tillegg er andre artar lista i andre referansar.[3][4][5]
Ligustrum eller ligusterslekta er ei planteslekt i tribusen Oleeae i oljetrefamilien med om lag 40 artar av opprette, lauvfellande eller eviggrønne busker, nokre gongar dannar dei små eller mellomstore tre. Dei er alle kjente under namnet liguster. Fleire av dei blir nytta som hagevekster og i nokre tilfelle som hekkplante.
Ligusterslekta er utbreidd i Nord-Afrika, Mellemausten, Kaukasus, Sibir, Aust-Asia, Indonesia og Europa med tyngdepunktet i Aust-Asia. Det er lauvfellande eller vintergrønne buskar med motsette, kortstilka og heilranda blad. Blomstrane er samla i endestilte eller akselstilte toppar. Dei einskilte blomstrane er 4-talige og regelmessige med samanvaksne kronrøyr og oftast kvite kronblad. Fruktene er svarte steinfrukter eller bær med eitt til tre frø.
Ligusterslekta står nært syrinslekta (Syringa), men har kjøttaktige bær og ikkje tørre kapslar som syrin-artane har. Desse to slektene utgjer same subtribus, Ligustrinae, i tribusen Oleeae.
Ligusterslekta (Ligustrum) er en slekt i oljetrefamilien.
De er løvfellende eller eviggrønne busker og små trær. Bladene er motsatte, enkle, helrandede og har en kort stilk. Blomstene sitter i opprette, endestilte eller sidestilte, kvaster. Bestøvningen gjøres av insekter, og blomstene er tvekjønnede, duftende og hvite. Frukten er en bæraktig steinfrukt.[1][2]
De omtrent 45 artene er utbredt i Eurasia, Australia og Nord-Amerika.[3] I Europa er det én art, liguster (L. vulgare), som finnes nordover til Norge.[4]
I norske hager dyrkes liguster og vinterliguster (L. ovalifolium). Den sistnevnte arten stammer fra Japan og Korea, er mer hardfør enn liguster, og finnes forvillet noen steder. Hybriden Ligustrum × ibolium (= L. obtusifolium × L. ovalifolium) blir også dyrket.[5][6]
Ligusterslekta (Ligustrum) er en slekt i oljetrefamilien.
De er løvfellende eller eviggrønne busker og små trær. Bladene er motsatte, enkle, helrandede og har en kort stilk. Blomstene sitter i opprette, endestilte eller sidestilte, kvaster. Bestøvningen gjøres av insekter, og blomstene er tvekjønnede, duftende og hvite. Frukten er en bæraktig steinfrukt.
De omtrent 45 artene er utbredt i Eurasia, Australia og Nord-Amerika. I Europa er det én art, liguster (L. vulgare), som finnes nordover til Norge.
I norske hager dyrkes liguster og vinterliguster (L. ovalifolium). Den sistnevnte arten stammer fra Japan og Korea, er mer hardfør enn liguster, og finnes forvillet noen steder. Hybriden Ligustrum × ibolium (= L. obtusifolium × L. ovalifolium) blir også dyrket.
Ligustr (Ligustrum L.) – rodzaj roślin należący do rodziny oliwkowatych (Oleaceae). Liczy ok. 50 gatunków pochodzących z południowo-wschodniej Azji, północno-zachodniej Afryki, Europy i Ameryki Północnej[2]. Rozprzestrzeniły się również w Australii, gdzie często są uciążliwymi chwastami. W Europie zadomowiony jest jedynie ligustr pospolity (L. vulgare). Gatunkiem typowym jest Ligustrum vulgare L.[3].
Wiecznie zielone lub zrzucające liście drzewa i krzewy. Kwiaty drobne, białe, często wonne (dość często o nieprzyjemnym zapachu). Owocem jest czarny pestkowiec.
Esquirolia H. Lév., Faulia Raf., Ligustridium Spach, Parasyringa W. W. Sm., Phlyarodoxa S. Moore, Visiania DC.
Należy do rodziny oliwkowatych (Oleaceae) Hoffmanns. & Link, która jest jednym z kladów w obrębie rzędu jasnotowców (Lamiales) Bromhead z grupy astrowych spośród roślin okrytonasiennych[1].
Gromada okrytonasienne (Magnoliophyta Cronquist), podgromada Magnoliophytina Frohne & U. Jensen ex Reveal, klasa Rosopsida Batsch, podklasa jasnotowe (Lamiidae Takht. ex Reveal), nadrząd Oleanae Takht., rząd oliwkowce (Oleales Lindl.), podrząd Oleineae Engl., rodzina oliwkowate (Oleaceae Hoffmanns. & Link), plemię Ligustreae Burnett, podplemię Ligustrinae Koehne, rodzaj ligustr (Ligustrum L.)[4].
Ligustr (Ligustrum L.) – rodzaj roślin należący do rodziny oliwkowatych (Oleaceae). Liczy ok. 50 gatunków pochodzących z południowo-wschodniej Azji, północno-zachodniej Afryki, Europy i Ameryki Północnej. Rozprzestrzeniły się również w Australii, gdzie często są uciążliwymi chwastami. W Europie zadomowiony jest jedynie ligustr pospolity (L. vulgare). Gatunkiem typowym jest Ligustrum vulgare L..
Ligustrum L. é um gênero botânico da família Oleaceae
Encontrado na Eurásia, na Austrália e na América do Norte.
O gênero apresenta 179 espécies. As principais são:
Ligustrum L. é um gênero botânico da família Oleaceae
Encontrado na Eurásia, na Austrália e na América do Norte.
Ligustrum este un gen de plante din familia Oleaceae format din cca. 40-50 de arbuști.
Ligustrum este un gen de plante din familia Oleaceae format din cca. 40-50 de arbuști.
Ligustersläktet (Ligustrum)[1]:[2] är ett växtsläkte i familjen syrenväxter med ca 45 arter i Europa, Asien och Australien. Flera arter odlas som trädgårdsväxter i Sverige.
Släktet innehåller buskar och små träd, lövfällande eller städsegröna. Bladen är motsatta, enkla med korta bladskaft, helbräddade. Blomställningen är toppställd och består av klasar med knippen av blommor. Blommorna är tvåkönade, skaftlösa eller på korta skaft. Fodret är klocklikt, trubbigt eller fyrflikigt, kvarsittande. Kronan är vit till gräddvit, rörformad eller trattlik med utbrett bräm, fyrflikig. Ståndarna är två, knapparna gula eller purpur. Pistillen är tvådelad och kortare än ståndarna. Frukten är ett bär med 1-4 frön.
De är närstående syrensläktet (Syringa) men har köttiga bär och inte torra kapslar som syren-arterna har.
Ligustersläktet (Ligustrum): är ett växtsläkte i familjen syrenväxter med ca 45 arter i Europa, Asien och Australien. Flera arter odlas som trädgårdsväxter i Sverige.
Släktet innehåller buskar och små träd, lövfällande eller städsegröna. Bladen är motsatta, enkla med korta bladskaft, helbräddade. Blomställningen är toppställd och består av klasar med knippen av blommor. Blommorna är tvåkönade, skaftlösa eller på korta skaft. Fodret är klocklikt, trubbigt eller fyrflikigt, kvarsittande. Kronan är vit till gräddvit, rörformad eller trattlik med utbrett bräm, fyrflikig. Ståndarna är två, knapparna gula eller purpur. Pistillen är tvådelad och kortare än ståndarna. Frukten är ett bär med 1-4 frön.
De är närstående syrensläktet (Syringa) men har köttiga bär och inte torra kapslar som syren-arterna har.
Kurtbağrı, Zeytingiller (Oleaceae) familyasından Ligustrum cinsini oluşturan çalı veya küçük ağaçlara verilan ad.
Anavatanı Avrupa, kuzey Afrika, Asya ve Avustralya ile Çin ve Japonya'dır. Adi kurtbağrı Türkiye'de doğal olarak yetişen tek kurtbağrı türüdür.
Yaprak döken veya herdem yeşil çalı veya küçük ağaçlardır. Yapraklar karşılıklı, basit, kısa saplı; kenarları tamdır. Terminal çiçekler salkım, bazen de yan durumludur. Çiçekler er dişi, saplı veya sapsızdır. Çanaklar çan şeklinde, ucu kesik veya 4 dişlidir. Koralla beyaz, tekerlek şeklinde, huni, 4 loplu; loplar koralladan uzun veya çok kısa, tomurcukla bitişiktir. 2 Stamenli, korolla tüpünün ağzına gömülmüş, içinde veya dışındadır. Anterler (başçık) sarı veya bazen mor renkli, uzun ve incedir. Tohum taslağı 2 gözlü, sarkıktır. Stamenler kısa; stigma (dişicik başı) 2 yarıklıdır. Drupa meyvenin (eriksi) endokarpı zarımsı veya kâğıt gibidir. Tohumlar 1-4; endosperm (besidoku) etli; kökçük kısa, yukarı dönüktür.
Kurtbağrı, Zeytingiller (Oleaceae) familyasından Ligustrum cinsini oluşturan çalı veya küçük ağaçlara verilan ad.
Anavatanı Avrupa, kuzey Afrika, Asya ve Avustralya ile Çin ve Japonya'dır. Adi kurtbağrı Türkiye'de doğal olarak yetişen tek kurtbağrı türüdür.
Yaprak döken veya herdem yeşil çalı veya küçük ağaçlardır. Yapraklar karşılıklı, basit, kısa saplı; kenarları tamdır. Terminal çiçekler salkım, bazen de yan durumludur. Çiçekler er dişi, saplı veya sapsızdır. Çanaklar çan şeklinde, ucu kesik veya 4 dişlidir. Koralla beyaz, tekerlek şeklinde, huni, 4 loplu; loplar koralladan uzun veya çok kısa, tomurcukla bitişiktir. 2 Stamenli, korolla tüpünün ağzına gömülmüş, içinde veya dışındadır. Anterler (başçık) sarı veya bazen mor renkli, uzun ve incedir. Tohum taslağı 2 gözlü, sarkıktır. Stamenler kısa; stigma (dişicik başı) 2 yarıklıdır. Drupa meyvenin (eriksi) endokarpı zarımsı veya kâğıt gibidir. Tohumlar 1-4; endosperm (besidoku) etli; kökçük kısa, yukarı dönüktür.
Ligustrum L.
ВидыБирючи́на (лат. Ligústrum) — род растений семейства Маслиновые, включающий в себя около 40—50 видов вечнозелёных, полувечнозелёных и листопадных кустарников и маленьких деревьев. Виды бирючины распространены в Европе, Северной Африке, Азии и в Австралии, с центром разнообразия в Гималаях, Китае, Японии и на Тайване.
По информации базы данных The Plant List, род включает 43 вида[2]:
Бирючи́на (лат. Ligústrum) — род растений семейства Маслиновые, включающий в себя около 40—50 видов вечнозелёных, полувечнозелёных и листопадных кустарников и маленьких деревьев. Виды бирючины распространены в Европе, Северной Африке, Азии и в Австралии, с центром разнообразия в Гималаях, Китае, Японии и на Тайване.
女桢属(学名:Ligustrum)是唇形目木樨科中的一属植物。
女桢属植物是落叶的或者常绿的树或者灌木。它们成对生长的叶子很简单,柄短。
花往往簇生。每朵花都是两性的,它们往往有香味。花的四枚萼片张在一起,形成钟状。花瓣往往白色,每朵花有四枚,它们张在一起形成筒状或者喇叭状。每朵花有两枚雄蕊,它们一般不伸出花筒。每朵花有两枚雌蕊,但是它们张在一起形成一个子房。果实为浆果或坚果,每个果实中含一至三枚种子。
女桢属植物生活在旧大陆上,其中大多数物种来自东亚,少数来自欧洲、非洲和澳洲。在欧洲只有欧洲女桢是土生的。
少数物种被养殖,尤其在花园里作为树篱。这些物种主要源于日本或中国。
女桢属属于木樨科。女桢属有约40至50个物种[1]。
イボタノキ属(学名:Ligustrum、英: Privet)は、ヨーロッパ、北アフリカ、アジア、オーストラリアが原産の植物の属。常緑樹、半常緑樹、落葉樹の種があり、低木である。40-50の種が知られている。モクセイ科 (Oleaceae) に属する。中国、ヒマラヤ、日本、台湾には多くの種が分布する。
ヨーロッパでprivetといえば、元々は半常緑樹の低木Ligustrum vulgareであった。生垣として使われることが多く、privetの名称もプライベート (private) から来ている。近年では日本原産で常緑樹であるLigustrum ovalifolium(オオバイボタ、Japanese privet)が使われることが多い。
イボタノキ属(学名:Ligustrum、英: Privet)は、ヨーロッパ、北アフリカ、アジア、オーストラリアが原産の植物の属。常緑樹、半常緑樹、落葉樹の種があり、低木である。40-50の種が知られている。モクセイ科 (Oleaceae) に属する。中国、ヒマラヤ、日本、台湾には多くの種が分布する。
ヨーロッパでprivetといえば、元々は半常緑樹の低木Ligustrum vulgareであった。生垣として使われることが多く、privetの名称もプライベート (private) から来ている。近年では日本原産で常緑樹であるLigustrum ovalifolium(オオバイボタ、Japanese privet)が使われることが多い。