Gråtrut (Larus argentatus) är en havsfågel inom familjen måsfåglar (Laridae).
Tidigare behandlades gråtruten som en art med många underarter. Senare DNA-forskning har splittrat upp det så kallade gråtrutskomplexet och många underarter har idag artstatus. Vintern 2003 ändrade SOF den officiella listan över fåglarna i Holarktis och gråtruten delades upp i fyra olika arter där de övriga är: kaspisk trut (Larus cachinnans), medelhavstrut (Larus michahellis) och armenisk trut (Larus armenicus) som håller till i Mellanöstern. Dessa tre trutar ansågs alltså tidigare vara underarter av gråtrut. Uppdelningen grundar sig på att dessa fyra arter inte hybridiserar speciellt ofta och att de har olika läten, morfologi och spelbeteenden. Den genetiska skillnaden är däremot ganska liten vilket indikerar att artuppdelningen rent evolutionärt skett nyligen.
Clements et al. 2014 behandlar gråtruten som följer:[2]
2010 beslutade SOF:s taxonomikommitté att även den nordamerikanska gråa truten ska behandlas som god art och gav den trivialnamnet kanadatrut (Larus smithsonianus).[3]
AERC's Taxonomic Advisory Committee (TAC) som består av taxonomiska kommittéer från de fem länderna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige rekommenderar att man också borde klassificera de två östsibiriska gråtrutarna vegae och mongolicus som egna arter men där avviker SOF och Clements et al. 2014, som fortfarande anser att de ska behandlas som underarter, och där Clements behandlar mongolicus som synonym med vegae.[2]
Utifrån AERC:s taxonomiska förslag, som bland annat följs av International Ornithological Congress (IOC) så är det bara argentatus/argenteus-gruppen som utgör gråtruten och utifrån den taxonomin så förekommer den som häckfågel på Island och Brittiska öarna, utmed Västeuropas kuster så långt söderut som till södra Frankrike, i Skandinavien, Baltikum och nordvästra Europeiska Ryssland.[4] Den övervintrar i kustområden i Europa.[4]
Gråtruten häckar allmänt runt Sveriges kuster, vid sjöar och vattendrag, och övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige. Den syns även till i södra Lappland, Västerbotten och Nordsjön.
1980 häckade det 8 000 par på Hallands Väderö, denna siffra har på 30 år mer än halveras. I dagsläget uppskattar man antalet häckande par gråtrutar i hela Sverige till mellan 50 000 och 100 000. Sedan 1990 har gråtruten varit utsatt för en mycket snabb och oväntad nedgång, möjligen beroende på att soptippar oftare nu än förr gräver ner det avfall, som trutarna är så väl anpassade för att annars finna. Sommaren 2009 slogs också larm om att de döda och döende fåglar av inte minst gråtrut som årligen hittas i Blekinge skärgård lider av kraftig brist på vitamin B1. Eftersom orsaken till vitaminbristen är okänd kan det inte uteslutas att samtliga vattenlevande fåglar i Östersjön riskera att drabbas.[källa behövs]
Gråtruten är 55–67 cm lång, har ett vingspann på 140–155 cm och väger ungefär 1200 gram. Gråtruten liknar fiskmåsen men är större och kraftigare, har bredare vingar, ljusare ögon och en kraftigare näbb. Kön är i princip bara möjligt att bestämma under parning. Den adulta fågeln har en gul näbb med en röd fläck på undernäbben. Dess rygg är ljusgrå liksom vingarna där vingspetsarna är svarta med små, vita prickar. Benen är vanligtvis skära, men det finns individer med svagt gula ben, dessa brukar kallas omissus och definieras som en variant och inte som en underart.[5]
Ungfåglarna är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon, och det tar fyra år innan den har anlagt sin adulta fjäderdräkt. Läs mer om ruggning hos trutar och måsar.
Första vinterdräkt (2k)
Andra vinterdräkt (3k)
Tredje vinterdräkt (4k)
Gråtruten har flera klagande eller skrockande läten. Den varnar ungar som hamnar på marken med ett hundliknande "wauff", som kan stegras till ett "wuuff-wauff", om faran ökar. Minst ett 15-tal läten till står på repertoaren, men deras exakta innebörd är inte kända. Om vintern är trutarna för det mesta tysta, utom då de slåss om föda.
Gråtruten är en havsfågel som förekommer utmed kusten, i hamnar, vid stora sjöar och våtmarker. I Nordamerika förekommer den i större utsträckning även i inlandet.[4] Den har framgångsrikt anpassat sig till människan och häckar i kuststäder och vid soptippar.
Gråtruten häckar i slutet av april till i början av maj. Boet lägger den i en skreva i berget eller någon klipphylla. Några fåglar bygger bo vid större insjöar. På många ställen häckar gråtrut direkt på marken i stora kolonier. I städer placeras gärna ofta boet i de klykor som bildas mellan skorstenar och spetsiga tak. Den häckar mer sällan på helt platta tak liksom på för höga hus. Boet består av ett enkelt rede av torrt gräs, rötter, mossa, tång men även tidningspapper och annat som trutarna hittar. De lägger nästan alltid 3 ägg, men 2 eller 4 ägg förekommer mer sällsynt.[4] Äggen är gröngråa med mörkbruna fläckar och läggs ett och ett under ungefär en veckas tid. Ruvningen påbörjas inte förrän samtliga ägg lagts varför ungarna nära nog kläcks samtidigt efter 28-30 dygn.[4] Under ruvningsperioden är gråtruten tyst för att inte dra uppmärksamhet till sig. Ju större ungarna blir desto mer föda kräver de och ju mer låter de sig höras. Ungarna tigger mat genom att picka på den röda fläcken som finns på föräldrarnas undernäbbar. När ungarna börjat flyga (de övar tidigt blåsiga dagar) kräver de ofta fortfarande att bli matade av sina föräldrar (även om mat finns att tillgå). Vissa ungar kan formligen jaga föräldrarna under augusti, innan de till sist börjar leta föda själva. Under den första flygga tiden följer föräldrarna med ungarna och visar hur man hittar mat. Om en gråtrutsunge hotas av en predator eller dylikt kan andra gråtrutar i närheten hjälpa till att jaga bort angriparen genom att bland annat störtdyka mot hotet. Utflugna ungar som blivit av med sina föräldrar ses ibland följa med flockar av andra trutfåglar, exempelvis skrattmås. Yngre föräldrar misslyckas oftare att få alla ungar flygga.
Gråtruten är en opportunist när det kommer till föda. Den äter fisk och fiskavfall, kräftor och musslor, maskar, insekter, fågelägg och fågelungar. I städer äter de främst avfall och bortkastad mat.
På många platser i kuststäder tycks fåglarna vintertid samarbeta om att hitta föda. Hittas föda på en osäker plats inväntar de ofta att fler fåglar skall komma - och så fort en fågel landat följer resten efter. Ute på stora vidder beter sig fåglarna inte på detta vis, där de i lugn och ro har full översyn åt alla håll.[källa behövs] Gråtruten kan ur en människoperspektiv betraktas som ett "nyttodjur", då de ofta lokaliserar och äter upp ätbart avfall innan råttor hinner hittar födan.[källa behövs]
Gråtruten ansågs länge bilda en rascirkel tillsammans med silltruten och skulle därmed utgöra en så kallad ringart. Om man följer artens spridning västerut ser man olika populationer som parar sig med varandra. Följer man cirkeln vidare över Amerika finns underarten Larus argentatus smithsonianus som ska vara sprungen ur silltrutar som från Europa tagit sig till Asien. Trots att gråtruten och silltruten lever sida vid sida parar de sig väldigt sällan med varandra. De skulle därmed vara ett exempel på en ringart: det vill säga en art som i de båda ändarna av sin utbredning är två arter.
Senare forskning ifrågasätter om gråtrutskomplexet verkligen är så prydligt konstruerat som en cirkel.[6][7] Genom undersökningar av DNA har man upptäckt att exempelvis den amerikanska underarten L. argentatus smithsonianus inte alls, trots sin fysiska likhet, är så nära släkt med den europeiska populationen av gråtrut som exempelvis den skandinaviska underarten L. argentatus argentatus och den västeuropeiska L. argentatus argenteus. Istället har den nordamerikanska underarten närmare släktband med trutar i Nordamerika, som utseendemässigt skiljer sig avsevärt, som exempelvis thayertrut, skiffertrut och prärietrut.
Denna forskning resulterade i att en diskussion om det nordamerikansk taxonet smithsonianus borde ha artstatus. Exempelvis beslutade Sveriges ornitologiska förening 2010 att behandla den som god art och gav den trivialnamnet kanadatrut.[3]
Gråtrut kallas ibland för gråmås och på den södra delen av västkusten för gal, gale eller hagale. I norra Bohuslän kallas den oftast för "måve" vilket även omfattar andra arter av fiskmås. Ett äldre bohuslänskt namn är skåre.[8]
Wikimedia Commons har media som rör gråtrut.
_juvenile.jpg)
_second_winter.jpg)
_adult_non-breeding_plumage.jpg)
_Ystad-2017.jpg)
_Ystad-2018.jpg)
