La bavosa de riu (Salaria fluviatilis) és una espècie de peix de la família dels Blenniidae.
Viu a rius i llacs d'aigua dolça.
Es troba a Albània, Algèria, Bòsnia i Hercegovina, Croàcia, França, Grècia, Israel, Itàlia, Jordània, Líban, Marroc, Portugal, Sèrbia i Montenegro, Espanya, Suïssa, Síria, i Turquia. És un dels peixos endèmics del llac de Banyoles junt amb la bagra, el jonqueter i l'anguila.[1]
Les seues principals amenaces són l'extracció de grava i d'aigua, les sequeres, l'eutrofització, la destrucció del seu hàbitat, les preses i la canalització dels rius.[2]
La bavosa de riu (Salaria fluviatilis) és una espècie de peix de la família dels Blenniidae.
Der Fluss-Schleimfisch (Ichthyocoris fluviatilis,[1] Syn.: Blennius fluviatilis, Salaria fluviatilis) gehört zur Familie der Schleimfische (Blenniidae) und ist im Mittelmeer und in Teilen des Atlantik anzutreffen. Anders als andere Arten der Schleimfische lebt er auch in Brackwasser und dringt in Mündungsbereiche von Flüssen ein.[2]
Der Fluss-Schleimfisch besitzt einen schlank langgestreckten und seitlich abgeflachten Körper, und wie alle Vertreter der Schleimfische hat er keine Schuppen. Er erreicht eine Körperlänge von bis zu 15 Zentimeter. Der Kopf mit dem endständigen Maul ist groß und besitzt eine steil abfallende Stirn, die Augen befinden sich weit oben liegend. Vor dem Augenvorderrand befindet sich jeweils ein kleiner, gegabelter Hauttentakel. Zur Laichzeit tragen die Männchen zusätzlich einen fleischigen Längskamm auf dem Kopf. Der Rücken ist olivbraun gefärbt, die Flanken sind braun bis gelblich und die Bauchfärbung ist weiß oder gelblich. Der Rücken und die Flanken sind meistens mit dunkelbraunen, verwaschenen Querbalken oder Marmorierungen gezeichnet.[2]
Die Rückenflosse reicht vom Kopfansatz bis kurz vor den Übergang zur einteiligen Schwanzflosse und ist nicht eingebuchtet. Sie besteht aus 12 Hart- und 17 bis 18 Glieder- bzw. Weichstrahlen. Die fadenförmigen Bauchflossen sind kehlständig, liegen also vor den Brustflossen und bestehen aus einem harten und 2 bis 3 weichen Strahlen. Die Afterflosse besteht aus 2 Hartstrahlen und 15 bis 20 Weichstrahlen. Die Schwimmblase fehlt wie bei allen Schleimfischen.[2]
Der Fluss-Schleimfisch ist im westlichen und nordöstlichen Mittelmeer sowie an der Atlantikküste zwischen Portugal und Marokko anzutreffen. Dabei kommt er im Meer sowie im Brackwasser der Mündungsbereiche von Flüssen vor und bildet als einzige europäische Schleimfischart stationäre Populationen im Süßwasser.[2]
Fluss-Schleimfische leben am Bodengrund der Uferzone (Litoral) in Tiefen von etwa einem Meter, im Winter ziehen sie sich in tiefere Regionen zurück. Sie sind sowohl freischwimmend wie auch in Lückenverstecken anzutreffen. Die Fische fressen kleine wirbellose Bodentiere wie Kleinkrebse und Insektenlarven sowie kleinere Fische.[2]
Sie laichen im Frühjahr und Sommer vom April bis zum Juli. Die Männchen locken in dieser Zeit die Weibchen mit Nickbewegungen in ihre Höhlen, damit diese hier die Eier ablegen. Die 1,0 bis 1,2 mm großen Eier klebt das Weibchen in Paketen an die Höhlendecke. Die Männchen bewachen und befächeln den Laich mehrerer Weibchen bis zum Schlupf (aktive Brutpflege) nach etwa 2 Wochen bei durchschnittlichen Wassertemperaturen von 20 °C. Jungfische leben meist gesellig, mit dem Alter werden sie jedoch zu revierbildenden und aggressiven Einzelgängern.[2]
Der Fluss-Schleimfisch (Ichthyocoris fluviatilis, Syn.: Blennius fluviatilis, Salaria fluviatilis) gehört zur Familie der Schleimfische (Blenniidae) und ist im Mittelmeer und in Teilen des Atlantik anzutreffen. Anders als andere Arten der Schleimfische lebt er auch in Brackwasser und dringt in Mündungsbereiche von Flüssen ein.
De Süesswasser Schliimfisch oder d Cagnetta (Salaria fluviatilis) isch e Süesswasserfisch wo im Mittelmeerruum vorchunnt und au im Tessin haimisch isch.
D Cagnetta isch e längliche Fisch, wo 8–10 cm lang werd. Mandli und Wiibli gsiend verschiden uus. S Wiibli isch geel und het bruuni Straiffe, s Mandli isch eener blau mit dunkle Straiffe, doch cha d Farb individuell noch Standort und Luune ändere. Baidi hend e tüpflete Chopf und wiissi Punkt um d Auge und am Hals. D Ruggeflosse bildet a schmaals Band. D Cagneta het kai Schuppe, deför e schliimigi Hutt.
D Cagnetta chunnt rund um s Mittelmeer vor, vom Maghreb öber Spanie, Italie, Adria, Griecheland, Törkai bis uf Zypere. Si lebt em liebste i klare langsame Flüüssgwässer mit eme stainige Grund, cha aber au i chüstenööche Lagune miteme chliine Salzghalt vorchoo. Zudem lebt si in e paar Seeje am Alpesüdrand, so im Langesee, im Luganersee und im Gardasee.
D Cagnetta lebt under Stai und fresst Insektelaarfe, chliini Chrustetier und au ganz chliini Fischli. Mandli bauet e Hööli undereme Stai und hend e Revier, wo si vertaidiget. D Laichzitt goot vom April bis in Juli, wenn Wassertemperatur öber 18 Grad stiigt. S Wiibli lait 200 bis 300 Aier i d Hööli vom Mandli und sterbt i de Regle drii drufabe. S Mandli biwacht de Laich. D Laarfe, wo nochere Wuche schlüüffet, lebet vo Plankton. D Cagnetta cha 5 Joor alt were.
De Süesswasser Schliimfisch oder d Cagnetta (Salaria fluviatilis) isch e Süesswasserfisch wo im Mittelmeerruum vorchunnt und au im Tessin haimisch isch.
Salaria fluviatilis (Asso, 1801) ye una especie de peix d'augua dulza de la clase Actinopterygii, orden Perciformes y familia Blenniidae, la sola especie d'augua dulza d'esta familia. Presenta una distribución circummediterrania y fue descrito scientificament por primera vegada por lo naturalista aragonés Ignacio Jordán Claudio de Asso y del Río.
No se conoix lo nombre que tenió en aragonés quan se charraba en arias de la Depresión de l'Ebro a on encara se troba u quan se distribuiba como abundant por endreituras a on encara se charra aragonés. En catalán de Nonasp li dicen burret, denominación que en catalán s'aplica tamién a los blenidos d'augua salada.
Presenta una distribución tipicament circummediterrania, trobando-se en ríos y zonas humidas de tierras que rodeyan la Mar Mediterrania: Val de l'Ebro, Catalunya, Occitania, Suiza, Italia, Croacia, Montenegro, Albania, Grecia, Turquía, Siria, Chordania, Liban, Israel, Alcheria y Marruecos. Tamién se troba en Portugal.
En Aragón se puet u podeba trobar en los ríos Ebro (incluitos los entibos de Mequinenza y Ribarroya), Matarranya, Guadalop, Cinca, y los suyos afluents Guatizalema, Alcanadre, Flumen, Susía, Isuala y Vero. Tamién se troba en la Canal Imperial d'Aragón y la Cequia de Pina d'Ebro.[1]
Encara a ran global no ye en periglo de desaparición, en la Val de l'Ebro ye cada vegada mes escaso, trobando-se en pocos puestos.
Las accions humanas que amenazan la suya existencia son la destrucción de l'habitat, la extracción de gravas, la extracción d'augua, la canalización de los ríos, las entibaderas y la contaminación de los ríos que produce eutrofización[2]
La conservación de Salaria fluviatilis influye en la conservación de Margaritifera auricularia, bivalvo d'augua dulza que presenta una etapa de lo suyo ciclo biolochico como parasito en las branquias d'este peix.
Salaria fluviatilis (Asso, 1801) ye una especie de peix d'augua dulza de la clase Actinopterygii, orden Perciformes y familia Blenniidae, la sola especie d'augua dulza d'esta familia. Presenta una distribución circummediterrania y fue descrito scientificament por primera vegada por lo naturalista aragonés Ignacio Jordán Claudio de Asso y del Río.
The freshwater blenny (Salariopsis fluviatilis) is a species of fish in the family Blenniidae. It is found in African rivers and brooks in Algeria and Morocco flowing to the Mediterranean Sea. In Europe it is widespread in the freshwaters of Albania, Croatia, France, Greece, Italy, Montenegro, Spain and Portugal, while in Asia it is in Turkey and Israel. This species reaches a length of 15 centimetres (5.9 in) TL.[3] This taxon may be paraphyletic as the populations in Turkey and Israel are more genetically divergent from other populations of freshwater blenny than the Trichonis blenny, and the population in Kinneret Lake in Israel has been proposed as a new species.[4]
The freshwater blenny (Salariopsis fluviatilis) is a species of fish in the family Blenniidae. It is found in African rivers and brooks in Algeria and Morocco flowing to the Mediterranean Sea. In Europe it is widespread in the freshwaters of Albania, Croatia, France, Greece, Italy, Montenegro, Spain and Portugal, while in Asia it is in Turkey and Israel. This species reaches a length of 15 centimetres (5.9 in) TL. This taxon may be paraphyletic as the populations in Turkey and Israel are more genetically divergent from other populations of freshwater blenny than the Trichonis blenny, and the population in Kinneret Lake in Israel has been proposed as a new species.
El pez fraile o blenio de río (Salaria fluviatilis) es una especie de pez perciforme de agua dulce perteneciente a la familia Blenniidae. Aunque sin interés económico, la especie es muy llamativa al ser la única especie de su género que habita en aguas dulces e interiores. Se localiza en la cuenca mediterránea y sus poblaciones están en regresión, principalmente por la expansión de especies exóticas predadoras, por lo que se propone cambiar su estatus de conservación a especie en peligro (EN) en lugar de preocupación menor (LC).[2] También ha sido localizado, al menos un ejemplar, en el embalse de El Vicario (Ciudad Real).[cita requerida]
Mide unos 15 cm. Su cuerpo carece de escamas, con abundante mucosidad. Es alargado y comprimido lateralmente. Las aletas dorsal y anal de bases muy largas. El color es verdoso variable con manchas y bandas transversales oscuras y dibujos sinuosos.
Habita en Marruecos, Argelia, Portugal, España, Francia, Italia, Croacia, Grecia, Turquía hasta Israel, inclusive el Mar de Galilea. Fue catalogado como Salaria fluviatilis por primera vez en 1801 por el ilustrado aragonés Ignacio de Asso y del Río.
Habita en arroyos de poca profundidad, con fondo de piedra suelta, que aprovecha para desovar.
Según los habitantes de las antiguas aldeas griegas también existe una nación clandestina de peces fraile en la profundidad del Mar Mediterráneo. En la antigüedad estos aldeanos realizaban sacrificios humanos para evitar que el Gran Fraile se enfadase y maldijera su poblado invadiéndolo con peces fraile o, por el contrario, envenenase a sus símiles para que al ser comidos tras la pesca la aldea muriese.
Pone de 300 a 600 huevos por temporada. Los huevos son adhesivos y son guardados por el macho. La freza tiene lugar desde abril a junio; comenzando las hembras más adultas y terminando ya en verano las unidades más jóvenes, donde la supervivencia es más difícil.
Zoófago. Mediante ataques imprevistos, captura larvas de insectos, crustáceos y jaramugos.
Poco estudiado por su nulo interés económico y la dificultad de apreciar la densidad de población. Las extracciones de arena y grava, los vertidos y los cortes de los arroyos y ríos suponen un riesgo para su supervivencia. Se estima que corre riesgo moderado de extinción; pero no está amenazado según la evaluación de la Lista Roja de la UICN, aunque sí por parte del Ministerio de Medio Ambiente de España, que propone cambiar su estatus.[2] Se incluye como especie en peligro en los catálogos regionales de fauna de Extremadura, La Rioja, Aragón y País Vasco.[2] De un buen estado de las poblaciones de pez fraile depende la náyade auriculada (Margaritifera auricularia), que necesita al pez en una fase de su reproducción y se encuentra en peligro crítico de extinción.[3]
"Salaria fluvialitis". En FishBase (Rainer Froese y Daniel Pauly, eds.). Consultada en abril de 2013. N.p.: FishBase, 2013.
El pez fraile o blenio de río (Salaria fluviatilis) es una especie de pez perciforme de agua dulce perteneciente a la familia Blenniidae. Aunque sin interés económico, la especie es muy llamativa al ser la única especie de su género que habita en aguas dulces e interiores. Se localiza en la cuenca mediterránea y sus poblaciones están en regresión, principalmente por la expansión de especies exóticas predadoras, por lo que se propone cambiar su estatus de conservación a especie en peligro (EN) en lugar de preocupación menor (LC). También ha sido localizado, al menos un ejemplar, en el embalse de El Vicario (Ciudad Real).[cita requerida]
Ibai-kabuxa (Salaria fluviatilis) Blenniidae familiako arraina da. Mediterraneon ahoa duten ibaietan bizi da, Europan eta Afrikan. 15 zentimetroko luzera du.[1]
Ibai-kabuxa (Salaria fluviatilis) Blenniidae familiako arraina da. Mediterraneon ahoa duten ibaietan bizi da, Europan eta Afrikan. 15 zentimetroko luzera du.
Jokiluikero (Salaria fluviatilis) on Välimeren ympäristössä luonnonvaraisena elävä ahvenkaloihin kuuluva kalalaji. Luikerot ovat tavallisemmin tunnettuja akvaariokaloina.
Jokiluikero on yleensä reilun kymmenen sentin mittainen. Jokiluikerolla on yksi huomattavan pitkä selkäevä ja samoin pitkänmallinen peräevä. Vatsaevä on jäykkä, ja kala voi levätä pohjassa sen varassa. Pyrstöevä on pyöreäkärkinen. Kalalla ei ole suomuja. Sen kyljillä on laikkua. Koiraskalan erottaa päälaen harjanteesta. Sekä ylä- että alaleuassa on pari muita pitempiä hampaita, jotka eivät ole kuitenkaan kulmahampaat fylogeneettisessä mielessä.
Jokiluikeroa tavataan Euroopan puolella Ranskan, Espanjan, Italian ja eräiden Baltian maiden makeissa vesissä. Muun muassa Gardajärvessä kasvaa lajin oma endeeminen muotonsa. Lajia tavataan myös muun muassa Turkissa, Marokossa ja Algeriassa. Laji ei ole uhanalainen.
Muus - Dahlström: Suomen ja Euroopan sisävesikalat, s. 170. Suomeksi toim. Markku Varjo 2008. Tanska: Gummerus, 2005. ISBN 978-951-20-6768-8. suomi
Jokiluikero (Salaria fluviatilis) on Välimeren ympäristössä luonnonvaraisena elävä ahvenkaloihin kuuluva kalalaji. Luikerot ovat tavallisemmin tunnettuja akvaariokaloina.
Jokiluikero on yleensä reilun kymmenen sentin mittainen. Jokiluikerolla on yksi huomattavan pitkä selkäevä ja samoin pitkänmallinen peräevä. Vatsaevä on jäykkä, ja kala voi levätä pohjassa sen varassa. Pyrstöevä on pyöreäkärkinen. Kalalla ei ole suomuja. Sen kyljillä on laikkua. Koiraskalan erottaa päälaen harjanteesta. Sekä ylä- että alaleuassa on pari muita pitempiä hampaita, jotka eivät ole kuitenkaan kulmahampaat fylogeneettisessä mielessä.
Jokiluikeroa tavataan Euroopan puolella Ranskan, Espanjan, Italian ja eräiden Baltian maiden makeissa vesissä. Muun muassa Gardajärvessä kasvaa lajin oma endeeminen muotonsa. Lajia tavataan myös muun muassa Turkissa, Marokossa ja Algeriassa. Laji ei ole uhanalainen.
Salaria fluviatilis
La Blennie fluviatile (Salaria fluviatilis) est un poisson de la famille des Blenniidés qui vit dans les eaux douces dans la partie méridionale de la France. Sa limite nord est le lac d'Annecy, mais elle est également identifiée depuis 2010 dans le Léman, à Saint-Disdille (Thonon-les-Bains) ou Hermance par exemple. Elle a aussi colonisé l'est du Léman (par exemple entre Villeneuve et Le Bouveret) où elle est abondante dans les rochers à de très faibles profondeurs.
C'est l'une des espèces qui peut contribuer à transporter (dans ses branchies) des larves de moules d'eau douce (Margaritifera auricularia)[1].
Salaria fluviatilis
La Blennie fluviatile (Salaria fluviatilis) est un poisson de la famille des Blenniidés qui vit dans les eaux douces dans la partie méridionale de la France. Sa limite nord est le lac d'Annecy, mais elle est également identifiée depuis 2010 dans le Léman, à Saint-Disdille (Thonon-les-Bains) ou Hermance par exemple. Elle a aussi colonisé l'est du Léman (par exemple entre Villeneuve et Le Bouveret) où elle est abondante dans les rochers à de très faibles profondeurs.
Babica riječna (lat. Salaria fluviatilis) riba je koja spada u porodicu slingurki (Blenniidae).
Jedina je od jadranskih babica koja živi u slatkoj vodi, a ponekad se uhvati na ušćima rijeka u more[1]. Stanište su joj rijeke i jezera, gdje se hrani sitnim životinjicama, a živi u plićoj vodi. Razmnožava se od travnja do svibnja, a može narasti do 15 cm[2]. Na velikom dijelu staništa se smatra ugroženom vrstom.
Ova vrsta živi u rijekama Mediteranskog sliva i obližnjim jezerima; možemo je naći na području Albanije, Alžira, Crne Gore, Francuske, Grčke, Hrvatske, Italije, Izraela, Maroka, Španjolske i Turske.
Salaria fluviatilis (Asso, 1801), comunemente conosciuta come cagnetta[2], è un pesce d'acqua dolce appartenente alla famiglia dei Blenniidae.
È una specie diffusa nelle acque dolci dei laghi, fiumi e torrenti tributari del mar Mediterraneo; è presente in Europa meridionale, Anatolia, Cipro, medio Oriente e nella parte occidentale dell'Africa settentrionale[3]. In Italia la sua presenza è accertata nel versante tirrenico, in Italia settentrionale (compreso il lago di Garda dove è abbondante) e nelle isole maggiori[3].
È bentonico come tutti i Blenniidae. Predilige acque limpide, a corrente più o meno vivace ma può vivere anche in laghi e lagune debolmente salmastre. Popola di preferenza ambienti a corrente moderata e fondi rocciosi[4]. Non disdegna però anche fondi di fango[5]. La caratteristica essenziale dell'ambiente è che vi siano nascondigli come anfratti rocciosi, pietre o fondali molli in cui può scavare una tana[3].
Ha un corpo allungato e privo di squame come tutti i Blenniidae (alla cui descrizione si rimanda), in particolare è molto simile alla specie marina Salaria pavo (bavosa pavone), con cui talvolta convive nelle lagune salmastre e presso le foci[3]. Si può però facilmente distinguere da S. pavo per l'assenza dell'ocello nero bordato di azzurro nella parte posteriore della testa che in S. fluviatilis è sostituito da alcune linee di piccoli punti scuri che partono dall'occhio e si dirigono obliquamente indietro e verso il basso sulla guancia[4] e per la presenza di una banda più chiara che parte sempre dall'occhio ma si dirige verso l'alto e indietro, obliquamente, fino alla parte posteriore della testa. Queste fasce chiare si uniscono sulla testa formando una V che si può vedere bene osservando il pesce dall'alto[6]. Il colore di fondo è verdastro o brunastro con macchie scure sul dorso che talvolta prendono l'aspetto di strisce verticali estese nella parte alta dei fianchi e sul dorso. Il ventre è giallastro. La pinna anale ha un bordo bianco, spesso contornato da punti scuri. Il maschio adulto ha una cresta carnosa sul capo, piuttosto vistosa[3].
Le dimensioni non superano i 15 cm, normalmente non più di 8 cm[7]. In certi ambienti, come il lago di Garda, la dimensione media degli individui può essere di soli 5 cm[3].
Questa specie è molto timida, si nasconde nella tana al minimo disturbo ed è difficile da individuare passando quindi spesso inosservata[1]. Gli adulti sono solitari e territoriali[5]. Vive fino a 5 anni ma la maggior parte delle femmine muore dopo la prima stagione riproduttiva (quindi all'età di 1 anno)[4].
Esclusivamente carnivoro si ciba di invertebrati bentonici, soprattutto insetti[7].
Avviene da maggio a luglio nel lago di Garda[3]. Nelle varie parti dell'areale la riproduzione può avvenire tra aprile e agosto, quando la temperatura dell'acqua sale sopra i 18 °C. Si riproduce la prima volta a 1 anno di età. La femmina depone le uova sotto una pietra, il maschio dopo la fecondazione fa la guardia al nido e pulisce e ossigena le uova. Le uova vengono deposte diverse volte durante la stagione, può produrne fino a 1200 (di solito non più di 300). In un nido possono essere deposte le uova da più di una femmina e dunque può ospitare uova a diverso stadio di maturazione. Le uova si schiudono in circa una settimana. Gli avannotti sono pelagici e vengono trasportati a valle dalla corrente per fermarsi in pozze tranquille dove si accrescono. A 15 mm di lunghezza assumono lo stile di vita bentonico dell'adulto[4].
Si cattura solo occasionalmente e non ha nessun valore commerciale. In passato veniva utilizzata come esca[5][6].
Si alleva abbastanza facilmente in acquario[7].
La specie non è globalmente minacciata ma le popolazioni locali, specie quelle fluviali, sono talvolta in regressione. Inoltre le popolazioni sono molto frammentate. Risente dell'eutrofizzazione e dell'inquinamento delle acque dei laghi, dell'introduzione di predatori alloctoni e delle modificazioni degli alvei fluviali, compreso l'eccessivo prelievo idrico durante il periodo riproduttivo. La presenza di uno stadio larvale planctonico costituisce un fattore che limita la gamma degli ambienti idonei ad ospitare la specie[1][4].
Questa specie è molto affine a S. pavo e si crede che si siano differenziate da un antenato comune molto eurialino in tempi relativamente recenti. La differenziazione degli habitat delle due specie è evidente e si incontrano solo di rado in ambienti di transizione tra acque dolci e marine[3].
Salaria economidisi è una specie molto affine, endemica del lago Trichonis, in Grecia occidentale. Si distingue da S. fluviatilis per la presenza di alcune file di punti neri grandi sulle guance e per altri caratteri[4]. Si tratta di una specie seriamente minacciata di estinzione, catalogata come in pericolo critico dalla Lista Rossa dell'IUCN[8].
Salaria fluviatilis (Asso, 1801), comunemente conosciuta come cagnetta, è un pesce d'acqua dolce appartenente alla famiglia dei Blenniidae.
Salaria fluviatilis is een straalvinnige vissensoort uit de familie van naakte slijmvissen (Blenniidae).[2] De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1801 door Asso.
De soort staat op de Rode Lijst van de IUCN als niet bedreigd, beoordelingsjaar 2006. De omvang van de populatie is volgens de IUCN stabiel.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesFerskvannstangkvabbe (Salaria fluviatilis) er en vanlig ferskvannsfisk i middelhavsområdet. Den er blant de få tangkvabbearter som lever i ferskvann.
Den har en langstrakt kropp som er flattrykt fra siden. Lengden varierer mellom 8–15 cm. Hodet er kort, og øyene er rettet oppover. Over hvert øye er det en liten «antenne». Ryggfinnen er udelt og svært lang, noe som gjør at arten ikke kan forveksles med andre europeiske ferskvannsfisker. Kroppen har tverrstriper, men i paringstiden blir hannene nesten svarte.
Arten lever hovedsakelig i elver, men kan også påtreffes i brenningssonen i innsjøer. Den er som andre tangkvabber en bunnfisk og foretrekker områder med grus og steiner. Paringstiden starter når vanntemperaturen passerer 20° C. Hannen finner og utvider en fordypning som egner seg for egglegging. Dette reiret forsvares mot andre hanner i ritualiserte kamper. Flere hunner kan legge egg i det samme reiret. Etterpå vokter og steller hannen eggene i ca. to uker til yngelen klekkes.
Utbredelsen omfatter elver som renner til Middelhavet i Albania, Algerie, Bosnia-Hercegovina, Kroatia, Frankrike, Hellas, Italia, Montenegro, Republikken Makedonia, Marokko, Serbia, Spania, Sveits og Tyrkia. Den finnes også på de store øyene i Middelhavet som har permanent ferskvann: Korsika, Sardinia, Sicilia, Ikaria, Lésvos, Korfu, Kreta, Rhodos og Evvia. Videre finnes den i Jordan-vassdraget og i noen elver som renner til Atlanterhavet fra Den iberiske halvøy, som Guadiana og Guadalquivir. Det er usikkert om arten fortsatt finnes på Kypros.
Selv om denne arten for det meste finnes nær kysten, har den også spredd seg til innsjøer langt oppe i vassdragene som Bourgetsjøen, Annecysjøen og Gardasjøen. I 2010 ble ferskvannstangkvabbe for første gang funnet i Genfersjøen.
Utbredelsen til ferskvannstangkvabbe er et interessant biogeografisk problem. Den er bare funnet i fersk- og brakkvann, og vassdragene den lever i er adskilt av Middelhavet. Den marine Salaria pavo, som er utbredt i det nordøstre Atlanterhavet, Middelhavet og Svartehavet, er den nærmeste slektningen. De to artene skilte antakelig lag i pliocen for omtrent fem millioner år siden. Da åpnet Gibraltarstredet seg, så Middelhavet igjen ble fylt med vann etter å ha vært uttørket en periode.
To populasjoner som tidligere ble regnet til Salaria fluviatilis er nå skilt ut som egen arter: Salaria economidisi i den greske Trikhonidasjøen og Salaria atlantica i den marokkanske elva Sebou.
Ferskvannstangkvabbe (Salaria fluviatilis) er en vanlig ferskvannsfisk i middelhavsområdet. Den er blant de få tangkvabbearter som lever i ferskvann.
Den har en langstrakt kropp som er flattrykt fra siden. Lengden varierer mellom 8–15 cm. Hodet er kort, og øyene er rettet oppover. Over hvert øye er det en liten «antenne». Ryggfinnen er udelt og svært lang, noe som gjør at arten ikke kan forveksles med andre europeiske ferskvannsfisker. Kroppen har tverrstriper, men i paringstiden blir hannene nesten svarte.
Arten lever hovedsakelig i elver, men kan også påtreffes i brenningssonen i innsjøer. Den er som andre tangkvabber en bunnfisk og foretrekker områder med grus og steiner. Paringstiden starter når vanntemperaturen passerer 20° C. Hannen finner og utvider en fordypning som egner seg for egglegging. Dette reiret forsvares mot andre hanner i ritualiserte kamper. Flere hunner kan legge egg i det samme reiret. Etterpå vokter og steller hannen eggene i ca. to uker til yngelen klekkes.
Utbredelsen omfatter elver som renner til Middelhavet i Albania, Algerie, Bosnia-Hercegovina, Kroatia, Frankrike, Hellas, Italia, Montenegro, Republikken Makedonia, Marokko, Serbia, Spania, Sveits og Tyrkia. Den finnes også på de store øyene i Middelhavet som har permanent ferskvann: Korsika, Sardinia, Sicilia, Ikaria, Lésvos, Korfu, Kreta, Rhodos og Evvia. Videre finnes den i Jordan-vassdraget og i noen elver som renner til Atlanterhavet fra Den iberiske halvøy, som Guadiana og Guadalquivir. Det er usikkert om arten fortsatt finnes på Kypros.
Selv om denne arten for det meste finnes nær kysten, har den også spredd seg til innsjøer langt oppe i vassdragene som Bourgetsjøen, Annecysjøen og Gardasjøen. I 2010 ble ferskvannstangkvabbe for første gang funnet i Genfersjøen.
Utbredelsen til ferskvannstangkvabbe er et interessant biogeografisk problem. Den er bare funnet i fersk- og brakkvann, og vassdragene den lever i er adskilt av Middelhavet. Den marine Salaria pavo, som er utbredt i det nordøstre Atlanterhavet, Middelhavet og Svartehavet, er den nærmeste slektningen. De to artene skilte antakelig lag i pliocen for omtrent fem millioner år siden. Da åpnet Gibraltarstredet seg, så Middelhavet igjen ble fylt med vann etter å ha vært uttørket en periode.
To populasjoner som tidligere ble regnet til Salaria fluviatilis er nå skilt ut som egen arter: Salaria economidisi i den greske Trikhonidasjøen og Salaria atlantica i den marokkanske elva Sebou.
Ślizg słodkowodny[3], ślizg rzeczny[4] (Salaria fluviatilis) – gatunek ryby z rodziny ślizgowatych. Jedyny słodkowodny, europejski przedstawiciel tej rodziny.
Południowa i wschodnia Hiszpania, południowa Francja, Włochy, Dalmacja, zachodnia i południowa Turcja oraz Maroko, Algieria i wyspy na Morzu Śródziemnym.
Żyje zarówno w przybrzeżnych wodach morskich jak i jeziorach, wolno płynących rzekach i kanałach. Żyje przy dnie chowając się pod kamieniami. Młode osobniki często żyją w stadach, starsze są samotnikami.
Osiąga 10(15) cm długości. Ciało wydłużone, pokryte grubą skórą i szczątkowymi łuskami. Na szczycie głowy występuje niski, mięsisty czub silniej rozwinięty u samców. Otwór gębowy mały, uzębiony, w każdej szczęce jeden ząb jest znacznie większy i zagięty do tyłu. Nad oczami niewielkie, mięsiste czułki. Płetwa grzbietowa jednakowej wysokości na całej długości, zaczyna się tuż za głową i biegnie aż do płetwy ogonowej która jest zaokrąglona.
Grzbiet oliwkowobrązowy, boki jaśniejsze, brzuch żółtawobiały. Na grzbiecie i bokach występują ciemnobrązowe plamki i prążki. Na policzkach 3 brązowe paski. Na płetwie grzbietowej ciemne plamy. Ubarwienie zmienne, zależne od środowiska.
Żywi się bezkręgowcami dennymi.
W czasie tarła samiec wyszukuje zagłębienie pod kamieniem którego broni przed innymi samcami. W tym czasie jego ciało staje się prawie czarne. Falującymi ruchami zwabia samicę, która składa jaja w górnej części jamki. Samiec opiekuje się nią, za pomocą ruchów ciała i płetw zapewniając stały dopływ świeżej wody. Przy temperaturze 20 °C wylęg następuje po około 14 dniach.
Ślizg słodkowodny, ślizg rzeczny (Salaria fluviatilis) – gatunek ryby z rodziny ślizgowatych. Jedyny słodkowodny, europejski przedstawiciel tej rodziny.
Salaria fluviatilis é uma espécie de peixe da família Blenniidae.
A autoridade científica da espécie é Asso, tendo sido descrita no ano de 1801.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Albania, Argélia, Bósnia e Herzegovina, Croácia, França, Grécia, Israel, Itália, Jordânia, Libano, Marrocos, Portugal, Sérvia e Montenegro, Espanha, Suíça, Síria e Turquia.
Os seus habitats naturais são: rios e lagos de água doce.
Está ameaçada por perda de habitat.
Encontra-se presente em Portugal, onde é uma espécie nativa.
Os seus nomes comuns são caboz-de-água-doce ou marachomba-de-água-doce.
Trata-se de uma espécie de água doce. Atinge os 13 cm de comprimento padrão, com base de indivíduos de sexo indeterminado.
Salaria fluviatilis é uma espécie de peixe da família Blenniidae.
A autoridade científica da espécie é Asso, tendo sido descrita no ano de 1801.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Albania, Argélia, Bósnia e Herzegovina, Croácia, França, Grécia, Israel, Itália, Jordânia, Libano, Marrocos, Portugal, Sérvia e Montenegro, Espanha, Suíça, Síria e Turquia.
Os seus habitats naturais são: rios e lagos de água doce.
Está ameaçada por perda de habitat.
Flodskyggfisk (Salaria fluviatilis), en fisk i familjen slemfiskar som finns i söt- och brackvatten nära medelhavskusterna.
Flodskyggfisken är avlång, med trubbigt huvud och naken hud utan fjäll. Den har flera rundade, långsträckta fläckar längs sidorna, ett litet, köttigt bihang över ögonen, bukfenor med smala, styva strålar och en lång ryggfena som täcker större delen av ryggen. Tänderna är långa, och de fyra hörntänderna är kraftigare än övriga tänder. Hanarna har dessutom en lång, längsgående benkam på hjässan.[3] Arten kan bli 15 cm lång.[4]
En bottenfisk (larverna är dock pelagiska[1]) som framför allt lever i floder och vattendrag men som också kan förekomma i sjöar. Den föredrar grus- och stenbotten.[1] Arten kan dessutom vistas i kustnära laguner med låg salthalt. Den hävdar revir och lever under stenar. Det är en kortlivad art som lever i upp till 5 år, de flesta individer dock betydligt kortare än så. Födan består av olika bottendjur.[4] Fisken är en nyfiken art som kan resa sig upp på de styva bukfenorna.[3]
Flodskyggfisken leker för första gången vid knappt ett års ålder, då honan lägger 200 till 300 (i undantagsfall upp till 1 200) ägg i ett enda lager under en stor sten. Flera honor kan leka med samma hane. Denne vårdar och vaktar därefter äggen tills de kläcks efter ungefär en vecka. Leken kan upprepas till fjärde året; de flesta honor dör dock redan efter första lektillfället.[4]
Utbredningsområdet omfattar de flesta av länderna kring Medelhavet, som Algeriet, Marocko, Israel, Albanien, Kroatien, Frankrike, Grekland, Turkiet, Italien, Montenegro och Spanien.[4]
Arten är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, och populationen är stabil. Den är dock kraftigt fragmenterad, och övergödning, vattenregleringar och grustäkt betraktas ändå som potentiella hot.[1]
Flodskyggfisk (Salaria fluviatilis), en fisk i familjen slemfiskar som finns i söt- och brackvatten nära medelhavskusterna.
Собачка прісноводний (Salaria fluviatilis) — вид риб з родини Blenniidae. Поширені в Албанії, Алжирі, Боснії-Герцоговині, Хорватії, Франції, Греції, Ізраїлі, Італії, Йорданії, Лівані, Марокко, Португалії, Чорногорія, Іспанія, Швейцарії, Сирії і Туреччині. Природними місцями помешкання є річки і прісноводні озера.
Собачка прісноводний (Salaria fluviatilis) — вид риб з родини Blenniidae. Поширені в Албанії, Алжирі, Боснії-Герцоговині, Хорватії, Франції, Греції, Ізраїлі, Італії, Йорданії, Лівані, Марокко, Португалії, Чорногорія, Іспанія, Швейцарії, Сирії і Туреччині. Природними місцями помешкання є річки і прісноводні озера.
Salaria fluviatilis là một loài cá thuộc họ Blenniidae. Loài này được tìm thấy ở Albania, Algérie, Bosna và Hercegovina, Croatia, Pháp, Hy Lạp, Israel, Ý, Jordan, Liban, Maroc, Bồ Đào Nha, Montenegro, Tây Ban Nha, Thụy Sĩ, Syria và Thổ Nhĩ Kỳ. Môi trường sống tự nhiên của chúng là sông và hồ nước ngọt. Cá này không được IUCN xem là loài bị đe dọa.
Salaria fluviatilis là một loài cá thuộc họ Blenniidae. Loài này được tìm thấy ở Albania, Algérie, Bosna và Hercegovina, Croatia, Pháp, Hy Lạp, Israel, Ý, Jordan, Liban, Maroc, Bồ Đào Nha, Montenegro, Tây Ban Nha, Thụy Sĩ, Syria và Thổ Nhĩ Kỳ. Môi trường sống tự nhiên của chúng là sông và hồ nước ngọt. Cá này không được IUCN xem là loài bị đe dọa.
Salaria fluviatilis (Asso, 1801)
СинонимыРечная собачка[2] (лат. Salaria fluviatilis) — вид лучепёрых рыб из семейства собачковых.
В спинном плавнике 12—13 колючих и 16—17 мягких лучей. В анальном плавнике два колючих и 16—19 мягких лучей. Количество позвонков 36. Внешние особенности: широкая диагональная полоса из мелких точек, тянущаяся от глаза назад и вниз; над глазом ветвистый отросток. Длина головы составляет 25-31% стандартной длины тела. В верхней челюсти 16—24 зуба, в нижней челюсти 16—20 зубов.
Максимальная длина тела 15,4 см, обычно до 8 см[3].
Встречается в реках и озёрах Северной Африки (Алжир, Марокко), Южной Европы (Албания, Хорватия, Франция, Греция, Италия, Испания, Португалия, Черногория) и Азии (Турция, Израиль). Встречается в водоёмах как в низовьях рек, так и на сравнительно большой высоте. Держится на каменистом дне, реже на песчаных и илистых грунтах. В ручьях предпочитает самые глубокие участки с быстрым течением. Обычно держится у дна, но может всплывать в средние слои воды.
Питается бентосными организмами, личинками и куколками насекомых. Территориальная рыба. Продолжительность жизни до 5 лет. Самки первый раз мечут икру в конце первого года жизни и продолжают размножение до 3 лет, но многие самки гибнут к концу первого года жизни. Нерест с апреля по июнь. Плодовитость составляет до 1200 икринок (обычно 200-300) диаметром около 1 мм. Икра откладывается в один слой под крупным камнем, она тяжелее воды и клейкая. Метание икры повторяется несколько раз за сезон. Самец очищает субстрат, вентилирует и охраняет икру до появления потомства. Несколько самок могут метать икру с одним и тем же самцом в разное время, и он охраняет сразу несколько кладок на разных стадиях развития. Развитие икры длится около недели. Планктонная личинка развивается в тихих участках рек до достижения длины около 1,5 см, питается фито- и зоопланктоном. Молодые рыбы держатся стайками.
В целом вид не находится под угрозой исчезновения, но популяциям может угрожать загрязнение воды, изменение режима ручьёв и хищничество завезённых видов. Лимитирующим фактором является наличие в жизненном цикле пелагической стадии. Озёрные популяции вида находятся в меньшей опасности. Вид содержится в аквариумах.
Речная собачка (лат. Salaria fluviatilis) — вид лучепёрых рыб из семейства собачковых.