Predators of this species have not been reported, but are likely to include large carnivores, such as leopards.
Mandrills reach a height of about 80 cm. The species is characterized by a large head, a compact body with long, powerful limbs, and a stubby tail, which is held upright. The wide rotating range of the clavicles enables climbing trees, the quadrupedal walk, and the functioning of the arms. Opposable thumbs allow these monkeys to grasp tree branches. Both sexes have paired mammary glands in the chest region.
The pelage is an olive green with paler underparts. It has a brilliantly colored blue to purple naked rump. A mandrill's face has a red stripe down the middle of the muzzle and aroung the nostrils, while the sides of the muzzle are ridged lengthwise and colored blue. This helps to distinguish this species from drills which have jet black faces. Mandrills have red fur patches above the eyes and a yellow beard. These colorings are duller in females and juveniles than in adult males.
These animals are reported to have average weights of 11.5 for females, and 25 kg for males. Males are significantly larger than females and may weigh up to 54 kg.
The head and body measurements range between 610 and 764 mm.
Range mass: 54 (high) kg.
Average mass: 11.5-25 kg.
Range length: 610 to 764 mm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: male larger; male more colorful; ornamentation
The maximum lifespan reported for this genus is 46 years.
Average lifespan
Sex: female
Status: captivity: 31.7 years.
Average lifespan
Status: captivity: 46.0 years.
Mandrills are found in tropical rain forest habitats, montane and thick secondary forests, and thick bush. Although they are adapted to live in the ground, mandrills seek shelter in the trees during the night.
Habitat Regions: tropical ; terrestrial
Terrestrial Biomes: forest ; rainforest
Mandrills are found in southwestern Cameroon, western Gabon, Equatorial Guinea, and southwestern Congo.
Biogeographic Regions: ethiopian (Native )
Mandrills have a highly varied diet including fruit, seeds, fungi, roots, insects, snails, worms, frogs, lizards, and sometimes snakes and even small vertebrates. Generally, mandrill males scrounge for food on the ground while females and their young sit in midlevel trees.
Animal Foods: amphibians; reptiles; insects; mollusks; terrestrial worms
Plant Foods: roots and tubers; seeds, grains, and nuts; fruit
Other Foods: fungus
Primary Diet: omnivore
These monkeys are likely to play some role in seed dispersal. To the extent that they serve as predators or as prey, they may have some effect on local food webs.
Ecosystem Impact: disperses seeds
Mandrills are commonly found in zoos. Becuse of their long life spans, they are valuable, longtime residents. The are also hunted for their meat in some areas.
Positive Impacts: food ; research and education
In zoos, mandrills can be nuisances becuse they are very skillfull in taking articles from visitors, such as pipes and glasses. At the Zurich Zoo in Germany, glass had to be put up in front of the mandrill display for insurance reasons. In their natural habitat, mandrills may take oil palm fruits from local plantations. When food is scarce, they may also raid crops from nearby farms.
Negative Impacts: crop pest
There has been a drastic decline in the mandrill population during recent years due to habitat destruction. They are especially vulnerable to hunters because of their loud calls. Mandrills are hunted as a local food source in several areas. Currently, mandrills occupy forests at a very low density and are poorly protectd if at all. As a result, they may be threatened with complete extinction in the wild. (Gale, 146)
US Federal List: endangered
CITES: appendix i
IUCN Red List of Threatened Species: vulnerable
As described above in the section for behavior, communication is varied and complex in this species. It involves a variety of components, including visual and accoustic signals, scents, and tactile information.
Communication Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Other Communication Modes: scent marks
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
Mandrills live in groups, mostly in a harem structure, where a dominant male defends a group of females to whom he has exclusive mating rights.
Mating System: polygynous
Breeding is not seasonal but rather occurs about every two years, depending on the available food supply. Mating is believed to occur between July and October, while birthing occurs between December and April. Females give birth to their first young anywhere between 4 and 8 years of age. Gestation lasts for about 6 months after which females give birth to a single young. Twin young have only been observed in capivity. Infants are born with a black natal coat and pink skin, both of which endure for the first two months of life. (Macdonald, 1987)
Breeding interval: Mandrills breed every two years.
Breeding season: Mating is believed to occur between July and October.
Average number of offspring: 1.
Average gestation period: 6 months.
Range age at sexual or reproductive maturity (female): 4 to 8 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; year-round breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous
Average birth mass: 613 g.
Average gestation period: 173 days.
Average number of offspring: 1.
Parental investment has not been extensively characterized in this species. However, it is likely that these animals are similar to other primates in which breeding occurs in a harem polygyny situation.
The bulk of the care for infants in such species is provided by the mother. Mothers give their young protection, grooming, and nourishment (milk). However, aunts, sisters, cousins, and other offspring of the mother may provide some care for young, including carrying, playing with, and grooming the young.
In species where one male mates with females, males also provide parental care. This may be direct, in the form of carrying, playing with, and grooming young, or it may be indirect, in that the father protects all the members of his harem group from potentially dangerous rival males.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-independence (Provisioning: Female, Protecting: Female); extended period of juvenile learning
Mandrills (Mandrillus sphinx) are the largest - and probably most conspicuous - of all monkeys. Male mandrills are far more colourful than females, and they use this colour as an advert of their virility as they try to win over the ladies. These social primates live in large, noisy troops headed up by a dominant male (‘drill sergeant?) who reigns over the lower ranking individuals. They are known to occur only in West Africa in Cameroon, Gabon, Equatorial Guinea and Congo.
Mandrill population are buckling under the strain of habitat loss as their natural forests give way to crops and villages. They are also targeted as bushmeat and consequently under IUCN species classifications they are considered ‘Vulnerable’.
For some more information about Mandrills look here. For more information about Mammalmap visit the MammalMAP virtual museum or blog.
Ar mandril (Mandrillus sphinx) a zo ur marmouz hag a vev en Afrika.
Etre 60 ha 80 cm eo korf ar mandril, gant ul lost berr (nebeutoc'h eget 10 cm). E bouez zo etre 10 ha 40 kg.
Heverk eo ar par gant e erienoù askornek glas war e zremm. Fas ar barez n'eo ket ken livet. Disheñvel eo ar barez a-fet ment ivez kar n'eo nemet un drederenn eus ar par. Servijout a ra livioù flamm e zremm hag e benn a-dreñv (mouk-sklaer) d'ar par evit diskouez e statud dirak ar parezed.
Bevañ a ra a-strolladoù e koadegi gleb. Pep bagad a vev war un dachenn 50 km² bevennet gant merkoù-c'hwesha ha difennet ouzh ar strolladoù all. Ur par pennañ zo er strollad ha gouennañ a ra gant an holl barezed koulz lavaret.
An aliesañ e chom war an douar, nemet diouzh an noz ma pign gant ar gwez. Kerzhet ha redek a ra war e barlochoù.
En em vagañ a ra diwar frouezh, greun, vioù ha loened bihan.
Bep 18 miz e vez ganet unan bihan gant ar barez. Dougen a ra anezhañ stag ouzh he c'hof da gentañ ha, pa vez bras a-walc'h, war he c'hein.
Dre ma vez chaseet ar mandril evit e gig ha distrujet e diriad emañ en arvar hiziv an deiz.
Ar mandril (Mandrillus sphinx) a zo ur marmouz hag a vev en Afrika.
El mandril (Mandrillus sphinx) és un primat de la família Cercopithecidae (micos del Vell Món), sent propers als papions i encara més als drils. Aquestes dues espècies eren classificades com a babuïns, dintre del gènere "Papio", però recents recerques determinen que haurien d'estar separades dintre el seu propi gènere, "Mandrillus". El mandril és l'espècie més gran del món dels micos.
El mandril és reconegut pel seu cos verd oliva i els colors de la cara del mascle tan lluents, que aniran augmentant la coloració a mesura que s'aproparan a la maduresa sexual. Les femelles tenen un pèl d'aspecte més apagat. L'augment de pigmentació també depèn de l'estat d'ànim del mico i molt probablement és un exemple de selecció sexual. La coloració del maluc serveix per millorar la visibilitat en l'espessa vegetació selvàtica i ajudar així quan el grup es troba en moviment.
Els mascles, d'uns 25–30 kg, són aproximadament el doble de grans que les femelles, que oscil·len entre els 11,3 i els 13,6 kg. Inusualment s'ha trobat un mascle de 50 kg. En alçada, la mitjana masculina és d'uns 81 cm i la mitjana femenina d'uns 56 cm, tot afegint els 5–6 cm de cua. La seva longevitat arriba fins als 31 anys. Les femelles assoleixen la maduresa sexual als 3 anys i mig.
El període de gestació és de 170 a 220 dies, tenint un sol fill en cada part.
Aquests micos viuen en el sòl de les denses selves formant subgrups de fins a 20 individus i grups de fins a 250 exemplars.
La seva àrea de distribució comprèn l'oest de les zones tropicals d'Àfrica, des de Guinea Equatorial fins al Congo.
Encara que s'alimenten principalment de plantes, també maten qualsevol animal al que puguin dominar. Poden menjar panses, blat de moro, cigrons i cacauets.
En altres projectes de Wikimedia: Commons ViquiespèciesEl mandril (Mandrillus sphinx) és un primat de la família Cercopithecidae (micos del Vell Món), sent propers als papions i encara més als drils. Aquestes dues espècies eren classificades com a babuïns, dintre del gènere "Papio", però recents recerques determinen que haurien d'estar separades dintre el seu propi gènere, "Mandrillus". El mandril és l'espècie més gran del món dels micos.
Mandril rýholící (Mandrillus sphinx) je opice z čeledi kočkodanovití.
Je nápadný pestře zbarvenými lícemi dospělých samců. Samec dosahuje hmotnosti až 40 kg, samice jsou poloviční.
Mandril obývá oblasti Kamerunu, Konga, Rovníkové Guineje a Gabonu. Jeho biotopem jsou tropické deštné pralesy, ale i zalesněné okraje savan, pobřežní lesy a v období sucha také kultivované plantáže (melounové, maniokové, banánové a s muškátovými oříšky). Pohybuje se převážně po zemi, dokáže ale i přeskakovat ze stromu na strom ve výšce 2–5 m. Každou noc si mandrilové vyhledávají nové stanoviště ke spánku, přičemž členové jedné skupiny nikdy nespí na jednom stromě. Na rozdíl od jiných opic nemají přes den vyčleněný čas na odpočinek, více než polovinu dne stráví hledáním potravy.
Živí se rostlinnou i živočišnou potravou. Z rostlinné převažují plody, ale také listy, semena, ořechy, výhonky, manioky nebo plody olejníku. Z živočišné potravy převažují bezobratlí, ryby a krabi. Pojídá také ptáky a jejich vejce.
Mandril je aktivní přes den, kdy putuje napříč pralesem, není teritoriální. Skupina, vedená jedním dominantním samcem, čítá 15–95 členů, spatřeny byly i skupiny o 150 jedincích. Malé skupiny se v hlavní plodové sezoně seskupují až do velikosti nad 250 jedinců. Nepřátele zastrašují zíváním a škubáním hlavou s hlasitým podupáváním nebo naopak kamennou tváří.
Období rozmnožování trvá od července do října. Samice může zabřeznout jednou za 17,5 měsíce. Březost trvá 250 dní, poté se rodí jedno mládě. To matka nosí nejprve na břiše, později na zádech.
Přirozenými nepřáteli mandrila jsou levharti, šimpanzi a hadi.
V České republice je chován v ZOO Ústí nad Labem a v ZOO Ostrava.
Mandril rýholící (Mandrillus sphinx) je opice z čeledi kočkodanovití.
Mandrillen (Mandrillus sphinx) er et dyr i skovbavianslægten i marekattefamilien. Det er nært beslægtet med drillen. Det bliver 63-81 cm lang med en kort hale på 7-9 cm og når en vægt på 11-37 kg. Hannen er tre gange større end hunnen og er den største bavianart. Hanmandrillen kan kendes på den røde snude med de blå kinder, hunnens farver er ikke nær så stærke. Mandrillen har en begrænset udbredelse i den vestlige del af det centrale Afrika.
Wikimedia Commons har medier relateret til:
The mandrill (Mandrillus sphinx) is a primate o the Auld Warld puggie (Cercopithecidae) faimily.[4]
The mandrill (Mandrillus sphinx) is a primate o the Auld Warld puggie (Cercopithecidae) faimily.
La mandrilo (Mandrillus sphinx) estas primato de la malnovmondaj simioj nome familio Cerkopitekedoj,[1] tre proksime rilata al la Paviano kaj eĉ pli proksime al la Senkolora mandrilo, kiu estas la aliaspecio de la genro Mandrillus. Ĝi troviĝas en suda Kameruno, Gabono, Ekvatora Gvineo, kaj Kongo. Mandriloj ĉefe loĝas en tropikaj pluvarbaroj kaj arbara-savana mozaiko. Ili vivas en grupoj nomitaj mandrilaroj. Mandriloj estas ĉiomanĝantoj kiuj manĝas ĉefe fruktojn kaj insektojn. Ties pariĝada sezono okazas el Junio al Oktobro.
Kaj la Mandrilo kaj la Senkolora mandrilo estis iam klasitaj kiel Pavianoj en la genro Papio, sed ĵusa studo determinis, ke ili estu separataj en sia propra genro, Mandrillus.[1] Charles Darwin verkis en The Descent of Man, ke "neniu alia membro en la tuta klaso de mamuloj estas laŭkolore tiom eksterordinara kiel la plenkreskaj masklaj mandriloj."[2] La mandrilo estas klasita kiel vundebla fare de IUCN.
La mandrilo (Mandrillus sphinx) estas primato de la malnovmondaj simioj nome familio Cerkopitekedoj, tre proksime rilata al la Paviano kaj eĉ pli proksime al la Senkolora mandrilo, kiu estas la aliaspecio de la genro Mandrillus. Ĝi troviĝas en suda Kameruno, Gabono, Ekvatora Gvineo, kaj Kongo. Mandriloj ĉefe loĝas en tropikaj pluvarbaroj kaj arbara-savana mozaiko. Ili vivas en grupoj nomitaj mandrilaroj. Mandriloj estas ĉiomanĝantoj kiuj manĝas ĉefe fruktojn kaj insektojn. Ties pariĝada sezono okazas el Junio al Oktobro.
Kaj la Mandrilo kaj la Senkolora mandrilo estis iam klasitaj kiel Pavianoj en la genro Papio, sed ĵusa studo determinis, ke ili estu separataj en sia propra genro, Mandrillus. Charles Darwin verkis en The Descent of Man, ke "neniu alia membro en la tuta klaso de mamuloj estas laŭkolore tiom eksterordinara kiel la plenkreskaj masklaj mandriloj." La mandrilo estas klasita kiel vundebla fare de IUCN.
Mandrill (Mandrillus sphinx) on Aafrikas elav pärdiklane.
Mandrillus sphinx Mandrillus generoko animalia da. Primateen barruko Cercopithecinae azpifamilia eta Cercopithecidae familian sailkatuta dago. Metro bateraino neurtu ahal du eta gorpuzkera sendoa eta ile gogorra dauka. Arrek muturraren alboetan, ildo urdina dute eta sudur gorria dute. Emeek mutur beltza dute. Lurrean bizi dira. Afrikako mendebaldean bizi dira eta zuhaitzetan egiten dute lo.
Mandrillus sphinx Mandrillus generoko animalia da. Primateen barruko Cercopithecinae azpifamilia eta Cercopithecidae familian sailkatuta dago. Metro bateraino neurtu ahal du eta gorpuzkera sendoa eta ile gogorra dauka. Arrek muturraren alboetan, ildo urdina dute eta sudur gorria dute. Emeek mutur beltza dute. Lurrean bizi dira. Afrikako mendebaldean bizi dira eta zuhaitzetan egiten dute lo.
Mandrilli (Mandrillus sphinx) on paviaanien ja drillin sukuinen, Afrikan Kamerunin ja Gabonin metsissä elävä häntäapinalaji. Sen ruumis on 55–95 cm:n pituinen ja häntä pieni, vain 7–10 cm:n pituinen. Koirasmandrilli on suuri ja raskasrakenteinen ja sillä on pitkä ja uurteinen kuono, jossa on useita värisävyjä. Naaraat ovat paljon pienempiä ja niillä on naamassaan vähemmän uurteita ja värisävyjä.
Mandrillit nukkuvat puissa, mutta elävät maassa liikkuen 20–50 yksilön ryhmissä, joita johtaa yksi tai useampia vanhoja uroksia.
Ne syövät hedelmiä, pähkinöitä, lehtiä, hyönteisiä ja pieniä selkärangattomia ja selkärankaisia eläimiä.
Mandrillinaaras synnyttää mihin aikaan vuodesta tahansa, useimmin kuitenkin joulu–helmikuussa. Naaras synnyttää yhden poikasen 7 ja puolen kuukauden kantoajan jälkeen.
Mandrilli (Mandrillus sphinx) on paviaanien ja drillin sukuinen, Afrikan Kamerunin ja Gabonin metsissä elävä häntäapinalaji. Sen ruumis on 55–95 cm:n pituinen ja häntä pieni, vain 7–10 cm:n pituinen. Koirasmandrilli on suuri ja raskasrakenteinen ja sillä on pitkä ja uurteinen kuono, jossa on useita värisävyjä. Naaraat ovat paljon pienempiä ja niillä on naamassaan vähemmän uurteita ja värisävyjä.
Moncaí is ea an mhaindrill (Mandrillus sphinx) agus is ball d'fhine na gCercopithecoidae é, ón Sean-Domhan, agus dlúthbhaint aige leis na babúin, agus níos dlúithe fós leis an drill (Mandrillus leucophaeus). Bíonn sé le fáil i ndeisceart na Chamarún, sa Ghabúin, sa Ghuine Mheánchiorclach, agus sa Chongó. Bíonn cónaí orthu, den chuid is mó, i bhforaoiseacha trópaiceacha báistí agus i mósáicí foraoise-sabhána. Tá cónaí orthu i ngrúpaí le chéile. Is uiliteoiruiliteoirí iad na maindrillí agus réim bia acu comhdhéanta, den chuid is mó, de thorthaí agus d'fheithidí. Bíonn a gcuid séasúr cúplála ar siúl ó Mheitheamh go Deireadh Fómhair
O mandril[3] (Mandrillus sphinx) é un primate da familia Cercopithecidae,[4] relacionado co babuíno e máis estreitamente co dril. O seu hábitat natural atópase en Camerún, Gabón, Guinea Ecuatorial e a República do Congo. Os mandrís viven principalmente na selva tropical e nas zonas de confluencia coa sabana. Teñen unha dieta omnívora que se compón de froitas e insectos. A súa época de apareamento ten lugar dende xuño ata outubro.
Tanto o mandril coma o dril foron outrora clasificados como babuínos dentro do xénero Papio, pero investigacións recentes determinaron que deberían ser separados no seu propio xénero, Mandrillus.[4] Charles Darwin escribiu en The Descent of Man que "ningún outro membro da clase dos mamíferos está coloreado dun xeito tan extraordinario coma o está o adulto macho de mandril."[5] A especie está clasificada como vulnerable pola IUCN.
O mandril (Mandrillus sphinx) é un primate da familia Cercopithecidae, relacionado co babuíno e máis estreitamente co dril. O seu hábitat natural atópase en Camerún, Gabón, Guinea Ecuatorial e a República do Congo. Os mandrís viven principalmente na selva tropical e nas zonas de confluencia coa sabana. Teñen unha dieta omnívora que se compón de froitas e insectos. A súa época de apareamento ten lugar dende xuño ata outubro.
Tanto o mandril coma o dril foron outrora clasificados como babuínos dentro do xénero Papio, pero investigacións recentes determinaron que deberían ser separados no seu propio xénero, Mandrillus. Charles Darwin escribiu en The Descent of Man que "ningún outro membro da clase dos mamíferos está coloreado dun xeito tan extraordinario coma o está o adulto macho de mandril." A especie está clasificada como vulnerable pola IUCN.
Monyet dukun (Mandrillus sphinx) adalah primata dari keluarga Cercopithecidae (monyet dunia lama),[3] berhubungan dekat dengan babun, dan bahkan lebih dekat kepada drill. Monyet dukun dan drill awalnya diklasifikasikan sebagai babun di genus Papio, tetapi riset terakhir telah menentukan bahwa mereka harus dipisahkan ke dalam genus tersendiri, Mandrillus.[3] Monyet dukun adalah spesies monyet terbesar di dunia. Charles Darwin menulis, "tak ada anggota lain dari seluruh kelas mamalia yang berwarna begitu luar biasa seperti monyet dukun jantan dewasa".[4]
Monyet dukun barangkali adalah primata yang paling berwarna. Ia memiliki bulu berwarna hijau olive atau abu-abu gelap dengan strip kuning-hitam dan perut putih. Muka tak berambutnya memiliki hidung yang memanjang dengan karakteristik khusus seperti strip merah di tengah, dan tonjolan berwarna biru di pinggir. Ia juga memiliki lubang hidung dan bibir berwarna merah, janggut kuning dan tufa putih. Daerah sekitar alat kelamin dan anus memiliki multi-warna, merah, pink, biru, merah, dan ungu.[5] Mereka juga memiliki ischial callosities berwarna merah muda pucat.[5] Warna monyet dukun lebih kentara pada jantan dewasa dominan. Kedua jenis kelamin memiliki sepotong kulit, dikelilingi rambut kasar, di dada mereka, yang digunakan dalam komunikasi penciuman. Ini juga lebih kentara pada pejantan dewasa dominan.[6] Pejantan juga memiliki taring yang lebih panjang dibandingkan betina, dengan panjang rata-rata masing-masing 4.5 cm (1.8 in) dan 1.0 cm.[7]
Pejantan memiliki berat rata-rata 25–35 kg (55-77 lb), betina kurang dari setengah berat tersebut (11–14 kg, atau 25-30 lb). Pejantan yang sangat besar bisa memiliki berat 50 kg (110 lb).[8][9][10] Ukuran rata-rata pejantan adalah 81–90 cm (32–36 in) dan betina 56–66 cm (22–26 in), dengan tambahan 5–8 cm (2–3 in) dari ekor.[11][12] Mereka dapat hidup hingga 31 tahun dalam kurungan. Para betina mencapai kedewasaan seksual pada usia kira-kira 3.5 tahun. Monyet dukun memiliki dimorfisme seksual terbesar di antara primata.
Monyet dukun ditemukan di selatan Kamerun, Gabon, Equatorial Guinea, dan Kongo. Distribusinya dibatasi oleh sungai Sanaga di utara dan sungai Ogooué dan White di timur. Riset terakhir menyarankan bahwa populasi monyet dukun di utara dan selatan sunga Ogooué sangat berbeda secara genetik sehingga harus dikategorikan ke dalam subspesies terpisah. Monyet dukun memilih untuk hidup di hutan hujan tropis dan savana hutan mosaik. Mereka juga hidup di hutan galeri dengan area savana, hutan di tepi sungai, hutan berbatu, daerah agrikultur dan hutan banjiran dan daerah aliran sungai.[13][14] Monyet dukun akan menyeberangi daerah rumput dalam habitat hutan mereka.[15][16]
Monyet dukun adalah hewan omnivora. Ia sebagian besar mengkonsumsi materi tanaman dan mengkonsumsi lebih dari seratus jenis tanaman. Ia sebagian besar memakan buah tetapi juga memakan daun, liana, kulit kayu, batang and serat. Ia juga mengkonsumsi jamur dan tanah.[14] Dengan hewan, monyet dukun sebagaian besar memakan invertebrata, khususnya semut, kumbang, rayap, jangkrik, laba-laba, siput dan kalajengking. Ia juga akan memakan telur, dan kadang-kadang vertebrata seperti burung, kura-kura, katak, landak, tikus dan Tikus.[14] Sangat mungkin bahwa monyet dukun akan makan vertebrata besar seperti duiker teluk remaja dan antelop kecil.[17] Satu studi menemukan bahwa diet monyet dukun terdiri dari buah (50,7%), bibit (26,0%), daun (8,2%), empulur (6,8%), bunga (2,7%), dan makanan hewani (4,1%) dengan makanan lain melengkapi sisanya (1,4%).[18] Monyet dukun sendiri dimangsa oleh macan tutul, elang dinobatkan dan spesies ular tertentu.[15]
Meskipun monyet dukun kebanyakan adalah terestrial, mereka lebih arboreal dibandingkan baboon dan telah ditemukan di semua level hutan.[5][7] Ketika di tanah, monyet dukun berjalan dengan digitigrade quadrupedalism. Ketika di pohon, mereka bergerak dengan melompat lateral.[13] Monyet dukun kebanyakan adalah diurnal, dengan aktivitas dimulai di pagi hari dan berlanjut hingga petang.[19] Malam hari mereka tidur di pohon. Mereka tidur di tempat yang berbeda setiap malam.[14]
Monyet dukun tampaknya hidup dalam kelompok besar yang stabil yang disebut "gerombolan". Satu gerombolan sering berjumalah ratusan, mungkin rata-rata sekitar 620 individu, dan mencapai sebanyak 845.[13][15][16] Sulit untuk mendapatkan estimasi akurat dari ukuran kelompok di hutan, tetapi dengan merekam sebuah kelompok yang menyebrangi ruang antara dua petak hutan atau menyebrangi jalan adalah metode yang dapat diandalkan untuk memperkirakan ukuran kelompok. Kelompok terbesar yang diamati secara dapat dipercaya dengan cara ini memiliki lebih dari 1300 individu, di Lopé National Park, Gabon — agregasi terbesar dari primata non-manusia yang pernah tercatat.[20] Penghuni sepanjang tahun dari grup ini adalah pejantan dewasa dan keturunan yang bergantung pada mereka.[21] Sebagian pejantan hidup secara soliter dan hanya bergabung dengan gerombolan ketika musim siklus seksual para betina yang berlangsung tiga bulan setiap tahun.[15][21] Selain gerombolan dan pejantan soliter, kelompok-kelompok yang lebih kecil yang terdiri dari 50 individu juga telah tercatat, meskipun jarang, namun tidak pernah ditemukan kelompok yang terdiri dari hanya pejantan.[15][21]
Musim kawin dari monyet dukun berlangsung dari Juni hingga Oktober di mana pembengkakan seksual terjadi.[21] Mereka beranak setiap dua tahun. Ketika melahirkan, pejantan akan mengikuti dan melindungi betinanya yang sedang estrus. Pejantan dewasa ada dalam dua bentuk yang berbeda: pejantan dominan yang berwarna cerah dan tambun, dan pejantan bawahan yang berwarna pucat dan tidak tambun. Kedua pejantan saling bertukaran dalam berpasangan namun hanya pejantan dominan yang dapat menjadi orang tua dari para keturunan.[16] Perolehan dominasi berhasil pada pembesaran pada volume testis, pemerahan kulit seksual di wajah dan genital, dan peningkatan sekresi kelenjar kulit sternalis.[22] Ketika pejantan kehilangan dominasinya maka kebalikannya yang terjadi, meskipun tonjolan biru tetap menjadi terang. Ketika pejantan bawahan menjaga betina, kompetisi antara mereka mengizinkan pejantan dominan untuk mendapatkan peluang lebih besar untuk mengorangtuai keturunan mereka [23] karena jumlah bawahan lebih banyak dibandingkan dominan dengan rasio 21 berbanding 1. Di antara betina terdapat juga hierarki dominasi dengan kesuksesan reproduksi ditunjukkan melalui periode antar kelahiran yang lebih singkat di antara figur alpha dan di awal reproduksi pada tahap awal.[23]
Monyet dukun melahirkan antara bulan Januari dan Mei.[24] Sebagian besar kelahiran di Gabon terjadi pada musim basah, antara Januari dan Maret, dan kehamilan biasanya berlangsung selama 175 hari.[23] The inter-birth intervals last 405 days.[23] Bayi terlahir dengan mantel kelahiran hitam dan kulit merah muda. Para betina melakukan sebagian besar pekerjaan membesarkan anak-anak. Alloparenting terjadi dalam spesies ini di mana bibi, saudara perempuan, dan sepupu menyediakan perawatan bagi para anak-anak. Ini mengizinkan para betina untuk mencari sumber makanan yang diperlukan, dan mempertahankan diri dari predator.[25] Para pejantan meninggalkan kelompok di mana mereka dilahirkan ketika mereka berusia enam tahun dan menjadi perifer ke kelompok sosial.[15][21]
Monyet dukun membuat ekspresi wajah diam dan memamerkan gigi, di mana ia memamerkan gigi dengan cara menekuk bibir ke belakang, menegakkan puncak kepala, sambil menggeleng-gelengkan kepala. Ini memiliki fungsi damai.[26][27] Seekor monyet dukun menyerah dengan menyodorkan pantat. Untuk menampilkan agresi, monyet dukun akan menatap, menganggukkan kepala mereka, dan memukul tanah.[27] Panggilan jarak jauh dilakukan dengan cara mengaum, berkukuk, dan dengusan "2-fase", sementara panggilan jarak dekat dilakukan dengan "yaks", mendengus, "alarm-k", "suara-k", berteriak, girney, dan gesekan.[28]
Monyet dukun dikategorikan spesies rentan.[2] Spesies ini dipengaruhi oleh kehancuran habitat hutan hijau mereka karena ini mengurangi kapasitas lingkungan untuk mendukung populasi monyet dukun. Meskipun demikian, ancaman paling dekat datang dari perburuan terhadap daging mereka (yang dihargai tinggi di Gabon). Pemburu daging binatang liar komersial memunculkan ancaman tersendiri terhadap populasi yang berlokasi dekat terhadap jalan utama dan kota. Monyet dukun tampaknya paling terancam di Kongo (Brazzaville).[2] Walaupun demikian, telah terdapat individu-individu yang terlahir di penangkaran, yang telah berhasil dikembalikan ke alam liar.[29]
Monyet dukun (Mandrillus sphinx) adalah primata dari keluarga Cercopithecidae (monyet dunia lama), berhubungan dekat dengan babun, dan bahkan lebih dekat kepada drill. Monyet dukun dan drill awalnya diklasifikasikan sebagai babun di genus Papio, tetapi riset terakhir telah menentukan bahwa mereka harus dipisahkan ke dalam genus tersendiri, Mandrillus. Monyet dukun adalah spesies monyet terbesar di dunia. Charles Darwin menulis, "tak ada anggota lain dari seluruh kelas mamalia yang berwarna begitu luar biasa seperti monyet dukun jantan dewasa".
Mandrill (fræðiheiti: Mandrillus sphinx) er prímati af ætt stökkapa. Tegundin flokkast nú undir ættkvíslina Mandrillus ásamt vestur-afríska bavíananum en taldist áður til bavíana. Mandrillinn er stærsti apaköttur í heimi en hann verður allt að 1 m á lengd, karldýrin verða um 30 kg og kvendýrin um 15 kg.
Mandrílar eru félagsdýr sem finnast í hópum sem í eru frá 5 og upp í 50 dýr undir forustu eldra karldýrs.
Mandrílar eru alætur sem nærast aðallega á plöntum, skordýrum og smádýrum, þeir eru jarðbundnir þótt þeir klifri stöku sinnum upp í tré til að sofa þar. Helstu óvinir mandríla eru hlébarðar og blettatígrar.
Heimkynni mandrilla eru í regnskógum Vestur-Afríku við miðbaug (Suður-Kamerún, Gabon og Lýðveldinu Kongó).
Mandrill (fræðiheiti: Mandrillus sphinx) er prímati af ætt stökkapa. Tegundin flokkast nú undir ættkvíslina Mandrillus ásamt vestur-afríska bavíananum en taldist áður til bavíana. Mandrillinn er stærsti apaköttur í heimi en hann verður allt að 1 m á lengd, karldýrin verða um 30 kg og kvendýrin um 15 kg.
Mandrílar eru félagsdýr sem finnast í hópum sem í eru frá 5 og upp í 50 dýr undir forustu eldra karldýrs.
Mandrílar eru alætur sem nærast aðallega á plöntum, skordýrum og smádýrum, þeir eru jarðbundnir þótt þeir klifri stöku sinnum upp í tré til að sofa þar. Helstu óvinir mandríla eru hlébarðar og blettatígrar.
Mandrilas (lot. Mandrillus sphinx, angl. Mandrill, vok. Mandrill) – šunbeždžionių (Cercopithecidae) šeimos primatas, priklausantis markatų pošeimiui. Stambi, stiprios sandaros beždžionė. Turi didelę galvą ir trumputę uodegą. Patino nosis skaisčiai raudona su iškiliais kauliniais rumbais iš abiejų pusių, barzda geltona, pasturgalis mėlyno ir rausvai violetinio atspalvio. Patelės veido spalva daug blankesnė. Be to, ji maždaug tris kartus mažesnė už patiną.
Gyvena grupėmis tankiuose drėgnuose Afrikos miškuose. Minta vaisiais, sėklomis, kiaušiniais ir smulkiais gyvūnais. Nakčiai sulipa į medžius. Klajokliai. Savo teritoriją žymi kvapu ir gina nuo varžovų. Susidūręs su grobuonimi ar artinantis varžovams, patinas plačiai išsižioja rodydamas grėsmingus dantis, kurie būna iki 6,5 cm ilgio.
Rūšiai gresia išnykimas, nes medžiojama mėsai, o buveinės nyksta dėl miškų kirtimo. Vikiteka
Mandrilas (lot. Mandrillus sphinx, angl. Mandrill, vok. Mandrill) – šunbeždžionių (Cercopithecidae) šeimos primatas, priklausantis markatų pošeimiui. Stambi, stiprios sandaros beždžionė. Turi didelę galvą ir trumputę uodegą. Patino nosis skaisčiai raudona su iškiliais kauliniais rumbais iš abiejų pusių, barzda geltona, pasturgalis mėlyno ir rausvai violetinio atspalvio. Patelės veido spalva daug blankesnė. Be to, ji maždaug tris kartus mažesnė už patiną.
Gyvena grupėmis tankiuose drėgnuose Afrikos miškuose. Minta vaisiais, sėklomis, kiaušiniais ir smulkiais gyvūnais. Nakčiai sulipa į medžius. Klajokliai. Savo teritoriją žymi kvapu ir gina nuo varžovų. Susidūręs su grobuonimi ar artinantis varžovams, patinas plačiai išsižioja rodydamas grėsmingus dantis, kurie būna iki 6,5 cm ilgio.
Rūšiai gresia išnykimas, nes medžiojama mėsai, o buveinės nyksta dėl miškų kirtimo. Vikiteka
Mandrili (Mandrillus sphinx) ir mērkaķu dzimtas (Cercopithecidae) primāts, kas pieder pie paviānu cilts (Papionini). Mandrils dzīvo biezos lietus mežos Āfrikas rietumos: Kamerūnas dienvidos, uz dienvidiem no Sanagas upes, Gabonā un Kongo Republikā. Mandrils ir viens no lielākajiem paviānu cilts mērkaķiem. Vistuvākais mandrila radinieks ir drils (Mandrillus leucophaeus), kurš mājo uz ziemeļiem no Sanagas upes.[1]
Mandrils ir masīvas miesasbūves mērkaķis ar īsu asti (6–9 cm) un spēcīgām ekstremitātēm. Tā ir vislielākā sastopamā mērkaķu suga pasaulē.[2] Tēviņi ir izteikti lielāki nekā mātītes. Ķermeņa garums tēviņam ir 62–110 cm, svars 19–37 kg, vidēji sverot apmēram 32 kg. Ļoti lieli tēviņi var sasniegt 54 kg masu.[1][2][3][4] Mātītes ķermeņa garums ir 55–67 cm, svars 10–15 kg, vidēji sverot 12,4 kg.[1][3] Plecu augstums, kad dzīvnieks stāv uz visām četrām, mātītēm ir 40–50 cm, tēviņiem 55–65 cm. Driliem un mandriliem ir vislielākās dzimumu auguma atšķirības no visām primātu sugām pasaulē.[1]
Tikai pieaugušiem mandrilu tēviņiem ir spilgtas krāsas. Seja un sēžas tulznas ir izteiksmīgi zilā, sarkanā un violetā krāsā. Deguns visā garumā ir sarkanā, bet sejas tulzna gar deguna kaulu gaiši zilā krāsā. Tā kažoks ir brūni pelēks, zods, pakakle un pleci rudi, kas ar vecumu kļūst arvien gaišāki. Pieaugušam tēviņa spilgtās krāsas kalpo kā signāls citiem bara locekļiem par dzimumbriedumu. Tēviņam ir arī spēcīgi, gari ilkņi. Tēviņi savas raksturīgās krāsas iegūst piecu, sešu gadu vecumā, sasniedzot dzimumgatavību. Mātītei un mazuļiem, atšķirībā no tēviņa, ir neuzkrītošs pelēkbrūns matojums.
Mandrili ir sabiedriski dzīvnieki, bet to bara struktūru ir grūti izprotama, jo kopumā trūkst novērojumu savvaļā. Visticamākais, ka bara struktūra atkarībā no sezonas ir mainīga.[1] Bara kodols ir vecākā, dominantā mātīte, viņas meitas un mazuļi,[1] apmēram 20—40 savstarpēji radniecīgu mātīšu un to pēcnācēji. Tēviņi ģimenei pievienojas tikai vairošanās sezonas laikā, apmēram 3 mēnešus gadā (no jūlija līdz septembrim).[1] Ir novērotas grupas ar vienu dominanto tēviņu un ar vairākiem tēviņiem, bet nekad nav novērotas tēviņu grupas.[1] Dominantais tēviņš nepārtraukti rūpējas par bara drošību un uzmana savas mātītes no citiem tēviņiem.
Vislielākie bari izveidojas sausuma periodā, kad apvienojas vairākas ģimeņu grupas. Šādā barā ir vairāk nekā 100 indivīdu. Lielākajos novērotajos baros ir bijuši 620 un 845 mandrili. Ārpus vairošanās sezonas tēviņi ir vientuļnieki, lai gan bieži var novērot arī mātīšu barus, kuros visu gadu uzturas kāds tēviņš, vienlaicīgi dzīvojot nosacītu vientuļnieka dzīves veidu, atrodoties bara tuvumā.[1] Atšķirībā no savvaļas, nebrīves apstākļos mandrili veido stingras hierarhijas ģimeņu barus, kurus vada dominantais tēviņš.[1]
Mandrili dienas lielāko daļu velta barības meklēšanai. Tad bara locekļi sazinās ar balsi. Šīs skaļās skaņas džungļos dzirdamas tālu, tāpēc ar balsi tiek raidīts arī brīdinājuma signāls, ja tuvojas briesmas. Dienā mandrilu bars ik brīdi atpūšas. Pieaugušie dzīvnieki nodarbojas ar savstarpēju kažoka apkopšanu, savukārt mazuļi rotaļājas. Mandrili pamatā uzturas uz zemes un koku apakšējos zaros, tomēr, salīdzinot ar paviāniem, tie kokos uzturas daudz biežāk. Šie mērkaķi ļoti reti paceļas pakaļkājās. Mandrili nakšņo koku apakšējos zaros.[1]
Mandrils ēd augļus, lapas, saknes, sēklas, kā arī kukaiņus, olas un mazus zīdītājus. Barību mandrilu bars sāk meklēt uzreiz pēc saullēkta. Pirmais iniciatīvu uzņemas tēviņš, viņš arī nosaka vietu. Visvairāk barības mandrili atrod uz zemes, pārmeklējot akmeņu apakšas, lapas un citus augus. Kokos sakāpj naktī vai briesmu brīžos. Tāpat kā citi pērtiķi un cilvēki, mandrili izmanto pirkstus un koordinē savas kustības, šķirojot un ieliekot barību mutē. Ēd tāpat kā citi paviāni, galvenokārt augļus, graudus, koku jaunos dzinumus un kukaiņus. Kad kokiem nobriest augļi, mandrils savāc tos. Šajā laikā kokos pulcējas arī citu pērtiķu bari. Mandrili zina, kāda barība ir atrodama tuvākajā apkārtnē.
Mandrili dzimumgatavību sasniedz apmēram 4 gadu vecumā, bet tēviņi sāk pāroties 10—12 gadu vecumā, sasniedzot fizisko briedumu. Par mātītes gatavību pāroties liecina pie astes esošo dziedzeru pietūkums un sēžas tulznas iekrāsošanās koši sarkanā krāsā. Mazulis piedzimst 7,5 mēnešus pēc mātītes apaugļošanas. Māte to visu laiku nēsā sev līdzi, piespiestu pie krūts, un baro ar pienu (15—16 mēnešus). Mazais mandrils sāk pamazām iepazīt apkārtni, citus bara locekļus un rotaļāties ar tiem. Tēviņi vispirms ir tumšā krāsā un tikai tad, kad sasniedz dzimumgatavību iegūst tipiskās košās krāsas. Mandrilu mātītes visu mūžu paliek mātes barā, bet jaunie tēviņi pieaugot pamet baru.
Mandrili (Mandrillus sphinx) ir mērkaķu dzimtas (Cercopithecidae) primāts, kas pieder pie paviānu cilts (Papionini). Mandrils dzīvo biezos lietus mežos Āfrikas rietumos: Kamerūnas dienvidos, uz dienvidiem no Sanagas upes, Gabonā un Kongo Republikā. Mandrils ir viens no lielākajiem paviānu cilts mērkaķiem. Vistuvākais mandrila radinieks ir drils (Mandrillus leucophaeus), kurš mājo uz ziemeļiem no Sanagas upes.
Baboon Mandrill ialah sejenis beruk yang terdapat di hutan-hutan hujan Afrika, iaitu dari Cameroon ke Guinea. Nama sainsnya Papio sphinx.[4] Mandrill ialah spesies Monyet yang terbesar di dunia.
Beruk ini mempunyai warna kulit yang berbeza-beza antara coklat tua dengan kelabu zaitun. Jantan dewasa mempunyai hidung merah terang dan pipi biru, serta punggung biru. Warna-warna betina dan anak-anak adalah lebih pudar. Baboon mandrill mempunyai kantung pipi yang boleh menyimpan banyak makanan.
Baboon Mandrill hidup dalam kelompok keluarga yang terdiri daripada seekor jantan dewasa, banyak ekor betina, dan anak-anak. Kekadangnya, kelompok baboon akan bergabung dengan kelompok yang lain. Baboon Mandrill tidur di atas pokok pada waktu malam.
Beruk betina melahirkan seekor anak selepas 5 hingga 7 bulan. Anak-anak betina akan mengikut kelompok keluarganya, sedangkan beruk jantan akan meninggalkan kelompok untuk menghabiskan masa pada diri sendiri, walaupun beruk jantan akan mencari makanan bersama-sama dengan kelompoknya.
Baboon Mandrill ialah haiwan omnivor, dan makan haiwan yang kecil, termasuk labah-labah, siput, cacing, semut, dan vertebrat-vertebrat yang kecil. Beruk ini juga makan rumput, herba, tunas, kulit kayu, akar, dan buah-buahan. Beruk jantan makan di atas tanah, sedangkan beruk betina dan anak-anak makan di atas pokok.
Baboon Mandrill ialah sejenis beruk yang terdapat di hutan-hutan hujan Afrika, iaitu dari Cameroon ke Guinea. Nama sainsnya Papio sphinx. Mandrill ialah spesies Monyet yang terbesar di dunia.
De mandril (Mandrillus sphinx) is een aap uit de familie Cercopithecidae die voorkomt in Centraal-Afrika. De mandril is buiten de mensapen de grootste aap ter wereld. De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 als Simia sphinx gepubliceerd door Carl Linnaeus.[2]
De mandril lijkt op een aap met oorlogskleuren. Hij heeft enorme hoektanden ter grootte van de duimen van een mens en leeft gewoonlijk in een groep of harem, geleid door een dominant mannetje. Dit mannetje dat aan het hoofd staat is het meest kleurrijke lid van zijn troep, die voornamelijk uit vrouwtjes bestaat. Hij heeft een kenmerkende blauwe, paarse en rode tekening, een feloranje kin, snorharen aan de zijkant en een blauw tot lichtpaars achterste. Ondanks zijn woeste verschijning, is de mandril toch een schuw dier en veel van zijn levensstijl en gedrag blijft voor ons een mysterie. Een mandril wordt ongeveer 63 tot 81 cm lang.[3]
Mandrils komen voor in de tropische regenwouden van Equatoriaal-Guinea, Zuid-Kameroen, Gabon en Congo-Brazzaville.
Mandrils leven in grote troepen die voornamelijk uit vrouwtjes bestaan. Binnen iedere troep zijn verschillende harems, ieder met één mannetje. Een dominant mannetje voegt zich bij een harem voor alleen de paartijd, of als permanent lid. Andere mannetjes kunnen zich erbij voegen, maar zijn dan lager in rang, terwijl sommige grotendeels solitair leven. De groepsgrootte varieert van kleine harems van vijftien tot dertig dieren, tot grotere troepen van driehonderd dieren. In het verleden, toen er nog volop mandrils waren, voegden ze zich soms samen tot een supertroep van meer dan duizend dieren. Overdag brengen mandrils het grootste deel van hun tijd door met voedsel zoeken op de grond. Iedere nacht kiezen ze een nieuwe slaapplaats in de bomen om roofdieren te ontlopen. Ze markeren hun territorium met geur en verdedigen het tegenover rivalen. Net als andere primaten, vlooien mandrils regelmatig elkaars vacht. Doordat de bosachtige gebieden waarin mandrils leven zeer snel verdwijnen worden zij in hun voortbestaan bedreigd. In het wild zijn er nog maar ongeveer drieduizend over.
Vrouwelijke mandrils zijn 6 tot 7 maanden zwanger en jongen worden meestal geboren in januari tot april. Mandrils paren echter elke 33 dagen. Iedere harem heeft gewoonlijk een dominant mannetje of 'pasja', die beduidend groter en kleurrijker is dan de andere. Dit dient om zijn geslacht en mannelijkheid te bewijzen, en hij paart met de volwassen vrouwtjes. Jongen worden geboren met een zwarte vacht en roze huid, en worden gezoogd. Ze reizen met de moeder mee, eerst stevig aan haar buik geklemd, later zittend op haar rug. Jonge vrouwtjes blijven gewoonlijk binnen de harem waarin ze geboren worden, terwijl jonge mannetjes grotendeels wegtrekken en solitair leven.
Bronnen, noten en/of referentiesDe mandril (Mandrillus sphinx) is een aap uit de familie Cercopithecidae die voorkomt in Centraal-Afrika. De mandril is buiten de mensapen de grootste aap ter wereld. De wetenschappelijke naam van de soort werd in 1758 als Simia sphinx gepubliceerd door Carl Linnaeus.
Mandrillen (Mandrillus sphinx) er ein primat i dyreapefamilien.
Han har ein kraftig kropp med blåe til purpurraude seteputer hjå vaksne hannar, med ein noko mattare farga hjå hoer. Pelsen er spragla olivenbrun på oversida og er noko lysare på undersida. Hannane har kraftige fargar i andletet, ein raud og lang nase, blåe kinn med fòrer og gult skjegg. Ungdyr og hoer har liknande men mattare fargar. Kroppslengda er 80 cm, halen er 7 cm lang, vekta 25–50 kg hjå hannar og kring 11 kg hjå hoer.
Mandrillen lever i større flokkar i ope skoglende og et frukter, frø, sopp, røter, insekt og småe pattedyr. Arten finst i Vest-Afrika og i Kamerun, Gabon, Kongo og Ekvatorial-Guinea. Han er utrydningstruga.
Mandrillen er den mest kjønnsdimorfe primaten og ein av dei mest kjønnsdimorfe pattedyra. Vaksne hannar er 3,4 gonger so tunge som vaksne hoer.[1]
Mandrillen (Mandrillus sphinx) er ein primat i dyreapefamilien.
Han har ein kraftig kropp med blåe til purpurraude seteputer hjå vaksne hannar, med ein noko mattare farga hjå hoer. Pelsen er spragla olivenbrun på oversida og er noko lysare på undersida. Hannane har kraftige fargar i andletet, ein raud og lang nase, blåe kinn med fòrer og gult skjegg. Ungdyr og hoer har liknande men mattare fargar. Kroppslengda er 80 cm, halen er 7 cm lang, vekta 25–50 kg hjå hannar og kring 11 kg hjå hoer.
Mandrillen lever i større flokkar i ope skoglende og et frukter, frø, sopp, røter, insekt og småe pattedyr. Arten finst i Vest-Afrika og i Kamerun, Gabon, Kongo og Ekvatorial-Guinea. Han er utrydningstruga.
Mandrillen er den mest kjønnsdimorfe primaten og ein av dei mest kjønnsdimorfe pattedyra. Vaksne hannar er 3,4 gonger so tunge som vaksne hoer.
Mandrill er en art i smalneseapefamilien.
Den har en kraftig bygd kropp, med blå til purpurrøde seteputer hos voksne hanner, noe mattere farget hos hunner. Hanner av arten mandrill har en kroppslengde på 65 til 95 cm. Hunner er omkring en tredjedel mindre og når en kroppslengde på 50 til 65 cm. For vekten er forskjellen større. Mens hanner veier mellom 20 og 28 kilo blir hunner bare 11 kilo tunge. Mandrillen spiser frukt, løv, insekter og andre smådyr.
Lemmene er omtrent like lange og er tilpasset måten dyret beveger seg på marken. Føttene egner seg ikke til å gripe med. Til forskjell fra bavianer har de bare en meget kort hale.
Inndelingen under følger i hovedsak Mammal Species of the World og er i henhold til Groves (2005).[1] Norske navn og beskrivelser i parentes er nødvendigvis ikke offisielle navn og beskriveler.
Mandrill er en art i smalneseapefamilien.
Den har en kraftig bygd kropp, med blå til purpurrøde seteputer hos voksne hanner, noe mattere farget hos hunner. Hanner av arten mandrill har en kroppslengde på 65 til 95 cm. Hunner er omkring en tredjedel mindre og når en kroppslengde på 50 til 65 cm. For vekten er forskjellen større. Mens hanner veier mellom 20 og 28 kilo blir hunner bare 11 kilo tunge. Mandrillen spiser frukt, løv, insekter og andre smådyr.
Lemmene er omtrent like lange og er tilpasset måten dyret beveger seg på marken. Føttene egner seg ikke til å gripe med. Til forskjell fra bavianer har de bare en meget kort hale.
Mandryl barwnolicy[3], mandryl[4] (Mandrillus sphinx) – gatunek ssaka z rodziny koczkodanowatych, blisko spokrewniony z drylem, największy przedstawiciel koczkodanowców.
W polskiej literaturze zoologicznej gatunek M. sphinx był oznaczany nazwą „mandryl”[4]. W wydanej w 2015 roku przez Muzeum i Instytut Zoologii Polskiej Akademii Nauk publikacji „Polskie nazewnictwo ssaków świata” gatunkowi nadano nazwę „mandryl barwnolicy”, rezerwując nazwę „mandryl” dla rodzaju tych naczelnych[3].
Mandryle żyją w tropikalnych lasach Afryki Zachodniej (Kamerun, Gabon i Kongo). Występują w lasach różnego typu.
Mandryle są największymi małpami po człekokształtnych gorylach, szympansach i orangutanach. Samce mają charakterystyczne ubarwienie. Twarz i modzele siedzeniowe mają wyraźnie niebiesko, czerwono i fioletowo ubarwione. Młode oraz samice są bardziej brązowe i nie mają takich akcentów barwnych jak samce. Młode samce zyskują swe ubarwienie dopiero w 5–6 roku życia, kiedy są już dojrzałe płciowo.
Wymiary dorosłego osobnika
Mandryle głównie przebywają na ziemi, niekiedy także w dolnej warstwie koron drzew. Zwierzęta te tworzą grupy (haremy) liczące do 20 osobników, przewodzone są przez jednego samca i zajmują terytorium 50 km². Często kilka takich grup łączy się i powstają w ten sposób duże, luźne zgrupowania.
Mandryle jedzą owoce, nasiona, korzenie, bulwy, grzyby, owady, oraz niekiedy małe kręgowce.
Po ciąży trwającej 220-270 dni rodzi się 1 młode. Samice są płodne średnio co 33 dni. Dojrzałość płciową osiągają po ukończeniu 4 lat. Najdłuższy zanotowany wiek mandryla to 46 lat.
Niszczenie naturalnego środowiska i nadmierne polowania (na mięso lub do hodowli w zwierzyńcach) spowodowały, że mandrylowi zagraża wymarcie. Dla jego ocalenia konieczne jest szybkie zorganizowanie rezerwatów w dżungli.
Mandryl barwnolicy, mandryl (Mandrillus sphinx) – gatunek ssaka z rodziny koczkodanowatych, blisko spokrewniony z drylem, największy przedstawiciel koczkodanowców.
Mandrilul este unul dintre cei mai mari paviani și trăiește pe solul pădurilor tropicale ale Africii Centrale și de Vest. Numai masculii adulți au colorația specifică roșu aprins și albastru-lila, femelele au fața de culoare negru-brun.
Asemeni celorlaltor paviani și mandrilul este un animal sociabil, trăind în grupuri a câte 15-200 de exemplare. Cele mai numeroase grupuri se formează în timpul sezonului secetos,când se contopesc mai multe grupuri mici. În fiecare grup se află cel puțin un mascul complet dezvoltat și aproximativ cinci femele împreună cu puii lor. Restul masculilor trăiesc singuratici. Din acest fapt deducem că masculii adulți se luptă pentru rang în cadrul grupului. Mandrilii își petrec mare parte a zilei căutând hrană în pădure. În timpul căutărilor, mandrilii comunică unii cu alții prin țipete și diferite sunete mormăite. În caz de pericol aceste sunete au rol de avertizare (de exemplu în cazul apropierii unui leopard). În timpul zilei, la anumite intervale, grupul se odihnește. În acest timp adulții se ocupă de îngrijirea reciprocă a blănii, iar puii se joacă. Îngrijirea reciprocă a blănii are un important rol social în cadrul grupului, ajutând de asemenea la eliminarea ectoparaziților.
Mandrilii consumă fructe, frunze, rădăcini, semințe, insecte, ouă și mamifere mai mici. La puțin timp după răsărit, pornesc în căutarea hranei. Procesul este condus de masculul adult ce alege și locul de colindat. Majoritatea hranei o găsesc pe sol. Asemeni celorlaltor maimuțe, precum și omului,degetele mâinii mandrilului se mișcă coordonat, atunci când animalul sapă, pigulește și când își pregătește hrana sau și-o introduce în gură. Atunci când se coc fructele, vine și vremea culesului. În acest sezon mandrilii și celelalte specii de maimuțe se strâng în grupuri în copaci. Mandrilii știu exact, în funcție de sezon,ce tip de hrană se găsește pe teritoriul lor.
Urmașii fiecărui grup sunt produși de regulă de masculul dominant cu femelele haremului, cu care se împerechează fără selecție, dacă acestea sunt pregătite. Dispoziția pentru împerechere se poate recunoaște după mărirea în volum a regiunii din jurul cozii femelelor. După o gestație de șapte luni și jumătate, se naște un singur pui. Mama iși duce peste tot puiul, în timp ce acesta stă agățat de corpul ei. Încet-încet puii de madril încep să-și descopere mediul și să se joace cu ceilalți membri ai grupului. La început masculii au culoarea închisă, căpătând culoarea caracteristică abia după atingerea maturității sexuale. Femelele rămân de obicei în grupul în care s-au născut,masculii însă sunt alungați de către masculul dominant, îndată ce ating maturitatea.
Există șapte specii de paviani, încadrate în două genuri. Rudă apropiată a mandrilului este maimuța dril (Papio leucophaeus).
Masculul adult prezintă colorația specifică mandrililor. Îngroșările cutanate de pe fața și șezutul mandrilului au nuanțe albastre, roșcate și lila. În timpul colindării prin pădure, au rol de semnal pentru ceilalți membri ai grupului. Masculul are canini lungi și puternici. Aspectul femelelor și al puilor nu este atât de colorat, ca al mandrilului mascul adult. Puii, indiferent de sex, au aceeași culoare ca femelele. Coloritul viu al masculului apare la vârsta de cinci-șase ani, odată cu atingerea maturității sexuale.
Regiunile silvatice din vestul Africii Centrale, în sudul Camerunului, Gabon și Congo.
Datorită vânatului excesiv și reducerii teritoriului de viață, mandrilul este astăzi pe lista speciilor amenințate cu dispariția. În scopul protejării speciei, ar trebui înființate urgent rezervații naturale.
Mandrilul este unul dintre cei mai mari paviani și trăiește pe solul pădurilor tropicale ale Africii Centrale și de Vest. Numai masculii adulți au colorația specifică roșu aprins și albastru-lila, femelele au fața de culoare negru-brun.
Mandrill (Mandrillus sphinx) är en art i familjen markattartade apor (Cercopithecidae). Den är mycket nära släkt med både drill (som tillhör samma släkte), gelada (Theropithecus gelada) och babianer.[1] Tillsammans med några andra släkten bildar de tribus Papionini.[2]
Mandrillhanen når vanligen en kroppslängd (huvud och bål) av 61 till 76 centimeter.[3] Enskilda individer blir 90 centimeter eller något större.[4][5] Honor är omkring en tredjedel mindre och når en kroppslängd av 55 till 67 centimeter.[4] Viktmässigt skiljer sig könen mer åt. Medan hannar väger mellan 18 och 33 kilogram väger honor bara 11 till 13 kilogram.[4] Svansen är bara en kort stump på 5 till 10 centimeter.[4] Extremiteterna är ungefär lika långa och väl anpassade till djurens rörelsemönster på marken. I motsats till fötterna hos primater som klättrar i träd, är mandrillens fötter inte anpassade för att gripa.
Huvudet är, liksom hos de nära besläktade babianerna, relativt stort med ett långsträckt nosparti. Ansiktet är hårlöst med en näsrygg och nosspets som är röd på grund av blodcirkulation.[6] På sidorna om näsryggen finns två kraftiga åsar som är blå på grund av ljusbrytning i hudens kollagen.[7] Pälsens är på ovansidan främst mörkgrå till mörkt olivgrön, ibland med gulröda eller svarta toner. På buken är pälsen blekare till gulaktig.[8][3] Under hakan finns hos bägge könen ett orangegult skägg.[6] Honor och unga hanar som ännu inte blivit könsmogna har inte samma färgstarka utseende.[9] Även hanar med lägre rang i gruppen har en mindre tydlig ansiktsteckning.
Hanarnas hörntänder är ungefär 4,5 cm långa (ibland upp till 6,5 cm[9]) och honor har bara 1,0 cm långa hörntänder.[6]
Stjärten är naken med en större blodcirkulation som ger den en blå till violett färg. Hos honor som är beredda för parning blir denna kroppsdel större och rödare.[3]
Vid bröstbenet förekommer en körtel som är bäst utvecklad hos hannar. Håren som täcker körteln är styvare och mörkare än de angränsande håren. Med körtelvätskan markeras olika träd i reviret.[10]
Mandrillen förekommer i Afrika vid Guineabukten i närheten av ekvatorn och lever där i regnskog. Utbredningsområdet sträcker sig över Kamerun, Republiken Kongo, Gabon och Ekvatorialguinea. Floden Sanaga begränsar artens levnadsområde i norr.[1]
Mandrillen lever i grupper om 5 till 50 djur. Ibland förenar sig flera flockar till stora grupper med upp till 600 medlemmar.[9] Utanför parningstiden lever könsmogna hannar ensamma. De bildar inga ungkarlsflockar. Hierarkier med en alfahanne förekommer bara hos grupper i fångenskap. I naturen undviker vuxna hannar kontakt med varandra (även under parningstiden) men det är ett mindre problem på grund av flockarnas storlek.[10] Flockarnas revir kan vara påfallande stora. Under en studie från 1975 registrerades i Gabon upp till 50 km² stora territorier. Flocken vandrar per dag 2,5 till 4,5 km.[11]
Flocken med honor och ungdjur accepterar andra markattartade apor och schimpanser i närheten. Ensamlevande hannar följer ibland efter trädlevande primater för att samla upp den föda som faller ned på marken.[10]
Mandrillen är allätare, och gruppens medlemmar söker vanligen föda tillsammans. Födan utgörs vanligen av växtdelar som frukt, frön och svampar, men den äter även ryggradslösa djur som insekter och maskar, samt mindre ryggradsdjur som groddjur och ödlor.[3] Mandriller är marklevande men klättrar ibland upp i träd för att sova.[3] Djuren jagas troligen av större predatorer som leoparder[3] och afrikansk klippyton (Python sebae).[12] Stjärten, som i och med sitt färgstarka utseende syns mycket bra i djungeln, underlättar när gruppen skall förflytta sig tillsammans.
Honorna är dräktiga i 6 till 7 månader och per kull föds allmänt en unge.[3] Det går vanligen 18 månader mellan varje födsel.[9] Ungarna föds med öppna ögon och har svart päls. Ungen vårdas främst av modern men andra honor från flocken deltar i ungens uppfostring. I flockar med endast en hanne är även denne delaktig.[3] När ungen föds har den ungefär en vikt av 500 till 600 g och den diar sin mor cirka två år. Könsmognaden infaller för honor efter fyra år samt för hannar efter tio år. På grund av att hannar och honor behöver så länge tills de kan para sig samt till följd av det långa avståndet mellan två födslar är inavel i princip utesluten. Även äkta syskon är mycket sällsynta. De kan bara para sig ifall brodern föds först och systern senare. Samma process förekommer kanske hos drill men inte hos några andra primater.[12] Allmänt är honan brunstig var 33,5:e dag.[11]
Den äldsta kända individen i fångenskap levde 31 år och 8 månader. Uppskattningsvis lever mandrillen i naturen 12 till 14 år.[12]
Mandrillen kan bära på Simian immunodeficiency virus (SIV) som liknar hiv hos människor samt på ett liknande virus som endast drabbar mandrillen. En sjukdom som motsvarar människans aids är däremot inte känd. Dessutom är inga fall av ebolafeber dokumenterade för denna art, trots att febern har hemsökt människor i samma region. Det kan bero på att inga målinriktade undersökningar har ägt rum.[12]
Att beräkna beståndet är svårt på grund av att djuren lever i regnskog men IUCN uppskattar att arten minskat med över 30% under en 30-årsperiod och listar därför hela populationen som sårbar (VU).[1] Artens minskning beror på habitatförluster genom avverkning av regnskog men den mest akuta orsaken är jakt.[1] Nya vägar i regnskogen underlättar jakt på mandrillen och mandrillkött säljs dyrt som bushmeat.[1]
Namnet mandrill kommer antagligen från ett västafrikanskt språk och har troligen anpassats något av engelskspråkiga upptäcktsresande för låta "engelskt".[13]
Mandrill (Mandrillus sphinx) är en art i familjen markattartade apor (Cercopithecidae). Den är mycket nära släkt med både drill (som tillhör samma släkte), gelada (Theropithecus gelada) och babianer. Tillsammans med några andra släkten bildar de tribus Papionini.
Mandril (Mandrillus sphinx), köpeksi maymunlar familyasından bir primattır.[2]
Mandril, Güney Kamerun, Gabon, Ekvator Ginesi ve Kongo'da bulunmaktadır.[3] Mandriller, tropik yağmur ormanları ve orman-savan mozaiklerinde yaşamayı tercih etmektedir.[4] Ayrıca Mandriller, galeri ormanları, savan alanları, kıyı ormanları, kayalık ormanlar, tarım alanları ve dere yataklarında da yaşamaktadır.
Mandriller, hem etçil hem otçuldur. Çoğunlukla bitki tüketen Mandriller, yüzün üzerinde bitki türü yemektedir. Ayrıca toprak ve mantar da tüketir. Mandriller, hayvan olarak çoğunlukla omurgasız hayvanları, özellikle de karıncaları, böcekleri, termitleri, cırcır böceklerini, salyangozları, örümcekleri ve akrepleri tercih etmektedir. Ayrıca bazen kuş, kaplumbağa ve kurbağa yumurtası, kirpi ve sıçan da yemektedir.
Mandril (Mandrillus sphinx), köpeksi maymunlar familyasından bir primattır.
Загальний розмір цієї мавпи коливається від 56 до 81 см. Самиці мандрилів помітно відрізняються від самців: вони в 2-3 рази легше самців та менші за зростом. Тіло мандрила велике, розміром із собаку коллі, голова величезна з масивною виступаючою мордою. З боків довгого носа тягнуться здуття, порізані поздовжніми борознами. Очі сидять глибоко. Шерсть на тілі довга, густа.
Колір здуття яскраво—блакитний, ніс, виступаючий довгою смужкою між ними, і ніздрі — червоні. Щічні чубчики і вуса білуваті, борода жовта або помаранчева. Вуха м'ясного кольору. Шерсть на верхній стороні тулуба маслиново-коричнювата, на нижній — сріблясто—сіра. Шкіра навколо хвоста гола, має червонувато-фіолетовий колір, сідничний мозоль фіолетовий. Самиці в цілому менш яскраво забарвлені, у них відсутні сині щічні здуття.
Тримаються зазвичай в дощових і скелястих лісах, більшу частину часу проводять на землі, але харчуються та сплять на деревах. Мандрили всеїдні. Зустрічаються сімейними групами. Мандрили — це доволі агресивні і забіякуваті тварини. Вони часто відвідують сусідні з лісом посіви й села.
Вагітність триває до 245 днів. Малюки мандрили забавні і грайливі. З віком вони поступово набувають рис дорослих і вдача їх псується. У неволі мандрили злісні, часто б'ються, і в результаті багато хто з них виявляються із знівеченими кінцівками.
Це африканський ендемік. Мешкає звичайний мандрил у Камеруні, Екваторійальній Гвінеї, Габоні, Республіці Конго.
Khỉ mặt chó (Mandrillus sphinx) là một loài khỉ cựu thế giới (Cercopithecidae),[3] có liên quan chặt chẽ với khỉ đầu chó và thậm chí chặt chẽ hơn với khỉ mặt chó Tây Phi. Nó được tìm thấy ở miền nam Cameroon, Gabon, Guinea Xích Đạo, và Congo. Khỉ mặt chó chủ yếu sống trong rừng mưa nhiệt đới và khảm rừng thảo nguyên. Chúng sống trong các nhóm được gọi là đám (hordes). Khỉ mặt chó có một chế độ ăn uống ăn tạp bao gồm chủ yếu là các loại trái cây và côn trùng. Mùa giao phối của chúng diễn ra từ tháng sáu đến tháng mười.
Khỉ mặt chó (Mandrillus sphinx) là một loài khỉ cựu thế giới (Cercopithecidae), có liên quan chặt chẽ với khỉ đầu chó và thậm chí chặt chẽ hơn với khỉ mặt chó Tây Phi. Nó được tìm thấy ở miền nam Cameroon, Gabon, Guinea Xích Đạo, và Congo. Khỉ mặt chó chủ yếu sống trong rừng mưa nhiệt đới và khảm rừng thảo nguyên. Chúng sống trong các nhóm được gọi là đám (hordes). Khỉ mặt chó có một chế độ ăn uống ăn tạp bao gồm chủ yếu là các loại trái cây và côn trùng. Mùa giao phối của chúng diễn ra từ tháng sáu đến tháng mười.
Mandrillus sphinx Linnaeus, 1758
СинонимыМандрил, или сфинкс[2] (лат. Mandrillus sphinx) — вид приматов из семейства мартышковых. Вместе с дрилами включён в род мандрилов.
Окрас мандрилов — один из самых ярких и разноцветных среди приматов и вообще млекопитающих. Костные борозды, тянущиеся вдоль носа, окрашены в голубой или синий цвет. Нос — ярко-красный, по бокам лица и борода — из белых, желтоватых, иногда оранжевых, волос. Шерсть на туловище и в задней части головы — от бурой до тёмно-коричневой. Цвет кожи на ягодицах — от красно-синего до голубого, иногда фиолетовый. Самки окрашены намного бледнее.[3]
Мандрил — сравнительно крупная обезьяна. Самцы имеют рост около 80 см и массу 25-30 кг, иногда — до 50 кг; рост самок — 55-60 см, вес — 12-15 кг.[4][5] Хвост у мандрилов короткий — 3-6 см. Самки достигают половой зрелости к 4 годам, беременность длится 8 месяцев.[6] Средняя продолжительность жизни точно не установлена, в неволе же мандрилы могут жить до 30 лет.
Ареал — влажные экваториальные леса Камеруна, Габона, Республики Конго. От Атлантического побережья — 100—300 км. Часто обитают в скалистых районах. Территория обитания мандрилов пересекается с ареалом других видов обезьян.
В условиях неволи мандрил часто скрещивается с дрилом (M. leucophaeus). Гибридная природа некоторых особей мандрилов, содержащихся в зоопарках, была подтверждена с помощью анализа митохондриальной ДНК[7]. Отмечены также жизнеспособные гибриды с павианами (видами рода Papio), к которому некоторые исследователи относят и мандрила[8]. Встречаются также гибриды мандрилов и мангабеев (Cercocebus), которых многие исследователи считают сестринским родами[9]. Имеются отдельные указания на гибридизацию мандриллов и макак[3], однако в большинстве случаев такие гибриды, видимо, нежизнеспособны[10].
С 1986 года охранный статус вида — уязвимый (VU).[11]
Держатся мандрилы обычно небольшими группами (редко группа доходит до 200 особей), во главе каждой стоит самец-вожак. [12] Территория обитания группы может составлять до 50 км². Образ жизни мандрилов — дневной.
Мандрилы — всеядны, но предпочитают в основном (92 %) растительную пищу, насчитывается 113 видов растений, входящих в их рацион. Однако, обезьяны могут также употреблять беспозвоночных и мелких позвоночных животных (ящериц, грызунов).[13]
Мандрил на почтовой марке СССР
Мандрил, или сфинкс (лат. Mandrillus sphinx) — вид приматов из семейства мартышковых. Вместе с дрилами включён в род мандрилов.
山魈(學名:Mandrillus sphinx)是猴科山魈屬的一種,該屬另外一種動物是鬼狒,過去這兩种動物曾被歸入狒狒屬。山魈是世界上最大的猴。
體毛為橄欖色,雄性面部的色彩較豐富,且隨著性成熟的程度增加。雄性體重可達30公斤,雌性大約只有一半。體長可達1米。圈養條件下壽命最多為25年。 雄性性情兇猛,偶爾能嚇跑豹。
山魈主要生活在喀麥隆南部、加蓬、赤道幾内亞和剛果的熱帶雨林中。
群居動物。一個種群由一頭成年公山魈帶領,包括幾頭母山魈和年幼的山魈。其他大部分成年公山魈則為獨居。
雜食性。主要是地面上的植物、昆蟲和其他小動物。天敵是豹,但成年山魈性情凶猛,豹也不敢轻易招惹。
大群山魈對於人類莊稼有極大破壞性,因此被視爲農業害獸。但目前由於偷獵和棲息地的減少,生存也面臨威脅。
孕期約為6-7個月,每年一月到四月間產仔。山魈在一年任何時候都可能發情,從而進行交配。
マンドリル(Mandrillus sphinx)は、哺乳綱霊長目オナガザル科マンドリル属に分類される霊長類。
ガボン西部、カメルーン南部、コンゴ共和国南西部、赤道ギニア[5]
体長61 - 76.4センチメートル[7]。体長オス約81cm、メス56cm。尾長9cm程度。体重オス25キログラム、メス11.5キログラム[6][7]。体重オス約27kg、メス約12kg。メスはオスの半分程度の大きさである。体毛は褐色や灰色で、腹面の体毛は白い。黄色い髭がある[6][7]。
オスの成獣は鼻筋は赤く[5]、これは皮下に毛細血管が発達しているため血の色が透けて見えている[4]。鼻の両脇は青く[6]、縞模様が入る[4]。オスの尻は青や紫色[6][7]。青い頬、黄色い髭という特徴的な配色で、このような派手な色彩は、昼間でも暗い熱帯雨林のなかで仲間を見分けるのに役立つと考えられている。
メスよりもオスの方が顔の色が鮮やかで、オスの尻は青紫色をしており、陰茎は赤色、陰嚢は紫色をしている。
熱帯雨林に生息するが[7]、林縁のサバンナやプランテーションで見られることもある[3]。夜間は樹上で眠る[7]。熱帯雨林の地上部に生息している。樹上の果実などを採るために木に登ることもあるが、あまり高いところへは行かない。250頭程度の群れを形成し、そのなかで1頭のオスは20頭程度のメスを従えたハーレムを形成している。野生での生態はよく知られていない。一般的に行動に攻撃性がないとされる。
主に果実や種子を食べるが、草本・樹皮・アリ類などの昆虫なども食べる[5]。果実、種子、昆虫類、小動物などを食べる。捕食者に関する報告はないが、ヒョウなどの大型食肉類に捕食されている可能性はある[7]。天敵はヒョウ、ワシ、毒ヘビ。
繁殖様式は胎生。6 - 10月に交尾すると考えられ、12月から翌4月に出産する[7]。妊娠期間は約6か月[7]。妊娠期間は約150-180日。通常、1子を産む。
種小名sphinxは「スフィンクス」に由来する[4]。名前は18世紀には西アフリカの商人によって用いられていたという記録はあるが、由来は不明とされる[4]。
生息地では食用とされることもある[7]。
生息地である森林の破壊、食用の狩猟による影響が懸念されている[3]。1977年に霊長目単位でワシントン附属書IIに掲載され、1981年にはワシントン条約附属書Iに掲載されている[2]。
日本では2018年現在マンドリルルス属(マンドリル属)単位で特定動物に指定されている[8]。