Jaktfalk (Falco rusticolus) är världens största falk som förekommer cirkumpolärt i fjälltrakter och på tundra.
Jaktfalken förekommer i fjälltrakter och på tundra runt hela norra halvklotet. Den förekommer i Kanada, USA, Grönland, Island, Norge, Sverige, Finland samt Ryssland.[2] Nordeuropeiska och amerikanska populationer är starkare knutna till kusten.
Jaktfalken är en stannfågel förutom en mindre del som allra längst norrut. Ungfåglar drar dock regelbundet söderut under sina första vintrar och kan då ses långt söder om sina häckningsområden. Falken rör sig också spontant över stora avstånd.
Jaktfalken beskrevs systematiskt först av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae under namnet Hierofalco rusticolus.
Jaktfalken tillhör en grupp mycket närbesläktade stora falkar. Förutom jaktfalk omfattar gruppen slagfalk (F. biarmicus), tatarfalk (F. cherrug) och juggerfalk (F. jugger). Den australiensiska svartfalken (F. subniger), räknas ibland även in i denna grupp. Gruppen utvecklades någon gång för omkring 2,5-2 miljoner år sedan men dog nästan ut någon gång för lite mer än 200 000 år sedan. Av ett flertal arter överlevde endast en i nordöstra Afrika. Samtliga arter i gruppen har utvecklats från denna ursprungspopulation.
I Altaj hybridiserar tatarfalk med jaktfalk i det fria och det genetiska materialet i gruppen är svåröverskådligt. Det har föreslagits att hela gruppen kunde kategoriseras som en art som då får namnet F. hierofalco.
Det finns många färgvariationer och omkring ett dussin har beskrivits som underarter eller egna arter. Idag erkänns ingen underart. Den enda population som har en stabil avvikelse är den isländska stammen som är ljusare grå än den övriga världspopulationen. De delvis vita grönländska fåglarna uppvisar dock en stor variation och övergången till mörkare fåglar är klinal. Den isländska populationen behandlas av vissa auktoriteter som underarten F. r. islandicus (Brunnich, 1764).
En utdöd underart, F. r. swarthi, levde under sen pleistocen, för 125 000 till 13 000 år sedan. Denna underart var något större än dagens jaktfalkar och lämningar har påträffats i Wyoming, New Mexico och Kalifornien.
Jaktfalk är världens största falkart med en kroppslängd på 53–63 cm och vingspann 109–134 cm. Jaktfalken har breda vingar med rätt trubbiga spetsar för att vara en falk. Arten kan förväxlas med pilgrimsfalk, särskilt unga fåglar som även kan förväxlas med duvhök. De svenska falkarna tillhör den mörkgrå morfen där de gamla falkarna har en grå (gråbrun) ovansida med ljust askgrå tvärvattring eller fläckning. Den vita undersidan är fint mörkt fläckad eller streckad med en del tvärvattring på kroppens sidor och på ”byxorna”. Ungfåglarna är kallt färgade mörkt brungrå på ovansidan och grovt, mörkt längsstreckad på undersidan.[3] Nordligare former är ljusare - på Island är jaktfalken ljust grå och på Grönland finns den vita form med mörka fläckar som var den mest eftersökta statussymbolen inom falkeneringskonsten vid de europeiska furstehoven. Könen liknar varandra med enda skillnad att honan är något större. Yngre fåglar är oftast mörkare än adulta fåglar.
I Skandinavien består födan huvudsakligen av ripa, främst fjällripa. Omkring 80-85% av födan (räknat efter vikt) utgörs av ripa. Även de år som fjällripsbeståndet är magert och det är gott om lämlar föredrar jaktfalken fjällripa. Utöver ripa äter den lämmel och sork och även andra fåglar som änder, trastar, kråkfåglar och vadare.[4] Den fångar i motsats till pilgrimsfalken huvudsakligen sina byten nära marken. Populationer i kustområden lever huvudsakligen av sjöfågel.
På grund av de hastigheter som pilgrimsfalken uppnår under sina störtdykningar när den jagar brukar den arten anses vara världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte.[5] I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.[5]
Jaktfalken föredrar övergivna bon efter andra rovfåglar (även örnar) eller kråkfåglar. Ett jaktfalkspar behöver ta mellan 180-200 ripor från det att äggen lagts tills ungarna är flygkunniga, beräknat på en medelkull om 2,3 ungar.
Globalt är jaktfalken inte hotad, med ett stort utbredningsområde och en uppskattad världspopulation på 10 000-100 000 individer. På grund av detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN.[2] I Norden är den dock hotad och man uppskattar att det finns något hundratal par i de svenska fjälltrakterna vilket gjorde att arten på den svenska rödlistan från 2005 kategoriseras som starkt hotad (EN). I 2010 års rödlista, liksom 2015, kategoriseras den som sårbar (VU).[6][7]
Det svenska namnet kommer av artens användning inom falkenering. På flera europeiska språk har den namn som anknyter till antingen dess storlek eller till dess vana att cirkla under spaning efter byte – det franska namnet gerfaucon går tillbaka antingen till högtyska gîr (gam) eller det latinska gȳrus (cirkel). Det vetenskapliga namnet betyder ungefär landsbygdsfalk.
Jaktfalk (Falco rusticolus) är världens största falk som förekommer cirkumpolärt i fjälltrakter och på tundra.
_in_flight.jpg)
Wikimedia Commons har media som rör 
Wiktionary har ett uppslag om 