Kapybara, kapybar eller vattensvin (Hydrochoerus hydrochaeris) är världens största gnagare. Den påminner i sitt levnadssätt om flodhästar men är närmare släkt med marsvin. Fram till 1990-talet var kapybaran den enda arten i släktet Hydrochoerus som i sin tur är det enda släktet i familjen Hydrochaeridae. I nyare taxonomiska avhandlingar godkänns den norra populationen som självständig art, Hydrochoerus isthmius.[1][2]
Den når en kroppslängd upp till 130 centimeter och en vikt upp till 61 kilogram. Arten förekommer i stora delar av Sydamerikas slättland samt i angränsande regioner av Centralamerika. Kapybaran jagas för köttets och hudens skull men den räknas inte till de hotade arterna. Artens närmaste släkting är klippmarsvinet och ibland listas de tillsammans som underfamilj till familjen marsvin (Caviidae).
Djuret har en stor och robust kropp med korta extremiteter. Kapybaran blir upp till 130 cm lång och 60 cm hög (vid skuldran)[3]. Hanar och honor är lika i utseendet, nosen är dock längre på hanar. Hanen har en oval, naken doftkörtel på nosen, vilken avsöndrar ett vitt, klibbigt sekret. Båda könen har även analkörtlar vars doft gör att de känner igen varandra. På de främre fötterna finns fyra tår och på de bakre fötterna tre. Tårna liknar hovar och mellan dem finns lite simhud. Svansen är bara rudimentär. Honor är lite större än hanar och de förstnämnda har en genomsnittlig vikt på 61 kilogram medan hanarnas genomsnittliga vikt ligger vid 50 kilogram. Allmänt kan vikten ligga på mellan 27 och 80 kilogram.
Pälsen är lång och grov men vid vissa ställen så gles att huden blir synlig. Färgen varierar mellan rödbrun och grå på ovansidan, buken är gulaktig till brun. En del individer har svarta fläckar i ansiktet, vid extremiteternas utsida eller på bålen. Hårens längd ligger mellan 30 och 120 millimeter.
Kapybaran har ett påfallande brett huvud. Jämförd med artens närmaste släktingar är nosen förstorad och mera avrundad. Näsborrarna är små och står långt från varandra. Öronen är små och avrundade. Även ögonen är små och står på bägge sidor av huvudet. Som hos flera andra vattendjur ligger öronen, ögonen och näsborrarna högt uppe i ansiktet[3]. På så sätt behöver de bara lyfta en liten del av huvudet över vattenytan för att iaktta omgivningen.
Tandformeln är 1-0-1-3, kapybaran har alltså per käkhalva en framtand, en premolar och tre molarer, tillsammans 20 tänder. Som hos alla gnagare saknar framtänderna rot och växer hela livet. Efter framtänderna finns en större springa, den så kallade diastema.
Artens utbredningsområde är delad i två från varandra avskilda regioner. Den första ligger i östra Panama, norra Colombia och nordvästra Venezuela. Den andra större delen täcker nästan hela Sydamerika öster om Anderna. Den går från östra Venezuela och Guyana till Uruguay och nordöstra Argentina. Motsvarande till dessa utbredningsområden skiljs mellan två underarter. Hydrochoerus hydrochaeris isthmius förekommer i nordvästra delen. Den är mindre än Hydrochoerus hydrochaeris hydrochaeris som lever i sydöstra delen.
Individerna lever i olika habitat men ställer vissa krav på levnadsområdet. De behöver alltid sjöar, dammar, träskmarker, floder eller mangrove i närheten. Dessutom behöver de fast mark som viloplats, företrädesvis med tät vegetation för att gömma sig. Gärna vandrar de till savanner med gräs. Täta populationer finns främst i stora våta områden, till exempel Pantanal eller regionen Llanos som genomflyttas av Orinoco. Kapybaran finns huvudsakligen i låglandet men förekommer upp till 1 300 meter över havet.
Den är i jordbruksnäringen ett bra komplement till boskap och föds upp för det goda köttets skull. Den slaktas särskilt innan fastetiden varje år, då den enligt en lokal tumregel, som ett vattenlevande djur, räknas som fisk och alltså får ätas under fastan.[4]
2009 började den första svenska Capybara-farmen byggas.[5]
Arten är främst aktiv under skymningen och gryningen. Dagens hetaste timmar tillbringar den i pölar med slam eller lågt vatten. På natten sover den gömd i den täta vegetationen, den gräver inga bon. I regioner med många människor är kapybaran ofta aktiv på natten.
Den tillbringar mycket tid i vatten och är en utmärkt simmare och dykare som kan vara under vattnet i 5 minuter. Vid fara söker den vanligen skydd i vattnet men den har även bra förmåga att springa. När kapybaran simmar är bara ögonen och nosens spets synlig ovanpå vattenytan. Djupa ställen används huvudsakligen som skyddsplatser, utan fara vistas den vanligen i grunda vattenansamlingar och på land.
Kapybaror lever i grupper med flera individer som samlar sig kring en dominerande hane. Ibland består gruppen av ett par och deras ungar. I sällsynta fall iakttas individer som lever ensam. Det är nästan uteslutande vuxna hannar.
Flockens storlek och levnadssätt är beroende på årstiden. Under regntiden fördelar sig populationen över ett större område och därför blir gruppstorleken mindre. Under nämnda tid äter de mycket och skapar en reserv av fett. Även ungarnas uppfostring sker främst under regntiden. Under torrperioden samlar sig individerna kring större vattendrag och insjöar, grupperna blir på så sätt större. På grund av svält och sjukdomar dör många kapybaror och de blir ett lättare byte för rovdjur då även den skyddande växtligheten avtar. Undersökningar från Venezuela visade att en genomsnittlig grupp under regntiden har 5,6 medlemmar medan genomsnittet under torrperioden i mars ligger vid 15,9. I särskilt torra tider förekommer grupper med upp till 100 individer som samlas kring de kvarvarande vattenställen. Liknande flockar är inte stabila och existerar bara en kort tid.
Gruppen anförs av en alfahanne som har positionen ofta över flera år. Dessutom ingår flera honor och deras ungar, ibland förekommer även andra vuxna hannar i gruppen. En hierarki finns hos hannar och honor, den bestäms ibland genom aggressiva strider.
Varje grupp har ett revir som är 80 till 200 hektar stort. Vanligen vistas de i ett kärnområde som är 10 hektar stort och som försvaras mot främmande artfränder. Revirets gränser markeras med vätska från doftkörtlarna, körtlarna sitter hos hannar ovanpå näsan och dessutom har båda kön analkörtlar.
Kapybaror har olika läten för kommunikationen.
Födan utgörs huvudsakligen av gräs som de hittar på landet samt i mindre mått av vattenväxter.[3] Ibland tränger de in på odlingsmark och äter bland annat sockerrör, vattenmelon och majs. Tidigare påstådds ibland att de äter fiskar, men uppgiften är felaktig.
Kapybarornas mag-tarmkanal är bra anpassade till dessa näringsämnen. Magsäcken är mera långsträckt och blindtarmen är förstorade liksom en säck. Liksom hos några andra gnagare (bland annat marsvin) och hardjur förekommer koprofagi hos kapybaror. Födan fermenteras först i blindtarmen med hjälp av bakterier till en mjuk och fuktig substans. Den första avföringen upptas sedan igen. Så utnyttjar de växternas cellulosa på bäst möjliga sätt. Den andra avföringen är oval och torr, den äts inte igen.
Liksom marsvinet kan kapybaran inte bilda C-vitamin i kroppen och den måste därför upptas med födan. Hos individer i fångenskap som troligen fick felaktig föda dokumenterades fall av skörbjugg.
Parningen börjar när en hanne följer efter en hona. Själva kopulationen sker i lågt vatten. När en individ är parningsberedd kan den under kort tid kopulera upp till 20 gånger med samma partner eller med olika partner.
Kapybaror kan para sig hela året men vanligen föds ungarna under regntiden (april eller maj i norra Sydamerika eller oktober i södra Sydamerika). Ofta har honor bara en kull per år men vid bra förhållanden kan hon ha två. Dräktigheten varar i norra delen av utbredningsområdet cirka 110 dagar och i södra delen ungefär 150 dagar. Per kull föds en till åtta ungar, i genomsnitt fyra ungar.[3] Honor har 10 spenar som sitter parvis vid buken.
Dessa gnagare bygger inga bon, de kan föda sina ungar på alla platser i utbredningsområdet. Ungdjuren är typiska borymmare, de väger vid födelsen cirka 1,5 kg och är utrustade med hår och har till och med bytt ut sina mjölktänder. Redan efter några timmar kan de äta gräs. Efter tre till fyra månader slutar honan att ge di. Könsmognaden infaller hos båda kön efter 15 till 18 månader.
Kapybaror blir i naturen upp till åtta år gamla, sällan tio år. Några individer i fångenskap blev lite över tolv år gamla.[3]
Kapybarans historiskt naturliga fiender jaguar och puma har skjutits bort och djuret är numer sin egen största fiende. Detta på grund av sin förmering som leder till att den nästan äter upp all vegetation som den kan äta. Kapybaran och kajmanen, vilken ofta lever i de vatten där kapybaran lever, nonchalerar ömsesidigt varandra.[4] Ungdjur faller ibland offer för rovfåglar som harpya och caracaror eller även för boaormar.
Kapybaran var och är ett vanligt jaktbyte för Sydamerikas ursprungsbefolkning. Köttet används som mat, huden förarbetas till läder och från tänderna skapas smycken. Djuret förekommer även i mytologin hos många folkslag. Enligt den traditionella läran hos Yanomamiindianerna föds samtidig med varje människa en dubbelgångare som kapybara eller tapir med samma livskraft. Om djuret dödas dör även människan.
Likaså jagas kapybaran av Sydamerikas nybyggare. I vissa regioner finns professionella jägare som kallas Carpinchero och som tillför de dödade individerna marknaden. Ofta utnyttjas djuret direkt av jägaren. Huden från kapybaran är särskilt omtyckt i Argentina; den är ljusbrun med små fläckar. Lädret används bland annat för handskar, bälten och jackor men även för sadel och betsel. Underhudens fett omvandlas i södra Sydamerika till olja som ska ha läkande egenskaper.
Kapybarans kött äts inte i hela Sydamerika, det ska ha en sträv lukt och ibland påstås att det ska orsaka hudsjukdomar. Vanlig är kapybarakött i Venezuela, köttet torkas eller görs hållbart med hjälp av salt och konsumeras vanligen under fastetiden. I Sydamerika sägs ibland att det finns ett officiellt kyrkligt dokument som betecknade kapybaran på grund av levnadssättet i vatten som "fisk". Troligen är detta påstående en skröna, liknande berättelser finns i andra regioner om andra vattenlevande däggdjur, till exempel om bävern.
I Argentina och Uruguay produceras vanligen korv från kapybarakött. I regionen Llanos finns därför försök att avla kapybaror som betesdjur.
Ibland jagas kapybaror när de uppsöker jordbruksmarker och äter odlade växter. Där anses arten ofta som skadedjur. Bönder med traditionella betesdjur anser kapybaror vanligen som konkurrenter för sina husdjur.
Kapybarans habitat ligger ofta i regioner som används intensiv för traditionella betesdjur. Bönderna i regionen skapar ofta vattenansamlingar för sina husdjur och jagar områdets rovdjur vad som är gynnande för kapybaran. Här ökade populationen vid flera ställen. I regionen Llanos som kännetecknas av storskaliga betesmarker för nötkreatur uppskattas kapybarans population med 50 till 300 individer per kvadratkilometer.
I regioner som Venezuela där kapybaran jagas för köttets skull blev arten sällsynt. Även i Peru och andra områden har arten försvunnit eller undergått en beståndsminskning. Allmänt gäller populationen som säkrad och IUCN listar kapybaran som livskraftig (LC).[1]
Kapybaran listas vanligen tillsammans med Hydrochoerus isthmius som de enda arterna i familjen Hydrochoeridae. Genetiska undersökningar visade däremot att klippmarsvinet är närmare släkt med kapybarorna än med andra marsvin. Familjen marsvin skulle alltså vara parafyletisk. I nyare taxonomiska avhandlingar listas därför kapybarorna till familjen marsvin där de tillsammans med klippmarsvinet utgör underfamiljen Hydrochoerinae.[2] I parvordningen marsvinsartade gnagare listas de tillsammans med guldharar (Dasyproctidae), pakor (Cuniculidae) och pacaranan (Dinomys branickii) i överfamiljen Cavioidea.
Fossil av kapybarans förfäder är kända från miocen. De äldsta släktena sammanfattas ibland i en gemensam underfamilj Cardiatheriinae men indelningen är omstridd. Under tidig pliocen fanns troligen bara ett enda släkte, Chapalmatherium eller Protohydrochoerus, som utgör en egen underfamilj, Protohydrochoerinae. Skallen av dessa djur var dubbelt så stort som kapybarans skalle och även extremiteterna var tydlig längre. Underfamiljen Hydrochoerinae som idag bara har kapybaran som enda art uppkom under senare pliocen. Alla fossil av familjen Hydrochoeridae hittades på den amerikanska kontinenten.
Den svenska beteckningen "vattensvin" som ibland används för djuret kan leda till förvirring. Kapybaran är inte släkt med svindjur. Namnet kapybara kommer från ordet kapiyva (även kapiygua)[6] från språket guaraní och betyder "gräsets härskare".[7] Det syftar på djurets storlek och vanan att äta gräs. I Sydamerikas spanskspråkiga stater har djuret olika namn, i Argentina carpincho, i Venezuela chigüiro[8], i Ecuador capihuara och i Peru ronsoco; i Brasilien där det talas portugisiska heter arten capivara.[7]
Det vetenskapliga namnet var länge omdiskuterat mellan Brissons beteckning Hydrochoerus från 1762 och Brünnichs beteckning Hydrochaeris från 1772. Båda grundar sig på de grekiska orden ὕδωρ (hýdor = vatten) och χοίρος (choiros = svin). Brissons beteckning avvisades länge då den inte gick enligt den typiska binomiala nomenklaturen. ICZN ställde senare fast att Brissons namn är den äldre som ska användas vid avhandlingar om kapybaran.[9]
Wikimedia Commons har media som rör Kapybara.
Kapybara, kapybar eller vattensvin (Hydrochoerus hydrochaeris) är världens största gnagare. Den påminner i sitt levnadssätt om flodhästar men är närmare släkt med marsvin. Fram till 1990-talet var kapybaran den enda arten i släktet Hydrochoerus som i sin tur är det enda släktet i familjen Hydrochaeridae. I nyare taxonomiska avhandlingar godkänns den norra populationen som självständig art, Hydrochoerus isthmius.
Den når en kroppslängd upp till 130 centimeter och en vikt upp till 61 kilogram. Arten förekommer i stora delar av Sydamerikas slättland samt i angränsande regioner av Centralamerika. Kapybaran jagas för köttets och hudens skull men den räknas inte till de hotade arterna. Artens närmaste släkting är klippmarsvinet och ibland listas de tillsammans som underfamilj till familjen marsvin (Caviidae).
_Iber%C3%A1.jpg)
