Blåkråka (Coracias garrulus) är en fågelart i familjen blåkråkor och enda europeiska representant för familjen.
Blåkråkan är en flyttfågel som häckar i norra Afrika, södra och sydöstra Europa, Mellanöstern och österut till sydvästra Sibirien och Centralasien. Sin nordligaste förekomst har den vid Finska viken och vid sjön Ladoga i Ryssland.[3] Den övervintrar över stora delar av subsahariska Afrika med en majoritet i östra Afrika.[3] Den flyttar till sina vinterkvarter i augusti-september, ibland in i oktober, och återkommer till sina häckningsområden i april-maj.[3]
Blåkråkan delas upp i två underarter, en med väst- till nordöstlig utbredning och en med sydöstlig utbredning:[4]
Blåkråkan har tidigare varit en häckfågel i Sverige. Den äldsta beskrivningen är från Skåne 1655.[3] Den förekom då främst i de östliga landskapen, norrut så långt eken går (ungefär till Gävle-trakten).[5] Sedan minskade den, men häckade sporadiskt på fastlandet i sydöstra Sverige fram till 1943.[3] Fram till 1967 häckade arten på Fårö,[3] men därefter har det inte observerats någon häckning i landet. Numera är den endast en sällsynt gäst och under perioden 1992-2018 observerades endast 19 individer i Sverige.[5] I Artdatabankens rödlista från 2015 kategoriseras den som nationellt utdöd (RE).[2]
Blåkråkan är stor som en kaja, med stort huvud och stor näbb med en hakformig nedböjning på spetsen. Blåkråkan är omisskännliga genom sin färgteckning, en blandning av ljust grönblått, rödbrunt och svart. I flykten är den ännu mer slående då de svarta vingfjädrarna sticker fram i det starkt blåa. Den flyger snabbt och kraftfullt.
I vinterkvarter i Kruger nationalpark, Sydafrika.
Blåkråkan föredrar öppna, torra, savann- och hedartade habitat med enstaka stora gamla träd.[6] Positivt är också rikligt döda, eller döda träd som utgör habitat för insekter vilket är blåkråkans huvudföda.[6] Den är dagaktiv och har markanta aktivitetstoppar tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen. Den sitter ofta långa perioder på en gren eller kraftledning och spanar efter byten på marken.
Blåkråkan förekommer endast parvis eller i flock under en kortare tid på året. Den bygger sitt bo i hål i gamla träd, helst i ek, asp eller bok men även tall och den lägger 4-6 vita ägg. Ofta övertar den hål efter hackspettar. Ungarna ruvas i cirka 18 dygn, företrädesvis av honan, och ungarna blir flygfärdiga efter cirka 30 dygn.
Den huvudsakliga födan är insekter, men den äter även larver, maskar, små grodor och till och med möss.
Världspopulationen uppskattas till 100 000-500 000 individer och av dessa förekommer den absoluta merparten i Europa och då främst i öst. De största populationerna finns i Ryssland och Turkiet. Populationstrenden är nedåtgående, främst i norr. Den försvann som häckfågel i Danmark 1868, i Tyskland i början av 1900-talet. Nästan alla europeiska populationer minskar och den kategoriserades därför fram tills nyligen som missgynnad (NT), och om den nedåtgående trenden sprider sig till övriga utbredningsområden flaggades för att uppdatera den till sårbar (VU).[1][3] Numera kategoriseras den dock som livskraftig, efter uppgifter som visar att beståndet i Europa efter åtgärder minskar mindre än man tidigare trott och att den centralasiatiska populationen är stabil.
I Småland kallades den, enligt Sven Nilsson, "drottning Kerstis kråka", därför att den först i drottning Kristinas tid lär ha visat sig där.[2]
Wikimedia Commons har media som rör blåkråka.
Blåkråka (Coracias garrulus) är en fågelart i familjen blåkråkor och enda europeiska representant för familjen.
